Max har taldyslexi. Det är en inte sällan förvirrande men även lite rolig åkomma som yttrar sig i att han tänker på ett ord, men säger nåt annat. Ofta är det andra ordet relaterat och det är det som gör det så förvirrande för den som försöker förstå vad han menar. Den personen är ju ofta jag. På senare tid har han till exempel vid många tillfällen sagt "låda" fast han menar "hylla". Situationen är då ofta den att jag frågar var någonting är "var har du lagt blablabla?" "Den ligger där i den lådan". Detta svar gör ju att jag går och letar i en låda. Febrilt. Jag letar i alla lådor i närheten, men hittar inte det jag letar efter. Så då går jag tillbaka och frågar "Är du säker på att den är där?" "Ja, den ligger i lådan där bredvid blabla". Då kan det vara så att jag säger "Men där finns ju ingen låda...". Och om man har tur upptäcks problemet redan här. Han menade hylla. Jag ska alltså inte leta i en låda utan en hylla. Vid andra tillfällen får han följa med och titta och när vi väl kommer dit så uppdagas det hela när han pekar på en hylla och säger "Där nånstans ska den vara". Varpå jag säger "Meeeen, det är ju en HYLLA! inte en LÅDA! Jag har ju gått och letat i en låda..." Då säger Max "Hmmm jooo, men jag MENADE hylla. Fast jag sa låda...." Taldyslexi.
Det blir ännu roligare när han har druckit. Då blommar det ut i all sin prakt. Igår var det midsommarafton och vi firade hos Åsa och Björn i deras relativt nya hus i Vellinge. Eller huset är ju inte nytt, utan från kanske 70-talet. En vit mexitegelvilla, med nån slagt sexkants-vardagsrum utslängd på en åker utanför Vellinge. Väldigt fint är där i allafall.
Igår var vi samlade, tio vuxna och sju barn, för att fira midsommar. Det inleddes med sill-lunch redan klockan tolv. Vädret var utomordentligt och vi satt ute. Jag och Max fnissade åt de två röda, drygt ettåriga tvillingar som också deltog i festandet. Fnissade för att vi anar att det bor en rödhårig stackare i min mage. Med den rödhåriga pappan diskuterade vi de rödhåriga barnen, om brandbilstutande, det brinner det brinner och i mitt fall "här kommer Pippi Långstrump" som följer dem genom livet. Och fräknarna. De stackars stackars barnen med fräknar. Jag delade även med mig av historien om "lära-känna-klassen-lägret" i sjuan, då SImon inför hela klassen sa "Emilie, du har nästan alla attribut för att vara ful. Du är både rödhårig, har tandställning och fräknar. Du skulle bara varit tjock och haft glasögon också". Tack tack för den inför nya klassen. Nåja, det gick ju bra ändå. Och jag kan ju inte låta bli att ha blivit så vuxen att jag tycker rödhåriga barn är ofantligt söta. Jag kanske till och med blir besviken om det INTE dyker upp en rödhåring i oktober!
Sill-lunchen var fantastiskt, framför allt en silltårta som jag och killen bredvid taktiskt behöll i närheten och inte skickade vidare när det var dags för omgång två. Jag kom på att jag saknar snaps, för det är så himla gott. Men jag luktade inte ens på den. Det blev den gamla trotjänaren alkofria Carlsberg.
Sen for vi till hallonodling med midsommarfirande. Killarna tog med sig kartongen med öl. Samma kartong stod tidigare i köket och Ture, 18 månader gick fram till den, tittade på mig, pekade på kartongen och sa "pappa". Jo, jag förstår. Tur han inte sa mamma iochförsig. Hade ju varit mer oroväckande då Åsa är i 7de månaden...
Mitt bland familjerna gick vi nu där med ölkartongen, blöjväskor och mer eller mindre intresserade barn. Vi åt goda muffins och fantastisk saft som romantiskt nog kallades "Nektar". Sen lektes det lekar, vara vilka de flesta kändes igen (säckhoppning och vattenballongkastning) medan andra var ytterst förvirrande (Familjen Olsson). Och så var det dans. De gamla vanliga låtarna, fast tre långa väldigt snurriga verser på "Tre små gummor skulle ut och gå..."
När vi kom hem fortsatte vi ätandet med jordgubbar och bubbel. De som intog alkohol började nu bli lite roliga i solen och det blev många roliga skratt.
Jag och Mackan hade ansvar för potatis, sås och sallad till kvällsmålet och bjöd på goda hemgjorda majonäser och saltbakad potatis som blev oerhört god. Majonäserna hade dessutom resulterat i biprodukten "maränger med rostade nötter" som gjorde stor succé lite senare. I salladen hade vi mängder av halloumi, vilket gjorde att även barnen slukade sallad med stor aptit. Dock plockade de naturligtvis ut halloumin om man inte höll ett öga på dem (vilket deras mammor naturligtvis gjorde).
Sen bjöds marängerna och så körde vi viskleken några gånger, med förvånansvärt gott resultat. Kanske för att det antingen var ett barn eller en berusad som inledde leken, vilket ledde till avancerade meningar som "Glad midsommar" eller "Jag gillar dig". Den senaste var faktiskt riktad till mig från Rasmus, fem år :) Samme Rasmus tyckte meningen "Sixten är storebror till Ture och Ivar" var lite för jobbig och ändrade till "Sixten är... ingenstans" vilket naturligtvis blev lite förvirrande när meningen skulle läsas upp och hade förvandlats till "Sixten är ingen stammis". Åsa, som skapat meningen såg aningen förvirrad ut. Och Rasmus var mäkta nöjd över sitt lurendrejeri.
Som alla juninätter i Sverige blev det iskallt efter ett tag. Framför allt när man är nykter. Med några snaps innanför västen klarar man ju kylan bättre, men inte ens mitt nya, värmande fettlager kunde hålla junikylan borta. Till slut gav jag upp och gick in och tog på mig en stor stickad tröja, med breda ränder i vitt och grått och en vit sjal runt halsen. När jag kommer ut (lagom till alla verkar vara på väg att lyfta och flytta in) ser Max mig där jag står bredvid Åsa, varpå han utbrister "Men!! Har du gått och satt på dig en liten polisuniform?!"
Det tog ett tag av frågetecken i luften innan jag förstod att det var taldyslexin som slagit till igen. Han menade inte polisuniform, utan fängelse-uniform, om man nu kallar det så. Den grå-vitrandiga tröjan fick honom att tänka på hur fängelsekunder visualiseras i barnböcker, men så fick taldyslexin Max att säga polisuniform istället. Det får mig fortfarande att skratta. Hur glad han såg ut när han frågade om jag satt på mig en polisuniform. Jag skrattade efteråt så det krampade i magen. Han är ypperligt knasig, Mackan!
Några gäster begav sig hem och resten begav sig in. Max hamnade som vanligt vid drinkblandningen. Jag gjorde tappra försök att få honom att blanda en god drink, och jag tror den blev ok till slut (smakade ju inte själv, kan ju bara föreställa mig hur den smakade..). Under drinkblandandet lyckades han få till en taldyslexi till då han sträckte fram en jordgubbe mot mig och frågade om jag ville ha lite tomat :)
Sen drog vi igång discot och dansade till klockan ett då de flesta gått och lagt sig och jag kände att det var dags att dra hem. För ovanlighetens skulle höll Max sig både vaken och låda hela vägen till Vanåsgatan, där grannens party var i full gång. Men ett stängt fönster hjälpte och jag behövde inte ens öronproppar för att somna gott.
Nu insåg jag just att vi glömt kameraväskan hos Åsa och Björn, så bilder får komma lite senare.
