Vilken miss

Jag får mail från lite olika babysajter, råkade väl registrera mig när jag var gravid och sen fortsätter de bara komma. I veckan stod det nånstans "om du går i skuggan kan du fälla ner sufletten så barnet får titta på träd och himmel"." Oooh, men vad smidigt, jag går ju alltid i skuggan - det är ju januari!" tänkte jag. Och när jag begav mig in till kontoret fällde jag ner suffletten och där låg Vira med stooora ögon och jag kryssade fram och tillbaka över vägen för att Vira skulle få se på träd (och lite för att det låg så fruktansvärt mycket hundbajs överallt, som jag gärna ville undvika att få under fötterna och på hjulen). I vanliga fall brukar ju Vira somna så fort vi kommit utanför dörren, men nu låg hon vaken ända fram till operan, då jag tyckte det kunde vara dags för henne att knoppa in och helt sonika fällde ner suffletten och stängde den nya världen.
Jätteroligt tyckte jag om Viras nypptäckta värld och berättade glatt för Max om vårt öppen-sufflett-äventyr.
Igår var vi sen som vanligt på mamma-baby-core på Friskis på Ön. Jag hade tänkt att gå dit, nu när snön äntligen varit vänlig nog att smälta, men på regelrätt bejbivis körde det ihop sig lite med amningen på morgonen och det slutade med att jag sprang hela vägen till bussen på Rudbecksgatan. Vira somnade, men vaknade så fort vi kommit in på Friskis. Det är det nya nu. Hon vaknar så fort vagnen stått still i mer än en minut. Pling slår hon upp sina blå ögon och sen är det bara att välja, antingen plocka upp henne, eller börja rulla vagnen igen. Den här gången fick hon komma upp och låg på en matta bredvid Elliott medan jag och Klinte jympade på och Klinte var gullig nog att roa båda barnen med diverse plingeliplong-grejer under balansövningen och stretchen.
Efteråt gick vi in till Limhamn och skulle vidare till stan, men beslöt för att luncha på Limhamn då där är aningen mer vagnvänligt. Vagnarna fick stå utanför Lieto, och precis lagom till min mat kom in hörde jag Vira pipa i babylarmet, men på nåt sätt nöjde hon sig med nappen och jag gick in och åt trots att hon var vaken. När jag var nästan klar blev hon missnöjd igen och fick komma upp, för att bara somna så fort vi börjat gå därifrån och sen sova hela vägen in till stan. Det fungerar alltså även med buss.
I stan höll det till vi kommit ner på Åhlens barnavdelning, som var vårt första stopp. När vagnen stått still i två minuter, medan jag klämde på guldigt ballongbody med tillhörande huvudrosett, började hon illvråla. Jag började köra vagnen mellan klädställningarna, krockandes med hyllor och annat displaymaterial men inget hjälpte. Till slut fick jag baxa in vagnen bland pojkläderna och smyga in i omklädningsrummet för att amma, vilket jag räknade med skulle lösa problemet.
Det gjorde det. I två minuter till. Sen illvrålade hon igen. Då hade vi tagit hissen till våning två där Klinte letade killpyjamas och jag tänkte hitta nåt på rean. Istället fick jag plocka upp min bebis och gå runt med henne på armen medan jag rattade vagn med andra armen. Det krävs ju ingen rocket scientist för att räkna ut att det bara skulle hålla en ytterst kort stund. När min arm kändes som den skulle gå av satte jag Vira i vagnen. Alltså lite halvsittande mot den öppna suffletten och tummen-leksaken. Och det funkade. Där satt hon så nöjd och glad och tittade på allt medan hon ömsom vred sina små händer och ömsom hade dem i munnen. När vi skulle gå ut hade jag lite ångest, eftersom den varmblodiga Virisen har varit för varm och arg för att ha både overall och tjocka åkpåsen och nu har fått ha bara tjocktröja i påsen. Men plötsligt satt hon där halvägs uppe ur påsen, utan vantar och med bara tröja (hon hade mössa iallafall). Ojoj, dålig förälder, men vi skulle ju bara till HM, tvärsöver gatan. Värre blev det sen när vi skulle till garnaffären, men det var bara att välja: gallskrik eller dåligt klädd bebis. Jag valde det senare. Och jag förstod mitt misstag. Jag har visat Vira världen. Det finns mer än bara insidan av suffletten. Det finns träd och himmel och lampor och färglada kläder och massor av människor. Såklart vill hon åka och titta på allt och vara med. Så jag får skylla mig själv. Och Vira får finna sig i overall i framtiden om hon ska envisas med den här halvsittande stilen. Vantarna kan man nästan ge upp, om hon inte sover. De åker av innan man ens hunnit ut.
Som parentes kan sägas att Elliott sov som en stock hela vägen från Friskis till vi skildes åt utanför garnaffären... Well well.

1 comment:

Olu said...

Jaa, det här känns ju också verkligen igen! Sådan mor - sådan dotter!!
Vågar vi gissa att nästa steg blir att Vira absolut inte vill åka baklänges utan ha utsikt fram över allt som händer. Får se hur länge det dröjer??