Måndag

Det var tydligen svårt att komma till ro igår. Plötsligt hör vi ljudliga dunsar från ovanvåningen och när Max kommer upp står Fanny och Ebba mitt i rummet och hoppar, men kastar sig genast ner i sängarna när han kommer in. Det är svårt att somna. Fanny sätter på en julskiva, men inte ens den lyckas söva dem. Efter mycket om och men somnar de in, men kvällen resulterar i att vi väcks av Fannys yl i morse: JAG VIIIIILLLL INTEEEE!! Svårt att somna innebär också svårt att vakna.
Tomas lyckas iallafall få iväg Fanny och Lova till dagis och skola, jag och Max äter frukost och jag spelar lite badminton med Ebba. Hon har under morgonen ritat en klänning vilken vi ska få uppsydd hos skräddaren.
Inte helt oväntat är skräddaren, en ung tjej, väldigt sur och tvär, utom mot Ebba, som hon kan kosta på några leenden. Jag lämnar in för att få en klänning kopierad i fem kopior, Max kopierar byxor och så Ebbas klänning. Sen ska vi möta upp Tomas och åka och äta lunch. Då inser vi att vi glömt kameran och eftersom vi är nära hemma erbjuder jag mig att gå och hämta den. Det innebär att jag ska korsa den stora vägen ensam två gånger. Det är inte utan att man får lite hjärtsnörp när man står där mitt i massan av moppar som far runt en så nära att ett steg i fel riktning vid fel tillfälle är ödesdigert. Det är enklare när man är fler, när man är ensam är man så ensam, så liten och man känner sig lite som lejonkungen när gnuerna kommer. Det dånar och tutar och man glömmer nästan andas.
Jag klarade dock korsa vägen båda gångerna, vi tog taxi till ett mycket trevligt lunchställe. Maten är verkligen helt underbar, och än så länge mår vi alla bra :) Ebba åt nån friterad kyckling som verkligen gick hem. I Vietnam är dock Chicken leg något helt annat än vad det är i Sverige. Vi förväntade oss ett kycklingben, den där klubban man kan hålla i. Så vi beställde två. Och fick in två mycket stora bitar kyckling, Som inte verkade innehålla nåt ben.... Men gott var det tydligen. Och vi fick med oss den andra hem.




























Efter lunch åkte Tomas taxi hem och jag, Max och Ebba beslöt oss för att promenera. Det är som vanligt ett äventyr att promenera, men promenaderna bjuder ju även på spännande upplevelser. Ebba var tapper och gick hela vägen, trots att det är långt. Alla ler mot henne och vinkar och hon deklarerade att "Det är faktiskt jobbigt att vara idol". Vi köpte några billiga badmintonrackets till barnen, och lyckades ta oss över den stora vägen, trots att där inte finns några trafikljus :) Först stod vi som tre västerlänningar och tittade på den strida strömmen. Och tittade. Och tittade. Och insåg att vi egentligen visste att det aldrig kommer förändras. Det blir liksom inte mindre. Det finns inga trafikljus längre bort som kommer stoppa upp strömmen. Det är bara att hugga varsin hand på Ebba och ge sig ut. Kryssa, bli tutad på och till slut komma över och andas ut på andra sidan. Och så bara en gata till...

















På andra sidan vägen lyckades vi hitta ett glasställe och fick tillräckligt med energi för att ta oss hela vägen hem. Sista biten blev vi lite kaxiga och begav oss in i gränder precis som Tomas brukar göra. "Huvudlederna är liksom där det är mest kablar". Vi följde kablarna, men hamnade ändå fel. En tant viftade skrämt bort oss när vi var på väg in på hennes gård. Ebba deklarerade att hon var bajsig. Vi visste att vi var nära hemma, men ändå kunde vi inte hitta dit. Till slut chansade vi rätt och såg grinden till Swedish Camp!
Ett dopp i poolen satt fint. Ebba fick öva på att simma. Sen kom resten av familjen Thiel hem och vi avnjöt en Hang-lagad middag och gott kaffe och nu är det kväll igen, barnen sover och även de vuxna är ganska trötta.