Denna dag....

Som vi här alla kan höra har Vira börjat illvråla. Oftast gör hon detta utan att hon är direkt arg eller ledsen. Om man tittar på henne så ler och skrattar hon mellan skriken. Men hon ligger eller sitter och bara vrålar. Detta gör min vardag aningen mer tröttsam än vanligt, hur trevligt det än är att hon testar sina röstresurser (med lysande resultat får man väl säga). För jag tror att det är det hon gör. Max sa "Jises, jag känner inte alls igen det här. Kan inte minnas att Ebba höll på såhär. Du får googla och se om det verkligen är normalt." Jag gjorde som han sa och såg att många ställt denna fråga på diverse forum. Och svaret verkar vara att "vid 4-5 månaders ålder testar bebisen olika saker, bland annat sin röst. Och det innebär ibland att sitta och illvråla." Det var dock en som sa att hennes bebis illvrål hade berott på urinvägsinfektion och det gör mig lite orolig, men jag hoppas att Vira blir mer missnöjd än såhär om hon skulle råka på nåt tråkigt.
I övrigt har vi haft en från början till slut lite påfrestande dag. När det var dags att gå upp var jag sådär olidligt trött, trots att jag en timme tidigare känt mig pigg. Lyckades ta mig upp, dricka kaffe och äta knäcke, men det tog ofattbart lång tid. Vilket innebar att jag blev försenad. Och Vira sov som en ljuv liten vårknopp när jag var tvungen att väcka henne och plocka på kläder och stoppa henne i vagnen för att bege oss till babycafé. När klockan var halv tio insåg jag att jag inte skulle hinna gå ner till Limhamn. Bussen var enda alternativet. Det skulle ge mig tio minuter till. Så vänder jag vagnen och det låter "slllshshhs". Inte alls som vanligt alltså. Jag tittar ner och ser att ena hjulet är, som min mamma skulle uttrycka det "på sock". Punka. Faaaaan! Fast det sa jag inte (eller jo, hon kan ju inte prata än, så än så länge svär jag hehe). Springa in i Viras rum, massor av torkad jord under skorna som sprider sig ÖVERALLT. Faaaaan! Igen. Ur vagnen, ner i BabyBjörn och så ut fort som fasen om vi ska hinna med bussen. BabyBjörn är anpassad för inomhusbruk, det vill säga inte alls för att bäras utanpå vinterjacka. Jag har nån slags babykorsett på mig och kan knappt andas när vi hastar till bussen, för det finns inte tid att stanna och reglera reglagen. Vira får vinden i ansiktet och andas så där pustigt och konstigt som hon gör när man blåser på henne. Jag försöker skyla henne med vanten medan vi närmar oss busshållplatsen på Rudbecksgatan. Som genom ett under hinner vi med bussen, som faktiskt släpper av oss precis utanför Församlingshemmet. När jag kliver in noterar jag med aningens irritation att de håller på med mikrofon inne i stora salen. När jag kikar in ser jag prästen stå och trixa med micken. Prästen alltså. Det brukar i vanliga fall vara två trevliga kvinnor som typ jobbar som "diakonissa" (som min mamma säger, vet inte om det är den korrekta termen) som håller i Babycafét. Det gör det hela lite mindre pretto-kristet och mer laid back mysigt.
Jag sätter mig på madrassen bredvid Klinte och frågar vad mikrofonen handlar om. Hon säger att prästen har så svag röst att hon måste ha mick. Det tar mig ungefär tio sekunder att inse att prästen inte har svag röst. Hon bara envisas med att prata på det där extremt läskiga väckelsemötesättet. Där pratar man svagt och milt och övertydligt, precis som om vi alla där inne var barn. Till saken hör att jag aldrig hört ett barn prata där inne. Därför undrar jag varför denna kvinna envisas med att prata som vi antingen är lite bakom flötet eller under sju år. "Viiilken sång vill ni att vi ska sjuuunga nuuuu?" "Den häääär gången gör vi det med stoooora rööörelser. Aaaaaliiiihooooopa!".
Det hällörade sättet att prata (som min mamma säger. Det är hon som säger mycket av mina kyrkreferenser). Det känns som prästen pratar så med oss för att hon anser sig stå aningen närmre gud och vi andra är små ovetande (miffon). Till råga på allt ger micken en liten liten rundgång som bara gör mig helt galen. Och allt blir alldeles för kristet och pretentiöst och jag känner hur det börjar klia lite på kroppen. Jag ropar ut " Varför måste du ha mikrofon?". Prästen hör mig inte. Till slut hittar jag en ljudlucka. "Snälla, kan du inte stänga av mikrofonen, det blir rundgång". Alla andra mammor tittar tacksamt på mig. Prästen vill inte stänga av utan byter sida i rummet. Inte förrän det blir en ordentlig rundgångsattack inser hon att det inte funkar med micken och stänger av. Då har hon påpekat att " Jag hööööör er inte så braaa. Kan ni inte sjuuuuunga lite hööööögre". "Eller så kan du ju stänga av micken" ropar jag surt, för jag har redan haft en jobbig morgon och det sista jag önskar är hällörade pretto-präster som pratar barnspråk med mig.
Dessutom envisas hon med att sjunga psalmer som ingen kan och helt omöjliga verser av Tryggaräkan.
Nu håller jag bara tummarna att det var ett tillfälligt inhopp och att allt är tillbaka i det aningen mer profana stuket nästa tisdag.
När vi kom hem var jag såklart tvungen att dammsuga eftersom jag hade dragit in jord i hela huset. Till råga på allt hade Tassen hittat en pingvin som är gjord av kaninskinn och den stackarn hade han nu mer eller mindre slaktat och lämnat innanmäte och små pälstussar i mina lerkokor. Helt underbart helt enkelt. Att sen Vira illvrålar och vill ha uppmärksamhet eller kanske helst bli buren hela tiden gjorde bara dagen fantastisk :) Tur att vi hade Lina som bestämt maten och att Max kom hem tidigt. Imorgon är en annan dag, som Christer sjöng.