Ibland fundersam
Ibland jätteglad!
Ta i trä och jag ropar inte hej
Sen mina vänner, och nu även jag, fått barn har en typ av skockfull stämning letat sig in i mail och konversationer. Det handlar om det här med rutinerna som kan te sig som rutiner och som sen plötsligt ändras. Och att man aldrig, aldrig får ta det för givet. Så fort man yttrar minsta lilla glädje över att något funkar bra just nu, måste man säkra sig och säga "jag VET att det kan komma att ändras närsomhelst, jag ropar inte hej, taiträtaiträ". För om man inte gör det så kommer genast någon, som antingen bara är allmänt bättre vetande, eller har fler och äldre barn än en själv, och berättar förnumstigt att man minsann inte ska ta nåt för givet, för det som är en rutin idag är orutin imorgon och då står man minsann där med skägget i brevlådan, sådeså. Därför blir alla mina mammavänners glädjerop över en, för tillfället lyckad vardag, avbrutna av dessa parenteser, kanske för att inte utmana ödet och andra, mycket erfarna mammor. Kan vi inte en gång för alla bara ta i trä, komma överens om att vi inte ropar hej och inte tar någon lycka för givet och ägna oss åt att njuta av det som faktiskt just nu funkar?
Hos oss har Vira magknip på nätterna. Trots att BVC- Marie-Louise inte verkar tro att det är magen, så tror jag ändå det. Jag har blivit lite bättre på fis-gympan, jag ska fixa en yttepytteliten vetepåse att lägga på lilla Viras runda mage och jag dricker ett te som enligt ett stort antal trådar på Föräldraliv ska hjälpa. För det är tråkigt att se henne ligga där och ha knip, och det är också tråkigt för mig att vakna av detta. Jo, så kör jag massage såklart, men jag såg att det skulle ta 10-15 dagar innan den gav resultat... men det är väl bara att stå ut.
På dagen sover hon dock som en liten ängel. Nu har vi just kommit hem från en 7 kilometers rask promenad där vi njutit av de fantastiska, höstfärgade trädgårdarna på Bellevue. Eller jag har njutit kanske är mer korrekt, Vira sov ju hela tiden. Nu har hon just ätit och somnat på amningskudden här framför mig. Senaste veckorna har hon blivit så ljudlig, det är små stön och gnyende och knorrande och små skrik. Oerhört söta och mysiga allihop. Hon har även börjat uppskatta sitt nya babygym, sin nya Tummen-dekoration till vagnen och igår när vi var på besök hos Klinte och Elliot läste vi en bok som hette Prikker och pletter som genast blev Viras favoritbok. Har redan beställt ett eget exemplar på nätet. Så smått börjar hon bli mer medveten om omvärlden och om sin familj!
Nu ska vi byta blöja och Vira ska få hoppa ur sin pyamas, bättre sent än aldrig :)
Hos oss har Vira magknip på nätterna. Trots att BVC- Marie-Louise inte verkar tro att det är magen, så tror jag ändå det. Jag har blivit lite bättre på fis-gympan, jag ska fixa en yttepytteliten vetepåse att lägga på lilla Viras runda mage och jag dricker ett te som enligt ett stort antal trådar på Föräldraliv ska hjälpa. För det är tråkigt att se henne ligga där och ha knip, och det är också tråkigt för mig att vakna av detta. Jo, så kör jag massage såklart, men jag såg att det skulle ta 10-15 dagar innan den gav resultat... men det är väl bara att stå ut.
På dagen sover hon dock som en liten ängel. Nu har vi just kommit hem från en 7 kilometers rask promenad där vi njutit av de fantastiska, höstfärgade trädgårdarna på Bellevue. Eller jag har njutit kanske är mer korrekt, Vira sov ju hela tiden. Nu har hon just ätit och somnat på amningskudden här framför mig. Senaste veckorna har hon blivit så ljudlig, det är små stön och gnyende och knorrande och små skrik. Oerhört söta och mysiga allihop. Hon har även börjat uppskatta sitt nya babygym, sin nya Tummen-dekoration till vagnen och igår när vi var på besök hos Klinte och Elliot läste vi en bok som hette Prikker och pletter som genast blev Viras favoritbok. Har redan beställt ett eget exemplar på nätet. Så smått börjar hon bli mer medveten om omvärlden och om sin familj!
Nu ska vi byta blöja och Vira ska få hoppa ur sin pyamas, bättre sent än aldrig :)
Naturen lyssnade på BVC
Inatt vaknade Vira som vanligt vid två halv 3 och det vankades mat och blöjbyte. Sen somnade hon gott igen, men efter ett tag började stånkandet. Det kan ha gått en kort stund, eller en timme, jag vet inte så noga, för jag måste liksom resa mig upp på armbågen och titta över Max väldiga ryggtavla för att se klockan. Det orkade jag inte inatt. Jag var jättetrött. Jag tittade på Vira som låg och stånkade och fäktade och sen somnade jag igen. Nästa gång jag vaknade låg hon alldeles stilla och sov och såg så rofylld ut som bara en bebis kan. Armarna över huvudet och små rörelser i ögonlocken. Sen sov hon till halv åtta, alldeles lugnt. Så länge har hon aldrig förr sovit i ett sträck.
Det verkar som naturen lyssnade på BVC och fick mig att somna om och inte bry mig om stånkandet. Inte ens en liten öronpropp hade jag. Men jag ska jobba lite mer med rapandet, tror ändå det är en mag-grej, en massa luft i magen som vill ut. Så vi ska jobba på att rapa flitigare och mera :)
Det verkar som naturen lyssnade på BVC och fick mig att somna om och inte bry mig om stånkandet. Inte ens en liten öronpropp hade jag. Men jag ska jobba lite mer med rapandet, tror ändå det är en mag-grej, en massa luft i magen som vill ut. Så vi ska jobba på att rapa flitigare och mera :)
Drömmande
Tänk så mycket man kan drömma om när man är bara lite mer än två veckor gammal. Jag kan bara gissa att det är MBT-skorna hon flinar åt.
Haveri
Idag har håller vi på att hämta oss ifrån ett rejält datorhaveri. Hårddisken kraschade igår, och det var värre än jag någonsin kunde tro. Tänkte ju att Max skulle kunna ordna det, men det blev till att gå till Kullander och köpa en ny hårddisk. Det Max dock lyckades med var att rädda allt på gamla hårddisken, annars hade det varit riktigt illa. Nu har jag kvar alla mina psd-filer och alla fina foton på Vira :)
Datorhaveriet tog mycket tid i morse, och det gjorde inte så mycket att städteamet kom lite senare. Vira hade en mycket bra sovnatt, vi var vakna för mat en gång vid tretiden. Då blir det mat i det härliga skenet från IKEAs lilla nattlampa, som växlar mellan blått och grönt. Så jag och Vira tittar på varandras gröna ansikten innan hon gapar och undrar vad jag glor på och varför jag inte ger henne mat istället. Efter portion ett plockar jag upp henne och lägger lampan på hennes mage och så går vi och byter blöja. Jag kände innerst inne att det inte gick så bra inatt, och beviset kom med Max utskällning. Innan skällde han på mig för att jag satte blöjan för hårt, sen för att jag inte fällde ut mittsidorna tillräckligt bra, och nu hade jag satt blöjan både löst och snett och dåligt och säkert inte fällt ut sidorna heller (jo, det hade jag visst det!) och kiss och lite bajs hade kommit utanför och usch och fy vilken hemsk mamma jag är. Men det är inte alltid så lätt när klockan är strax efter tre och man arbetar i det gröna nattlampeljuset (nej, jag vill INTE tända lampan).
Denna tragedi mötte alltså Max i morse, men vi lyckades ta oss igenom den och samla ihop oss tillräckligt för att bege oss till kontoret vid elva, Max på cykel och jag med en mätt Vira i vagnen och Anna Odells sommarprat i lurarna. På en halvtimme är vi i stan. Det innebär att vi går i rasande fart, över stock och sten skulle jag ju vilja skriva, men över sten och betong är väl en mer korrekt beskrivning. Och genom en och annan halvblöt lövhög. Farten är såpass rasande att den kräver tränings-BH och underställströja för att hålla svetten under kontroll. Och på, de för just detta ändamål, införskaffade MBT-skorna rullar jag och Vira fram och hon sover mest hela tiden.
I stan åt vi thai och Vira sov vidare medan jag jobbade med att ladda ner och installera program och fixa till datorn som jag vill ha den. Sen rullade vi hem igen, den här gången utan Anna Odell, istället med Svensk Maffia-fortsättningen.
Resten av dagen ha vi ägnat oss åt det vi gör bäst, amma/äta och data-virka-läsa/sova. Och det ska vi väl fortsätta med ett par timmar till :)
Datorhaveriet tog mycket tid i morse, och det gjorde inte så mycket att städteamet kom lite senare. Vira hade en mycket bra sovnatt, vi var vakna för mat en gång vid tretiden. Då blir det mat i det härliga skenet från IKEAs lilla nattlampa, som växlar mellan blått och grönt. Så jag och Vira tittar på varandras gröna ansikten innan hon gapar och undrar vad jag glor på och varför jag inte ger henne mat istället. Efter portion ett plockar jag upp henne och lägger lampan på hennes mage och så går vi och byter blöja. Jag kände innerst inne att det inte gick så bra inatt, och beviset kom med Max utskällning. Innan skällde han på mig för att jag satte blöjan för hårt, sen för att jag inte fällde ut mittsidorna tillräckligt bra, och nu hade jag satt blöjan både löst och snett och dåligt och säkert inte fällt ut sidorna heller (jo, det hade jag visst det!) och kiss och lite bajs hade kommit utanför och usch och fy vilken hemsk mamma jag är. Men det är inte alltid så lätt när klockan är strax efter tre och man arbetar i det gröna nattlampeljuset (nej, jag vill INTE tända lampan).
Denna tragedi mötte alltså Max i morse, men vi lyckades ta oss igenom den och samla ihop oss tillräckligt för att bege oss till kontoret vid elva, Max på cykel och jag med en mätt Vira i vagnen och Anna Odells sommarprat i lurarna. På en halvtimme är vi i stan. Det innebär att vi går i rasande fart, över stock och sten skulle jag ju vilja skriva, men över sten och betong är väl en mer korrekt beskrivning. Och genom en och annan halvblöt lövhög. Farten är såpass rasande att den kräver tränings-BH och underställströja för att hålla svetten under kontroll. Och på, de för just detta ändamål, införskaffade MBT-skorna rullar jag och Vira fram och hon sover mest hela tiden.
I stan åt vi thai och Vira sov vidare medan jag jobbade med att ladda ner och installera program och fixa till datorn som jag vill ha den. Sen rullade vi hem igen, den här gången utan Anna Odell, istället med Svensk Maffia-fortsättningen.
Resten av dagen ha vi ägnat oss åt det vi gör bäst, amma/äta och data-virka-läsa/sova. Och det ska vi väl fortsätta med ett par timmar till :)
Ett argt bad
BVC-Marie-Louise ordinerade bad. Vira är nu fnasig över hela kroppen, inte bara i vecken utan allmänt jättefnasig. När ML var på hembesök ordinerade hon bad med olja, vilket vi ju fixade, men inte blev Vira mindre fnasig för det, snarare tvärtom. All hud skulle tydligen bytas ut. När vi nu var på BVC i torsdags frågade ML om vi badat och när jag berättade att vi badat en gång tyckte hon minsann vi kunde bada lite oftare. Så igår köpte Max en ny, mycket snygg, vit badbalja på Coop och idag var det baddags. Som vanligt när man ska hitta på strapatser med Vira såg vi till att hon var mätt och nöjd när vi satte igång. Tyvärr höll det bara i sig ungefär tills hon fått av sig blöjan, då hon började smågny, ett gnyende som utvecklades till ett gallskrik när hon väl hamnade i badet. Alldeles knallröd och hal låg hon där och skrek så mycket som bara en tvåveckors bebis kan skrika. Ojojoj, vad jobbigt. Jag gjorde mitt bästa för att tvätta henne i alla veck och skrymslen medan Max höll den oljiga lilla kroppen i ett fast grepp. Men så stressande, inte alls en mysig stund. Så det blev ett kort bad, sen upp och in i handduken och upp och få mat snabbt som ögat. Det tog emellertid en liten stund innan hon kommit över det hela och lugnat ner sig och återfått sin normala hudfärg. Nu ska det badas två gånger i veckan, mot fnaset. Jag hoppas verkligen vi kan göra framtida badstunder lite mysigare än idag...
Första dagen på stan
Tyvärr har stånkandet fortsatt och nätterna är... tja, stånkiga. I torsdags var det dags för första besöket hos BVC (till vilket jag mycket skickligt tajmade promenad med sovstund och lyckades komma i tid!) och jag passade på att fråga BVC-sköterskan om stånkandet men hon verkade inte tycka det var så mycket att bry sig om. Hennes förslag var en liten öronpropp till mig så jag kunde sova mig igenom stånkandet. Naturligtvis har jag gjort en google-undersökning och förstått att det antagligen är magen som spökar, och jag har nu provat lite olika fisframkallande massager och rörelser, men Vira stånkar på och inte många fisar lyckas jag framkalla heller. Kan inte annat än hoppas på att det slutar snart. På dagen sover hon gott, flera timmar i sträck utan minsta stånk, men på natten är det full rulle.
Jag frågade även BVC-Marie-Louise om att Vira är så hialös på att mjölken ska rinna till. Ibland går det inte fort nog, hon tar två tag och kommer det inget släpper hon och tar om och så håller hon på och blir till slut så frustrerad att hon, högröd i ansiktet och riktigt förbannad, slår med sin lilla knytnäve på mitt bröst. Men Marie-Louise tyckte inte det var nåt konstigt, och ordinerade bara tålamod (till mig eller Vira, kan man undra...).
Idag gick vi upp sent, och kom iväg ännu senare till stan. Båda föräldrarna var tvungna att duscha och Vira var tvungen att äta massor innan vi kom iväg. En promenad in till stan, under vilken hon sov konstant. Sen första besöket på Solde, men deras lokal tillåter inte så många barnvagnar så Vira hängde ute tillsammans med några andra bebisar. Fortfarande sovande, så hon missade alla komplimanger som sa att hon var fantastiskt söt :)
När jag och Max ätit frukost flanerade vi vidare mot HM och på Gustav Adolfs torg stötte vi på Oskar, som jobbar med Max och som fick barn för en vecka sen. Han och Max stannade på torget och rullade barnvagnarna över kullerstenen medan jag gick till HM (där även Oskars tjej var, men i lördagsvimlet var det omöjligt att träffa henne). Fyra amningstoppar till mig och fyra små byxor till Vira. Ännu har jag inte kommit ifrån det här smala klädsegmentet. Det som innebär att jag får nöja mig med de kläder som bjuds. Under graviditeten var det ju trikå som gällde och den medföljande känslan av att alltid gå i pyamas. Nu är det amningstoppar. De har alla samma modell och finns i fem olika färgställningar. Övriga HM var fyllt av guldiga, volangstinna, mycket små partyblåsor vilka kändes oerhört främmande i oktober. Jag fick dessutom en oroande känsla av att jag glömt bort vilken typ av kläder jag brukar ha på mig när jag inte är gravid eller ammande... Måste försöka komma ihåg.
Max visslade visslingen på mig när jag kom ut och vi flanerade tillbaka till Vanåsgatan igen. Åtta kilometers promenad idag alltså. Inte dumt.
Jag frågade även BVC-Marie-Louise om att Vira är så hialös på att mjölken ska rinna till. Ibland går det inte fort nog, hon tar två tag och kommer det inget släpper hon och tar om och så håller hon på och blir till slut så frustrerad att hon, högröd i ansiktet och riktigt förbannad, slår med sin lilla knytnäve på mitt bröst. Men Marie-Louise tyckte inte det var nåt konstigt, och ordinerade bara tålamod (till mig eller Vira, kan man undra...).
Idag gick vi upp sent, och kom iväg ännu senare till stan. Båda föräldrarna var tvungna att duscha och Vira var tvungen att äta massor innan vi kom iväg. En promenad in till stan, under vilken hon sov konstant. Sen första besöket på Solde, men deras lokal tillåter inte så många barnvagnar så Vira hängde ute tillsammans med några andra bebisar. Fortfarande sovande, så hon missade alla komplimanger som sa att hon var fantastiskt söt :)
När jag och Max ätit frukost flanerade vi vidare mot HM och på Gustav Adolfs torg stötte vi på Oskar, som jobbar med Max och som fick barn för en vecka sen. Han och Max stannade på torget och rullade barnvagnarna över kullerstenen medan jag gick till HM (där även Oskars tjej var, men i lördagsvimlet var det omöjligt att träffa henne). Fyra amningstoppar till mig och fyra små byxor till Vira. Ännu har jag inte kommit ifrån det här smala klädsegmentet. Det som innebär att jag får nöja mig med de kläder som bjuds. Under graviditeten var det ju trikå som gällde och den medföljande känslan av att alltid gå i pyamas. Nu är det amningstoppar. De har alla samma modell och finns i fem olika färgställningar. Övriga HM var fyllt av guldiga, volangstinna, mycket små partyblåsor vilka kändes oerhört främmande i oktober. Jag fick dessutom en oroande känsla av att jag glömt bort vilken typ av kläder jag brukar ha på mig när jag inte är gravid eller ammande... Måste försöka komma ihåg.
Max visslade visslingen på mig när jag kom ut och vi flanerade tillbaka till Vanåsgatan igen. Åtta kilometers promenad idag alltså. Inte dumt.
Familjen Lassgård
När jag tänker på Rolf Lassgård så tänker jag "stånka". När jag hör nån stånka tänker jag på Rolf Lassgård. Inte för att jag sett så många filmer med honom egentligen, kanske mest några Wallanderfilmer där i början av 2000-talet. Men han är ju en stånkare. Så fort han rör sig är det pust och stånk och ringar i armhålan. För mig finns det liksom ett likamed-tecken mellan stånka och Rolf Lassgård.
Där i slutet av graviditeten kände jag mig lite som Rolf Lassgård eftersom magen gjorde att jag plötsligt stånkade en del. Jag postade till och med detta på Facebook och fick som kommentar av en nybliven mamma att de på hemgångsinfon på BB sagt att de nyblivna mammorna skulle SE UT som Rolf Lassgård ett tag (följt av ett "Glöm Beach- 2010, tjejer"). Detta lät ju såklart inte bra. Att stånka som Lassgård är väl en sak, men att se ut som honom... hmmm
I vilket fall slutade jag stånka så fort magen var borta, men Vira däremot, hon kom till världen stånkandes. Först gav hon upp ett intensivt litet skrik, som jag knappt kommer ihåg, för jag var lite lustgasad vid tillfället, men när de lade henne vid bröstet började hon stånka. Detta föranledde lite undersökningar och till slut hulkade hon upp en slemklump och fick ordentligt med luft. Medan de undersökte hennes stånkande blev även jag undersökt, men jag vände mig om ibland och frågade hur det var med den lilla stånkaren, och barnmorskan svarade att den lilla stånkaren mådde fint.
Man kan ju tänka att detta var slutet på stånkandet, men icke. De två senaste nätterna har jag vaknat av att Vira ligger och stånkar. Hon är inte ledsen, gråter inte, bara ligger och bökar och stånkar. För att råda bot på detta byter jag blöja och ger henne mat, båda portionerna. Och tänker att hon ska somna, men nej, hon somnar till, och vaknar sen och ligger och stånkar och har sig. Hon verkar inte må dåligt, hon sover bara inte.
När jag i morse vidtagit alla dessa åtgärder och hon fortfarande höll på väckte jag Max, som ju även han är en stånkare, och bad honom hjälpa till. Han tog med henne till soffan, plöjde igenom några avsnitt av Rubicon och kom fram till att hon vill ligga nära, gärna med lite vaggning, då slutar hon stånka. Vi har alltså kommit fram till att stånktiden är vakentid. Vakentid då hon vill snacka och ha kontakt. Det är såklart otympligt att denna tid inträffar vid femtiden på morgonen, men det är ju lite svårt att förklara för lilla Vira att vi hellre umgås nån timme senare.
Jag bor alltså med två stånkare, själv försöker jag undvika stånk- smittan och alla andra eventuella likheter med Rolf Lassgård.
Där i slutet av graviditeten kände jag mig lite som Rolf Lassgård eftersom magen gjorde att jag plötsligt stånkade en del. Jag postade till och med detta på Facebook och fick som kommentar av en nybliven mamma att de på hemgångsinfon på BB sagt att de nyblivna mammorna skulle SE UT som Rolf Lassgård ett tag (följt av ett "Glöm Beach- 2010, tjejer"). Detta lät ju såklart inte bra. Att stånka som Lassgård är väl en sak, men att se ut som honom... hmmm
I vilket fall slutade jag stånka så fort magen var borta, men Vira däremot, hon kom till världen stånkandes. Först gav hon upp ett intensivt litet skrik, som jag knappt kommer ihåg, för jag var lite lustgasad vid tillfället, men när de lade henne vid bröstet började hon stånka. Detta föranledde lite undersökningar och till slut hulkade hon upp en slemklump och fick ordentligt med luft. Medan de undersökte hennes stånkande blev även jag undersökt, men jag vände mig om ibland och frågade hur det var med den lilla stånkaren, och barnmorskan svarade att den lilla stånkaren mådde fint.
Man kan ju tänka att detta var slutet på stånkandet, men icke. De två senaste nätterna har jag vaknat av att Vira ligger och stånkar. Hon är inte ledsen, gråter inte, bara ligger och bökar och stånkar. För att råda bot på detta byter jag blöja och ger henne mat, båda portionerna. Och tänker att hon ska somna, men nej, hon somnar till, och vaknar sen och ligger och stånkar och har sig. Hon verkar inte må dåligt, hon sover bara inte.
När jag i morse vidtagit alla dessa åtgärder och hon fortfarande höll på väckte jag Max, som ju även han är en stånkare, och bad honom hjälpa till. Han tog med henne till soffan, plöjde igenom några avsnitt av Rubicon och kom fram till att hon vill ligga nära, gärna med lite vaggning, då slutar hon stånka. Vi har alltså kommit fram till att stånktiden är vakentid. Vakentid då hon vill snacka och ha kontakt. Det är såklart otympligt att denna tid inträffar vid femtiden på morgonen, men det är ju lite svårt att förklara för lilla Vira att vi hellre umgås nån timme senare.
Jag bor alltså med två stånkare, själv försöker jag undvika stånk- smittan och alla andra eventuella likheter med Rolf Lassgård.
Ömsar skinn
Redan när de torkat av loppan allt blod och slem och hon låg där lite halvblå och omtumlad på min mage sa jag till Max att hon var väldig torr i hyn. Så fort hon kom ut fick hon på sig en vit mössa från Pampers, det hände så fort att man nästan fick intrycket av att hon hade den på sig från början. Nu satt mössan där över hennes kladdiga hår och under den rynkade hon sin lilla panna och den var alldeles, alldeles torr.
- De är torra. Sa barnmorskan och Max.
Jahaja, tänkte jag.
Sen blev hon bara torrare och torrare och kanske på söndagkvällen, när vi kommit hem från BB bytte jag kläder på henne och såg att hon hade stora, flagiga sprickor i armhålan.
- Nämen, hon går ju SÖNDER Mackan!! ropade jag bestört.
- De är torra. sa Max.
På torsdagen kom BVC sköterskan på hembesök och frågade oss om vi rökte, drack, hade glasögon eller annat som kan äventyra en bebis uppväxt. Jag tog chansen och frågade om torrheten, som nu ökat ytterligare och det flagade både här och där.
- De är torra. sa BCV sköterskan, men sa att vi skulle bada henne och hälla i matolja.
Det kanske verkar som en smal sak att ta ett bad, men dagarna har ju en förmåga att rulla på innehållande amning och däremellan, när loppan sover, ta hand om mina bestyr, typ äta och tvätta. Så ännu är bebin otvättad men nu ser hon verkligen ut som hon ömsar skinn. Stora skinnflagor sitter i alla veck och trillar av och fastnar överallt.
Ingen har nämnt att bebisar ömsar skinn, det kom som en total överraskning. Eftersom jag själv är en insmörjare av rang, och har varit så länge jag minns, känns det som ett nederlag att se min bebis i det här flagiga skicket. Det får nog bli ett bad idag. Idag måste vi ta oss bad-tid :)
Subscribe to:
Posts (Atom)