På sock igen

Idag var jag sugen på att ta bilen och köra ut till Bokskogen på promenad. Mest för omväxlings skull och så för Viras skull. Igår bytte vi till den lite mer sittvänliga delen av vagnen, eftersom jag insåg att den måste vara bättre än att låta Vira sitta lutad mot suffletten. Och nu har hon ju definitivt inlett en period då hon gärna sitter i vagnen och tittar nyfiket på omgivningen.
Mormor och morfar fick äran att köra premiärkörning med sittvagnen, men precis när de skulle ut genom dörren hörde jag ljudet igen. Schhchch. Det platta däcket som glider mot stenen i hallen. Denna gången fick stora pumpen ta plats under vagnen, men trots den korta och kalla promenaden var däcket på sock igen när de kom tillbaka.
Naturligtvis hade jag glömt detta idag när jag tänkte mig en tur i skogen. Eller egentligen trodde jag att Max lagat punkan. Så även om klockan blev för mycket för att köra iväg och promenera gjorde jag mig redo för en tur i hemmakvarteren. Vira hade dittills haft en vakendag då hon inte ville sova utan krävde mycket lek och uppmärksamhet. Nu började hon bli trött och jag tänkte att det var ypperligt att få henne att somna i vagnen. Eftersom det är nästan skrattretande kallt i Malmö nuförtiden klädde jag mig i underställsbyxor, tjocka leggings, linne, tjockaste underställströjan, vindbyxor, två par strumpor, supereffektiv vindjacka med fleecefoder, nordpolenmössa och tjockaste skinnvantarna med tunna ullvantar under. Vira kläddes i sin vanliga isbjörnsoverall, de små händerna stoppades noggrannt in och mössan knöts under hakan. Sen packades hon ner i den tjocka härliga åkpåsen som jag drog upp ordentligt så bara hennes lilla ansikte tittade fram. Jag låste upp dörren och öppnade den på vid gavel och började köra ut vagnen. Och precis då kom jag ihåg. Att den var på sock. Efter allt detta var besvikelsen orimligt stor över att inte komma ut. Som på beställning började Vira gråta och ville inte bli glad även när alla kläderna var av igen. Sällan har jag känt mig så fångad i mitt eget hem. Utan vagn är det hopplöst.