Första dagen i Hanoi

Det var nog ingen av oss som inte somnade gott igår. Både Max och Ebba sov nästan innan de hamnat i sängen. Sen sov vi i över tolv timmar :) Fem över tio lokal tid vaknade jag och Max, viskade lite. Sen ylade Ebba " SOVA UUUUUT" och sen var hon tyst igen. Fem över elva ringde Thomas och det var dags att gå upp. Vi packade ihop oss och träffade nästan hela familjen Thiel i lobbyn (Lisa var tyvärr hemma och var sjuk) och det var många glädjetjut och mycket stoj från Fanny och Ebba. Vi lyckades samla ihop de två tjejerna tillräckligt för att våga oss ut i Hanoi där Thomas hade ett lunchställe i sikte. Trafiken är öronbedövande och avgaserna tjocka, men staden är vacker med alla sina träd och sin gamla fina bebyggelse. Fantastiskt smala hus (vissa inte mer än tre meter breda) packade som sardiner. Allt verkar uppdelat i olika shoppingdistrikt och vi spatserade genom silkesområdet, gravstensgatan och sykvarteret, allt uppblandat med allskönt plock och pyssel, smycken, kepsar, hjälmar, mat man aldrig förr sett och dofter man aldrig doftat. Otroligt häftigt! Som tur är har Thomas vana att gå över gatan, för det är ingen som stannar trots att vår gubbe är grön. Sakta men säkert makar man sig ut i vägen, håller barnen hårt i handen och går bestämt framåt. Fortfarande stannar ingen, men de girar runt en i nån slags outtalad överenskommelse.
Lunchmaten var helt fantastisk. Vi plockade in säkert fem-sex rätter, varav ett par sallader, några vårrullar och lite nudelrätter. Barnen lyckades peta i sig lite nudlar och några kycklingbitar, men gick ändå lyckliga från restaurangen- varsin drinkpinne rikare.
Vi gick samma härliga väg tillbaka till hotellet där vi packade in alla väskor, barn och vagnar i en taxi, Fanny deklarerade att hon fortfarande tuggade från en köttbit från lunchen vilken vi fick kasta ut genom fönstret i farten och så bar det mot Swedish Camp där fam Thiel huserar.

































Det var lite som att en oas öppnade sig mitt i moppekitteln. Grön gård, träd och fåglar som kvittrade, allt tutande på avstånd och små fina parhus. Jättefint verkligen! En lite svag Lisa tog emot och vi fick kaffe och barnen fick äntligen bada, vilket det tjatats om de senaste tre timmarna.








































Efter fikat gick jag, Max, Thomas och Lova på jakt efter badmintonrackets, då bröderna planerat dagliga badmintonmatcher på planen utanför huset. Vi gick genom trånga gränder som inte hindrade mopedisterna. Kablar hänger i stora sjok längs vägen, på vissa ställen så lågt att till och med jag skulle kunna nå dem. De lösa ändarna som hänger och dinglar gör mig glad över min ringa längd :)
Efter att ha korsat en gata där en flod av moppar flyter fram hittar vi en badmintonbutik där de säljer bra rackets till bra pris. Medan de strängar dem sitter vi på de barnpallar i plast som verkar vara standardmöblemanget på alla cafén och restauranger längs gatorna. (De pallar som vi i Sverige använder som pallar använder man här som bord :)




















På vägen hem har trafiken accelererat och är som ett dån. Lova sover gott i vagnen och får många mopedburna vietnameser att vända på huvet, vilket såklart skulle kunna få förödande konsekvenser. En kvinna spyr upp skaldjur i rännstenen och vi kryssar mellan hålen i trottoaren. När vi svänger in på den lugna gatan bredvid svenska ambassaden känns det lite som när man gått ut från discot- det liksom brusar i huvet av ljudet som försvann.
Det blir bara en snabb vända hem för att hämta resten och bege sig till restaurangen. Denna gången blir det hamburgare för att barnen ska få i sig nåt förutom godis. Samma gränd som nu börjar bli mörk, samma inälvor som tidigare på eftermiddagen ligger kvar till försäljning, lika mycket tutande som innan.
Middagen var god och på hemvägen kunde man titta in i de vietnamesiska vardagsrummen där storfamiljen satt och åt på golvet, nån låg och tittade på tv, alla med mopparna parkerade på sin plats bredvid tv soffan och hjälmarna hängandes på trappräcket. Privatliv verkar inte finnas i deras medvetande. Alla dörrar står öppna, inget hem är stängt. Konstigt för en svensk som tänker "oj, panoramafönster ut mot gatan, hur ska det gå på vintern, man kommer se rakt in" när man ser nya fönsterrika hus byggas. Här vänder man istället tv soffan ut mot gatan och öppnar dörren.
Att sen bo med moppen i vardagsrummet är ju också lite speciellt, men är det ens viktigaste ägodel så är det.
Nu har barnen krypit i säng, bröderna läser och jag har fixat med bilder och snart är det dags att krypa till sängs i det fina nattlinnet jag fick i välkomstpresent av familjen Thiel!