Vi kommer sakna er!
Idag har mitt och Viras liv blivit lite, lite ödsligare. Idag var det sista gången vi träffade Klinte och Elliott på mycket, mycket länge. Imorgon åker de till Klintes familj på Jylland, och sen flyger de vidare till Rom, där Klintes man Micke och deras hund Smilla möter upp i bilen och så kör de 100 mil ner till Sicilien där de ska ha det riktigt härligt i två månader.
Jag vet att jag inte ska klaga, för om lite drygt en vecka går planet till Thailand och tre veckors underbar värme. Men efter det kommer det ändå dröja en månad tills vi träffar Klinte och Elliott igen. Så vem ska jag nu ringa som hoppar på en skogsutflykt med en timmes framförhållning? Vem ska jag ringa om jag behöver akut-barnvakt, och vem ska fram madrass till mig på babycafét? Nu blir det ingen mer mamma-baby-core på Ön på fredagarna och inga mer utflykter till förskolor häromkring. Vi kommer att sakna dem. Tänk vad fint ändå, för ett halvår sedan hade jag inte träffat Klinte. Nu träffar jag henne flera gånger i veckan och vi är bjudna på deras bröllop. Så fint det kan bli!
Jag vet att jag inte ska klaga, för om lite drygt en vecka går planet till Thailand och tre veckors underbar värme. Men efter det kommer det ändå dröja en månad tills vi träffar Klinte och Elliott igen. Så vem ska jag nu ringa som hoppar på en skogsutflykt med en timmes framförhållning? Vem ska jag ringa om jag behöver akut-barnvakt, och vem ska fram madrass till mig på babycafét? Nu blir det ingen mer mamma-baby-core på Ön på fredagarna och inga mer utflykter till förskolor häromkring. Vi kommer att sakna dem. Tänk vad fint ändå, för ett halvår sedan hade jag inte träffat Klinte. Nu träffar jag henne flera gånger i veckan och vi är bjudna på deras bröllop. Så fint det kan bli!
Uteförskola
Igår var jag och Klinte på besök på Stock&Sten, som är en uteförskola i Pildammsparken. Max har pratat varmt om denna förskola och eftersom både jag och Klinte är intresserade av uteförskolor tänkte vi att ett besök inte kunde skada. Stock&Sten ligger naturligtvis helt fel för Klinte som bor på Ön, men för mig och Max ligger den perfekt, eftersom Max cyklar förbi den på väg till jobbet.
När vi började besöka uteförskolor var vi naturligtvis lite oroliga för att det skulle vara ett nitiskt utetänkande, att man ska vara ute till varje pris, men det har hittills visat sig vara ett mycket mer humant tänk på de uteförskolor vi besökt. Vira och Elliott kommer vara typ ett år och tre månader när det är dags för dagisbörjande, och det kommer vara januari/februari och kallt och jävligt och man vill ju inte ha sin lilla kotte stående som ett overallkryss i snön med en massa äldre, reflexvästklädda vildingar springande runt knytet som stapplar fram på alldeles nyfunna ben. På Stock&Sten berättade de att de åt frukost inomhus, i sina uppehållslokaler där man alltid får gå inom man fryser och där man kan sitta och rita och göra andra inomhusaktiviteter. Sen går de ut, och de minsta är då ute ungefär en timme innan de går in igen och sen är det nån fika och sen var det sovdags. Personalen var mycket trevlig och tillmötesgående och vi gladde oss åt att se två manliga pedagoger i vår egen ålder. Nu hoppas jag att alla barnvana lägger märke till hur jag svänger mig med den nya terminologin. Jag vill ju för allt i världen inte trampa någon på tårna, så jag försöker lägga av med "dagis" och "dagisfröken" och istället säga "förskola" och "(fritids)pedagog" eller "förskollärare". Dock har jag inte förstått skillnaden på de två, så nån kanske kan vara snäll och berätta. Det känns lite som "kantor" och "organist" som är två begrepp som man kan tycka är samma sak, men där det skiljer sig i utbildning om jag inte minns fel.
Om vi återgår till uteförskolan var det även betryggande att veta att om pedagogerna märker att det inte fungerar alls så meddelar de en och rekommenderar flytt till vanlig förskola. Så nu får vi se, kanske blir Vira en lite uteförskoling. Måste ju säga att naturen de har att tillgå i Pildammsparken är fantastisk och måste kännas helt oändlig när man är barn. Själv minns jag ju "Kalle Anka-skogen" i Hofterup, där det längst in enligt uppgift skulle bo en mycket ond gubbe som hade hagelgevär (detta hade visst var och varannan äldre, lite sur person som bodde lite ensligt i Hofterup) och vargar. Skogen kändes oändlig och jag tror aldrig jag vågade mig allra längst in. Sen plötsligt, när jag blivit lite äldre, högg de ner större delen av skogen och anlade ett bostadsområde och plötsligt blev det tydligt att denna jätteskog inte var mycket mer än en dunge. Och var gubben med vargarna och hagelgeväret bodde har jag fortfarande inte förstått.
När vi började besöka uteförskolor var vi naturligtvis lite oroliga för att det skulle vara ett nitiskt utetänkande, att man ska vara ute till varje pris, men det har hittills visat sig vara ett mycket mer humant tänk på de uteförskolor vi besökt. Vira och Elliott kommer vara typ ett år och tre månader när det är dags för dagisbörjande, och det kommer vara januari/februari och kallt och jävligt och man vill ju inte ha sin lilla kotte stående som ett overallkryss i snön med en massa äldre, reflexvästklädda vildingar springande runt knytet som stapplar fram på alldeles nyfunna ben. På Stock&Sten berättade de att de åt frukost inomhus, i sina uppehållslokaler där man alltid får gå inom man fryser och där man kan sitta och rita och göra andra inomhusaktiviteter. Sen går de ut, och de minsta är då ute ungefär en timme innan de går in igen och sen är det nån fika och sen var det sovdags. Personalen var mycket trevlig och tillmötesgående och vi gladde oss åt att se två manliga pedagoger i vår egen ålder. Nu hoppas jag att alla barnvana lägger märke till hur jag svänger mig med den nya terminologin. Jag vill ju för allt i världen inte trampa någon på tårna, så jag försöker lägga av med "dagis" och "dagisfröken" och istället säga "förskola" och "(fritids)pedagog" eller "förskollärare". Dock har jag inte förstått skillnaden på de två, så nån kanske kan vara snäll och berätta. Det känns lite som "kantor" och "organist" som är två begrepp som man kan tycka är samma sak, men där det skiljer sig i utbildning om jag inte minns fel.
Om vi återgår till uteförskolan var det även betryggande att veta att om pedagogerna märker att det inte fungerar alls så meddelar de en och rekommenderar flytt till vanlig förskola. Så nu får vi se, kanske blir Vira en lite uteförskoling. Måste ju säga att naturen de har att tillgå i Pildammsparken är fantastisk och måste kännas helt oändlig när man är barn. Själv minns jag ju "Kalle Anka-skogen" i Hofterup, där det längst in enligt uppgift skulle bo en mycket ond gubbe som hade hagelgevär (detta hade visst var och varannan äldre, lite sur person som bodde lite ensligt i Hofterup) och vargar. Skogen kändes oändlig och jag tror aldrig jag vågade mig allra längst in. Sen plötsligt, när jag blivit lite äldre, högg de ner större delen av skogen och anlade ett bostadsområde och plötsligt blev det tydligt att denna jätteskog inte var mycket mer än en dunge. Och var gubben med vargarna och hagelgeväret bodde har jag fortfarande inte förstått.
Sötnosen
Kände mig helt enkelt tvungen att dela med mig av denna helt otroligt söta bild som Max tog alldeles nyss.
På sock igen
Idag var jag sugen på att ta bilen och köra ut till Bokskogen på promenad. Mest för omväxlings skull och så för Viras skull. Igår bytte vi till den lite mer sittvänliga delen av vagnen, eftersom jag insåg att den måste vara bättre än att låta Vira sitta lutad mot suffletten. Och nu har hon ju definitivt inlett en period då hon gärna sitter i vagnen och tittar nyfiket på omgivningen.
Mormor och morfar fick äran att köra premiärkörning med sittvagnen, men precis när de skulle ut genom dörren hörde jag ljudet igen. Schhchch. Det platta däcket som glider mot stenen i hallen. Denna gången fick stora pumpen ta plats under vagnen, men trots den korta och kalla promenaden var däcket på sock igen när de kom tillbaka.
Naturligtvis hade jag glömt detta idag när jag tänkte mig en tur i skogen. Eller egentligen trodde jag att Max lagat punkan. Så även om klockan blev för mycket för att köra iväg och promenera gjorde jag mig redo för en tur i hemmakvarteren. Vira hade dittills haft en vakendag då hon inte ville sova utan krävde mycket lek och uppmärksamhet. Nu började hon bli trött och jag tänkte att det var ypperligt att få henne att somna i vagnen. Eftersom det är nästan skrattretande kallt i Malmö nuförtiden klädde jag mig i underställsbyxor, tjocka leggings, linne, tjockaste underställströjan, vindbyxor, två par strumpor, supereffektiv vindjacka med fleecefoder, nordpolenmössa och tjockaste skinnvantarna med tunna ullvantar under. Vira kläddes i sin vanliga isbjörnsoverall, de små händerna stoppades noggrannt in och mössan knöts under hakan. Sen packades hon ner i den tjocka härliga åkpåsen som jag drog upp ordentligt så bara hennes lilla ansikte tittade fram. Jag låste upp dörren och öppnade den på vid gavel och började köra ut vagnen. Och precis då kom jag ihåg. Att den var på sock. Efter allt detta var besvikelsen orimligt stor över att inte komma ut. Som på beställning började Vira gråta och ville inte bli glad även när alla kläderna var av igen. Sällan har jag känt mig så fångad i mitt eget hem. Utan vagn är det hopplöst.
Mormor och morfar fick äran att köra premiärkörning med sittvagnen, men precis när de skulle ut genom dörren hörde jag ljudet igen. Schhchch. Det platta däcket som glider mot stenen i hallen. Denna gången fick stora pumpen ta plats under vagnen, men trots den korta och kalla promenaden var däcket på sock igen när de kom tillbaka.
Naturligtvis hade jag glömt detta idag när jag tänkte mig en tur i skogen. Eller egentligen trodde jag att Max lagat punkan. Så även om klockan blev för mycket för att köra iväg och promenera gjorde jag mig redo för en tur i hemmakvarteren. Vira hade dittills haft en vakendag då hon inte ville sova utan krävde mycket lek och uppmärksamhet. Nu började hon bli trött och jag tänkte att det var ypperligt att få henne att somna i vagnen. Eftersom det är nästan skrattretande kallt i Malmö nuförtiden klädde jag mig i underställsbyxor, tjocka leggings, linne, tjockaste underställströjan, vindbyxor, två par strumpor, supereffektiv vindjacka med fleecefoder, nordpolenmössa och tjockaste skinnvantarna med tunna ullvantar under. Vira kläddes i sin vanliga isbjörnsoverall, de små händerna stoppades noggrannt in och mössan knöts under hakan. Sen packades hon ner i den tjocka härliga åkpåsen som jag drog upp ordentligt så bara hennes lilla ansikte tittade fram. Jag låste upp dörren och öppnade den på vid gavel och började köra ut vagnen. Och precis då kom jag ihåg. Att den var på sock. Efter allt detta var besvikelsen orimligt stor över att inte komma ut. Som på beställning började Vira gråta och ville inte bli glad även när alla kläderna var av igen. Sällan har jag känt mig så fångad i mitt eget hem. Utan vagn är det hopplöst.
Lördag kväll
Enligt Skånetrafikens mycket användbara app ska bussen till Ön gå tre minuter efter att den andra bussen kommit till Limhamns torg. Det hade fungerat mycket bra om inte den första bussen varit tre minuter sen. Så nu har bussen till Ön redan gått när vi kommer dit och klockan är sju och det är just då vi borde vara framme hos Klinte och Micke för att äta anka, som visserligen är av ekologisk Peking-art, men inte kommer tillagas på Peking-pannkaksviset.
Eftersom det är minst 20 minus i blåsten nere på Limhamn beslutar vi oss att gå till Ön, även om jag är iklädd högklackat. Men det är "mjukhögklackat". Alltså mjuk kilklack som ändå är ok att gå i, men oavsett slutade jag känna mina tår när vi passerat Cementa.
Denna lördag, med Melodifestival, kaos i Egypten och nytt skivsläpp av min fina vän Helena Josefsson så går vi ändå och pratar om ditt och datt på väg mot Ön.
- Här låg en jättebra inredningsbutik innan. säger Max och pekar förstrött över gatan.
- Jaha, jo jag har nog sett den. säger jag, som inte riktigt hör att han pratar i imperfekt.
- Alltså, jag menar där det ligger en frisörsalong nu. Den ligger inte kvar.
- Aah, ok.
- Och här låg också en jättebra inredningsbutik.
Jag tänker att han måste syfta på secondhandbutiken vi just går förbi.
- Och här låg en gourmetrestaurang. Nu är det bara nån sunkig restaurang.
- Jaha? Men SÅ sunkig ser den ju inte ut.... jag tycker där ser ganska fräsch ut...
- På den här sidan (syftar på en del av restaurangen) var det bara vita dukar och jättefräscht och fantastisk mat!
- Jaha! Ojdå, men den ser ju ändå ok ut...
- Och innan dess var det topplessbar.
- VA??? När du bodde här? (jag tänkte att det möjligtvis kunde ha varit så när Rutger bodde i krokarna)
- Javisst!
- NÄHÄ! Är det sant?
- Nä. Inget av det jag har sagt var sant. Förutom det första. Om frisörsalongen som brukade vara en bra inredningsbutik.
- Du är HELT knäpp!!
- Hehe
Sen skrattade jag så jag höll på att vingla omkull i kilklackarna :)
Eftersom det är minst 20 minus i blåsten nere på Limhamn beslutar vi oss att gå till Ön, även om jag är iklädd högklackat. Men det är "mjukhögklackat". Alltså mjuk kilklack som ändå är ok att gå i, men oavsett slutade jag känna mina tår när vi passerat Cementa.
Denna lördag, med Melodifestival, kaos i Egypten och nytt skivsläpp av min fina vän Helena Josefsson så går vi ändå och pratar om ditt och datt på väg mot Ön.
- Här låg en jättebra inredningsbutik innan. säger Max och pekar förstrött över gatan.
- Jaha, jo jag har nog sett den. säger jag, som inte riktigt hör att han pratar i imperfekt.
- Alltså, jag menar där det ligger en frisörsalong nu. Den ligger inte kvar.
- Aah, ok.
- Och här låg också en jättebra inredningsbutik.
Jag tänker att han måste syfta på secondhandbutiken vi just går förbi.
- Och här låg en gourmetrestaurang. Nu är det bara nån sunkig restaurang.
- Jaha? Men SÅ sunkig ser den ju inte ut.... jag tycker där ser ganska fräsch ut...
- På den här sidan (syftar på en del av restaurangen) var det bara vita dukar och jättefräscht och fantastisk mat!
- Jaha! Ojdå, men den ser ju ändå ok ut...
- Och innan dess var det topplessbar.
- VA??? När du bodde här? (jag tänkte att det möjligtvis kunde ha varit så när Rutger bodde i krokarna)
- Javisst!
- NÄHÄ! Är det sant?
- Nä. Inget av det jag har sagt var sant. Förutom det första. Om frisörsalongen som brukade vara en bra inredningsbutik.
- Du är HELT knäpp!!
- Hehe
Sen skrattade jag så jag höll på att vingla omkull i kilklackarna :)
Första cykelkepsen klar!
Max har beställt matchande, virkade cykelkepsar till hela familjen och jag har nu deschiffrerat det mycket kluriga, engelska virkmönstret och gjort min första keps. Verkar som jag hade rätt huvudstorlek för grundmönstret. Nu börjar arbetet med resten av kepsarna. Ni ser säkert alla fram emot att se oss susa fram i dessa!
Ååh sjukling!
Idag har jag verkligen fått känna på det jobbiga mammalivet. Stackars Vira har sån feber och så fort hon inte sover skriker hon och ingenting verkar göra henne glad. Stackarn är så hes och har hosta och det är fullkomligt beklämmande att höra hennes små rossliga host och se hennes alldeles rödkantade blanka ögon. Men hur synd jag än tycker om henne måste jag ändå stoppa i mina öronproppar för att inte bli alldeles från vettet när hon skriker och skriker. Dels för mina stackars tinnitusöron men också för att dessa gula skumploppar tar lite udden av den psykiska pressen och gör hela situationen lite lättare att hantera. Med stela och av utmattning darrande armar bär jag Vira fram och tillbaka och sjunger vekt mina vaggvisor medan hon med stor framgång överröstar mina sångförsök. Armbågsleden värker när jag taktfast guppar henne upp och ner och försöker tänka att jag inte ska bli galen och när hon till slut snyftat sig till sömns försöker jag så smidigt jag bara kan liksom hälla ner henne i sittern. Där sover hon bäst med sin täppta näsa och så fort jag hör henne gny kan jag vippa och ibland få henne att somna om. Men själva nedhällandet är oftare misslyckat än framgångsrikt och så fort hennes fötter fått kontakt med sittern slår hon upp ögonen, skrynklar ihop sitt lilla röda ansikte och börjar storgråta. Då kan jag försöka vippa och få henne på andra tankar, men egentligen är det lika bra att ge upp och plocka upp henne igen och gå vidare. Min bästa vän i detta drama är herr Alvedon som gör henne tillfälligt gladare och sugen på att äta. Tyvärr är han endast behjälplig fyra gånger om dygnet. Min andra bästa vän heter Max som gör både Vira och mig glada när han kommer hem från jobbet och avlastar oss från varandra.
Lille skrutt
Belöningen för ett väl genomfört surpriseparty var att både jag och Vira blev förkylda. Natten mellan söndag och måndag vaknade jag (en av de typ 4 gånger/natt som Vira vill ha mat nuförtiden) och hade jätteont i halsen. Jag hade så ont att jag bemödade mig att gå upp ur sängen och hämta en Strepsil (fast vattenflaskan var tom också så jag hade två anledningar egentligen). Detta gjorde jag trots att jag visste att jag skulle somna med tabletten i munnen och att tungan typ skulle domna bort, vilket naturligtvis hände.
Efter helgens galej var jag mäkta trött, men vi hade tid på BVC klockan elva och sen hade ambitiösa Klinte bokat in möten på en massa dagis som vi skulle kolla upp. Så jag bet ihop och gav mig iväg. Precis som jag gissat vägde Vira 6 kg och nu är hon 62 cm lång.
Efter BVC tog vi en tur inom Apoteket och här började Vira kinka. Efter inhandling av förkylningslindrande medel skickade jag Klinte till Lieto för att handla macka och kaffe, medan jag gick tillbaka till BVC för att amma. Vira däckade helt och vi tog bussen mot Elinelund. När vi gått av och lokaliserat det första dagiset kom vi ihåg maten och Klinte insåg att det läckt kaffe i hennes alldeles nya vagn-väska med mugghållare. Vi gick in på dagiset, men kom fram till att vi skulle äta först, medan mat och kaffe var någorlunda varmt. Där, bakom ett skjul låg några blöta lastpallar på vilka vi dukade upp. Det regnade smått och var kyligt på det där olidliga skånska viset och jag prisade Max som lagt ner ett sittunderlag i min skötväska. Det kändes nära nog episkt att inta medhavd lunch, sittandes i regnet på några lastpallar bakom ett skjul på ett dagis. Vi försökte få det hela att kännas normalt och vinkade lite åt de som gick förbi och tittade konstigt.
När vi sen kom in på dagiset började Vira skrika nästan direkt och jag fick gå ut med henne och hon gallskrek och var alldeles uppjagad. Så Klinte fick fråga ut personalen och jag fick ta hand om Virisen.
Nästa dagis gick jag inte ens in, för hon var så instabil i sin sömn. Istället körde jag båda vagnarna runt runt i Hyllie Park, förbi Kyrka, Folkhögskola och Äldreboende och allt vad där var.
Dagis numer tre var uteförskola, som inte var så nitiska med att vara ute, men ändå byggde på det som jag lärt mig heter "utepedagogik". Här fick jag bära Vira hela tiden, förutom de stunder då Klinte var snäll nog och avlastade (Elliott sov som en sten under hela vår dagis-tur....).
Ibland så somnade Vira, och jag försökte smyyyyga ner henne i vagnen, men hon började gallskrika som på beställning. När vi gick mot sista dagiset gallskrek hon i vagnen och jag beslöt mig för att gå hem istället. Jag fick plocka upp henne och gå med min lilla lurviga skrikande isbjörn på armen och köra vagnen med andra. När jag inte orkade längre satte jag henne så hon såg och då var hon hyfsat nöjd och till slut kunde jag lägga henne ner och så somnade hon.
Jag vet nu att detta beteendet berodde på en förkylning. Det har varit den jobbigaste natten hittills, hon har inte kunnat andas och har skrikit och varit ledsen och Max har gått runt med henne. Nu har jag nässugit henne två gånger och fått i henne lite alvedon och nu sover hon i sittern. Det verkar bara så himla jobbigt att vara förkyld när man inte vet hur man snyter sig.
Så mycket hemlisar
För de som inte varit här nere i Malmö i helgen får jag väl snabbt dra historien om Max suprisefest. Det var för ungefär två veckor sedan som jag med lätt panik insåg att vi skulle vara hemma på hans 40-årsdag. Tanken var ju att vi skulle vara i varma Thailand i februari, men på grund av ett stort jobb-projekt fick vi skjuta på resan. Och plötsligt kändes det riktigt torftigt att Max skulle fylla 40 och dagen skulle passera med några grattis-ringningar och en tårta. Man fyller ju bara 40 en gång. Och det är ju tio hela år till han fyller jämnt igen. Så från en sekund till en annan bestämde jag mig för att ordna överraskningsfest. Det var alltså inte alls ett genomtänkt beslut som vägts mot andra alternativ, utan en ren impuls. Tack vare Facebook kunde jag lokalisera de flesta av hans nära vänner, det var en del som krävde lite mer arbete, men deras telefonnummer luskade jag reda på när Max stod i duschen och hans telefon låg på sängen.
Det är ett större projekt än man tror, att ordna fest. Men det tänkte jag inte så mycket på då, jag attackerade snabbt Max kompis Simon och utan att han hade mycket val blev han min allierade. Han tipsade om god catering på SMAK på Konsthallen och det var med honom jag bollade idéer och tankar om vinmängd och menyförslag. Det var också han som åkte på att hämta maten och ställa i ordning det sista på kontoret, stackarn kände nog att det var svårt att säga nej.
Först tänkte jag hålla det mycket enkelt, men så kom den där känslan av att det faktiskt var en 40-årsfest och plötsligt fann jag mig ha bokat porslin och vinglas på Arleco Partyservice, plötsligt hade jag beställt en ganska dyr catering och köpt det som ansågs vara det bästa lådvinet.
Och plötsligt hade nästan alla vännerna tackat Ja! Att alla ville fira min fina Max rådde det inga tvivel om, och jag hoppades nu bara att ingen skulle läcka. Själv var jag övertygad om att kunna hålla det hemligt, även om det var svårt ibland. Krångligast var nog att inte kunna diskutera allt det praktiska med Max. Det är ju med honom jag bollar idéer och planerar saker. Nu var jag plötsligt ensam och skulle ta alla beslut själv.
I fredags var det då dags för att hämta porslinet och jag fick lägga dimridåer om besök på Svågertorp för att förklara varför jag var tvungen att ta bilen till Mamma-baby-core på Ön på förmiddagen. Efter träningen lämnade jag Vira hos Klinte och Elliott och åkte den nästan oändligt långa vägen från Ön till Burlövs industriområde och hämtade porslin. På den förtryckta skylten utanför garagedörren med infälld vanlig dörr stod det "Ring bara en gång- chefen har huvudvärk".
En rundlagd äldre man som körde truck öppnade. Han undrade på bred skånska var min bil var och jag erbjöd att köra runt den till dörren. När vi packat in glas och porslin frågar han mig "Köur du väldigt fourt?". Eftersom jag tillhör den ironiska generationen och tyckte det var en ganska knasig fråga svarade jag helt automatiskt och fullständigt ironiskt: "Ja, jag kör jättefort hela tiden".
"Hmm, trour du du kan kööura lite långsammar nu då?" sa mannen bekymrat. Min ironi hade gått honom helt förbi. Jag blev lite ställd av hans uppenbara allvar och hasplade fram att jag skulle försöka köra försiktigt.
Efter många turer av hämtande, lämnande, inköp av vin, snacks, servetter och allt annat som hör en fest till kunde jag äntligen pusta ut hemma.
På lördagen var det ny dimridå. Jag skulle "till stan och handla present". I själva fallet skulle jag till kontoret och röja undan den enorma röra som dessa stillsamma utvecklare ställt till med. Och dekorera, vika servetter och göra allt så klart som bara var möjligt. Vira var snäll och sov först, medan jag städade, men när jag satt och vek servett-näckrosor i en nästan ofattbar hastighet var jag tvungen att samtidigt vippa henne i sittern med ena foten och omväxlande le, vinka och prata med henne. Jag räknade kallt med att rummet under kvällen skulle vara tillräckligt dunkelt för att dölja näckros-skavankerna.
Halv sju gick jag och Max hemifrån, och då ringde Rutger till Simon och sa att vi var på väg. Max trodde vi skulle ut och äta, men hade helt accepterat att restaurangen skulle vara en överraskning. För att få honom att gå upp på kontoret hade jag en rad olika idéer. Plan A var att jag skulle glömma blöjor (vilket inte är helt ovanligt). Det finns blöjor på kontoret och Max skulle få gå upp och hämta. Men om han skulle vara duktig och påminna mig om blöjorna skulle den planen spricka. Plan B var att jag skulle säga att jag glömt mina nycklar på kontoret. Det var dock bara troligt om någon hade varit på kontoret när jag gick därifrån. För Max visste att jag varit på kontoret under dagen, det är ett bra amningsställe när man är på stan. Men jag skulle ju inte kunna ha gått därifrån utan att låsa, om inte någon annan var där när jag gick. Så jag hade pratat med Max kollega Martin som kunde agera dimridå.
Dock löste Max mina problem alldeles själv. På fredagen var han med Måns och Simon i Köpenhamn på modeveckan, och Max åkte dit direkt från kontoret på fredagkvällen. Det innebar att han lämnat sin väska, med dator och allt på kontoret. När jag såg den på kontoret på lördagen tänkte jag först ta med den hem åt honom. Jag skrev till Max och frågade om han ville ha sin väska. Naturligtvis sa han ja. När jag sen gick från kontoret hade Sven-Otto dykt upp för att sitta och jobba lite (vilket innebar att jag skulle slippa använda Martin om jag var tvungen att dra nyckel-historien!). På nåt sätt lyckas jag glömma väskan, kommer på det halvvägs till Davidhallstorg och ringer Sven-Otto. Han kommer ner med väskan, och inte förrän jag står där på gatan med S-O inser jag att det här är ju det ultimata sättet att få upp Max på kontoret! Så S-O fick gå upp med väskan igen och jag fick åka hem och erkänna för Max att jag varit klantig nog att glömma hans väska :)
På vägen från Triangeln mot Gustav frågar Max om jag tycker han ska hämta väskan nu eller efter middagen. Jag svarar att det kanske är bäst att ta det nu, för kanske hittar vi en annan buss nämre restaurangen. Och så går han in genom porten, jag sliter upp telefonen och smsar "Nu!" till Simon och sen får jag bara lita på att det går vägen. Jag bara hoppas att de är på plats, att allt gått i lås och jag blir så glad när Helena kommer ner och öppnar dörren åt mig och jag får komma upp på festen!
Max hade gått in, blivit tankfull när bara smäcklåset var låst (inte stora låset). När han märkte att larmet var av och att det var typ 30 grader i lokalen blev han ännu mer misstänksam. Så såg han att levande ljus var tända nånstans, för det fladdrade och tänkte att det var nån kollega som var där och hade mysigt med sin tjej. Inte helt ovanligt att de är där och spelar lite tv-spel och kanske förfestar ibland på helgerna.
"Hallå??" ropar Max och vågar inte klampa in, för han är rädd att kollegan och flickvännen inte har kläder på sig.
Inget händer. Max ropar igen: "Hallå???"
Efter ännu ett tveksamt Hallå i hallen väller alla hans vänner ut i hallen och ropar Grattis och Max blir, enligt egen utsago alldeles totalt chockad!
Han hade inte misstänkt nånting och allt gick i lås precis som planerat. Resten av kvällen åt vi väldigt god mat, drack vin och hade det mycket trevligt och som jag har uppfattat det var Max mycket nöjd med sin 40-års fest!
Det är ett större projekt än man tror, att ordna fest. Men det tänkte jag inte så mycket på då, jag attackerade snabbt Max kompis Simon och utan att han hade mycket val blev han min allierade. Han tipsade om god catering på SMAK på Konsthallen och det var med honom jag bollade idéer och tankar om vinmängd och menyförslag. Det var också han som åkte på att hämta maten och ställa i ordning det sista på kontoret, stackarn kände nog att det var svårt att säga nej.
Först tänkte jag hålla det mycket enkelt, men så kom den där känslan av att det faktiskt var en 40-årsfest och plötsligt fann jag mig ha bokat porslin och vinglas på Arleco Partyservice, plötsligt hade jag beställt en ganska dyr catering och köpt det som ansågs vara det bästa lådvinet.
Och plötsligt hade nästan alla vännerna tackat Ja! Att alla ville fira min fina Max rådde det inga tvivel om, och jag hoppades nu bara att ingen skulle läcka. Själv var jag övertygad om att kunna hålla det hemligt, även om det var svårt ibland. Krångligast var nog att inte kunna diskutera allt det praktiska med Max. Det är ju med honom jag bollar idéer och planerar saker. Nu var jag plötsligt ensam och skulle ta alla beslut själv.
I fredags var det då dags för att hämta porslinet och jag fick lägga dimridåer om besök på Svågertorp för att förklara varför jag var tvungen att ta bilen till Mamma-baby-core på Ön på förmiddagen. Efter träningen lämnade jag Vira hos Klinte och Elliott och åkte den nästan oändligt långa vägen från Ön till Burlövs industriområde och hämtade porslin. På den förtryckta skylten utanför garagedörren med infälld vanlig dörr stod det "Ring bara en gång- chefen har huvudvärk".
En rundlagd äldre man som körde truck öppnade. Han undrade på bred skånska var min bil var och jag erbjöd att köra runt den till dörren. När vi packat in glas och porslin frågar han mig "Köur du väldigt fourt?". Eftersom jag tillhör den ironiska generationen och tyckte det var en ganska knasig fråga svarade jag helt automatiskt och fullständigt ironiskt: "Ja, jag kör jättefort hela tiden".
"Hmm, trour du du kan kööura lite långsammar nu då?" sa mannen bekymrat. Min ironi hade gått honom helt förbi. Jag blev lite ställd av hans uppenbara allvar och hasplade fram att jag skulle försöka köra försiktigt.
Efter många turer av hämtande, lämnande, inköp av vin, snacks, servetter och allt annat som hör en fest till kunde jag äntligen pusta ut hemma.
På lördagen var det ny dimridå. Jag skulle "till stan och handla present". I själva fallet skulle jag till kontoret och röja undan den enorma röra som dessa stillsamma utvecklare ställt till med. Och dekorera, vika servetter och göra allt så klart som bara var möjligt. Vira var snäll och sov först, medan jag städade, men när jag satt och vek servett-näckrosor i en nästan ofattbar hastighet var jag tvungen att samtidigt vippa henne i sittern med ena foten och omväxlande le, vinka och prata med henne. Jag räknade kallt med att rummet under kvällen skulle vara tillräckligt dunkelt för att dölja näckros-skavankerna.
Halv sju gick jag och Max hemifrån, och då ringde Rutger till Simon och sa att vi var på väg. Max trodde vi skulle ut och äta, men hade helt accepterat att restaurangen skulle vara en överraskning. För att få honom att gå upp på kontoret hade jag en rad olika idéer. Plan A var att jag skulle glömma blöjor (vilket inte är helt ovanligt). Det finns blöjor på kontoret och Max skulle få gå upp och hämta. Men om han skulle vara duktig och påminna mig om blöjorna skulle den planen spricka. Plan B var att jag skulle säga att jag glömt mina nycklar på kontoret. Det var dock bara troligt om någon hade varit på kontoret när jag gick därifrån. För Max visste att jag varit på kontoret under dagen, det är ett bra amningsställe när man är på stan. Men jag skulle ju inte kunna ha gått därifrån utan att låsa, om inte någon annan var där när jag gick. Så jag hade pratat med Max kollega Martin som kunde agera dimridå.
Dock löste Max mina problem alldeles själv. På fredagen var han med Måns och Simon i Köpenhamn på modeveckan, och Max åkte dit direkt från kontoret på fredagkvällen. Det innebar att han lämnat sin väska, med dator och allt på kontoret. När jag såg den på kontoret på lördagen tänkte jag först ta med den hem åt honom. Jag skrev till Max och frågade om han ville ha sin väska. Naturligtvis sa han ja. När jag sen gick från kontoret hade Sven-Otto dykt upp för att sitta och jobba lite (vilket innebar att jag skulle slippa använda Martin om jag var tvungen att dra nyckel-historien!). På nåt sätt lyckas jag glömma väskan, kommer på det halvvägs till Davidhallstorg och ringer Sven-Otto. Han kommer ner med väskan, och inte förrän jag står där på gatan med S-O inser jag att det här är ju det ultimata sättet att få upp Max på kontoret! Så S-O fick gå upp med väskan igen och jag fick åka hem och erkänna för Max att jag varit klantig nog att glömma hans väska :)
På vägen från Triangeln mot Gustav frågar Max om jag tycker han ska hämta väskan nu eller efter middagen. Jag svarar att det kanske är bäst att ta det nu, för kanske hittar vi en annan buss nämre restaurangen. Och så går han in genom porten, jag sliter upp telefonen och smsar "Nu!" till Simon och sen får jag bara lita på att det går vägen. Jag bara hoppas att de är på plats, att allt gått i lås och jag blir så glad när Helena kommer ner och öppnar dörren åt mig och jag får komma upp på festen!
Max hade gått in, blivit tankfull när bara smäcklåset var låst (inte stora låset). När han märkte att larmet var av och att det var typ 30 grader i lokalen blev han ännu mer misstänksam. Så såg han att levande ljus var tända nånstans, för det fladdrade och tänkte att det var nån kollega som var där och hade mysigt med sin tjej. Inte helt ovanligt att de är där och spelar lite tv-spel och kanske förfestar ibland på helgerna.
"Hallå??" ropar Max och vågar inte klampa in, för han är rädd att kollegan och flickvännen inte har kläder på sig.
Inget händer. Max ropar igen: "Hallå???"
Efter ännu ett tveksamt Hallå i hallen väller alla hans vänner ut i hallen och ropar Grattis och Max blir, enligt egen utsago alldeles totalt chockad!
Han hade inte misstänkt nånting och allt gick i lås precis som planerat. Resten av kvällen åt vi väldigt god mat, drack vin och hade det mycket trevligt och som jag har uppfattat det var Max mycket nöjd med sin 40-års fest!
Denna dag....
Som vi här alla kan höra har Vira börjat illvråla. Oftast gör hon detta utan att hon är direkt arg eller ledsen. Om man tittar på henne så ler och skrattar hon mellan skriken. Men hon ligger eller sitter och bara vrålar. Detta gör min vardag aningen mer tröttsam än vanligt, hur trevligt det än är att hon testar sina röstresurser (med lysande resultat får man väl säga). För jag tror att det är det hon gör. Max sa "Jises, jag känner inte alls igen det här. Kan inte minnas att Ebba höll på såhär. Du får googla och se om det verkligen är normalt." Jag gjorde som han sa och såg att många ställt denna fråga på diverse forum. Och svaret verkar vara att "vid 4-5 månaders ålder testar bebisen olika saker, bland annat sin röst. Och det innebär ibland att sitta och illvråla." Det var dock en som sa att hennes bebis illvrål hade berott på urinvägsinfektion och det gör mig lite orolig, men jag hoppas att Vira blir mer missnöjd än såhär om hon skulle råka på nåt tråkigt.
I övrigt har vi haft en från början till slut lite påfrestande dag. När det var dags att gå upp var jag sådär olidligt trött, trots att jag en timme tidigare känt mig pigg. Lyckades ta mig upp, dricka kaffe och äta knäcke, men det tog ofattbart lång tid. Vilket innebar att jag blev försenad. Och Vira sov som en ljuv liten vårknopp när jag var tvungen att väcka henne och plocka på kläder och stoppa henne i vagnen för att bege oss till babycafé. När klockan var halv tio insåg jag att jag inte skulle hinna gå ner till Limhamn. Bussen var enda alternativet. Det skulle ge mig tio minuter till. Så vänder jag vagnen och det låter "slllshshhs". Inte alls som vanligt alltså. Jag tittar ner och ser att ena hjulet är, som min mamma skulle uttrycka det "på sock". Punka. Faaaaan! Fast det sa jag inte (eller jo, hon kan ju inte prata än, så än så länge svär jag hehe). Springa in i Viras rum, massor av torkad jord under skorna som sprider sig ÖVERALLT. Faaaaan! Igen. Ur vagnen, ner i BabyBjörn och så ut fort som fasen om vi ska hinna med bussen. BabyBjörn är anpassad för inomhusbruk, det vill säga inte alls för att bäras utanpå vinterjacka. Jag har nån slags babykorsett på mig och kan knappt andas när vi hastar till bussen, för det finns inte tid att stanna och reglera reglagen. Vira får vinden i ansiktet och andas så där pustigt och konstigt som hon gör när man blåser på henne. Jag försöker skyla henne med vanten medan vi närmar oss busshållplatsen på Rudbecksgatan. Som genom ett under hinner vi med bussen, som faktiskt släpper av oss precis utanför Församlingshemmet. När jag kliver in noterar jag med aningens irritation att de håller på med mikrofon inne i stora salen. När jag kikar in ser jag prästen stå och trixa med micken. Prästen alltså. Det brukar i vanliga fall vara två trevliga kvinnor som typ jobbar som "diakonissa" (som min mamma säger, vet inte om det är den korrekta termen) som håller i Babycafét. Det gör det hela lite mindre pretto-kristet och mer laid back mysigt.
Jag sätter mig på madrassen bredvid Klinte och frågar vad mikrofonen handlar om. Hon säger att prästen har så svag röst att hon måste ha mick. Det tar mig ungefär tio sekunder att inse att prästen inte har svag röst. Hon bara envisas med att prata på det där extremt läskiga väckelsemötesättet. Där pratar man svagt och milt och övertydligt, precis som om vi alla där inne var barn. Till saken hör att jag aldrig hört ett barn prata där inne. Därför undrar jag varför denna kvinna envisas med att prata som vi antingen är lite bakom flötet eller under sju år. "Viiilken sång vill ni att vi ska sjuuunga nuuuu?" "Den häääär gången gör vi det med stoooora rööörelser. Aaaaaliiiihooooopa!".
Det hällörade sättet att prata (som min mamma säger. Det är hon som säger mycket av mina kyrkreferenser). Det känns som prästen pratar så med oss för att hon anser sig stå aningen närmre gud och vi andra är små ovetande (miffon). Till råga på allt ger micken en liten liten rundgång som bara gör mig helt galen. Och allt blir alldeles för kristet och pretentiöst och jag känner hur det börjar klia lite på kroppen. Jag ropar ut " Varför måste du ha mikrofon?". Prästen hör mig inte. Till slut hittar jag en ljudlucka. "Snälla, kan du inte stänga av mikrofonen, det blir rundgång". Alla andra mammor tittar tacksamt på mig. Prästen vill inte stänga av utan byter sida i rummet. Inte förrän det blir en ordentlig rundgångsattack inser hon att det inte funkar med micken och stänger av. Då har hon påpekat att " Jag hööööör er inte så braaa. Kan ni inte sjuuuuunga lite hööööögre". "Eller så kan du ju stänga av micken" ropar jag surt, för jag har redan haft en jobbig morgon och det sista jag önskar är hällörade pretto-präster som pratar barnspråk med mig.
Dessutom envisas hon med att sjunga psalmer som ingen kan och helt omöjliga verser av Tryggaräkan.
Nu håller jag bara tummarna att det var ett tillfälligt inhopp och att allt är tillbaka i det aningen mer profana stuket nästa tisdag.
När vi kom hem var jag såklart tvungen att dammsuga eftersom jag hade dragit in jord i hela huset. Till råga på allt hade Tassen hittat en pingvin som är gjord av kaninskinn och den stackarn hade han nu mer eller mindre slaktat och lämnat innanmäte och små pälstussar i mina lerkokor. Helt underbart helt enkelt. Att sen Vira illvrålar och vill ha uppmärksamhet eller kanske helst bli buren hela tiden gjorde bara dagen fantastisk :) Tur att vi hade Lina som bestämt maten och att Max kom hem tidigt. Imorgon är en annan dag, som Christer sjöng.
I övrigt har vi haft en från början till slut lite påfrestande dag. När det var dags att gå upp var jag sådär olidligt trött, trots att jag en timme tidigare känt mig pigg. Lyckades ta mig upp, dricka kaffe och äta knäcke, men det tog ofattbart lång tid. Vilket innebar att jag blev försenad. Och Vira sov som en ljuv liten vårknopp när jag var tvungen att väcka henne och plocka på kläder och stoppa henne i vagnen för att bege oss till babycafé. När klockan var halv tio insåg jag att jag inte skulle hinna gå ner till Limhamn. Bussen var enda alternativet. Det skulle ge mig tio minuter till. Så vänder jag vagnen och det låter "slllshshhs". Inte alls som vanligt alltså. Jag tittar ner och ser att ena hjulet är, som min mamma skulle uttrycka det "på sock". Punka. Faaaaan! Fast det sa jag inte (eller jo, hon kan ju inte prata än, så än så länge svär jag hehe). Springa in i Viras rum, massor av torkad jord under skorna som sprider sig ÖVERALLT. Faaaaan! Igen. Ur vagnen, ner i BabyBjörn och så ut fort som fasen om vi ska hinna med bussen. BabyBjörn är anpassad för inomhusbruk, det vill säga inte alls för att bäras utanpå vinterjacka. Jag har nån slags babykorsett på mig och kan knappt andas när vi hastar till bussen, för det finns inte tid att stanna och reglera reglagen. Vira får vinden i ansiktet och andas så där pustigt och konstigt som hon gör när man blåser på henne. Jag försöker skyla henne med vanten medan vi närmar oss busshållplatsen på Rudbecksgatan. Som genom ett under hinner vi med bussen, som faktiskt släpper av oss precis utanför Församlingshemmet. När jag kliver in noterar jag med aningens irritation att de håller på med mikrofon inne i stora salen. När jag kikar in ser jag prästen stå och trixa med micken. Prästen alltså. Det brukar i vanliga fall vara två trevliga kvinnor som typ jobbar som "diakonissa" (som min mamma säger, vet inte om det är den korrekta termen) som håller i Babycafét. Det gör det hela lite mindre pretto-kristet och mer laid back mysigt.
Jag sätter mig på madrassen bredvid Klinte och frågar vad mikrofonen handlar om. Hon säger att prästen har så svag röst att hon måste ha mick. Det tar mig ungefär tio sekunder att inse att prästen inte har svag röst. Hon bara envisas med att prata på det där extremt läskiga väckelsemötesättet. Där pratar man svagt och milt och övertydligt, precis som om vi alla där inne var barn. Till saken hör att jag aldrig hört ett barn prata där inne. Därför undrar jag varför denna kvinna envisas med att prata som vi antingen är lite bakom flötet eller under sju år. "Viiilken sång vill ni att vi ska sjuuunga nuuuu?" "Den häääär gången gör vi det med stoooora rööörelser. Aaaaaliiiihooooopa!".
Det hällörade sättet att prata (som min mamma säger. Det är hon som säger mycket av mina kyrkreferenser). Det känns som prästen pratar så med oss för att hon anser sig stå aningen närmre gud och vi andra är små ovetande (miffon). Till råga på allt ger micken en liten liten rundgång som bara gör mig helt galen. Och allt blir alldeles för kristet och pretentiöst och jag känner hur det börjar klia lite på kroppen. Jag ropar ut " Varför måste du ha mikrofon?". Prästen hör mig inte. Till slut hittar jag en ljudlucka. "Snälla, kan du inte stänga av mikrofonen, det blir rundgång". Alla andra mammor tittar tacksamt på mig. Prästen vill inte stänga av utan byter sida i rummet. Inte förrän det blir en ordentlig rundgångsattack inser hon att det inte funkar med micken och stänger av. Då har hon påpekat att " Jag hööööör er inte så braaa. Kan ni inte sjuuuuunga lite hööööögre". "Eller så kan du ju stänga av micken" ropar jag surt, för jag har redan haft en jobbig morgon och det sista jag önskar är hällörade pretto-präster som pratar barnspråk med mig.
Dessutom envisas hon med att sjunga psalmer som ingen kan och helt omöjliga verser av Tryggaräkan.
Nu håller jag bara tummarna att det var ett tillfälligt inhopp och att allt är tillbaka i det aningen mer profana stuket nästa tisdag.
När vi kom hem var jag såklart tvungen att dammsuga eftersom jag hade dragit in jord i hela huset. Till råga på allt hade Tassen hittat en pingvin som är gjord av kaninskinn och den stackarn hade han nu mer eller mindre slaktat och lämnat innanmäte och små pälstussar i mina lerkokor. Helt underbart helt enkelt. Att sen Vira illvrålar och vill ha uppmärksamhet eller kanske helst bli buren hela tiden gjorde bara dagen fantastisk :) Tur att vi hade Lina som bestämt maten och att Max kom hem tidigt. Imorgon är en annan dag, som Christer sjöng.
Subscribe to:
Posts (Atom)