Bio
Idag har vi varit på barnvagnsbio. Jag visste knappt att det fanns nåt som hette så, men man lär sig nåt nytt varje dag. Framför allt när man har en bebis. Idag har jag även lärt mig att det inte var dags att sluta med Minifom-dropparna än. I julas, när vi var i Karlshamn, gjorde jag ett uppehåll men det straffade sig hyfsat omgående genom att Vira stånkade halva natten och jag vaknade hela tiden. För några dagar sen fick jag för mig att de kanske inte behövdes längre. Flaskan var nära nog slut och jag tänkte att det kanske inte behövdes nån ny. Efter inatt kan jag konstatera att jag hade fel. De två senaste nätterna har hon i princip vaknat varannan timme. Hon ligger och stånkar och till slut vaknar hon såpass mycket att hon piper lite. Hon tror att hon är hungrig. Kanske är hon hungrig, men jag är övertygad om att hade hon inte vaknat av stånket hade hon inte känt sig hungrig på många timmar. Resultatet är såklart att jag får plocka upp henne och ge henne mat. Men istället för att vara en mysig amningsstund blir det en något jobbig tillställning för oss båda. Vira tror att maten ska lösa hennes problem (fisen på tvären) men så funkar det ju inte, och hon blir frustrerad och ligger och sparkar och fäktar och drar och sliter i mig. Detta är såklart inte så kul för mig, det gör det mycket svårare för mig att sova mig igenom amningsstunden.
Inatt var det så igen, och nån gång vid fyratiden beslutade jag att Minifomdropparna fortfarande behövdes och pressade ut en lagom dos i silikonskeden där i mörkret. När man håller på med droppar på natten får man vara glad om man först prickar skeden, och sen ännu gladare om man lyckas pricka Viras mun. Det har hänt att jag droppat ut en 10-15 droppar Minifom rakt ner i sängen...
Bion var en mysig, om än aningen högljudd tillställning. Massor av barnvagnar strömmade till, i foajén hade man placerat ut skötbord och speciella blöjsoptunnor. På ett bord stod en micro redo för de som behövde värma. Väl inne i salongen var ljudet lite lägre och lamporna lite mer tända och mitt i filmen var det en kvarts paus. Då sov emellertid Vira så gosigt i mitt knä att vi satt kvar. När hon sen vaknade bajsade hon så det hördes flera rader bort och jag fick smyga ut och byta. Tur att det inte är så illa att missa några minuter när det är RomCom. Kanske strategiskt valt.
Att det var ovanligt högljutt berodde alltså inte på filmen, utan mer på besökarna som inte sällan hade mycket ljud för sig. Det funkade dock oväntat bra att filtrera bort alla barnskrik och jag planerar redan fler biobesök med Virisen!
Inatt var det så igen, och nån gång vid fyratiden beslutade jag att Minifomdropparna fortfarande behövdes och pressade ut en lagom dos i silikonskeden där i mörkret. När man håller på med droppar på natten får man vara glad om man först prickar skeden, och sen ännu gladare om man lyckas pricka Viras mun. Det har hänt att jag droppat ut en 10-15 droppar Minifom rakt ner i sängen...
Bion var en mysig, om än aningen högljudd tillställning. Massor av barnvagnar strömmade till, i foajén hade man placerat ut skötbord och speciella blöjsoptunnor. På ett bord stod en micro redo för de som behövde värma. Väl inne i salongen var ljudet lite lägre och lamporna lite mer tända och mitt i filmen var det en kvarts paus. Då sov emellertid Vira så gosigt i mitt knä att vi satt kvar. När hon sen vaknade bajsade hon så det hördes flera rader bort och jag fick smyga ut och byta. Tur att det inte är så illa att missa några minuter när det är RomCom. Kanske strategiskt valt.
Att det var ovanligt högljutt berodde alltså inte på filmen, utan mer på besökarna som inte sällan hade mycket ljud för sig. Det funkade dock oväntat bra att filtrera bort alla barnskrik och jag planerar redan fler biobesök med Virisen!
Vilken miss
Jag får mail från lite olika babysajter, råkade väl registrera mig när jag var gravid och sen fortsätter de bara komma. I veckan stod det nånstans "om du går i skuggan kan du fälla ner sufletten så barnet får titta på träd och himmel"." Oooh, men vad smidigt, jag går ju alltid i skuggan - det är ju januari!" tänkte jag. Och när jag begav mig in till kontoret fällde jag ner suffletten och där låg Vira med stooora ögon och jag kryssade fram och tillbaka över vägen för att Vira skulle få se på träd (och lite för att det låg så fruktansvärt mycket hundbajs överallt, som jag gärna ville undvika att få under fötterna och på hjulen). I vanliga fall brukar ju Vira somna så fort vi kommit utanför dörren, men nu låg hon vaken ända fram till operan, då jag tyckte det kunde vara dags för henne att knoppa in och helt sonika fällde ner suffletten och stängde den nya världen.
Jätteroligt tyckte jag om Viras nypptäckta värld och berättade glatt för Max om vårt öppen-sufflett-äventyr.
Igår var vi sen som vanligt på mamma-baby-core på Friskis på Ön. Jag hade tänkt att gå dit, nu när snön äntligen varit vänlig nog att smälta, men på regelrätt bejbivis körde det ihop sig lite med amningen på morgonen och det slutade med att jag sprang hela vägen till bussen på Rudbecksgatan. Vira somnade, men vaknade så fort vi kommit in på Friskis. Det är det nya nu. Hon vaknar så fort vagnen stått still i mer än en minut. Pling slår hon upp sina blå ögon och sen är det bara att välja, antingen plocka upp henne, eller börja rulla vagnen igen. Den här gången fick hon komma upp och låg på en matta bredvid Elliott medan jag och Klinte jympade på och Klinte var gullig nog att roa båda barnen med diverse plingeliplong-grejer under balansövningen och stretchen.
Efteråt gick vi in till Limhamn och skulle vidare till stan, men beslöt för att luncha på Limhamn då där är aningen mer vagnvänligt. Vagnarna fick stå utanför Lieto, och precis lagom till min mat kom in hörde jag Vira pipa i babylarmet, men på nåt sätt nöjde hon sig med nappen och jag gick in och åt trots att hon var vaken. När jag var nästan klar blev hon missnöjd igen och fick komma upp, för att bara somna så fort vi börjat gå därifrån och sen sova hela vägen in till stan. Det fungerar alltså även med buss.
I stan höll det till vi kommit ner på Åhlens barnavdelning, som var vårt första stopp. När vagnen stått still i två minuter, medan jag klämde på guldigt ballongbody med tillhörande huvudrosett, började hon illvråla. Jag började köra vagnen mellan klädställningarna, krockandes med hyllor och annat displaymaterial men inget hjälpte. Till slut fick jag baxa in vagnen bland pojkläderna och smyga in i omklädningsrummet för att amma, vilket jag räknade med skulle lösa problemet.
Det gjorde det. I två minuter till. Sen illvrålade hon igen. Då hade vi tagit hissen till våning två där Klinte letade killpyjamas och jag tänkte hitta nåt på rean. Istället fick jag plocka upp min bebis och gå runt med henne på armen medan jag rattade vagn med andra armen. Det krävs ju ingen rocket scientist för att räkna ut att det bara skulle hålla en ytterst kort stund. När min arm kändes som den skulle gå av satte jag Vira i vagnen. Alltså lite halvsittande mot den öppna suffletten och tummen-leksaken. Och det funkade. Där satt hon så nöjd och glad och tittade på allt medan hon ömsom vred sina små händer och ömsom hade dem i munnen. När vi skulle gå ut hade jag lite ångest, eftersom den varmblodiga Virisen har varit för varm och arg för att ha både overall och tjocka åkpåsen och nu har fått ha bara tjocktröja i påsen. Men plötsligt satt hon där halvägs uppe ur påsen, utan vantar och med bara tröja (hon hade mössa iallafall). Ojoj, dålig förälder, men vi skulle ju bara till HM, tvärsöver gatan. Värre blev det sen när vi skulle till garnaffären, men det var bara att välja: gallskrik eller dåligt klädd bebis. Jag valde det senare. Och jag förstod mitt misstag. Jag har visat Vira världen. Det finns mer än bara insidan av suffletten. Det finns träd och himmel och lampor och färglada kläder och massor av människor. Såklart vill hon åka och titta på allt och vara med. Så jag får skylla mig själv. Och Vira får finna sig i overall i framtiden om hon ska envisas med den här halvsittande stilen. Vantarna kan man nästan ge upp, om hon inte sover. De åker av innan man ens hunnit ut.
Som parentes kan sägas att Elliott sov som en stock hela vägen från Friskis till vi skildes åt utanför garnaffären... Well well.
Jätteroligt tyckte jag om Viras nypptäckta värld och berättade glatt för Max om vårt öppen-sufflett-äventyr.
Igår var vi sen som vanligt på mamma-baby-core på Friskis på Ön. Jag hade tänkt att gå dit, nu när snön äntligen varit vänlig nog att smälta, men på regelrätt bejbivis körde det ihop sig lite med amningen på morgonen och det slutade med att jag sprang hela vägen till bussen på Rudbecksgatan. Vira somnade, men vaknade så fort vi kommit in på Friskis. Det är det nya nu. Hon vaknar så fort vagnen stått still i mer än en minut. Pling slår hon upp sina blå ögon och sen är det bara att välja, antingen plocka upp henne, eller börja rulla vagnen igen. Den här gången fick hon komma upp och låg på en matta bredvid Elliott medan jag och Klinte jympade på och Klinte var gullig nog att roa båda barnen med diverse plingeliplong-grejer under balansövningen och stretchen.
Efteråt gick vi in till Limhamn och skulle vidare till stan, men beslöt för att luncha på Limhamn då där är aningen mer vagnvänligt. Vagnarna fick stå utanför Lieto, och precis lagom till min mat kom in hörde jag Vira pipa i babylarmet, men på nåt sätt nöjde hon sig med nappen och jag gick in och åt trots att hon var vaken. När jag var nästan klar blev hon missnöjd igen och fick komma upp, för att bara somna så fort vi börjat gå därifrån och sen sova hela vägen in till stan. Det fungerar alltså även med buss.
I stan höll det till vi kommit ner på Åhlens barnavdelning, som var vårt första stopp. När vagnen stått still i två minuter, medan jag klämde på guldigt ballongbody med tillhörande huvudrosett, började hon illvråla. Jag började köra vagnen mellan klädställningarna, krockandes med hyllor och annat displaymaterial men inget hjälpte. Till slut fick jag baxa in vagnen bland pojkläderna och smyga in i omklädningsrummet för att amma, vilket jag räknade med skulle lösa problemet.
Det gjorde det. I två minuter till. Sen illvrålade hon igen. Då hade vi tagit hissen till våning två där Klinte letade killpyjamas och jag tänkte hitta nåt på rean. Istället fick jag plocka upp min bebis och gå runt med henne på armen medan jag rattade vagn med andra armen. Det krävs ju ingen rocket scientist för att räkna ut att det bara skulle hålla en ytterst kort stund. När min arm kändes som den skulle gå av satte jag Vira i vagnen. Alltså lite halvsittande mot den öppna suffletten och tummen-leksaken. Och det funkade. Där satt hon så nöjd och glad och tittade på allt medan hon ömsom vred sina små händer och ömsom hade dem i munnen. När vi skulle gå ut hade jag lite ångest, eftersom den varmblodiga Virisen har varit för varm och arg för att ha både overall och tjocka åkpåsen och nu har fått ha bara tjocktröja i påsen. Men plötsligt satt hon där halvägs uppe ur påsen, utan vantar och med bara tröja (hon hade mössa iallafall). Ojoj, dålig förälder, men vi skulle ju bara till HM, tvärsöver gatan. Värre blev det sen när vi skulle till garnaffären, men det var bara att välja: gallskrik eller dåligt klädd bebis. Jag valde det senare. Och jag förstod mitt misstag. Jag har visat Vira världen. Det finns mer än bara insidan av suffletten. Det finns träd och himmel och lampor och färglada kläder och massor av människor. Såklart vill hon åka och titta på allt och vara med. Så jag får skylla mig själv. Och Vira får finna sig i overall i framtiden om hon ska envisas med den här halvsittande stilen. Vantarna kan man nästan ge upp, om hon inte sover. De åker av innan man ens hunnit ut.
Som parentes kan sägas att Elliott sov som en stock hela vägen från Friskis till vi skildes åt utanför garnaffären... Well well.
Kiss i sängen och ha det bra?
Igårkväll visade Vira upp en av de nya julklappspyjamasarna för Max. Vi har rensat ut de 56-or jag köpte innan hon ens var född, och hon stoltserade nu i en grön och vitrandig 62a och var så fin så.
Redan vid ett hörde jag hur hon började stånka. Försökte lite med nappen men fick till slut ge upp och plocka upp henne för lite mat. Oftast brukar hon inte vakna första gången förrän vid halv fem, tidigast tre (lite beroende på senaste matning och läggdags). Nu låg vi där tätt intill och hon åt och jag halvsov och frågan är om inte även Vira halvsover när hon äter :) Sen skulle jag lyfta över henne igen, smyger försiktigt och så smidigt som möjligt in handen under henne för att försiktigt lyfta över henne i vaggan utan att hon vaknar alltför mycket. Den här gången stötte dock handen på nåt väldigt varmt och blött och jag insåg att blöjan läckt och att det var kiss på både pyjamas, på handduken Vira låg på och i sängen. Och detta innebär såklart att jag måste gå upp, tända den lilla nattlampan och bära in Vira till skötbordet, efter att först ha hämtat en ny pyjamas, och sen byta blöja och pyjamas och hela middevippen. Jag fick tag på den andra julklappspyjamasen, grön med vita moln, satte lampan ovanpå skötbordet och försökte smyga ner Vira och smyga av henne kläder och blöja. Vem som helst hör ju att detta är ett omöjligt projekt och naturligtvis slår hon upp ögonen och ler sitt största leende precis när jag med ett plopp-plopp-plopp drar upp pyjamasens tryckknappar. Och då är det svårt att hålla sin trötta min och låta bli att le tillbaka, men jag måste. För det är natt. Det är inte party och lek. Vi ska om bara en kort minut gå tillbaka och krypa ner i sängen igen.
Denna gången gick det bra, även om min sida fortfarande var kissblöt :( Jag ska genast byta ut den handduk Vira ligger på mot ett sånt där kiss-lakan. För den som undrar varför Vira ligger på en handduk så beror det på att det är så mycket lättare att flytta henne utan att väcka henne, genom att dra i handduken. Mycket effektivt när jag till exempel vill flytta upp henne någon decimeter så hon inte hamnar med huvet under täcket. Med handduken slipper jag hela det där "smyg in händerna under henne utan att hon märker det-momentet". Så nu vet ni det!
Redan vid ett hörde jag hur hon började stånka. Försökte lite med nappen men fick till slut ge upp och plocka upp henne för lite mat. Oftast brukar hon inte vakna första gången förrän vid halv fem, tidigast tre (lite beroende på senaste matning och läggdags). Nu låg vi där tätt intill och hon åt och jag halvsov och frågan är om inte även Vira halvsover när hon äter :) Sen skulle jag lyfta över henne igen, smyger försiktigt och så smidigt som möjligt in handen under henne för att försiktigt lyfta över henne i vaggan utan att hon vaknar alltför mycket. Den här gången stötte dock handen på nåt väldigt varmt och blött och jag insåg att blöjan läckt och att det var kiss på både pyjamas, på handduken Vira låg på och i sängen. Och detta innebär såklart att jag måste gå upp, tända den lilla nattlampan och bära in Vira till skötbordet, efter att först ha hämtat en ny pyjamas, och sen byta blöja och pyjamas och hela middevippen. Jag fick tag på den andra julklappspyjamasen, grön med vita moln, satte lampan ovanpå skötbordet och försökte smyga ner Vira och smyga av henne kläder och blöja. Vem som helst hör ju att detta är ett omöjligt projekt och naturligtvis slår hon upp ögonen och ler sitt största leende precis när jag med ett plopp-plopp-plopp drar upp pyjamasens tryckknappar. Och då är det svårt att hålla sin trötta min och låta bli att le tillbaka, men jag måste. För det är natt. Det är inte party och lek. Vi ska om bara en kort minut gå tillbaka och krypa ner i sängen igen.
Denna gången gick det bra, även om min sida fortfarande var kissblöt :( Jag ska genast byta ut den handduk Vira ligger på mot ett sånt där kiss-lakan. För den som undrar varför Vira ligger på en handduk så beror det på att det är så mycket lättare att flytta henne utan att väcka henne, genom att dra i handduken. Mycket effektivt när jag till exempel vill flytta upp henne någon decimeter så hon inte hamnar med huvet under täcket. Med handduken slipper jag hela det där "smyg in händerna under henne utan att hon märker det-momentet". Så nu vet ni det!
Truly ett kärleksbarn!
Visste ni att Vira, förutom en fantastiskt snygg munkfrisyr även har ett födelsemärke (eller smultronmärke eller vad det nu heter) i form av ett perfekt hjärta (med en liten satellit) på huvet! Fint va!?
Och så här såg det ut igår!
Vira sov i kyrkan
En vackert dimmig dag
Finaste Vira!
Och finaste Max och Vira!
Trött söndag
Igår var det galej igen, ett ordentligt tolvtimmars pass ihop med en större grupp danskar. Det var dags för Elliott att bli ordentligt döpt i kyrkan, och många av Klintes vänner och släktingar hade tagit sig ända från Jylland till Limhamns kyrka och efterföljande fest i Sjöscoutgården i Bunkeflostrand. Dopkaffet följdes nämligen av 30-års fest för Klinte och tydligen även 32-årsfest för Micke. Var väl lika bra att passa på när danskarna nu tagit sig över vattnet.
Danskar har ju som bekant ett mycket högljutt och glatt sätt att festa på, vilket höll på att skrämma slag på stackars Vira när hon lite då och då lyckats somna till på Max arm. Då drog de av jätteapplåder eller öronsprängande vrål så hon spärrade upp sina små ögon och flaxade med armarna.
Festen bjöd på lite mer lek än en motsvarande svensk fest, det var musikquiz, ihopsatt av ett musikintresserat snille som baserat hela quizet på sina egna, ofta aningen obskyra danska, favoritband och som ansåg att det var av största vikt att veta hur många skivor olika band utkommit med, eller hur många skivor Roxette sålt (ja, det fanns en kategori som hette "De jävla svenskarna"). Max lyckades dock skrapa ihop de enda två poäng som vårt lag lyckades tillskansa sig, detta trots alla språkförbistringar. För det är grejen med att hänga med jylläningar, jag förstår vad de säger, men de förstår ingenting av vad jag säger vilket innebär att jag får ta till min låtsasdanska som jag utvecklade till nära nog ett eget språk under praktiken i Köpenhamn för några år sen.
Efter musikquizet, som faktiskt hade föregåtts av en tipsrunda i scoutgården, blev det lite dans och sen dröjde det inte länge förrän där stod en dansk med en kvast och så var limbo igång. Max lyckades kroka sig under kvasten ganska länge (hävdar ha iallfall, jag fick gå och titta till Vira som låg i vagnen och gjorde tappra försök att sova i allt ståhej) men till slut vanns tävlingen av en väldigt ung lillebror till Klinte. Väldigt ung innebar såklart också aningen kortare än resten av gästerna :)
Konstigt nog hade de, som Micke sa "glömt bort musiken lite" och när jag insåg att datorn inte erbjöd varken en diger musiksamling eller internet gjorde jag en räddning och fixade spotify via telefonen. Jag brukar ju vara självutnämnd DJ på många hemmafester vi besöker, och brukar kunna känna av publiken ganska bra (tycker jag då, och Max, som alltid berömmer mig) och folk brukar gå i gång och dansa som bara den. Här började jag lite försiktigt med Natteravn, dansk nutida disco. Ett ljumt mottagande som mest bestod i att folk vrålade med, men ingen dansade. Jag körde vidare på lite samma spår, men lät hela tiden andra gå fram och bidra med låtar. Det resulterade bland annat i obskyr dansk pop, Sitting on the dock of the bay och Purple Rain med Prince. När de drog på Tears in heaven med Eric Clapton innan klockan ens var tolv smög jag fram till Klinte och frågade om hon hade några musikönskemål, eller om det var så att de brukade partaja till efterfests- och begravningsmusik på andra sidan sundet. Hon tyckte det var en tragedi och vi drog genast på Mr Jones med Counting Crows. Detta fick igång det resterande gänget och jag rev sen av lite 90-tals rökare i samma stil, men det var generellt ganska svårflörtat. Vi lyckades emellertid hålla igång dansgolvet till efter tre och efter promenaden hem var klockan fyra. Vira vaknade första gången klockan sex och sen igen åtta. Vid nio ville hon inte sova mer, för hon hade en fis på tvären och ville bli skojad med och sjungen för (plötsligt uppskattar hon på ett helt nytt sätt när man sjunger för henne. Hon tittar inte längre förbryllat på mig) Så vi gick upp och fixade frukost och sen har vi tagit det mycket lugnt. Vira är nog den som är mest bakis och har varit övertrött och skrikit sig alldeles lila i ansiktet av till synes ingen anledning alls. Nu har Max vippat henne till sömns i sittern och vi väntar på Frida och Daniel som ska komma på fika och Frida ska få den fina fina presenten jag gjort åt henne. Ska bli mycket spännande att se vad hon säger!
Danskar har ju som bekant ett mycket högljutt och glatt sätt att festa på, vilket höll på att skrämma slag på stackars Vira när hon lite då och då lyckats somna till på Max arm. Då drog de av jätteapplåder eller öronsprängande vrål så hon spärrade upp sina små ögon och flaxade med armarna.
Festen bjöd på lite mer lek än en motsvarande svensk fest, det var musikquiz, ihopsatt av ett musikintresserat snille som baserat hela quizet på sina egna, ofta aningen obskyra danska, favoritband och som ansåg att det var av största vikt att veta hur många skivor olika band utkommit med, eller hur många skivor Roxette sålt (ja, det fanns en kategori som hette "De jävla svenskarna"). Max lyckades dock skrapa ihop de enda två poäng som vårt lag lyckades tillskansa sig, detta trots alla språkförbistringar. För det är grejen med att hänga med jylläningar, jag förstår vad de säger, men de förstår ingenting av vad jag säger vilket innebär att jag får ta till min låtsasdanska som jag utvecklade till nära nog ett eget språk under praktiken i Köpenhamn för några år sen.
Efter musikquizet, som faktiskt hade föregåtts av en tipsrunda i scoutgården, blev det lite dans och sen dröjde det inte länge förrän där stod en dansk med en kvast och så var limbo igång. Max lyckades kroka sig under kvasten ganska länge (hävdar ha iallfall, jag fick gå och titta till Vira som låg i vagnen och gjorde tappra försök att sova i allt ståhej) men till slut vanns tävlingen av en väldigt ung lillebror till Klinte. Väldigt ung innebar såklart också aningen kortare än resten av gästerna :)
Konstigt nog hade de, som Micke sa "glömt bort musiken lite" och när jag insåg att datorn inte erbjöd varken en diger musiksamling eller internet gjorde jag en räddning och fixade spotify via telefonen. Jag brukar ju vara självutnämnd DJ på många hemmafester vi besöker, och brukar kunna känna av publiken ganska bra (tycker jag då, och Max, som alltid berömmer mig) och folk brukar gå i gång och dansa som bara den. Här började jag lite försiktigt med Natteravn, dansk nutida disco. Ett ljumt mottagande som mest bestod i att folk vrålade med, men ingen dansade. Jag körde vidare på lite samma spår, men lät hela tiden andra gå fram och bidra med låtar. Det resulterade bland annat i obskyr dansk pop, Sitting on the dock of the bay och Purple Rain med Prince. När de drog på Tears in heaven med Eric Clapton innan klockan ens var tolv smög jag fram till Klinte och frågade om hon hade några musikönskemål, eller om det var så att de brukade partaja till efterfests- och begravningsmusik på andra sidan sundet. Hon tyckte det var en tragedi och vi drog genast på Mr Jones med Counting Crows. Detta fick igång det resterande gänget och jag rev sen av lite 90-tals rökare i samma stil, men det var generellt ganska svårflörtat. Vi lyckades emellertid hålla igång dansgolvet till efter tre och efter promenaden hem var klockan fyra. Vira vaknade första gången klockan sex och sen igen åtta. Vid nio ville hon inte sova mer, för hon hade en fis på tvären och ville bli skojad med och sjungen för (plötsligt uppskattar hon på ett helt nytt sätt när man sjunger för henne. Hon tittar inte längre förbryllat på mig) Så vi gick upp och fixade frukost och sen har vi tagit det mycket lugnt. Vira är nog den som är mest bakis och har varit övertrött och skrikit sig alldeles lila i ansiktet av till synes ingen anledning alls. Nu har Max vippat henne till sömns i sittern och vi väntar på Frida och Daniel som ska komma på fika och Frida ska få den fina fina presenten jag gjort åt henne. Ska bli mycket spännande att se vad hon säger!
Svärandes
Kanske lika bra att varna direkt, sådär som de gör på TV. "Vi vill varna känsliga tittare för starka scener". Starka scener betyder mycket blod och död, eventuellt ett par bröst. Om man anser sig själv vara känslig och byter kanal kanske man aldrig får reda på vad starka scener är. Man får helt enkelt använda sin känsliga fantasi.
Jag vill varna känsliga läsare för starkt språk. Man måste läsa vidare för att få veta vad som menas.
Max kom hem från ICA och hade varit duktig och kommit ihåg att köpa lampor så vi kunde byta de som är trasiga i köket. Medan han började byta satt jag på ljugarebänken och tog en kaffe (för Max hade även varit på posten och hämtat ut det nya kaffet). Han började svära lite smått ganska omgående. Först muttrande: "vafan.. hrrmm.. jäkla..."
Jag förstod att det var lite jobbigt, han stod som en ostbåge mellan köksbänken och överskåpen och då jag ju är av en lite mindre storlek erbjöd jag min hjälp.
"Kan jag hjälpa till på nåt sätt?"
"Nä det är bara den här förbannade konstruktionen och så får man stå i den här jävla positionen".
"Hmm... ok".
Jag drack upp min kaffe under ökande svordomar: "Vaihelvete vilka jävla skitlampor! Vem fan har konstruerat de här?"
"Kom Vira, det är nog bäst att vi flyr fältet och sätter oss i vardagsrummet. Men såhär är det ibland med pappor serru, de håller på och fixa och tappar humöret och innan du vet ordet av kommer du kunna så många svordomar att dagisfröknarna kommer att rodna". sa jag medan jag bar Vira i sittern till vardagsrummet.
"Vafaaaaan! Kunde de inte bara haft några normala skruvar? Istället för den här jävla skitkonstruktionen".
Efter en stund kom Max till vardagsrummet, fortfarande svärande. Jag fnissade och uppdaterade min Facebookstatus.
Tog inte lång tid innan det kommer ett:" Vafan är det för jävla status?" från andra sidan soffan :)
Som parentes och förtydligande kan nämnas att Ebba gått och lagt sig, och att Max inte var arg på riktigt. Han var bara så där svär-arg. Precis som jag blir ibland när jag kör bil :)
Jag vill varna känsliga läsare för starkt språk. Man måste läsa vidare för att få veta vad som menas.
Max kom hem från ICA och hade varit duktig och kommit ihåg att köpa lampor så vi kunde byta de som är trasiga i köket. Medan han började byta satt jag på ljugarebänken och tog en kaffe (för Max hade även varit på posten och hämtat ut det nya kaffet). Han började svära lite smått ganska omgående. Först muttrande: "vafan.. hrrmm.. jäkla..."
Jag förstod att det var lite jobbigt, han stod som en ostbåge mellan köksbänken och överskåpen och då jag ju är av en lite mindre storlek erbjöd jag min hjälp.
"Kan jag hjälpa till på nåt sätt?"
"Nä det är bara den här förbannade konstruktionen och så får man stå i den här jävla positionen".
"Hmm... ok".
Jag drack upp min kaffe under ökande svordomar: "Vaihelvete vilka jävla skitlampor! Vem fan har konstruerat de här?"
"Kom Vira, det är nog bäst att vi flyr fältet och sätter oss i vardagsrummet. Men såhär är det ibland med pappor serru, de håller på och fixa och tappar humöret och innan du vet ordet av kommer du kunna så många svordomar att dagisfröknarna kommer att rodna". sa jag medan jag bar Vira i sittern till vardagsrummet.
"Vafaaaaan! Kunde de inte bara haft några normala skruvar? Istället för den här jävla skitkonstruktionen".
Efter en stund kom Max till vardagsrummet, fortfarande svärande. Jag fnissade och uppdaterade min Facebookstatus.
Tog inte lång tid innan det kommer ett:" Vafan är det för jävla status?" från andra sidan soffan :)
Som parentes och förtydligande kan nämnas att Ebba gått och lagt sig, och att Max inte var arg på riktigt. Han var bara så där svär-arg. Precis som jag blir ibland när jag kör bil :)
Hon är tillbaka- med skratt!
Förkylningen börjar släppa och i samma takt får vi tillbaka vår gamla Vira. Inte för att hon var jättebesvärlig när hon var förkyld, hon sov ju snällt nästan hela natten som vanligt, men var ändå lite gnälligare än vanligt.
Nu är hon bara lite snorig och täppt på morgonen, vilket vi åtgärdar med koksalt i näsan, följt av en rejäl snorsugning. Detta gör Vira mycket upprörd och hon skriker förorättat länge efteråt. Idag satt jag och åt frukost när jag hörde att hon vaknade i sin vagga. Hon gnällde lite men när jag gick in och sa godmorgon fick jag det fina leendet! Näsan var dessutom ganska otäppt så hon slapp snorsugningen. Och nu ligger hon och jollrar för andra gången idag i babygymmet. De senaste dagarna har hon mer och mer upptäckt djuren i gymmet och träbjörnarna på sittern. Nu slår hon till dem så de pinglar och rasslar medan hon högljutt pratar med dem. Igår gav hon dessutom ifrån sig sitt allra första skratt. Jag var i källaren när Max ropade att jag skulle komma upp. Vira låg på skötbordet och Max busade med henne och plötsligt hör man "Ha..ha..ha..hi..hi..". Lite knackigt, men ett skratt utan tvekan. Inget långt porlande än, men det kommer! Och det lilla hackiga skrattet var bland det finaste ljud man någonsin hört! Så nu vill man inget annat än att hon ska skratta dagarna i ända!
Nu är hon bara lite snorig och täppt på morgonen, vilket vi åtgärdar med koksalt i näsan, följt av en rejäl snorsugning. Detta gör Vira mycket upprörd och hon skriker förorättat länge efteråt. Idag satt jag och åt frukost när jag hörde att hon vaknade i sin vagga. Hon gnällde lite men när jag gick in och sa godmorgon fick jag det fina leendet! Näsan var dessutom ganska otäppt så hon slapp snorsugningen. Och nu ligger hon och jollrar för andra gången idag i babygymmet. De senaste dagarna har hon mer och mer upptäckt djuren i gymmet och träbjörnarna på sittern. Nu slår hon till dem så de pinglar och rasslar medan hon högljutt pratar med dem. Igår gav hon dessutom ifrån sig sitt allra första skratt. Jag var i källaren när Max ropade att jag skulle komma upp. Vira låg på skötbordet och Max busade med henne och plötsligt hör man "Ha..ha..ha..hi..hi..". Lite knackigt, men ett skratt utan tvekan. Inget långt porlande än, men det kommer! Och det lilla hackiga skrattet var bland det finaste ljud man någonsin hört! Så nu vill man inget annat än att hon ska skratta dagarna i ända!
Subscribe to:
Posts (Atom)