Trött söndag

Igår var det galej igen, ett ordentligt tolvtimmars pass ihop med en större grupp danskar. Det var dags för Elliott att bli ordentligt döpt i kyrkan, och många av Klintes vänner och släktingar hade tagit sig ända från Jylland till Limhamns kyrka och efterföljande fest i Sjöscoutgården i Bunkeflostrand. Dopkaffet följdes nämligen av 30-års fest för Klinte och tydligen även 32-årsfest för Micke. Var väl lika bra att passa på när danskarna nu tagit sig över vattnet.
Danskar har ju som bekant ett mycket högljutt och glatt sätt att festa på, vilket höll på att skrämma slag på stackars Vira när hon lite då och då lyckats somna till på Max arm. Då drog de av jätteapplåder eller öronsprängande vrål så hon spärrade upp sina små ögon och flaxade med armarna.
Festen bjöd på lite mer lek än en motsvarande svensk fest, det var musikquiz, ihopsatt av ett musikintresserat snille som baserat hela quizet på sina egna, ofta aningen obskyra danska, favoritband och som ansåg att det var av största vikt att veta hur många skivor olika band utkommit med, eller hur många skivor Roxette sålt (ja, det fanns en kategori som hette "De jävla svenskarna"). Max lyckades dock skrapa ihop de enda två poäng som vårt lag lyckades tillskansa sig, detta trots alla språkförbistringar. För det är grejen med att hänga med jylläningar, jag förstår vad de säger, men de förstår ingenting av vad jag säger vilket innebär att jag får ta till min låtsasdanska som jag utvecklade till nära nog ett eget språk under praktiken i Köpenhamn för några år sen.
Efter musikquizet, som faktiskt hade föregåtts av en tipsrunda i scoutgården, blev det lite dans och sen dröjde det inte länge förrän där stod en dansk med en kvast och så var limbo igång. Max lyckades kroka sig under kvasten ganska länge (hävdar ha iallfall, jag fick gå och titta till Vira som låg i vagnen och gjorde tappra försök att sova i allt ståhej) men till slut vanns tävlingen av en väldigt ung lillebror till Klinte. Väldigt ung innebar såklart också aningen kortare än resten av gästerna :)
Konstigt nog hade de, som Micke sa "glömt bort musiken lite" och när jag insåg att datorn inte erbjöd varken en diger musiksamling eller internet gjorde jag en räddning och fixade spotify via telefonen. Jag brukar ju vara självutnämnd DJ på många hemmafester vi besöker, och brukar kunna känna av publiken ganska bra (tycker jag då, och Max, som alltid berömmer mig) och folk brukar gå i gång och dansa som bara den. Här började jag lite försiktigt med Natteravn, dansk nutida disco. Ett ljumt mottagande som mest bestod i att folk vrålade med, men ingen dansade. Jag körde vidare på lite samma spår, men lät hela tiden andra gå fram och bidra med låtar. Det resulterade bland annat i obskyr dansk pop, Sitting on the dock of the bay och Purple Rain med Prince. När de drog på Tears in heaven med Eric Clapton innan klockan ens var tolv smög jag fram till Klinte och frågade om hon hade några musikönskemål, eller om det var så att de brukade partaja till efterfests- och begravningsmusik på andra sidan sundet. Hon tyckte det var en tragedi och vi drog genast på Mr Jones med Counting Crows. Detta fick igång det resterande gänget och jag rev sen av lite 90-tals rökare i samma stil, men det var generellt ganska svårflörtat. Vi lyckades emellertid hålla igång dansgolvet till efter tre och efter promenaden hem var klockan fyra. Vira vaknade första gången klockan sex och sen igen åtta. Vid nio ville hon inte sova mer, för hon hade en fis på tvären och ville bli skojad med och sjungen för (plötsligt uppskattar hon på ett helt nytt sätt när man sjunger för henne. Hon tittar inte längre förbryllat på mig) Så vi gick upp och fixade frukost och sen har vi tagit det mycket lugnt. Vira är nog den som är mest bakis och har varit övertrött och skrikit sig alldeles lila i ansiktet av till synes ingen anledning alls. Nu har Max vippat henne till sömns i sittern och vi väntar på Frida och Daniel som ska komma på fika och Frida ska få den fina fina presenten jag gjort åt henne. Ska bli mycket spännande att se vad hon säger!