Dagsutflykt Hoa Lu - Tam Coc

Som sagt var det en tidig morgon för oss alla. Vi hade framförhållning och fick i oss en ordentlig frukost innan vi blev upphämtade av bussen, som erbjöd säkerhetsbälten till alla, vid svenska ambassaden. Vi blev upplysta om att vi skulle åka tio mil, och det skulle ta ungefär tre timmar :) Kändes som halva tiden gick till att ta sig ut ur Hanoi. De har inga avfarter, utan om man åker i ena körfältet och vill svänga av åt vänster, så måste man först göra en U-sväng över till andra körfältet och sen svänga höger därifrån. Naturligtvis är detta inte helt okomplicerat, men verkar ändå accepterat av alla att hela sjok av bilar gör U-svängar och hamnar mitt i trafiken på andra sidan.
När vi till slut kom ut ur stan åkte vi en bit på vad som nästan verkade vara en tvåfilig motorväg. Inte världens bästa tvåfiliga motorväg, men ändå. Trafiken lättade betydligt och vi kom upp i lite högre hastigheter.
Landskapet är ganska likt Holland. Otroligt platt och blött, med slöa kor som går och vadar i vattnet. Skillnaden är att här är det ju ris som odlas, och små krokiga människor i trekantshattar går och petar bland gräset.
Bebyggelsen var onekligen intressant. Av någon anledning hade man (iallafall jag) trott att de smala husen i Hanoi var en konsekvens av lite plats och mycket folk. Det verkar dock inte vara fallet eftersom man mitt ute på ett fält kunde se ett sånt där tre meter brett hus, helt ensamt. De blir dock inte lika snygga som i stan, eftersom man bara målar och pyntar framsidan, och låter sidor och baksida stå betongrå. fläckiga och skapade till synes utan kärlek. Detta syns ju inte när de står kloss intill, men blir aningen tydligare när de är helt fristående.
















Första stoppet var i Vietnams gamla huvudstad Hoa Lu. Den var huvudstad 900-1009 (Hanoi blev huvudstad 1010, vilket innebär att de firar stort 1000-års jubileum här i oktober i år). Man kan inte påstå att det var mycket kvar av själva staden, inget alls faktiskt. Men där var några tempel och vi hade en mycket duktig och engelsktalande guide som gjorde det hela intressant. Jag gjorde mitt bästa för att översätta för barnen, men stötte på patrull när jag skulle förklara att kungen blev mördad av en mandarin. Efter en stunds förvirring framkom det att mandarin var en riddare och/eller ämbetsman :) Kungen hade alltså inte satt en mandarin i halsen.
Hoa Lu var ett populärt turistmål även för vietnameser och Ebba och Fanny gjorde stor succé. Fanny har väl vanan inne nu, och Ebba var jätteduktig när alla kom fram och klappade på hennes hår och tog och strök hennes små händer och nöp henne i kinderna. Alla ler mot dem, pekar och vinkar!
Sen packade vi in oss i bussen igen och fortsatte mot Tam Coc. Där blev vi utlovade get till middag, vilket kanske inte lät sådär superspännande men vid det här laget hade vi nog alla börjat bli ganska hungriga. Några kanelbullar skramlade i magen och vi var alla sugna på mat. Besvikelsen var därför stor när lunchen var väldigt knaper. Först fick vi in en mindre god soppa som ingen åt. Sen kom en tallrik pommesfrites som barnen slukade i ett nafs. Geten dök upp i form av fyra små grillspett (ca 12 cm långa). Barnen gillade inte get och drack upp sin läsk i brist på annat. Till geten fick vi även några vårrullar som försvann i rasande fart. De äldre barnen är ju ganska kräsna, vilket inte kan sägas om Lova som slukar det mesta.
En skål med ris kom in. Lova åt ris. Vi andra hoppades att det skulle komma nåt till riset. Efter ett tag kom en assiett in med en rätt som visserligen såg god ut, fläskfilé och ananas, morot och lite annat. Men en assiett!! Till fem personer. Vi fick väl två bitar kött var och fortsatte hoppas att det skulle komma in nåt mer. Då kom hon in med en tallrik där de delat EN apelsin i klyftor. Varsin klyfta till de vuxna och vars två till barnen.
Det gjorde det ju inte roligare av att sällskapet bredvid, som dessutom kommit efter oss, fick in rätt efter rätt medan vi satt där med vårt ris och våra små getspett. Dock gjorde väntan och den lite stressande guiden att vi inte beställde in nåt mer utan tog en glass utanför istället.
Sen började båtturen som gick genom väldigt vacker natur och risfält. Jag, Max och Ebba i en båt och Tomas, Fanny och Lova i en. Två som rodde i varje båt, en med åror och en som hjälpte till att paddla lite på ena sidan.
De som körde med åror hade utvecklat en fascinerande teknik där de rodde med fötterna. Antingen i vanlig ro-takt eller som en cykel.























Vi körde genom spännande grottor, Ebba såg ris-tomtar överallt och vinkade tappert till alla som vinkade och fotograferade henne, och till slut kom vi till slutstationen. Där skulle det enligt guideboken försiggå någon försäljning, som det som turist skulle vara svårt att ta sig ur.
Försäljarna rodde upp till vår båt, sin båt full med frukt och souvenirer och sen ville de att man skulle köpa. De ville inte bara att man skulle köpa till sig själv, utan även att man skulle köpa dricka till sina roddare. Enligt boken säljer sedan roddarna tillbaka drickan till försäljaren för halva priset och så går det runt runt runt (annars skulle man ju ha väldigt kissnödiga roddare). Vi köpte lite ananas och bjöd på roddarna, kvinnan tackade leende ja, medan mannen ruskade på huvet och sög på sin cigarett.
På hemvägen försökte kvinnan sälja en massa broderikrafs till oss, och det är onekligen jobbigt att säga "no thanks, no thanks, no thanks" hundra gånger till en människa som sitter alldeles bredvid, och som man inte kan gå iväg från. Men jag tog mig i allafall därifrån utan några broderade dukar.































Efter båtturen var det snabbvisit på toan och sen in i bussen igen. Jag sov så mycket jag kunde under vägen hem, inte helt lätt då vägen inte var helt jämn.... Ebba och Fanny spelade Nintendo till batterierna tog slut. Och sen var det rakt in i smeten igen. Det känns verkligen så, man kör i bra fart, trafiken flyter på. Och så kommer man in till Hanoi och det är bara totalstopp. Snigla fram, tuttut, beepbeep, fem centimeter till bilen till höger och tre till moppen till vänster. Men till slut kom vi iallafall fram till Svenska ambassaden och Swedish Camp. Hanh (som jag fått lära mig att det stavas) hade lagat spagetti med bacon och räkor och tomat och alla barn åt och Lova blandade som vanligt allt i vattenglaset. Nu är det fullt åskväder och ösregn, Max läser för barnen och jag ska alldeles strax sjunka ner i Hypnotisören.

En dag på stan

Idag var stackars Fanny febrig och fick vara hemma från skolan, nåt som Ebba tyckte var väldigt trevligt. Det innebar att vi lade om våra planer en aning och lämnade Ebba hemma med Tomas och Fanny, medan jag och Max begav oss in till stan. Vi gick ner till den stora vägen och stod länge vid kanten och spanade för att hitta en taxi från ett av de "säkra" bolagen. Antingen var bilarna från fel bolag, eller upptagna, men till slut fick vi tag på en bil från Hanoi taxi och Max visade på kartan vart vi ville åka. Det är ganska stora avstånd, så det blir en stund i bilen. När vi kom fram hoppade jag ut först. Man vill ju undvika att hoppa av ut åt gatan (av skäl som ni säkert förstår när ni ser videon från igår) och jag stod på trottoaren och väntade på att Max skulle komma efter. Det verkade vara lite tjafs med chauffören, men det är ju helt omöjligt att höra vad man säger på mer än en halvmeters avstånd, så jag kunde inte uppfatta vad det gällde.













När Max till slut hoppade ut visade det sig att han blivit helt blåst på resan. Betalat 500 000 dong, vilket är helt orimligt mycket. In från flygplatsen, en resa som tog en timme eller så, betalade vi hälften. Och han visste om det, men visste inte riktigt hur han skulle göra. Tomas berättade sen att det enda rätta hade varit att ge chauffören så mycket som man tycker det skulle kosta och sen gå. Men nu hade då Max gett honom för mycket, och väntade på växel tillbaka, men fick alltså ingen.
Lite bittra (framför allt Max) började vi vår shoppingtur i Hanois gamla del. Där är väldigt fint, och det var där vi gick första dagen med Tomas och tjejerna, där allt verkar vara indelat i olika områden, beroende på vad man säljer (förutom klädbutiker som verkar finnas precis överallt! Hur mycket kläder kan man sälja egentligen?)
Vi kom igång fint med solglasögon, jag slog till på två stycken direkt medan Max var mer tveksam. Sen gick vi uppåt bland gatorna och jag kände under en period att vi hamnat i helt fel distrikt då det bara hängde vaskar och andra plåtgrejer på båda sidor av vägen. Men vi lyckades ta oss ur Hanoi-Bauhaus och shoppade fina lampor, flip-flops till Ebba och lite annat smått och gott.
















Lunchen intogs på en restaurang som såg ganska sunkig ut, men som Tomas och Lisa tipsat om, och vi litar ju på det mesta de säger som gäller Hanoi. När vi satt oss ner lade de fram en liten laminerad lapp framför oss "Our restaurant serves only one dish: Grilled fish. 120 000 dong/person". Inte mycket att välja på. Man fick in en liten grillhäll med kol och allt där fisken låg i en panna. Som vanligt supergott.















När man går sådär på de mindre gatorna blir det väldigt tydligt vad som prioriteras högst häromkring. Mopeden. Man använder alla trottoarer till att parkera mopeder på. Detta innebär såklart att det inte finns nån plats att gå på, så som fotgängare är man förpassad till rännstenen,
halvvägs ut i trafiken. Och man kan aldrig heller lita på att folk kör i färdriktningen för de kan lika gärna köra åt andra hållet så man övar verkligen upp sin ögon-i-nacken- förmåga.
Efter lunch hittade vi av ren slump kaffekvarteret och gick in i en mycket smal butik som också visade sig vara café. Man fick sitta på rad längs ena väggen, medan kaffet stod uppradat längs andra sidan. Kaffet var väldigt gott och choklad-nötigt och vi blev intresserade av att köpa med oss ett paket hem. Hon tog fram paketet och även en uppkopierad a4 sida om kaffet. Där stod det att dessa bönor var uppätna av en speciell sorts vessla, sedan har det gått igenom vesslans tarmsystem som gör fantastiska saker med kaffet. Sen bajsar vesslan ut kaffebönorna igen (varför äter vesslorna bönorna hela och bajsar ut dem sen? Kan de ens dra nytta av bönorna?) Sedan hittas dessa utbajsade bönor av "eagle-eyed- villagers" och går till försäljning. Naturligtvis köpte vi ett stort paket och jag har faktiskt just fått en kopp här framför mig :)














Vi passerade också genom en matmarknad. Om de i "Landet brunsås" säger att vi svenskar hamnat väldigt långt ifrån vår mat (i den mening att man inte längre har kontakt med ursprunget, alltså grisen, kon, tomatplantan) så är de i Vietnam fortfarande nära sin mat. Fiskar ligger och plaskar levande i baljor, liksom krabbor, räkor och annat smått och gott från havet.
En tjej sitter obesvärat och putsar på ett grishuvud medan killen bredvid jobbar på resten av grisen. Men det luktar inte vidrigt utan känns ändå fräscht. Fast jag hade nog aldrig vågat köpa nåt...














Att shoppa är ju ofta en ganska energikrävande sysselsättning, tänk er att man åker till Köpenhamn och går och går hela dagarna och tittar och tittar och går lite till. Och så tänk er sen att göra detta i ett öronbedövande larm, motorer, tutor, och insvept i avgas. Man var onekligen ganska trött i huvet och även i fötterna, men vi lyckades gå hela långa vägen hem, hittade till och med Tomas genväg genom gränderna - oerhört skönt med mindre ljud och mindre avgaser.
När vi kom hem hade vi spatserat i fem timmar och sjönk ner under parasollet, sippade lite ginger ale och åt cashew nötter.
Hang hade lagat vietnamesisk mat till oss idag och det var mycket gott, även om barnen hade ketchup och majonäs till allt.
Imorgon bär det av på utflykt till ett ställe som Tomas hela tiden glömmer vad det heter, så jag vet inte heller. Men det visar sig nog. Halv nio kommer bil och hämtar oss, så det blir en tidig kväll.

Trafik

Måndag

Det var tydligen svårt att komma till ro igår. Plötsligt hör vi ljudliga dunsar från ovanvåningen och när Max kommer upp står Fanny och Ebba mitt i rummet och hoppar, men kastar sig genast ner i sängarna när han kommer in. Det är svårt att somna. Fanny sätter på en julskiva, men inte ens den lyckas söva dem. Efter mycket om och men somnar de in, men kvällen resulterar i att vi väcks av Fannys yl i morse: JAG VIIIIILLLL INTEEEE!! Svårt att somna innebär också svårt att vakna.
Tomas lyckas iallafall få iväg Fanny och Lova till dagis och skola, jag och Max äter frukost och jag spelar lite badminton med Ebba. Hon har under morgonen ritat en klänning vilken vi ska få uppsydd hos skräddaren.
Inte helt oväntat är skräddaren, en ung tjej, väldigt sur och tvär, utom mot Ebba, som hon kan kosta på några leenden. Jag lämnar in för att få en klänning kopierad i fem kopior, Max kopierar byxor och så Ebbas klänning. Sen ska vi möta upp Tomas och åka och äta lunch. Då inser vi att vi glömt kameran och eftersom vi är nära hemma erbjuder jag mig att gå och hämta den. Det innebär att jag ska korsa den stora vägen ensam två gånger. Det är inte utan att man får lite hjärtsnörp när man står där mitt i massan av moppar som far runt en så nära att ett steg i fel riktning vid fel tillfälle är ödesdigert. Det är enklare när man är fler, när man är ensam är man så ensam, så liten och man känner sig lite som lejonkungen när gnuerna kommer. Det dånar och tutar och man glömmer nästan andas.
Jag klarade dock korsa vägen båda gångerna, vi tog taxi till ett mycket trevligt lunchställe. Maten är verkligen helt underbar, och än så länge mår vi alla bra :) Ebba åt nån friterad kyckling som verkligen gick hem. I Vietnam är dock Chicken leg något helt annat än vad det är i Sverige. Vi förväntade oss ett kycklingben, den där klubban man kan hålla i. Så vi beställde två. Och fick in två mycket stora bitar kyckling, Som inte verkade innehålla nåt ben.... Men gott var det tydligen. Och vi fick med oss den andra hem.




























Efter lunch åkte Tomas taxi hem och jag, Max och Ebba beslöt oss för att promenera. Det är som vanligt ett äventyr att promenera, men promenaderna bjuder ju även på spännande upplevelser. Ebba var tapper och gick hela vägen, trots att det är långt. Alla ler mot henne och vinkar och hon deklarerade att "Det är faktiskt jobbigt att vara idol". Vi köpte några billiga badmintonrackets till barnen, och lyckades ta oss över den stora vägen, trots att där inte finns några trafikljus :) Först stod vi som tre västerlänningar och tittade på den strida strömmen. Och tittade. Och tittade. Och insåg att vi egentligen visste att det aldrig kommer förändras. Det blir liksom inte mindre. Det finns inga trafikljus längre bort som kommer stoppa upp strömmen. Det är bara att hugga varsin hand på Ebba och ge sig ut. Kryssa, bli tutad på och till slut komma över och andas ut på andra sidan. Och så bara en gata till...

















På andra sidan vägen lyckades vi hitta ett glasställe och fick tillräckligt med energi för att ta oss hela vägen hem. Sista biten blev vi lite kaxiga och begav oss in i gränder precis som Tomas brukar göra. "Huvudlederna är liksom där det är mest kablar". Vi följde kablarna, men hamnade ändå fel. En tant viftade skrämt bort oss när vi var på väg in på hennes gård. Ebba deklarerade att hon var bajsig. Vi visste att vi var nära hemma, men ändå kunde vi inte hitta dit. Till slut chansade vi rätt och såg grinden till Swedish Camp!
Ett dopp i poolen satt fint. Ebba fick öva på att simma. Sen kom resten av familjen Thiel hem och vi avnjöt en Hang-lagad middag och gott kaffe och nu är det kväll igen, barnen sover och även de vuxna är ganska trötta.

Idag har vi inte gjort nåt alls nästan :)

Nu är vi ordentligt installerade på Swedish Camp här i Hanoi och har sovit vår första natt. Ebba sov med Fanny i hennes rum, Lova var förpassad till en babysäng som hon var övertygad tillhörde en tidigare baby-besökare, Vanja, och jag och Max sover gott i gästrummet. Frukosten var dock skral, då hushållerskan Hang nog antagit att familjen Thiel kom tillbaka från Sapa idag, så det var ganska tomt i kylskåpet och kaffet var slut.
Efter frukost tog vi det lugnt, Max och Thomas spelade badminton, Ebba och Fanny badade tills Fanny var blå och jag och Lisa läste och pratade strunt.
Lunchen planerades till ett ställe med en enligt ryktet mycket god buffé, där man även kunde få pommes frites. Dock fastnade vi på badminton/bandy/basketplanen med pratsamma grannar och kom inte iväg förrän både barn och vuxna hade skrikande magar. Lisa föreslog att Thomas skulle ringa och kolla så vi säkert fick plats, men han ansåg det var en onödig åtgärd, så vi packade in oss i taxin och begav oss iväg.






















Under resan pratade vi lite om de vietnamesiska matvanorna och Lisa berättade att de i Sapa sett väldigt många söta unga hundar, och sen fått reda på att i Sapa blir ingen hund äldre än 5 år :) Hon hade även hört att det skulle finnas en "hundgata" i Hanoi (ungefär som gravstensgatan eller silkesgatan) där hundarna hängde på rad till försäljning, men Lisa hade hittills lyckats undvika att hamna just där.
När vi svängde in på restaurangen kom en leende kille emot oss och berättade glatt att vi kunde vända om för maten var slut. Vi hade då åkt taxi i tjugo minuter och magarna vrålade nu ett öronbedövande vrål. Thomas fick bannor för telefonsamtalet han aldrig gjorde, Lisa sa som ett mantra "håll humöret uppe, håll humöret uppe" medan det bläddrades frenetiskt i den tummade guideboken i hopp om att finna en alternativ restaurang. Taxi chauffören fick nya instruktioner och vi begav oss in mot stan igen och jag och Lisa kom överens om att det värsta som kunde hända nu var att vi skulle hamna på den där hundgatan. Som tur var lyckades vi undvika den, och väl framme vid den "nya" restaurangen fanns den inte. Gatan fanns, huset fanns, men ingen restaurang, bara en gallergrind till en väldigt fin, men väldigt övergiven byggnad. Telefonnumret fungerade inte heller och modet sjönk ännu mer. Lisas mantra fungerade inte längre, barnen ville bara åka hem, men vi gjorde ett sista försök.
Efter ännu en stunds resa kom vi fram till Koto, som både existerade, var öppet, hade mat till salu och lediga bord! Vi fick ett långbord på takterassen, beställde in massor av goda sallader, vietnamesisk mat full av koriander, Lisa gjorde ett (mindre lyckat, skulle det visa sig) försök med sticky rice, och det fanns tlll och med mat som barnen kunde äta! Det smakade som väntat fantastisk (förutom sticky rice då, som smakade som kletigt ris indränkt i soja, med massor av olika svamp som smakade likadant, för den var också indränkt i soja). Ebba åt en hel stor panerad kycklingfilé och pommes och jag och Max highfivade i smyg av glädje :)


















Efter lunch tog Thomas med sig alla barnen hem och jag, Max och Lisa gick till tygmarknaden. Det var så mycket tyg att man knappt kunde tro att det fanns så mycket tyg. Så trånga trånga gångar mellan höga packade travar med tyg och små vietnameser som inte sällan låg och sov mitt i tyghögarna. Vi trängdes och klämde och kände och köpte till slut på oss massor av tyg som imorgon ska avlämnas hos skräddaren.





































En promenad hem genom stan, mitt i moppefloden och det medföljande dånet och tutandet kändes lockande, men när vi kom till sjön, stadens oas, fastnade vi på ett fik med otroligt gott kaffe. Sen ringde Thomas och undrade var vi blev av, så vi stack inom mataffären och sen blev det taxi resten av vägen hem.



































Nu har barnen just utfodrats med korv stroganoff och återgått till en väldigt viktig lek med de andra barnen på gården. Mackan och Thomas spelar innebandy med några andra killar på campen och jag och Lisa ska fixa lite vuxenmat. Sen är det dags att planera lite inför morgondagen och kommande utflykter.

Första dagen i Hanoi

Det var nog ingen av oss som inte somnade gott igår. Både Max och Ebba sov nästan innan de hamnat i sängen. Sen sov vi i över tolv timmar :) Fem över tio lokal tid vaknade jag och Max, viskade lite. Sen ylade Ebba " SOVA UUUUUT" och sen var hon tyst igen. Fem över elva ringde Thomas och det var dags att gå upp. Vi packade ihop oss och träffade nästan hela familjen Thiel i lobbyn (Lisa var tyvärr hemma och var sjuk) och det var många glädjetjut och mycket stoj från Fanny och Ebba. Vi lyckades samla ihop de två tjejerna tillräckligt för att våga oss ut i Hanoi där Thomas hade ett lunchställe i sikte. Trafiken är öronbedövande och avgaserna tjocka, men staden är vacker med alla sina träd och sin gamla fina bebyggelse. Fantastiskt smala hus (vissa inte mer än tre meter breda) packade som sardiner. Allt verkar uppdelat i olika shoppingdistrikt och vi spatserade genom silkesområdet, gravstensgatan och sykvarteret, allt uppblandat med allskönt plock och pyssel, smycken, kepsar, hjälmar, mat man aldrig förr sett och dofter man aldrig doftat. Otroligt häftigt! Som tur är har Thomas vana att gå över gatan, för det är ingen som stannar trots att vår gubbe är grön. Sakta men säkert makar man sig ut i vägen, håller barnen hårt i handen och går bestämt framåt. Fortfarande stannar ingen, men de girar runt en i nån slags outtalad överenskommelse.
Lunchmaten var helt fantastisk. Vi plockade in säkert fem-sex rätter, varav ett par sallader, några vårrullar och lite nudelrätter. Barnen lyckades peta i sig lite nudlar och några kycklingbitar, men gick ändå lyckliga från restaurangen- varsin drinkpinne rikare.
Vi gick samma härliga väg tillbaka till hotellet där vi packade in alla väskor, barn och vagnar i en taxi, Fanny deklarerade att hon fortfarande tuggade från en köttbit från lunchen vilken vi fick kasta ut genom fönstret i farten och så bar det mot Swedish Camp där fam Thiel huserar.

































Det var lite som att en oas öppnade sig mitt i moppekitteln. Grön gård, träd och fåglar som kvittrade, allt tutande på avstånd och små fina parhus. Jättefint verkligen! En lite svag Lisa tog emot och vi fick kaffe och barnen fick äntligen bada, vilket det tjatats om de senaste tre timmarna.








































Efter fikat gick jag, Max, Thomas och Lova på jakt efter badmintonrackets, då bröderna planerat dagliga badmintonmatcher på planen utanför huset. Vi gick genom trånga gränder som inte hindrade mopedisterna. Kablar hänger i stora sjok längs vägen, på vissa ställen så lågt att till och med jag skulle kunna nå dem. De lösa ändarna som hänger och dinglar gör mig glad över min ringa längd :)
Efter att ha korsat en gata där en flod av moppar flyter fram hittar vi en badmintonbutik där de säljer bra rackets till bra pris. Medan de strängar dem sitter vi på de barnpallar i plast som verkar vara standardmöblemanget på alla cafén och restauranger längs gatorna. (De pallar som vi i Sverige använder som pallar använder man här som bord :)




















På vägen hem har trafiken accelererat och är som ett dån. Lova sover gott i vagnen och får många mopedburna vietnameser att vända på huvet, vilket såklart skulle kunna få förödande konsekvenser. En kvinna spyr upp skaldjur i rännstenen och vi kryssar mellan hålen i trottoaren. När vi svänger in på den lugna gatan bredvid svenska ambassaden känns det lite som när man gått ut från discot- det liksom brusar i huvet av ljudet som försvann.
Det blir bara en snabb vända hem för att hämta resten och bege sig till restaurangen. Denna gången blir det hamburgare för att barnen ska få i sig nåt förutom godis. Samma gränd som nu börjar bli mörk, samma inälvor som tidigare på eftermiddagen ligger kvar till försäljning, lika mycket tutande som innan.
Middagen var god och på hemvägen kunde man titta in i de vietnamesiska vardagsrummen där storfamiljen satt och åt på golvet, nån låg och tittade på tv, alla med mopparna parkerade på sin plats bredvid tv soffan och hjälmarna hängandes på trappräcket. Privatliv verkar inte finnas i deras medvetande. Alla dörrar står öppna, inget hem är stängt. Konstigt för en svensk som tänker "oj, panoramafönster ut mot gatan, hur ska det gå på vintern, man kommer se rakt in" när man ser nya fönsterrika hus byggas. Här vänder man istället tv soffan ut mot gatan och öppnar dörren.
Att sen bo med moppen i vardagsrummet är ju också lite speciellt, men är det ens viktigaste ägodel så är det.
Nu har barnen krypit i säng, bröderna läser och jag har fixat med bilder och snart är det dags att krypa till sängs i det fina nattlinnet jag fick i välkomstpresent av familjen Thiel!

Bilder från resan hit

Jag och Ebba på Kastrup




































Bangkok

Vanåsgatan, Malmö - Maison d'Hanoi, Hanoi

Sådär! Nu är vi äntligen framme i Hanoi och har just avslutat en väldigt god middag på rummet. Ebba och Max sittandes vid "sminkbordet" och jag på Ebbas säng med maten på ett litet sideboard. Alla med ryggen åt varandra :) Men å andra sidan har vi ju umgåtts ganska tätt de senaste dygnen, så den här osociala middagen gjorde inte så mycket.
Resan har gått bra. Redan när vi väntade på tåget på Svågertorp frågade Ebba när vi var framme, men hon har sedan varit enormt tapper och stått ut med massor av väntande och köande och sittande och tittande och gående hit och dit och fram och tillbaka när vilsna vuxna ska försöka hitta nåt ätbart i Bangkok innan klockan slagit tio.
De tio timmarna på första flygningen kändes såklart, så som tio timmar på flyg gör. Men Max fällde en tår till New Moon, jag sov gott till Aimee Mann på repeat och Ebba däckade totalt när klockan var tio svensk tid. Trots ett stort trauma innan, när det uppdagades att Nallis råkat bli incheckad. Detta löstes till slut genom att Max knöt ihop sin kofta så Ebba hade nåt att krama. Då kurade hon ihop sig under filten och föll i så djup sömn att vi knappt kunde väcka henne när det var dags för inflygning och sätta på säkerhetsbälte och resa upp stolen.
I Bangkok hade vi planerat ett besök på Siam Ocean World, en akvariepark i källaren på ett köpcentrum. Enligt hemsidan öppnade parken klockan nio, men vår taxichafför hävdade bestämt att så var inte fallet, utan det var tio som gällde. Han föreslog att vi kunde gå på ett annat museum först, som öppnade nio. Jag tror att både jag och Max trodde han föreslog ett Seal-museum (kändes ju logiskt eftersom vi ju beställt taxin till Ocean Parkstället). Efter en stund insåg vi dock att han menade Silk, inte Seal. På grund av språkförbristningar var det svårt att protestera och han lämnade av oss vid Silk museét (som säkert ägs av nån av hans kompisar). Jag passade på att låna deras oerhört fräscha toalett innan vi begav oss mot Siam Ocean World istället. Vi insåg väl att silke inte skulle vara Ebbas förstaval just då, och varken jag eller Max kände väl ett brinnande silkesintresse.
Ebba tyckte det var kvavt. luktade konstigt av all mat längs vägen och alla avgaser och ansåg nog inte att Bangkok var hennes favoritstad att spatsera runt i. Siam Ocean Park öppnade, precis som taxichauffören sagt, inte förrän tio, och vi tänkte passa på att äta lite innan (flyget hade ju bjudit på nåt som skulle kunna vara pulver- scrambled eggs, och då sov Ebba, så hon hade inte ätit nåt alls). Efter mycket spatserande fram och tillbaka hittade vi ett ställe med goda smoothies och lite blandad meny. Ebba som inte var hungrig fick i sig en smoothie och jag och Max åt goda färska vårrullar och en massa potatisklyftor.
På Siam Ocean Park köpte vi lyxbiljetten som gav oss en mycket liten tur i en glassbottom båt i hajakvariet, en mycket spännande och uppskattad fot-tvätt, där man stoppade ner sina läskiga flygfötter i ett bad och små fiskar åt upp döda celler från dem. Gnag gnag. Kittlade härligt! Vi fick också en gratis popcorn och läsk, tre leopardmönstrade väskor och en 4D filmupplevelse där det boxades i ryggen, sprutades ånga och luft i ansiktet och stolen for hit och dit. Ebba önskade bara att det skulle ta slut. Jag och Max önskade bara att 3Dglasögonen hade varit lite lite bättre.
I souvenirshoppen fick vi kompensera för Nallis-fadäsen och kom därifrån med en Sälis, som sedan hade en förmåga att smita iväg längs golvet på alla de många köpcentrum vi sen besökte. Det enda som inhandlades var dock minneskort till diverse kameror.
Vi fångade en taxi på gatan och åkte timmen till flygplatsen genom Bankoks minst sagt hektiska trafik. Väl framme fick vi mat igen, hämtat ut väskorna som vi lämnat på förvaring och kom igenom säkerhetskontrollen med den enda missen att Max hade två flaskor vatten i sin väska. Han hävdade bestämt att så inte var fallet när de frågade, eftersom han helt glömt dem. De är dock snälla i Thailand och det blev inga repressalier.
Flyget till Hanoi var lite sent och väntan var lång. Sen snabba två timmar innan vi landade i Hanoi, fick tag på en taxi till rätt pris och installerade oss på Maison d'Hanoi där de bjöd på te som smakade risavkok och chocolate chip cookie. Nu har vi fått bort det värsta resdammet och det är dags att släcka lampan och med spänning se fram emot mordongdagen då vi får se Hanoi i dagsljus. Och så är det ju äntligen lördag, och vi får träffa familjen Thiel!

Tassen har verkligen anpassat sig till familjen :)

Uppföljningen

Surfa med katt

Banankonst :)