Dagsutflykt Hoa Lu - Tam Coc

Som sagt var det en tidig morgon för oss alla. Vi hade framförhållning och fick i oss en ordentlig frukost innan vi blev upphämtade av bussen, som erbjöd säkerhetsbälten till alla, vid svenska ambassaden. Vi blev upplysta om att vi skulle åka tio mil, och det skulle ta ungefär tre timmar :) Kändes som halva tiden gick till att ta sig ut ur Hanoi. De har inga avfarter, utan om man åker i ena körfältet och vill svänga av åt vänster, så måste man först göra en U-sväng över till andra körfältet och sen svänga höger därifrån. Naturligtvis är detta inte helt okomplicerat, men verkar ändå accepterat av alla att hela sjok av bilar gör U-svängar och hamnar mitt i trafiken på andra sidan.
När vi till slut kom ut ur stan åkte vi en bit på vad som nästan verkade vara en tvåfilig motorväg. Inte världens bästa tvåfiliga motorväg, men ändå. Trafiken lättade betydligt och vi kom upp i lite högre hastigheter.
Landskapet är ganska likt Holland. Otroligt platt och blött, med slöa kor som går och vadar i vattnet. Skillnaden är att här är det ju ris som odlas, och små krokiga människor i trekantshattar går och petar bland gräset.
Bebyggelsen var onekligen intressant. Av någon anledning hade man (iallafall jag) trott att de smala husen i Hanoi var en konsekvens av lite plats och mycket folk. Det verkar dock inte vara fallet eftersom man mitt ute på ett fält kunde se ett sånt där tre meter brett hus, helt ensamt. De blir dock inte lika snygga som i stan, eftersom man bara målar och pyntar framsidan, och låter sidor och baksida stå betongrå. fläckiga och skapade till synes utan kärlek. Detta syns ju inte när de står kloss intill, men blir aningen tydligare när de är helt fristående.
















Första stoppet var i Vietnams gamla huvudstad Hoa Lu. Den var huvudstad 900-1009 (Hanoi blev huvudstad 1010, vilket innebär att de firar stort 1000-års jubileum här i oktober i år). Man kan inte påstå att det var mycket kvar av själva staden, inget alls faktiskt. Men där var några tempel och vi hade en mycket duktig och engelsktalande guide som gjorde det hela intressant. Jag gjorde mitt bästa för att översätta för barnen, men stötte på patrull när jag skulle förklara att kungen blev mördad av en mandarin. Efter en stunds förvirring framkom det att mandarin var en riddare och/eller ämbetsman :) Kungen hade alltså inte satt en mandarin i halsen.
Hoa Lu var ett populärt turistmål även för vietnameser och Ebba och Fanny gjorde stor succé. Fanny har väl vanan inne nu, och Ebba var jätteduktig när alla kom fram och klappade på hennes hår och tog och strök hennes små händer och nöp henne i kinderna. Alla ler mot dem, pekar och vinkar!
Sen packade vi in oss i bussen igen och fortsatte mot Tam Coc. Där blev vi utlovade get till middag, vilket kanske inte lät sådär superspännande men vid det här laget hade vi nog alla börjat bli ganska hungriga. Några kanelbullar skramlade i magen och vi var alla sugna på mat. Besvikelsen var därför stor när lunchen var väldigt knaper. Först fick vi in en mindre god soppa som ingen åt. Sen kom en tallrik pommesfrites som barnen slukade i ett nafs. Geten dök upp i form av fyra små grillspett (ca 12 cm långa). Barnen gillade inte get och drack upp sin läsk i brist på annat. Till geten fick vi även några vårrullar som försvann i rasande fart. De äldre barnen är ju ganska kräsna, vilket inte kan sägas om Lova som slukar det mesta.
En skål med ris kom in. Lova åt ris. Vi andra hoppades att det skulle komma nåt till riset. Efter ett tag kom en assiett in med en rätt som visserligen såg god ut, fläskfilé och ananas, morot och lite annat. Men en assiett!! Till fem personer. Vi fick väl två bitar kött var och fortsatte hoppas att det skulle komma in nåt mer. Då kom hon in med en tallrik där de delat EN apelsin i klyftor. Varsin klyfta till de vuxna och vars två till barnen.
Det gjorde det ju inte roligare av att sällskapet bredvid, som dessutom kommit efter oss, fick in rätt efter rätt medan vi satt där med vårt ris och våra små getspett. Dock gjorde väntan och den lite stressande guiden att vi inte beställde in nåt mer utan tog en glass utanför istället.
Sen började båtturen som gick genom väldigt vacker natur och risfält. Jag, Max och Ebba i en båt och Tomas, Fanny och Lova i en. Två som rodde i varje båt, en med åror och en som hjälpte till att paddla lite på ena sidan.
De som körde med åror hade utvecklat en fascinerande teknik där de rodde med fötterna. Antingen i vanlig ro-takt eller som en cykel.























Vi körde genom spännande grottor, Ebba såg ris-tomtar överallt och vinkade tappert till alla som vinkade och fotograferade henne, och till slut kom vi till slutstationen. Där skulle det enligt guideboken försiggå någon försäljning, som det som turist skulle vara svårt att ta sig ur.
Försäljarna rodde upp till vår båt, sin båt full med frukt och souvenirer och sen ville de att man skulle köpa. De ville inte bara att man skulle köpa till sig själv, utan även att man skulle köpa dricka till sina roddare. Enligt boken säljer sedan roddarna tillbaka drickan till försäljaren för halva priset och så går det runt runt runt (annars skulle man ju ha väldigt kissnödiga roddare). Vi köpte lite ananas och bjöd på roddarna, kvinnan tackade leende ja, medan mannen ruskade på huvet och sög på sin cigarett.
På hemvägen försökte kvinnan sälja en massa broderikrafs till oss, och det är onekligen jobbigt att säga "no thanks, no thanks, no thanks" hundra gånger till en människa som sitter alldeles bredvid, och som man inte kan gå iväg från. Men jag tog mig i allafall därifrån utan några broderade dukar.































Efter båtturen var det snabbvisit på toan och sen in i bussen igen. Jag sov så mycket jag kunde under vägen hem, inte helt lätt då vägen inte var helt jämn.... Ebba och Fanny spelade Nintendo till batterierna tog slut. Och sen var det rakt in i smeten igen. Det känns verkligen så, man kör i bra fart, trafiken flyter på. Och så kommer man in till Hanoi och det är bara totalstopp. Snigla fram, tuttut, beepbeep, fem centimeter till bilen till höger och tre till moppen till vänster. Men till slut kom vi iallafall fram till Svenska ambassaden och Swedish Camp. Hanh (som jag fått lära mig att det stavas) hade lagat spagetti med bacon och räkor och tomat och alla barn åt och Lova blandade som vanligt allt i vattenglaset. Nu är det fullt åskväder och ösregn, Max läser för barnen och jag ska alldeles strax sjunka ner i Hypnotisören.