Mamma
Klockan är snart sju. Viras kinder har börjat bli rosiga och allt oftare tar hon sig om öronen. Hur mycket hon än försöker verka pigg talar tecknena sitt tydliga språk; der börjar bli dags för sängen. Tillsammans (?) försöker vi röja undan dagens lek från vardagsrumsgolvet. Jag plockar in sakerna i hyllan och försöker prata pedagogiskt om att vi nu lägger tillbaka sakerna på sin plats. Vira skrattar och river ut sakerna lite snabbare än jag lägger in dem.
När jag bär in henne för att byta blöja blir hon lite ledsen och vi sjunger styrman Karlsson och Var bor du lilla råtta för att hålla humöret uppe lite till. Sen borstar vi tänderna och jag sitter på toaletten med Vira i knäet och sjunger Stilla natt på ett Aaaahhh, allt för att inspirera henne att gapa. Sen går vi ut i köket och hämtar vällingen och säger Godnatt till pappa. Vira titta på Max med stora blå ögon som är alldeles fulla med kärlek. Hon ler och de rosiga kinderna blir runda och nypiga. Så säger hon andäktigt: Mamma!
Ännu en partydag till ända. Fast idag har vi såklart inlett med att pynta. Två lådor hämtades upp från källaren sen hjälptes vi åt att packa upp julsakerna. Viss hjälp var mer hjälp än annan och vissa, lite lurviga, ville helst hoppa i lådorn och sitta där ovanpå allt som vi ville plocka ut. Vira var mycket intresserad av julkulorna (son ju ska sparas till granen) och av små glitterslingor ned stjärnor. Annars roade hon sig med att klättra upp och ner på kökspallen och prata ivrigt om nåt som verkade mycket viktigt.
På eftermiddagen var det glögg hos familjen Schuldt(det ska var två ploppar på u:et men jag hittar drm inte på ipaden) Vi hade tänkt cykla dit men ångrade oss ganska fort. Då tänkte vi ta bussen, men vi ångrade oss igen och der blev bil till slut. När vi körde hem i full storm med regn som forsade ner var vi ganska nöjda med vårt val. Under glöggträffen fick vi ägna ansenlig tid åt att hindra Vira från att klättra upp för den oskyddade trappan. Det är så fruktansvärt svårt att hålla minen och vara allvarlig och säga Nej när hon står där och ler med glimten i ögat och ät fullt medveten om att hon gör fel och på pin kiv flyttar foten till nästa trappsteg. Man får titta bort och försöka dölja sitt leeende, för det är ju hemskt vad det är smittsamt, det här Vira -smajlet:)
Nu sitter vi framför brasan, Sonja alldeles tätt intill så hon kan bli riktigt varm, och lyssnar på stormen.
Julkortsfotografering
Det sägs ju att det svåraste att fotografera är barn och djur och man är ju böjd att hålla med :) Vira gillar INTE att bli kvarhållen i ett knä, och Ebba gilla inte solen i ögonen. Men i sängen är allt kul och till slut fick vi till det!
Svira
En sak är säker; Vira älskar fest. Och allra bäst är fest där det finns andra barn. Idag var vi på Folkes ettårskalas och så fort Viras små mockasinklädda fötter nådde golvet for hon iväg in i lägenheten. I förbifarten stannade hon till vid Folke som satt på golvet, petade honom kärleksfullt i ögat innan hon for vidare. Först var där bara Virar, Folke och Folkes kusin, men strax började folk droppa in (ja, ni förstår det rätt, vi var TIDIGA!!) Och då kokm det barn. Barn barn barn och Vira var i sitt esse. Hon sprang mellan rummen, hittade ett kul trappsteg att klättra på i badrummet, hittade en låda hon fick rota i i köket, kom förbi med händerna fulla av värmeljus som hon kastade iväg för att se dem rulla iväg längs golvplankorna. Hon kastade sig bland kuddarna i sängen, plockade upp en sak här för att springa iväg och lämna den där. Inte en sekund var hon stilla, jo, när hon åt två hela varmkorvar och ett korvbröd(!!!) Då satt hon ganska snällt i stolen, sen bar det av igen. Strax innan sju var vi tvungna att bege oss hem för att hämta Ebba och bjuda fam Warnolf Brunndahl på middag och det var en trött men speedad liten tjej som landade i sängen en stund senare. Förhoppningsvis även nöjd med sin dag :)
Tisdag i paradiset
Nu ska jag skriva det här inlägget på iPad så får vi se hur det går.
Igår tänkte Max att vi skulle gå på bio. Inga är ju här så barnvakt fanns ju. Men ju mer det närmade sig, desto djupare verkade jag sjunka i soffan och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte skulle orka med nån bio. Max hade planerat för nya Tintinfilmen som man ju hört ska vara bra. Jag har inte nån direkt relation till Tintin annat än att han var huvudpersonen i det första kapitlet i min allra första franskbok i sjuan; "Tintin est reporteur. Milou est le chien de Tintin. " och så " Bianca Castafiore" som mest var kul att säga sådär franskt: Bianca castafiöööör".
Nåväl, min relation till Tintin är alltså densamma efterso vi aldrig tog oss iväg. Istället drabbades vi av ett alldeles enormt sötsug. Detta fick Max att gå ut i köket på jakt efter något sött som fick vara vad som helst utom strösocker. Han kom tillbaka med två Alladinaskar, eller en Alladin och en Paradis för stat vara exakt. Alladinasken var öppnad och där inne skramlade mina favoritbitar runt; romrussin, likörtryffel och körsbärslikör. De var alla täckta med sånt där vitt som säger "den här chokladen är jääättegammal" . Ändå var jag tvungen att prova. Den var jääättegammal.
Vi gav oss på Paradisasken (som faktiskt bara gått ut i augusti, i år alltså!). Med oerhörd nyfikenhet plockade vi i oss bit efter bit; tittade på bilderna i locket, hummade, smakade och hummade lite till. Till slut började vi närma oss det undre lagret och trots att det noggrant kollats upp att hela asken bara innehöll 500g choklad totalt (Max) började ett lätt illamående sprida sig (jag). Då hummas det igen och nån säger "Marcicreme"(Max) och nån annan känner att just den får man ju inte missa (jag).
Sen postas info om frosseriet på Facebook (jag) och vissa vägrar erkänna sin delaktighet (Max). Sötsuget ersattes av pralinöverdos och Tintin sköts på framtiden.
Så kan det gå en tisdag.
Igår tänkte Max att vi skulle gå på bio. Inga är ju här så barnvakt fanns ju. Men ju mer det närmade sig, desto djupare verkade jag sjunka i soffan och till slut var jag tvungen att erkänna att jag inte skulle orka med nån bio. Max hade planerat för nya Tintinfilmen som man ju hört ska vara bra. Jag har inte nån direkt relation till Tintin annat än att han var huvudpersonen i det första kapitlet i min allra första franskbok i sjuan; "Tintin est reporteur. Milou est le chien de Tintin. " och så " Bianca Castafiore" som mest var kul att säga sådär franskt: Bianca castafiöööör".
Nåväl, min relation till Tintin är alltså densamma efterso vi aldrig tog oss iväg. Istället drabbades vi av ett alldeles enormt sötsug. Detta fick Max att gå ut i köket på jakt efter något sött som fick vara vad som helst utom strösocker. Han kom tillbaka med två Alladinaskar, eller en Alladin och en Paradis för stat vara exakt. Alladinasken var öppnad och där inne skramlade mina favoritbitar runt; romrussin, likörtryffel och körsbärslikör. De var alla täckta med sånt där vitt som säger "den här chokladen är jääättegammal" . Ändå var jag tvungen att prova. Den var jääättegammal.
Vi gav oss på Paradisasken (som faktiskt bara gått ut i augusti, i år alltså!). Med oerhörd nyfikenhet plockade vi i oss bit efter bit; tittade på bilderna i locket, hummade, smakade och hummade lite till. Till slut började vi närma oss det undre lagret och trots att det noggrant kollats upp att hela asken bara innehöll 500g choklad totalt (Max) började ett lätt illamående sprida sig (jag). Då hummas det igen och nån säger "Marcicreme"(Max) och nån annan känner att just den får man ju inte missa (jag).
Sen postas info om frosseriet på Facebook (jag) och vissa vägrar erkänna sin delaktighet (Max). Sötsuget ersattes av pralinöverdos och Tintin sköts på framtiden.
Så kan det gå en tisdag.
Bilderna som utlovades
Bilder från gamla stan i Hanoi
Efter turen fick Bengt en liten kompis, Rutger försökte stjäla cyclon, Bengt hade som vanligt svårt att hitta rätt pengar och Rutger fick sina skor fixade så att de blänkte!
När vi kom hem var det förberedelser inför kalaset, men tyvärr innebar Max sängliggande att jag inte hade möjlighet att dokumentera själva kalaset eftersom jag sprang efter en liten Vira hela tiden.
Rundtur i Hanoi och kalas
Idag får vi vänta med bilderna, för kortläsaren har hamnat borta i gästhuset och där ligger Vira och Max och sover. För stackars Max har varit magsjuk hela dagen och legat däckad, så vid sju gick jag bara dit och sjöng Vyssan Lull för Vira och lade henne i spjälsängen bredvid Max.
I morse hade vi ställt klockan, för klockan åtta gick taxin till Hang Gai, där vi skulle träffa guiden Anne som skulle ta oss med på en tur i Hanois gamla kvarter- Hidden Hanoi. Men när jag gick med Vira till Tomas och Lisas hus stannade Max kvar i gästhuset och sen meddelade han att han mådde dåligt och beslöt sig för att stanna hemma. Och såhär efteråt kan jag inte mer än att tycka synd om honom för det var en alldeles fantastisk tur som jag önskade att jag gått redan förra året när vi var här förra gången. Guiden var en underbar liten vietnamesisk tjej som inledde med att ta oss till samma café som jag, Anna, Inga, Lisa och Ebba besökt några dagar tidigare. Jag beställde in yoghurtkaffet igen, och fick med mig alla övriga deltagare, det vill säga Anna, Bengt och Rutger som faktiskt alla tyckte det var gott (fick jag alldeles nyss veta vid kvällsvinet). Anne berättade mycket intressant om Vietnams historia, utifrån "gamlastan-perspektivet" och det var alldeles fantastiskt spännande. Sen gick vi ut i gamla stan, och efter att ha fått höra Annes histora började jag titta på stan på ett annat sätt. Hon hade berättat om arkitekturen, om hur de otroligt smala husen beror på att man bara betalar skatt för den del som vetter mot gatan och att vissa av dem är uppemot 100 meter djupa. Till varje affär som vetter mot gatan hör således en lång, ibland väldigt mörk gång. Innan hade man alltid en öppen innergårde, som släppte in luft och ljus, men det är brist på plats och många gånger har man byggt igen innergården vilket då skapar en lååååång mörk gång in till husets inre. Ibland har man fräst ut ett spår i väggen, enbart för att kunna komma in med moppen, styret är ju lite bredare :) Utanför gången är det full kommers, och det är absolut inte så att man kan ta vilken trottoarplats som helst, utan den området utanför gången tillhör de som bor i huset. Vi gick förbi ett ställe där en kvinna sålde Phö (nudelsoppa, en av mina favoriträtter) till frukost, och hon avlöstes sen vid lunchtid av en annan kvinna (också boende i huset) som sålde lunchnudlar, och lunchkvinnan avlöstse senare av ytterligare en kvinna (som såklart också bodde där) som sålde seafood. Det var så det var organiserat och "share" var ett nyckelord. Det gällde att frukostkvinnan var färdig i tid, annars blev lunchkvinnan förbannad för hur skulle hon nu tjäna pengar för att försörja sin familj när frukostkvinnan snodde hennes plats??
Ett annat nyckel ord var "mix mess" som motsats till "mix match". Det enda som hade betydelser var att få mer plats och man bryr sig inte det minsta om hur det ser ut. Man bygger således ut hipp som happ med de material som finns tillgängliga. Eftersom man dessutom ofta delar huset med 5-5 andra familjer är det svårt att komma överens om hur man ska måla och dekorera, vilket då leder till bråk och till slut förblir allt omålat.
Turen avslutades med en cyclo-runda, från vilken jag filmade, men filmen får komma imorgon. Det var väldigt trevligt att bli runtcyklad även om jag ibland fick bita ihop väldigt hårt när vi höll på att bli påkörda. Men det var som sagt en fantastisk runda som jag rekommenderar alla som råkar ha vägarna förbi Hanoi.
När vi kom hem var det full Vira-passning ända fram till hon gick och lade sig vid sju. Max låg däckad, men Fanny skulle ha kalas så vid fyra började folk droppa in och det var fullt barn-kalas-ös i flera timmar. Vira trillade och slog sig så det blödde i munnen och hon fick fläskläpp, men hon var glad ändå. Det var naturligtvis jättspännande att det var så mycket barn överallt, och när jag till slut hade avslutat dagen med Vyssan Lull somnade hon som en sten. Hon har varit superfin hela dagen i sin lilla vietnamesiska klänning, och fått så många komplimanger.
Nu har vi just ätit glass, druckit vin och tittat på Tomas och Lisas bilder ifrån Burma. Inga har somnat i fåtöljen och Ebba och Fanny säger precis godnatt. Det är näst sista natten här i Vietnam och jag tror att jag har blivit lite kär i Hanoi efter den här rundturen. Det känns vemodigt att åka hem, framför allt eftersom det kanske inte blir besök här i det närmaste.
I morse hade vi ställt klockan, för klockan åtta gick taxin till Hang Gai, där vi skulle träffa guiden Anne som skulle ta oss med på en tur i Hanois gamla kvarter- Hidden Hanoi. Men när jag gick med Vira till Tomas och Lisas hus stannade Max kvar i gästhuset och sen meddelade han att han mådde dåligt och beslöt sig för att stanna hemma. Och såhär efteråt kan jag inte mer än att tycka synd om honom för det var en alldeles fantastisk tur som jag önskade att jag gått redan förra året när vi var här förra gången. Guiden var en underbar liten vietnamesisk tjej som inledde med att ta oss till samma café som jag, Anna, Inga, Lisa och Ebba besökt några dagar tidigare. Jag beställde in yoghurtkaffet igen, och fick med mig alla övriga deltagare, det vill säga Anna, Bengt och Rutger som faktiskt alla tyckte det var gott (fick jag alldeles nyss veta vid kvällsvinet). Anne berättade mycket intressant om Vietnams historia, utifrån "gamlastan-perspektivet" och det var alldeles fantastiskt spännande. Sen gick vi ut i gamla stan, och efter att ha fått höra Annes histora började jag titta på stan på ett annat sätt. Hon hade berättat om arkitekturen, om hur de otroligt smala husen beror på att man bara betalar skatt för den del som vetter mot gatan och att vissa av dem är uppemot 100 meter djupa. Till varje affär som vetter mot gatan hör således en lång, ibland väldigt mörk gång. Innan hade man alltid en öppen innergårde, som släppte in luft och ljus, men det är brist på plats och många gånger har man byggt igen innergården vilket då skapar en lååååång mörk gång in till husets inre. Ibland har man fräst ut ett spår i väggen, enbart för att kunna komma in med moppen, styret är ju lite bredare :) Utanför gången är det full kommers, och det är absolut inte så att man kan ta vilken trottoarplats som helst, utan den området utanför gången tillhör de som bor i huset. Vi gick förbi ett ställe där en kvinna sålde Phö (nudelsoppa, en av mina favoriträtter) till frukost, och hon avlöstes sen vid lunchtid av en annan kvinna (också boende i huset) som sålde lunchnudlar, och lunchkvinnan avlöstse senare av ytterligare en kvinna (som såklart också bodde där) som sålde seafood. Det var så det var organiserat och "share" var ett nyckelord. Det gällde att frukostkvinnan var färdig i tid, annars blev lunchkvinnan förbannad för hur skulle hon nu tjäna pengar för att försörja sin familj när frukostkvinnan snodde hennes plats??
Ett annat nyckel ord var "mix mess" som motsats till "mix match". Det enda som hade betydelser var att få mer plats och man bryr sig inte det minsta om hur det ser ut. Man bygger således ut hipp som happ med de material som finns tillgängliga. Eftersom man dessutom ofta delar huset med 5-5 andra familjer är det svårt att komma överens om hur man ska måla och dekorera, vilket då leder till bråk och till slut förblir allt omålat.
Turen avslutades med en cyclo-runda, från vilken jag filmade, men filmen får komma imorgon. Det var väldigt trevligt att bli runtcyklad även om jag ibland fick bita ihop väldigt hårt när vi höll på att bli påkörda. Men det var som sagt en fantastisk runda som jag rekommenderar alla som råkar ha vägarna förbi Hanoi.
När vi kom hem var det full Vira-passning ända fram till hon gick och lade sig vid sju. Max låg däckad, men Fanny skulle ha kalas så vid fyra började folk droppa in och det var fullt barn-kalas-ös i flera timmar. Vira trillade och slog sig så det blödde i munnen och hon fick fläskläpp, men hon var glad ändå. Det var naturligtvis jättspännande att det var så mycket barn överallt, och när jag till slut hade avslutat dagen med Vyssan Lull somnade hon som en sten. Hon har varit superfin hela dagen i sin lilla vietnamesiska klänning, och fått så många komplimanger.
Nu har vi just ätit glass, druckit vin och tittat på Tomas och Lisas bilder ifrån Burma. Inga har somnat i fåtöljen och Ebba och Fanny säger precis godnatt. Det är näst sista natten här i Vietnam och jag tror att jag har blivit lite kär i Hanoi efter den här rundturen. Det känns vemodigt att åka hem, framför allt eftersom det kanske inte blir besök här i det närmaste.
Onsdag torsdag
Igår var det onsdag och det var dags för min personliga shoppingtur tillsammans med Lisa.
Inga och Anna hade begett sig iväg på morgonen för nån egen utflykt, och jag och Max tog taxi till stan för att möta upp Lisa vid katedralen. Jag har under alla taxiturer lyssnat noga på Lisa och kan nu säga höger, vänster, rakt fram, Swedish Camp+ adressen, ja, nej och tack på vietnamesiska.
Och nu kom jag ihåg att vi innan detta var och åt Bun Cha på gatan tillsammans med Tomas. Bun Cha-ställena serverar bara precis Bun Cha och den är helt fantastisk och kostar nästan ingenting. Dock är det ju så att Bun Cha inte är Ebbas favoriträtt och vi fick förhandla så hon fick en läsk om hon lovade att äta lite grann iallafall. Vira satt i vagnen och som den flörtis hon är charmade hon de välklädda business-män som satt bredvid oss. Efter maten drack vi helt underbart iskaffe med kondenserad mjölk i botten.
Under lunchen fick jag Tomas att lära mig hur jag skulle säga katedralen för att komma rätt med taxin. Det låter ungefär som "Nja tö". Och det funkade, för precis vid utsatt tid träffade vi Lisa och Max begav sig tillsammans med Vira till video och dvdgatan(Han kom hem med en hel påse full med olika tvserier och en knippe filmer) och jag och Lisa gick för att shoppa kläder. Den här gången kläder som alltså redan hänger färdiga på galgarna, inte bara tyg som vi ville sy upp saker av. Och visst blev det en del fina grejer, lite jacka, ett skärp och nån blus.
Det var tänkt att vi skulle tillbringa en kväll med Inga och Anna med Inga ville hellre stanna hemma så jag och LIsa hämtade upp Anna och vi åkte taxi till cinemateket. Där fanns, förutom bio, en alldeles supermysig restaurang där vi gick igång direkt med husets drink som var citrongräs-martini. Och knappt hade vi fått drinken innan maten kom in så det blev drink till middagen helt enkelt. Och sen några drinkar till så vi var ju lite glada i hatten när vi kom hem och då var Max inte sen att bjuda oss på mer. Vi kollade lite på project runway innan vi somnade.
Som vanligt vaknade Vira innan sex och i morse var det helt omöjligt att få henne att somna om. Hon drog mig i håret och i örhängena och skallade mig flera gånger på näsan. Allt medan hon var på ett strålande humör, naturligtvis. Så kvart i åtta bar Max bort henne till andra huset i hopp om att vi skulle få en timme till. Sen var det vanliga frukosten; kokt ägg, rostade mackor och vietnamesiskt kaffe. Idag var det dags att åka till etnografiska museéet som visade sig vara mycket trevligt. Lite minus för att man var tvungen att ta av sig skorna hela tiden, nåt som inte störde mig, eftersom jag hade skor som var mycket väl anpassade för detta. Men stackars Max hade sneakers och det var ju lite mindre skoj att ta av och på. Vi tittade på en massa olika typer av hus som olika typer av vietnamesiska folk har bott i under olika tider. Sen åt vi på restaurangen, förfärades över en råtta som kilade runt i ett träd intill serveringen, tittade på en stor, mycket vacker ödla och begav oss sen till muséeshoppen. Då hade Vira vaknat efter sin middagslur och passade på att charma och bli fotograferad med en del andra besökare, samt springa in i butiken och pilla på allt hon helst inte skulle pilla på.
Etnografiska muséet
Sen var det bara hem igen och byta taxi. Vi hade planerat en tur till en keramikby en bit utanför Hanoi och Lisa hade kommit hem tidigare från jobbet. Här beslöt Max att han skulle stanna hemma med Vira, men jag, Inga, Anna och Lisa åkte en ganska lång och vältutande taxifärd ut till keramikbyn. Där försökte Lisa be chauffören att stanna vid marknaden, men han ville helst att vi skulle gå av precis där vi stod så vi tänkte vi kunde ta oss fram till fots. Det var dock svårare än väntat, eftersom ingen pratar engelska och vi gjorde tappra försöka med franska till en ung, mycket trevlig tjej. Och efter en ganska lång marsch genom byn hittade vi till slut marknaden och där tassade vi försiktigt bland hyllorna som dignade av porslin i alla färger och former (fast mycket vitt med blå mönster). Lisa, som ju inte har ett bagage att tänka på, köpte många vackra saker. Jag köpte en liten burk och en spargris till Virisen (en sån man måste slå sönder för att tömma) och några fina kylskåpsmagneter. Jag hade dessutom glömt plånboken i skötväskan, så det blev lite mindre shopping även på grund av det.
Vi hade bett taxichauffören att vänta, något som inte kostar nåt, eftersom man bara betalar för körningen, inte för tiden, och när vi var klara på marknaden tänkte vi be honom köra oss hem igen. Det var dock lättare sagt än gjort att hitta från marknaden tillbaka till där han släppt av oss och plötsligt gick vi på en smal stig, befolkad av hundar och dagens andra råtta. Men till slut gick även detta bra och precis när vi stod redo att ringa chauffören hittade vi rätt och kunde ta oss hem igen.
Keramikbyn
Och så var det bara att byta taxi igen, för ikväll var det middag på Melia. Det var där vi var på buffé med free flow och wine and beer förra året och det var precis likadant i år! Den enda skillnaden var att jag inte var gravid den här gången och nu faktiskt kunde njuta av lite vin.
Buffén var toppen, sushin är helt underbar och man kan prova många mer eller mindre goda efterrätter. Vira var tapper och åt lite frukt sen nattade vi henne i vagnen och hon låg bredvid och sov resten av kvällen. Ebba, Fanny och Lova hittade en fantastisk balsal på andra våningen där de övade in danser som vi sedan blev inbjudna att titta på. Detta hade de säkert kunnat fortsätta med hela natten, men Vira vaknade och det blev dags att dra hem. Efter att ha spenderat en hel del pengar på free-flow-buffén tänkte vi plötsligt spara in på taxi och trängde in oss allihopa (6 vuxna, 4 barn) i en stor taxi. Tomas satt i Lisas knä, uppressad mot fönstret och vi undrade lite vad vi egentligen tänkte på.
Buffé på Melia.
Nu har alla gått och lagt sig, bara några vuxna hänger kvar här i soffan och det börjar bli dags även för mig att sova. Imorgon ska vi upp tidigt och gå på en guidad tur som heter "Hidden Hanoi". Inga och Tomas ska ta hand om alla barnen, för imorgon har de inte skola och dagis och på eftermiddagen blir det kalas för Fanny som fyller år på söndag!
Inga och Anna hade begett sig iväg på morgonen för nån egen utflykt, och jag och Max tog taxi till stan för att möta upp Lisa vid katedralen. Jag har under alla taxiturer lyssnat noga på Lisa och kan nu säga höger, vänster, rakt fram, Swedish Camp+ adressen, ja, nej och tack på vietnamesiska.
Och nu kom jag ihåg att vi innan detta var och åt Bun Cha på gatan tillsammans med Tomas. Bun Cha-ställena serverar bara precis Bun Cha och den är helt fantastisk och kostar nästan ingenting. Dock är det ju så att Bun Cha inte är Ebbas favoriträtt och vi fick förhandla så hon fick en läsk om hon lovade att äta lite grann iallafall. Vira satt i vagnen och som den flörtis hon är charmade hon de välklädda business-män som satt bredvid oss. Efter maten drack vi helt underbart iskaffe med kondenserad mjölk i botten.
Under lunchen fick jag Tomas att lära mig hur jag skulle säga katedralen för att komma rätt med taxin. Det låter ungefär som "Nja tö". Och det funkade, för precis vid utsatt tid träffade vi Lisa och Max begav sig tillsammans med Vira till video och dvdgatan(Han kom hem med en hel påse full med olika tvserier och en knippe filmer) och jag och Lisa gick för att shoppa kläder. Den här gången kläder som alltså redan hänger färdiga på galgarna, inte bara tyg som vi ville sy upp saker av. Och visst blev det en del fina grejer, lite jacka, ett skärp och nån blus.
Det var tänkt att vi skulle tillbringa en kväll med Inga och Anna med Inga ville hellre stanna hemma så jag och LIsa hämtade upp Anna och vi åkte taxi till cinemateket. Där fanns, förutom bio, en alldeles supermysig restaurang där vi gick igång direkt med husets drink som var citrongräs-martini. Och knappt hade vi fått drinken innan maten kom in så det blev drink till middagen helt enkelt. Och sen några drinkar till så vi var ju lite glada i hatten när vi kom hem och då var Max inte sen att bjuda oss på mer. Vi kollade lite på project runway innan vi somnade.
Som vanligt vaknade Vira innan sex och i morse var det helt omöjligt att få henne att somna om. Hon drog mig i håret och i örhängena och skallade mig flera gånger på näsan. Allt medan hon var på ett strålande humör, naturligtvis. Så kvart i åtta bar Max bort henne till andra huset i hopp om att vi skulle få en timme till. Sen var det vanliga frukosten; kokt ägg, rostade mackor och vietnamesiskt kaffe. Idag var det dags att åka till etnografiska museéet som visade sig vara mycket trevligt. Lite minus för att man var tvungen att ta av sig skorna hela tiden, nåt som inte störde mig, eftersom jag hade skor som var mycket väl anpassade för detta. Men stackars Max hade sneakers och det var ju lite mindre skoj att ta av och på. Vi tittade på en massa olika typer av hus som olika typer av vietnamesiska folk har bott i under olika tider. Sen åt vi på restaurangen, förfärades över en råtta som kilade runt i ett träd intill serveringen, tittade på en stor, mycket vacker ödla och begav oss sen till muséeshoppen. Då hade Vira vaknat efter sin middagslur och passade på att charma och bli fotograferad med en del andra besökare, samt springa in i butiken och pilla på allt hon helst inte skulle pilla på.
Etnografiska muséet
Sen var det bara hem igen och byta taxi. Vi hade planerat en tur till en keramikby en bit utanför Hanoi och Lisa hade kommit hem tidigare från jobbet. Här beslöt Max att han skulle stanna hemma med Vira, men jag, Inga, Anna och Lisa åkte en ganska lång och vältutande taxifärd ut till keramikbyn. Där försökte Lisa be chauffören att stanna vid marknaden, men han ville helst att vi skulle gå av precis där vi stod så vi tänkte vi kunde ta oss fram till fots. Det var dock svårare än väntat, eftersom ingen pratar engelska och vi gjorde tappra försöka med franska till en ung, mycket trevlig tjej. Och efter en ganska lång marsch genom byn hittade vi till slut marknaden och där tassade vi försiktigt bland hyllorna som dignade av porslin i alla färger och former (fast mycket vitt med blå mönster). Lisa, som ju inte har ett bagage att tänka på, köpte många vackra saker. Jag köpte en liten burk och en spargris till Virisen (en sån man måste slå sönder för att tömma) och några fina kylskåpsmagneter. Jag hade dessutom glömt plånboken i skötväskan, så det blev lite mindre shopping även på grund av det.
Vi hade bett taxichauffören att vänta, något som inte kostar nåt, eftersom man bara betalar för körningen, inte för tiden, och när vi var klara på marknaden tänkte vi be honom köra oss hem igen. Det var dock lättare sagt än gjort att hitta från marknaden tillbaka till där han släppt av oss och plötsligt gick vi på en smal stig, befolkad av hundar och dagens andra råtta. Men till slut gick även detta bra och precis när vi stod redo att ringa chauffören hittade vi rätt och kunde ta oss hem igen.
Keramikbyn
Och så var det bara att byta taxi igen, för ikväll var det middag på Melia. Det var där vi var på buffé med free flow och wine and beer förra året och det var precis likadant i år! Den enda skillnaden var att jag inte var gravid den här gången och nu faktiskt kunde njuta av lite vin.
Buffén var toppen, sushin är helt underbar och man kan prova många mer eller mindre goda efterrätter. Vira var tapper och åt lite frukt sen nattade vi henne i vagnen och hon låg bredvid och sov resten av kvällen. Ebba, Fanny och Lova hittade en fantastisk balsal på andra våningen där de övade in danser som vi sedan blev inbjudna att titta på. Detta hade de säkert kunnat fortsätta med hela natten, men Vira vaknade och det blev dags att dra hem. Efter att ha spenderat en hel del pengar på free-flow-buffén tänkte vi plötsligt spara in på taxi och trängde in oss allihopa (6 vuxna, 4 barn) i en stor taxi. Tomas satt i Lisas knä, uppressad mot fönstret och vi undrade lite vad vi egentligen tänkte på.
Buffé på Melia.
Nu har alla gått och lagt sig, bara några vuxna hänger kvar här i soffan och det börjar bli dags även för mig att sova. Imorgon ska vi upp tidigt och gå på en guidad tur som heter "Hidden Hanoi". Inga och Tomas ska ta hand om alla barnen, för imorgon har de inte skola och dagis och på eftermiddagen blir det kalas för Fanny som fyller år på söndag!
Från gårdagen- måndag
Två finaste tjejerna. Var tvungen att lägga till högra bilden så ni kan se hur Ebbas hår antagit en lite grön ton. Vi har fått tipset att tvätta med ketchup.
Blev inte många bilder igår, men här är några från vårt restaurangbesök på Chim Sao, där man sitter på kuddar på golvet och borden är ungefär 10 cm höga. Jag sa till Anna att det här passar oss som gör Body Balance lite då och då, och Bengt och Max knotade och vek ihop sina stela karla-kroppar så gott de kunde. Eftersom vi satt på ovanvåningen och just på grund av att borden var 10 cm höga fick vi turas om att gå runt och roa Vira medan de andra åt. Som tur var snodde hon ett jättestort, och tydligen mycket välsmakande bröd, från någon i personalen.
Tisdag i Hanoi
Tisdagen inleddes med ett besök hos skräddaren. Den här gången var det Ebba som skulle göra sin beställning och jag och Ebba begav oss över gatan till Thuys strax efter tio. Igår var jag där med Anna och redan när Anna hade beställt sina tre klänningar verkade hon överlastad med arbete. Då hade jag inte ens börjat. Jag stod där på andra sidan disken med tre stora påsar fulla med kläder som skulle sys upp, tre par byxor, kanske fyra fem klänningar till mig, tre klänningar till Vira.... Men det verkar som de kommer reda ut det, dock inte allt innan vi åker härifrån, så vi får låna lite rum i Inga och Rutgers resväska för det sista.
Men idag var det Ebba som lämnade in tyg för att få fyra nya klänningar och två par nya byxor. Det ska såklart bli oerhört spännande att se hur det blir, det är ju helt fantastiskt kul att sy upp kläder. Nu har vi dessutom råkat köpa på oss en massa säsonger av Project Runway, som varken jag eller Lisa sett, men Anna har sett nåt avsnitt och blev alldeles fast. Och för att vara ärlig har jag redan köpt tyg till... få se.... fyra klänningar till...hehe. Som ni märker har jag verkligen gett mig fasen på att inte göra samma misstag som förra gången och helt missa att utnyttja den här skrädderimöjligheten :) Jag har ännu inte räknat efter hur många klänningar jag kommer att komma hem med. Det ska bli spännande att se. Men vafasen, man kan väl inte få för många?
Citadellet. Gammalt torn från 1600talet. Vira har blivit mycket förtjust i sin pappa.
Efter besöket hos skräddaren slöt Anna, Inga, Max och Vira upp och vi tog en taxi till Lisas jobb. Lisa mötte oss utanför och vi promenerade till citadellet, där det gamla slottet tidigare låg, men som jag förstod det revs det av fransmännen och de byggde militäranläggning istället. Det var som att komma in i en tyst, grön oas och vi vandrade runt en stund innan vi begav oss mot lunchrestaurangen. Där mötte vi Tomas och så beställde vi in massor med jättegod mat och blev jättemätta. Ebba hittade en kötträtt som hon tyckte var jättegod och deklarerade att "Här vill jag äta kött varje dag!!". Annars är väl maten inte helt barnvänlig och det blir en del pommes och pasta.
På dagens restaurang. Vira sov i vagnen nästan hela lunchen.
Efter lunch gick Tomas, Max och Vira åt ett håll och vi tjejer inledde vår girly-afternoon. Den innebar en hel eftermiddags shopping med tjejerna. Ebba skulle köpa en plånbok och lite presenter och vykort till de där hemma. Och så räckte inte tyget vi köpt till hennes festblåsa så vi skulle en tur om tygmarknaden också.
Först gick vi i gamla stan, bland annat längs "offer-gatan" där de säljer saker som man ska offra åt sina döda (som jag förstod det). De säljer således allt mellan himmel och jord- i papper. Du kan köpa ett par papperssneakers, en guldklänning i papper, en bil, ett hus, komplett med fläkt inomhus för det är viktigt med fläkt, ja allt. Och detta bränner man sen upp som en gåva. När man går fram och tittar lite för nära på sakerna kommer försäljaren och säger "Not for you, for dead people".
Vi fick iallafall tag på det vi behövde, sen intogs en fika på ett urmysigt café som man aldrig skulle ha hittat utan Lisa. Ingången låg dold liksom inuti en annan affär och en lång, lysrörsupplyst korridor ledde oss till en fantastisk bakgård. Från den klättrade vi på smala trappor högt upp på en takterrass där vi drack mango shakes och jag drack en underbar iskaffe med yoghurt. Låter knäppt, men var fantastiskt gott.
Jirlanger till de döda. Annat krams till de döda. Mycket, mycket smalt hus. Tant i pyjamas läser tidningen vid ett träd.
I vårt strövande genom staden tittade vi såklart in i många butiker, bland annat i en där de sålde vackra klänningar, men största anledningen att gå in var att man var tvungen att gå genom en lång korridor för att nå själva butiken som låg djupt där inne i det smala huset. Längs korridoren fanns ett kök och ett sovrum och det var fritt fram att tjuvkika på hur man faktiskt bor här i Haoi. I sovrummet satt en mycket mager och mycket gammal man och mornade sig, och när vi gick ut satt han på huk i köket och rensade färska kryddor.
På väg in till caféet. Inne på gården. Lisa och liten tant med stor grej på huvet.
Gatubilder
Tygmarknaden var som vanligt varm, och jag har hela tiden samma problem med försäljarna. Jag försöker säga hur mycket av tyget jag vill ha, men de tar för givet att jag försöker pruta och blir lite aggressiva och skriver hårt på sina miniräknare. Och jag prutar aldrig, för det är alldeles tillräckligt billigt för mig, jag vill bara ha rätt mängd. Detta orsakar såklart förvirring men nästan alltid lyckas vi lösa det på nåt sätt.
Som sagt råkade jag köpa tyg till yttterligare fyra klänningar, vilket innebär att ännu ett besök på Thuys väntar imorgon förmiddag.
Gatan med saker att offra till sina förfäder.
Ikväll hade Hanh lagat Max favorit-vietnam-rätt, den som vi brukar äta på Mrs Saigon i Malmö kanske en gång i veckan. Hon hade lyckats mycket bra och det var fantastiskt gott. Vi fick även veta att rätten inte är gångbar som middag i Vietnam, eftersom nudlar är för frukost och lunch, inte för middag. Men vi är ju inte så känsliga för just det och den passade oss utmärkt.
Sen åt vi alldeles för mycket glass. Inga bjöd Vira på jordgubbssorbé och hon blev alldeles till sig och satt och hummade ljudligt med varje tugga och blev sen alldeles förtvivlad när det inte bjöds på mer.
Så när vi smält glassen lite lade sig jag, Anna och Lisa på mattan och körde lite pilates och nu har Max och Tomas begett sig ut på stan. Tanken var nog egentligen bio, men Vira var inte så sugen på att sova så kanske att de inte hann. Men de har nog trevligt oavsett. Nu ska jag virka. Eller kanske läsa lite i ett glansigt magasin.
Men idag var det Ebba som lämnade in tyg för att få fyra nya klänningar och två par nya byxor. Det ska såklart bli oerhört spännande att se hur det blir, det är ju helt fantastiskt kul att sy upp kläder. Nu har vi dessutom råkat köpa på oss en massa säsonger av Project Runway, som varken jag eller Lisa sett, men Anna har sett nåt avsnitt och blev alldeles fast. Och för att vara ärlig har jag redan köpt tyg till... få se.... fyra klänningar till...hehe. Som ni märker har jag verkligen gett mig fasen på att inte göra samma misstag som förra gången och helt missa att utnyttja den här skrädderimöjligheten :) Jag har ännu inte räknat efter hur många klänningar jag kommer att komma hem med. Det ska bli spännande att se. Men vafasen, man kan väl inte få för många?
Citadellet. Gammalt torn från 1600talet. Vira har blivit mycket förtjust i sin pappa.
Efter besöket hos skräddaren slöt Anna, Inga, Max och Vira upp och vi tog en taxi till Lisas jobb. Lisa mötte oss utanför och vi promenerade till citadellet, där det gamla slottet tidigare låg, men som jag förstod det revs det av fransmännen och de byggde militäranläggning istället. Det var som att komma in i en tyst, grön oas och vi vandrade runt en stund innan vi begav oss mot lunchrestaurangen. Där mötte vi Tomas och så beställde vi in massor med jättegod mat och blev jättemätta. Ebba hittade en kötträtt som hon tyckte var jättegod och deklarerade att "Här vill jag äta kött varje dag!!". Annars är väl maten inte helt barnvänlig och det blir en del pommes och pasta.
På dagens restaurang. Vira sov i vagnen nästan hela lunchen.
Efter lunch gick Tomas, Max och Vira åt ett håll och vi tjejer inledde vår girly-afternoon. Den innebar en hel eftermiddags shopping med tjejerna. Ebba skulle köpa en plånbok och lite presenter och vykort till de där hemma. Och så räckte inte tyget vi köpt till hennes festblåsa så vi skulle en tur om tygmarknaden också.
Först gick vi i gamla stan, bland annat längs "offer-gatan" där de säljer saker som man ska offra åt sina döda (som jag förstod det). De säljer således allt mellan himmel och jord- i papper. Du kan köpa ett par papperssneakers, en guldklänning i papper, en bil, ett hus, komplett med fläkt inomhus för det är viktigt med fläkt, ja allt. Och detta bränner man sen upp som en gåva. När man går fram och tittar lite för nära på sakerna kommer försäljaren och säger "Not for you, for dead people".
Vi fick iallafall tag på det vi behövde, sen intogs en fika på ett urmysigt café som man aldrig skulle ha hittat utan Lisa. Ingången låg dold liksom inuti en annan affär och en lång, lysrörsupplyst korridor ledde oss till en fantastisk bakgård. Från den klättrade vi på smala trappor högt upp på en takterrass där vi drack mango shakes och jag drack en underbar iskaffe med yoghurt. Låter knäppt, men var fantastiskt gott.
Jirlanger till de döda. Annat krams till de döda. Mycket, mycket smalt hus. Tant i pyjamas läser tidningen vid ett träd.
I vårt strövande genom staden tittade vi såklart in i många butiker, bland annat i en där de sålde vackra klänningar, men största anledningen att gå in var att man var tvungen att gå genom en lång korridor för att nå själva butiken som låg djupt där inne i det smala huset. Längs korridoren fanns ett kök och ett sovrum och det var fritt fram att tjuvkika på hur man faktiskt bor här i Haoi. I sovrummet satt en mycket mager och mycket gammal man och mornade sig, och när vi gick ut satt han på huk i köket och rensade färska kryddor.
På väg in till caféet. Inne på gården. Lisa och liten tant med stor grej på huvet.
Gatubilder
Tygmarknaden var som vanligt varm, och jag har hela tiden samma problem med försäljarna. Jag försöker säga hur mycket av tyget jag vill ha, men de tar för givet att jag försöker pruta och blir lite aggressiva och skriver hårt på sina miniräknare. Och jag prutar aldrig, för det är alldeles tillräckligt billigt för mig, jag vill bara ha rätt mängd. Detta orsakar såklart förvirring men nästan alltid lyckas vi lösa det på nåt sätt.
Som sagt råkade jag köpa tyg till yttterligare fyra klänningar, vilket innebär att ännu ett besök på Thuys väntar imorgon förmiddag.
Gatan med saker att offra till sina förfäder.
Ikväll hade Hanh lagat Max favorit-vietnam-rätt, den som vi brukar äta på Mrs Saigon i Malmö kanske en gång i veckan. Hon hade lyckats mycket bra och det var fantastiskt gott. Vi fick även veta att rätten inte är gångbar som middag i Vietnam, eftersom nudlar är för frukost och lunch, inte för middag. Men vi är ju inte så känsliga för just det och den passade oss utmärkt.
Sen åt vi alldeles för mycket glass. Inga bjöd Vira på jordgubbssorbé och hon blev alldeles till sig och satt och hummade ljudligt med varje tugga och blev sen alldeles förtvivlad när det inte bjöds på mer.
Så när vi smält glassen lite lade sig jag, Anna och Lisa på mattan och körde lite pilates och nu har Max och Tomas begett sig ut på stan. Tanken var nog egentligen bio, men Vira var inte så sugen på att sova så kanske att de inte hann. Men de har nog trevligt oavsett. Nu ska jag virka. Eller kanske läsa lite i ett glansigt magasin.
Tillbaka i Hanoi
Bilder från hotellet.
Jag och Max hoppar från verandan (15 cm)
Vira och barnvakten. Fin gata i Hoi An. Max hos skräddaren.
Bad bad bad!
På väg till Hanoi igen.
Nu sitter jag i soffan hos Tomas och Lisa igen. Gårdagen i Hoi An var betydligt bättre än fredagen, nattens uppehåll höll i sig och vi fick en riktigt fin dag. Tyvärr hann jag inte njuta av den till fullo, det vill säga spendera hela dagen vid den 100 m långa poolen, eftersom jag hade en hel del klädprovningar inbokade. Första tiden var klockan elva inne i Hoi An och Anna och Inga följde med mig dit. Vid hotellet blåste en svalkande vind, men inne i Hoi An stod hettan alldeles stilla och genast vi klev ur hotellbussen började det rinna längs ryggen och Ingas lust att shoppa försvann omedelbart. Vi hittade tillbaka till den lilla gravida vietnamesiska tjej som dagen innan tagit emot mina kläder och hon hjälpte mig nu åla mig in och ur en hel del mycket vackra kläder, som jag mycket hellre provat utan att vara klistrig av svett. Men kläderna var fina, det fattades dock en liten jacka som hon inte hittat tyg till och en knapp på en klänning fattades och dessa lovade hon att leverera till hotellet under kvällen. När jag var klar där drog vi ändå runt på stan en stund, stannade på Cargo igen (där vi var och åt bakelser) och drack en iskall smoothie på mango respektive passionsfrukt, vaniljglass och krossad is. Kanske var det därför vi fick lite krafter åter. Till slut blev det ändå dags att åka hem, eftersom jag hade en bokad tid för provning tillsammans med Max klockan tre igen. Jag hade gått förbi och frågat om jag inte kunde få prova nu istället, men naturligtvis var kläderna någon annanstans, just på väg att bli uppsydda. Så vi åkte tillbaka till hotellet, åt en snabb, ganska blåsig lunch på den vietnamesiska restaurangen. Servitören påpekade just att det var blåsigt när vi ville sitta ute, och verkade mycket förbryllad att vi trots vinden faktiskt ville sitta och äta just där. Efter maten fick vi lämna över en sovande Vira till resten av sällskapet och så tog vi taxi till stan igen. Den här gången hade jag sagt att jag bara ville in och prova sen direkt tillbaka igen för att ta ett dopp i poolen. Det funkade ganska bra, men när Max kostym såg ut att bli jättefin beslöt han sig för att sy upp ännu en. En brun. När vi letade tyg frågade jag honom till vilket scenario han tänkte sig att denna skulle bäras. Inte så att jag ifrågasatte hans beslut att sy upp en brun kostym, mest för jag ville veta lite vad jag letade efter. Han sa att det var en sommarfest, lagom uppklädd och han hade en brun kostym med en blå shorta. Och så blev det. Klänningen jag sydde upp var för stor och Max kostym behövde också justeras en aning, så även denna skräddartjej lovade att leverera till hotellet senare samma kväll. Efter provningen övervägde vi att gå till Cargo och äta bakelse, men eftersom vi fick följa skräddartjejen en lång bit åt fel håll, från taxiplatsen sett, för att betala med kort, gick vi istället direkt tillbaka och åkte hem. Där hemma kunde vi konstatera att Fanny och Ebba nu badat i närmare åtta timmar. De hade hittat till barnpoolen med ett stort skepp i mitten, och där lektes avancerade lekar där folk livräddades stup i kvarten. Båda två hade naturligtvis fått mycket färg i ansiktet och på kroppen, men som tur är blir håret inte grönt av vattnet i Hoi An.
Precis som dagen innan anlitade vi barnvakten, samma tjej som innan som verkar mycket fäst vid Vira. Hon tog mer än gärna hand om henne i barnrummet och när man gick dit för att leka av Vira lite sa hon till mig att jag kunde gå. Det var lite svårt att låta Vira springa fritt, på grund av mycket halt kakel på många ställen och helt öppna pooler på andra, så barnrummet var bra för henne att göra av med lite energi i. Och där fanns då även folk som sprang efter henne och plockade med leksaker och var alldeles tokiga i henne.
Så medan vi åt middag på den vietnamesiska restaurangen, och barnen åt pasta bolognese för kanske hundrade gången i rad, satt hon på rummet och lyssnade på ifalll Vira skulle vakna. Under middagen fick vi även lite kläder levererade, nu satt allt perfekt och vi är mycket nöjda med våra inköp.
Jag gjorde tidig kväll, kände mig oerhört trött och idag var det då dags att åka tillbaka till Hanoi. Efter frukost fick Vira vara i barnrummet, och när jag sen gick för att hämta henne var det alldeles omöjligt. De ville helt enkelt inte lämna henne ifrån sig och barnvakten (som jag aldrig fick riktigt kläm på vad hon hette) gick runt med Vira på armen och såg alldeles gråtfärdig ut när man förslog att hon skulle lämna henne ifrån sig. Och eftersom vi behövde packa fick Vira vara kvar hos sina fans, och när vi sen satt i taxin som rullade iväg mot flygplatsen stod barnvakten och tittade med sorgsna ögon när hon vinkade av oss.
Resan gick mycket bättre än förra gången, trots att vi glömt Viras matkasse i kylen. Vi tog alltid lite korv och två hårdkokta ägg med oss från frukosten som hon sen åt under dagen, men nu fick Rutger gå till en restaurang på flygplatsen för att fixa ägg, eftersom det var omöjligt att ens trolla fram en banan bland alla souvenirer och all läsk. Dessa två ägg åt Vira så fort säkerhetsbälteslampan släckts, och sen var hon nöjd resten av vägen. Visst får jag sjunga en del i taxin, men det gör jag så gärna, bara hon håller sig lugn och glad.
På Swedish Camp väntade Tomas och Lisa som haft det jättebra i Sverige på Linus disputation. Och jag får gratulera Linus till hans doktorstitel och för att han verkar ha gjort en jätteinsats inom området plötsligt spädbarnsdöd. Stor guldstjärna till Linus!
Vi firade allas hemkomst/återkomst med spagetti bolognese, till alla barns stora förtjusning, och sen har vi mest tagit det lugnt, förutom jag och Anna, och lite Lisa, som genomfört ett något splittrat Body Balancepass mitt i vardagsrummet. Nu har vi ätit beställmat och beställglass, för äntligen fick vi beställt hemkörd glass från Fannys. Som Lisa sa: den tog slut ungefär som när man knäpper med fingrarna.
Imorgon ska vi åka till tygmarknaden, för vi är inte färdiga med uppsyendet än om ni trodde det. Ånä, jag har en del kvar. Sen kommer jag inte kunna ha samvete att köpa kläder på läääänge. Så det får verkligen se till att bli bra!
Förresten har vi fått låna ett nytt, mycket bättre babylarm av grannarna här, så nu sover Vira sött i gästhuset och vi sitter hos Tomas och Lisa. Men än en gång börjar det bli dags att gå och lägga sig. Kan passa på att be om ursäkt för alla stavfel förra gången, men jag skrev med datorn i det närmsta nedfälld, eftersom Vira låg och stökade alldeles bredvid. Då blir det så. Men idag blev det bättre :)
Regnig fredag i Hoi An
Man kan säga att vädret hittills har varit ungefär tvärtom mot vad jag förväntade mig, och därmed packade för. Förra gången i Hanoi var det lite som svensk sommar, ganska varmt, kanske 20-25 grader, jag hade ofta leggings under kjolarna och jag badade aldrig i poolen. Nu var det soligt och uppemot 30 grader och några leggings var det verkligen inte tal om och jeansen ligger ouppackade kvar i väskan. Däremot hade jag förväntat mig sol och bad i Hoi An, och för den här lilla trippen hade jag packat strandkläder, klänningar och shorts. Och visst är det varmt, det är ju inte direkt så att man fryser, men idag har det regnat nåt så fruktansvärt att man nästan aldrig sett på maken. Det har fullkonligt forsat ner från himlen i princip hela dagen, och det påverkar både statusen på våra skor och allas humör. Efter frukosten, som innehöll en del pannkakor och våfflor och ganska mycket färsk frukt, bestämde sig jag, Max, Inga, Anna och Bengt för att åka in till stan. Egtersom Rutger inte riktigt kände för att ta hand om alla barnen tog vi med oss Lova och Vira. Det är inte långt in till Hoi An (Golden Sand, vårt hotell, som nu inte längre kan leva upp till sitt namn sen tyfonen blåste bort stranden, ligger vid kusten) och hotellet erbjudeer en gratis minibuss som går lite då och då. Vi lastade av hela sällskapet och blev omedelbart attackerade av en mängd kvinnor i olika åldrar som ville sälja regnponchos, men vi var ganska välutrustade med gigantiska paraplyer från hotellet, så vi köpte bara en till vagnen. VIra hade somnat i taxin och sov sen snällt i säkert en timme medan vi plöjde oss fram genom decimeterdjupa vattenpölar på jakt efter det där caféet där Inga och Anna tidigare ätit oerhört goda bakelser. Till slut hittade vi det och gick loss på bakelser av alla olika slag. När vi ätit klart läste Inga på den tips-lapp som Lisa varit snäll nog att skriva åt oss och där sa hon att man inte skulle missa caféets "Mini Pavlova". Det hade vi naturligtvis gjort och jag och Max såg ingen annan lösning än att trotsa mättheten som så smått börjat sprida sig i magen och beställa in en oerhört smarrig pavlova i miniatyrformat. Sen trotsade vi även regnet och begav oss ut på stan för att hitta skräddare. Det var svårt, eftersom det nästan bara finns skrädderier i Hoi An och det verkade nästan omöjligt att veta vilken som var bra. Till slut bara tog jag en där tygerna var fina och fick lämnat in alla mina copy-kläder. När jag var klar med alla mått och instruktioner var Vira nära randen för att balla ur, och för att vara ärlig, även andra delar av sällskapet, så vi tog en akut taxi tillbaka till hotellet. Vira fick lite korv oc banan som jag snott med mig från frukosten, och sen var det dags för lunch för oss andra. Då var Vira naturligtvis inte alls intresserad av att sitta med oss vid bordet och till slut såg jag ingen annan lösning än att gå och försöka lämna in henne i barnrummet. Där stod tre helt overksamma vietnamseiskska ungdomar (eller så var de runt 30, det är så svårt att säga) som tog emot henne med öppna armar och hon rusade fram och började genast röja runt i lådorna med leksaker. Så vi fick äta i lugn och ro, på samma gång allihop och sen kom de in med Vira i famnen och gick runt och tittade på akvarier i restaurangen och hon verkade må toppen.
Eftersom det blev så stressigt i stan på förmiddagen hann Max inte kolla ut någon kostym-skräddare och vi beslöt att åka in för att fixa det efter lunchen (fast nu hade klockan hunnit bli halv fem, så det var snarare sen eftermiddag...) när vi stod och snackade vid receptionen kom en korpulent herre och presenterade sig som Samdro, personalchef från italien och plötsligt fick jag en idé. Kanske kunde någon från hotellet agera live-babylarm åt oss under kvällen, medan vi satt på restaurangen som är en bit bort från rummet. Barnvakt alltså. Vira går ju och lägger sig sju, och i de allra flesta fall sover hon väldigt bra där de första timmarna, så det borde ju vara en enkel match att sitta utanför rummet och lyssna ifall hon vaknar. Och visst gick det bra. När jag och Max varit i stan för andra gången och beställt kostym, ytterligare en klänning till mig och några till Vira så lade vi Vira och sen kom barnvakten. Det innebar att vi kunde äta middag tillsammans och till och med ta några drinkar efteråt. framför allt Bengt som nappade på erbjudandet om free-flow och klämde hyfsat många Saigon-öl på en timme. Nu har vi dricksat barnvakten ordentligt och det börjar bli dags att släcka lampan. Imorgon blir det några provnings-turer till Hoi An igen. Vi hoppas alla att kvällens uppehåll kan hålla i sig gärna hela dagen imorgon _)
Eftersom det blev så stressigt i stan på förmiddagen hann Max inte kolla ut någon kostym-skräddare och vi beslöt att åka in för att fixa det efter lunchen (fast nu hade klockan hunnit bli halv fem, så det var snarare sen eftermiddag...) när vi stod och snackade vid receptionen kom en korpulent herre och presenterade sig som Samdro, personalchef från italien och plötsligt fick jag en idé. Kanske kunde någon från hotellet agera live-babylarm åt oss under kvällen, medan vi satt på restaurangen som är en bit bort från rummet. Barnvakt alltså. Vira går ju och lägger sig sju, och i de allra flesta fall sover hon väldigt bra där de första timmarna, så det borde ju vara en enkel match att sitta utanför rummet och lyssna ifall hon vaknar. Och visst gick det bra. När jag och Max varit i stan för andra gången och beställt kostym, ytterligare en klänning till mig och några till Vira så lade vi Vira och sen kom barnvakten. Det innebar att vi kunde äta middag tillsammans och till och med ta några drinkar efteråt. framför allt Bengt som nappade på erbjudandet om free-flow och klämde hyfsat många Saigon-öl på en timme. Nu har vi dricksat barnvakten ordentligt och det börjar bli dags att släcka lampan. Imorgon blir det några provnings-turer till Hoi An igen. Vi hoppas alla att kvällens uppehåll kan hålla i sig gärna hela dagen imorgon _)
Idag riktigt dåligt väder....
Storm
Några av oss åkte in till stan och åt massor av bakelser :) (medan andra sov)
Andra var hemma och badade trots att det var ösregn :)
Texten från igår :)
Sådär nu tar jag en paus I tecknandet. Jag sitter nämligen ensam I sviten I Hoi An och friskar upp mina gamla modetecknar-skills. För här ska det sys upp kläder minsann! Inte som förra gången när vi kom loss alldels för sent och jag kom hem med fem klänningar I samma modell, för det var den enda jag hade med mig att kopiera. Nä, den här gången har jag varit aningen mer välplanerad, även om jag egentligen hade tänkt gå igenom en massa Elle-tidningar innan vi åkte och ha en hel uppsättning med modeller att sy upp. Riktigt så välplanerad var jag nu inte, men I god tid innan Tomas och Lisa tog taxin till flygplatsen igårkväll gick jag igenom Lisas klänningar och dokumenterade dem noga. Så nu försöker jag rita av dem (i brist på skrivare naturligtvis) och förhoppningsvis påbörjas skräddandet imorgon.
Ja, det är alltså så att Tomas och Lisa har begett sig till Stockholm för att närvara vid Lisas storebror Linus disputation. De dagarna de är borta passar vi på att tillbringa I Hoi An, som ligger ungefär mitt på Vietnams kust, alltså en bit söder om Hanoi. Vi påbörjade resan hit I morse, taxin hämtade oss kvart över nio och vi var I god tid vid flygplatsen, trots att alla barn var tvungna att ha lika många väskor med sig och ingen visste var Lova hade sina koftor och kanske blev det kallt på planet, och nu låg iallafall biljetterna IIngas väska I mellanfacket, dessa biljetter som dagen innan varit försvunna och fått oss att leta I säkert en timme.
Som vanligt krävde taxiresan sina barnsånger, jag är mycket nöjd över att jag lyckats repa in en diger repertoar och erkänner att jag gör lite grej av att inte upprepa samma sång två gånger under samma sångpass. På flygplatsen var Vira glad och nöjd och det började egentligen inte bli jobbigt förrän vi var på planet. Då började hon kinka rejält, för hon var väldigt trött och vägrade komma till ro.Till slut lyckades jag få henne att sova på min mage, även denna gång med hjälp av sånger. Flygturen mellan Hanoi och Hoi An är inte lång, det tog ungefär en timme innan de bad oss göra oss redo för landning. Det innebar att jag var tvungen att flytta Vira till Max mage, för han hade ett special-säkerhetsbälte som hon skulle sitta fast I, och jag själv var tvungen att knäppa fast mig. Detta uppskattade hon INTE. Hon blev fruktansvärt arg och ledsen och var så trött. Vi gjorde allt för att hon skulle bli gladare, vi körde pekbok på telefonen fast man inte fick ha electronic devices igång, vi sjöng, hon fick kex, majskrokar, riskakor, vatten, fruktmos. Allt. Och allt hade gått bra om det inte var ett annat plan som fått punktering precis där vi skulle landa. Vi cirklade runt runt ovanför flygplatsen, med en Vira som gallskrek och var alldeles hysterisk. Varken jag eller Max har sett henne sån innan, och det var ju lite typiskt att det hände precis när vi satt på ett plan som just skulle landa. Nu tänker ni alla att det var öronen, men det var nog inte det. Inte en enda gång tog hon sig åt öronen, och alla tidigare starter och landningar har gått bra.
Till slut fick vi ont om bensin och piloten meddelade att han var tvungen att flyga till ett annat ställe och tanka. Jag tänkte mest att jag bara ville att flygningen skulle ta slut och höll lite på att dö när han sa att vi skulle flyga och tanka och sen tillbaka. Där satt man med en helhysterisk bebis som gallskriker och ålar sig och sparkar och kastar sig hit och dit. Nä, jag var inte så glad. Men det gick bra. Strax efter vi landat fick jag henne lugn, sen plötsligt ligger hon där och ler och när vi sen äntligen fick gå av planet, på rätt ställe men gravt försenade lyckades det lilla trollet charma stora delar av passagerarna trots att de fått sitta I henne skrik hela vägen. Vi var kanske den minst omtyckta familjen på den flighten, för även de lite äldre tjejerna tröttnade på att vänta och reagerade med otroliga fnissattacker och högljutt stoj som även innefattade en hel del sparkande på sätet framför….
Sen var det taxi igen, vi fick pillat I Vira ett ägg, som de senaste dagarna varit hennes lunchlåda, mycket smidigt att ha med sig. Sen kinkade hon lite innan hon insåg att det var spännande att titta ut genom fönstret och då somnade hon nästan genast.
Så man kan säga att vi var oerhört glada när vi äntligen kunde sjunka ner I de stora fåtöljerna I receptionen på hotell Golden Sands I Hoi An och bli bjudna på en välkomstdrink. Sen bodde vi in oss I våra två sviter som ligger alldeles vid vattnet och gick och åt, för vid det här laget hade vi nästan svultit ihjäl. Tyvärr har en tyfon eller liknande svept bort större delen av stranden, och nu är det så stora vågor att man inte får bada, men här är oerhört vackert ändå, det lilla jag har sett. Och hotellet är ett superlyxhotell med en assymetrisk 100 meter lång pool med en bar I varje ända.
Och nu är klockan tio och jag tänker nog lägga mig inne hos Vira och läsa lite I min bok. Det var en lång dag och jag känner mig alldeles färdig.
Ja, det är alltså så att Tomas och Lisa har begett sig till Stockholm för att närvara vid Lisas storebror Linus disputation. De dagarna de är borta passar vi på att tillbringa I Hoi An, som ligger ungefär mitt på Vietnams kust, alltså en bit söder om Hanoi. Vi påbörjade resan hit I morse, taxin hämtade oss kvart över nio och vi var I god tid vid flygplatsen, trots att alla barn var tvungna att ha lika många väskor med sig och ingen visste var Lova hade sina koftor och kanske blev det kallt på planet, och nu låg iallafall biljetterna IIngas väska I mellanfacket, dessa biljetter som dagen innan varit försvunna och fått oss att leta I säkert en timme.
Som vanligt krävde taxiresan sina barnsånger, jag är mycket nöjd över att jag lyckats repa in en diger repertoar och erkänner att jag gör lite grej av att inte upprepa samma sång två gånger under samma sångpass. På flygplatsen var Vira glad och nöjd och det började egentligen inte bli jobbigt förrän vi var på planet. Då började hon kinka rejält, för hon var väldigt trött och vägrade komma till ro.Till slut lyckades jag få henne att sova på min mage, även denna gång med hjälp av sånger. Flygturen mellan Hanoi och Hoi An är inte lång, det tog ungefär en timme innan de bad oss göra oss redo för landning. Det innebar att jag var tvungen att flytta Vira till Max mage, för han hade ett special-säkerhetsbälte som hon skulle sitta fast I, och jag själv var tvungen att knäppa fast mig. Detta uppskattade hon INTE. Hon blev fruktansvärt arg och ledsen och var så trött. Vi gjorde allt för att hon skulle bli gladare, vi körde pekbok på telefonen fast man inte fick ha electronic devices igång, vi sjöng, hon fick kex, majskrokar, riskakor, vatten, fruktmos. Allt. Och allt hade gått bra om det inte var ett annat plan som fått punktering precis där vi skulle landa. Vi cirklade runt runt ovanför flygplatsen, med en Vira som gallskrek och var alldeles hysterisk. Varken jag eller Max har sett henne sån innan, och det var ju lite typiskt att det hände precis när vi satt på ett plan som just skulle landa. Nu tänker ni alla att det var öronen, men det var nog inte det. Inte en enda gång tog hon sig åt öronen, och alla tidigare starter och landningar har gått bra.
Till slut fick vi ont om bensin och piloten meddelade att han var tvungen att flyga till ett annat ställe och tanka. Jag tänkte mest att jag bara ville att flygningen skulle ta slut och höll lite på att dö när han sa att vi skulle flyga och tanka och sen tillbaka. Där satt man med en helhysterisk bebis som gallskriker och ålar sig och sparkar och kastar sig hit och dit. Nä, jag var inte så glad. Men det gick bra. Strax efter vi landat fick jag henne lugn, sen plötsligt ligger hon där och ler och när vi sen äntligen fick gå av planet, på rätt ställe men gravt försenade lyckades det lilla trollet charma stora delar av passagerarna trots att de fått sitta I henne skrik hela vägen. Vi var kanske den minst omtyckta familjen på den flighten, för även de lite äldre tjejerna tröttnade på att vänta och reagerade med otroliga fnissattacker och högljutt stoj som även innefattade en hel del sparkande på sätet framför….
Sen var det taxi igen, vi fick pillat I Vira ett ägg, som de senaste dagarna varit hennes lunchlåda, mycket smidigt att ha med sig. Sen kinkade hon lite innan hon insåg att det var spännande att titta ut genom fönstret och då somnade hon nästan genast.
Så man kan säga att vi var oerhört glada när vi äntligen kunde sjunka ner I de stora fåtöljerna I receptionen på hotell Golden Sands I Hoi An och bli bjudna på en välkomstdrink. Sen bodde vi in oss I våra två sviter som ligger alldeles vid vattnet och gick och åt, för vid det här laget hade vi nästan svultit ihjäl. Tyvärr har en tyfon eller liknande svept bort större delen av stranden, och nu är det så stora vågor att man inte får bada, men här är oerhört vackert ändå, det lilla jag har sett. Och hotellet är ett superlyxhotell med en assymetrisk 100 meter lång pool med en bar I varje ända.
Och nu är klockan tio och jag tänker nog lägga mig inne hos Vira och läsa lite I min bok. Det var en lång dag och jag känner mig alldeles färdig.
Och så text också
Nån klipper gräset där ute.
Alltid med ett leende :D
Så nu har det då äntligen blivit tid att ta fram datorn. Trots gott om barnvakter är det ganska inte direkt som förra gången vi var här, när man tillbringade varje ledig stund med att plocka in bilder och blogga. Vira kräver som väntat att man kollar henne hela tiden och det är alltid någon som hänger henne I hasorna när hon knallar runt på campen och testar sanden på lekplatsen, studsen I basketbollarna eller hur när man kan vara de äldre tjejerna innan man blir omkullsprungen alternativt råkar få en däng av en rosa handväska (aldrig med mening såklart).
Resan hit gick mycket bra! Timmarna vi övat med Teletubbies gav utdelning och Vira höll sig ganska lugn de första timmarna. Eller lugn och lugn, hon accepterade att vara på sin plats, där hon ömson tittade på DVD och ömsom studsade runt som en galning. Som tur var hade vi fått byta platser, vi blev först placerade vid kanten, längst framme vid en vägg, men vi hade bara tre säten. Genast erbjöd sig en flygvärdinna att byta våra platser och se om vi kunde få ett extra säte till Vira. Just innan avfärd fick vi byta till ett fyra-säte I mitten, vilket vi snart skulle vara mycket tacksamma för. När vi I sedvanlig ordning nattat Vira, runt sjutiden med välling och Vyssan lull (alla verserna) och äntligen fått henne att somna bredde hon nöjt ut sig över ungefär två säten, vilket innebar att både jag och Max satt inträngda mot varsitt armstöd, hela tiden med en arm beredd att fånga den lilla vildingen där hon kastade sig fram och tillbaka. För nu förstod man varför hon vaknar ibland och varför hon ligger upp och ner och på tvären och med fötterna upp- hon är ju helt galen när hon sover. Plötsligt, helt utan förvarning kastade hon sig åt sidan, sen tillbaka igen, fäktade med armar och ben och ruskandes på huvudet. Så vi hade fullt sjå med att få henne att ligga kvar på sätet, vilket hon verkade tycka var lite trångt, för det var en del gnäll när det tog stopp och hon inte kunde snurra runt som hon önskade.
I Bangkok hade vi lite strul med gatesen. Vi hade en timmas väntetid och för att slippa stressa gick vi direkt till gate 2a och satte oss där för att vänta. Vägen dit var lång och Ebba knotade på vägen, men när vi väl kom fram var där gott om plats och ganska folktomt så Vira kunde kuta runt och Ebba lekte med kameran. Så började klockan närma sig avgång och vi tog trappan ner till själva gaten. Då plötsligt stod det att flyget till Hanoi hade bytt gate, och det skulle nu avgå från gate C1. Jaha, det var bara att börja gå. Skyltarna sa att det var 800 m till gate C1 och Ebba var inte så glad. På vägen dit kollade vi på alla tavlor, och där stod fortfarande gate 2a, men inte förrän framme vid C1 hittade vi en flygplatsinfo och någon att fråga. Efter ett telefonsamtal sa damen till oss att nä, det var gate 2a som gällde. 800 meter tillbaka igen alltså… Som tur var hade vi ganska gott om tid och slapp springa, men vi hade ändå två vagnar fulla med tungt handbagage och en bebis, så visst var det lite trixigt.
Planet från Bangkok till Hanoi var för senat och Vira fick springa fritt vid gaten och störa ett stort gäng italienare som mest verkade bli roade och fundera på ifall hon var en pojke eller flicka (trots den rosa klänningen). Vira har drabbats av en anti-mammighet som innebär att trots att jag går bakom henne går hon gärna fram till vilka okända byxor som helst och kramar dem innerligt innan hon sträcker sina små armar mot dess innehavare och hoppas på att bli upplyft. Detta funkade bra med italienare visade det sig :)
Taxiresan från flygplatsen till Swedish Camp I Hanoi gick bra, men jag fick sjunga konstant för att Vira skulle sitta still. Det hade även bi-effekten att både Ebba och Max somnade. VIra däremot höll sig tappert vaken och gnällde otåligt när jag inte började nästa sång så fort den förra tagit slut.
I Hanoi väntade familjerna Ericson, Thiel och Kinell/Kjellgren på oss och Tomas hade lagat Pho som vi slurpade I oss där vi satt på uteplatsen till deras nya hus, som ligger exakt mitt emot det gamla, men är aningen större.
Ebba tillbringade eftermiddagen I poolen, trots att hon sett att Bengt blivit alldeles illgrön efter att ha simmat 1000m dagen före. Och visst blev hon grön. Och grönare blir hon för varje dag som går, eftersom det är alldeles omöjligt att hålla henne borta ifrån poolen. Varje dag gör Anna en fin fläta på Ebba, och nu är den alldeles illgrön. Det ser lite ut som tryckbehandlat trä, fast nu börjar det anta en nästan ännu mer intensivt grön ton. Det är lite festligt, eftersom alla barnen på campen har det här gröna håret. En liten grön/blond barnaskara. Själv undviker jag denna pool eftersom jag har starka misstankar om att den gröna färgen inte på något sätt hade gift sig med min egen hårfärg.
Igår hade vi en del saker som behövde ordnas, bland annat blöjor, näsdukar och lite annan vardagsjox och detta kombinerade vi med att träffa Lisa för att äta lunch. I två taxibilare for vi in till stan, där Lisa väntade vid vattentornet och sen tog oss med på en liten promenad innan lunchen. Precis som förra året är trafiken hysteriskt och det är inte helt enkelt att gå runt med vang I myllret, men som tur är kör de långsamt och det funkar ändå över förväntan. Naturligtvis motarbetas man av 30cm höga trottoarkanter och mopedparkeringar på trottoaren, men för det mesta går det bra, bara några gånger har vi varit tvungna att lyfta.
Lunchen åt vi på Highway 4, ett ställe vi besökte även förra gången vi var här, och samma ställe där Lisa en gång råkade beställa in vårrullar med syrsor I (för att sedan bli förbannad för att det var kackerlackor I maten…) Vi beställde in en massa smårätter, de flesta mycket goda. Vira fastnade för de friterade majskornen medan Ebba höll sig till pommes frites. Efter ett tag sittandes I vagnen på restaurant får Vira nog och vi var tvungna att bege oss vidare. När jag, Ebba och Vira stod på gatan och väntade på de andra hade Vira fått en pinne av Max, alltså en liten pinne från ett träd. Då dyker två unga försäljerskor på oss och när de får se VIra med pinnen blir de alldeles bestörta. "This is VERY, VERY dangerous!!!" säger de till mig. Jag tittar ner på VIra som sitter där med sin pinne. Kanske är det en jättegiftig pinne? Hmm, jag känner mig tveksam, men tar ändå pinnen från Vira, samtidigt som jag funderar lite på hur det kan vara så fruktansvärt livsfarligt att låta ett litet barn ha en pinne, men inte det minsta farligt att låta dem åka framför en på moppen utan hjälm. Vår uppfattning om farligt skiljer sig onekligen.
Under eftermiddagen gick vi runt på stan, hittade två par skor åt Vira och ett par åt Ebba, vi letade, utan framgång efter ett babylarm eftersom det vi har med oss från Sverigen inte räcker från Tomas och Lisas hus till det gästhus där jag, Max och Vira sover. De flesta hade aldrig hört talas om något som heter Babyalarm, Babywatch, Com-radio och allt vad vi försökte. Efter denna fruktlösa jakt åt vi glass på Fannys glassbar och jag hittade en ny höjdare; Salted Caramel. Tråkigt nog skulle vi inte direkt hem, så vi kunde inte köpa hem någon 3 liters-balja den här gången.
Sen gick jag och Max och handlade det vi behövde på supermarketen och de andra strövade runt vid sjön, och då plötsligt hände något alldeles oerhört trevligt. Sköldpaddan som enligt sägnen har bott I sjön I TUSEN år kände för att visa sig. Detta är mycket ovanligt och att få se sköldpaddan ger mycket tur. Folk rusade mot stranden för att se den gigantiska sköldpaddan titta upp, och även jag och Max hade tur nog att få se den sticka upp ett huvud, stort som en säls. Så nu kommer vi alla att följas av lycka resten av livet! Vilken himla tur alltså!
På kvällen hade Inga och Rutger lovat att barnvakta alla barnen och jag, Max, Tomas, Lisa, Anna och Bengt begav oss till en restaurang vars slogan är "Enjoying beer with the nature". Som vanligt tog vi in massor av rätter, och som vanligt var de flesta goda, även om det hade blivit några missförstånd och vi fick in en oxsvanssoppa som inte såg det minsta god ut och den där kycklingen som de verkade ha delat ungefär på samma sätt som man skär en limpa var väl inte heller nån höjdare. Högst upp på toppen tronade två läckra kycklingfötter, vilka Tomas snabbt som attan placerade på golvet, men strax fick ta upp för att posera lite framför kamerorna. Kvällen avslutades på L'Eté där vi drack massor av Pina Coladas och Mojitos, öl och en och annan GT om jag inte minns fel. Sen tog jag och Lisa en taxi hem, för hon hade skoskav och jag var kissnödig. Turen kostade oss motsvarande tre kronor och Lisa dricksade 6 kronor extra.
Idag kom vi igång ganska sent, kändes som det tog flera år att få fram frukosten och kokat kaffet. Sen åkte Ebba, Inga och Bengt till Fannys skola för att hälsa på medan jag, Max, Rutger, Anna och Vira stack in till stan för att luncha med Lisa, Tomas och två kollegor till Lisa på Old Hanoi. Maten var som vanligt mycket god, inga kycklingben eller oxsvans. Servitriserna kunde ingen engelska alls, de kunde inte ens svara på ifall det var kött eller ej I vårrullarna, men de var å andra sidan mycket bra på att roa Vira som som vanligt tröttnade på att sitta still efter en stund.
Efter lunchen gick vi hem till Swedish Camp och på vägen försökte vi hitta lite klänningar till Vira, vilket inte var det lättaste eftersom det verkar anses vara vinter här och alla affärer är fyllda med tjocka, fodrade ylleklänningar, gärna med pälsdetaljer. Och det är fruktansvärt varmt. Tycker vi. Så nu blir det att sy upp klänningar I Hoi An istället. Dit flyger vi imorgon, och där blir det sol och bad och så ska vi sy upp massor av kläder, för det är sånt man gör där. Vi får hoppas där även finns internet så att jag kan hålla er uppdaterade :)
Första bilderna
På promenad i Hanoi
Fannys glassbar!
Kanske enda utekvällen!
Vira kutar runt på flygplatsen i Bangkok
Subscribe to:
Posts (Atom)