En dag på stan

Idag var stackars Fanny febrig och fick vara hemma från skolan, nåt som Ebba tyckte var väldigt trevligt. Det innebar att vi lade om våra planer en aning och lämnade Ebba hemma med Tomas och Fanny, medan jag och Max begav oss in till stan. Vi gick ner till den stora vägen och stod länge vid kanten och spanade för att hitta en taxi från ett av de "säkra" bolagen. Antingen var bilarna från fel bolag, eller upptagna, men till slut fick vi tag på en bil från Hanoi taxi och Max visade på kartan vart vi ville åka. Det är ganska stora avstånd, så det blir en stund i bilen. När vi kom fram hoppade jag ut först. Man vill ju undvika att hoppa av ut åt gatan (av skäl som ni säkert förstår när ni ser videon från igår) och jag stod på trottoaren och väntade på att Max skulle komma efter. Det verkade vara lite tjafs med chauffören, men det är ju helt omöjligt att höra vad man säger på mer än en halvmeters avstånd, så jag kunde inte uppfatta vad det gällde.













När Max till slut hoppade ut visade det sig att han blivit helt blåst på resan. Betalat 500 000 dong, vilket är helt orimligt mycket. In från flygplatsen, en resa som tog en timme eller så, betalade vi hälften. Och han visste om det, men visste inte riktigt hur han skulle göra. Tomas berättade sen att det enda rätta hade varit att ge chauffören så mycket som man tycker det skulle kosta och sen gå. Men nu hade då Max gett honom för mycket, och väntade på växel tillbaka, men fick alltså ingen.
Lite bittra (framför allt Max) började vi vår shoppingtur i Hanois gamla del. Där är väldigt fint, och det var där vi gick första dagen med Tomas och tjejerna, där allt verkar vara indelat i olika områden, beroende på vad man säljer (förutom klädbutiker som verkar finnas precis överallt! Hur mycket kläder kan man sälja egentligen?)
Vi kom igång fint med solglasögon, jag slog till på två stycken direkt medan Max var mer tveksam. Sen gick vi uppåt bland gatorna och jag kände under en period att vi hamnat i helt fel distrikt då det bara hängde vaskar och andra plåtgrejer på båda sidor av vägen. Men vi lyckades ta oss ur Hanoi-Bauhaus och shoppade fina lampor, flip-flops till Ebba och lite annat smått och gott.
















Lunchen intogs på en restaurang som såg ganska sunkig ut, men som Tomas och Lisa tipsat om, och vi litar ju på det mesta de säger som gäller Hanoi. När vi satt oss ner lade de fram en liten laminerad lapp framför oss "Our restaurant serves only one dish: Grilled fish. 120 000 dong/person". Inte mycket att välja på. Man fick in en liten grillhäll med kol och allt där fisken låg i en panna. Som vanligt supergott.















När man går sådär på de mindre gatorna blir det väldigt tydligt vad som prioriteras högst häromkring. Mopeden. Man använder alla trottoarer till att parkera mopeder på. Detta innebär såklart att det inte finns nån plats att gå på, så som fotgängare är man förpassad till rännstenen,
halvvägs ut i trafiken. Och man kan aldrig heller lita på att folk kör i färdriktningen för de kan lika gärna köra åt andra hållet så man övar verkligen upp sin ögon-i-nacken- förmåga.
Efter lunch hittade vi av ren slump kaffekvarteret och gick in i en mycket smal butik som också visade sig vara café. Man fick sitta på rad längs ena väggen, medan kaffet stod uppradat längs andra sidan. Kaffet var väldigt gott och choklad-nötigt och vi blev intresserade av att köpa med oss ett paket hem. Hon tog fram paketet och även en uppkopierad a4 sida om kaffet. Där stod det att dessa bönor var uppätna av en speciell sorts vessla, sedan har det gått igenom vesslans tarmsystem som gör fantastiska saker med kaffet. Sen bajsar vesslan ut kaffebönorna igen (varför äter vesslorna bönorna hela och bajsar ut dem sen? Kan de ens dra nytta av bönorna?) Sedan hittas dessa utbajsade bönor av "eagle-eyed- villagers" och går till försäljning. Naturligtvis köpte vi ett stort paket och jag har faktiskt just fått en kopp här framför mig :)














Vi passerade också genom en matmarknad. Om de i "Landet brunsås" säger att vi svenskar hamnat väldigt långt ifrån vår mat (i den mening att man inte längre har kontakt med ursprunget, alltså grisen, kon, tomatplantan) så är de i Vietnam fortfarande nära sin mat. Fiskar ligger och plaskar levande i baljor, liksom krabbor, räkor och annat smått och gott från havet.
En tjej sitter obesvärat och putsar på ett grishuvud medan killen bredvid jobbar på resten av grisen. Men det luktar inte vidrigt utan känns ändå fräscht. Fast jag hade nog aldrig vågat köpa nåt...














Att shoppa är ju ofta en ganska energikrävande sysselsättning, tänk er att man åker till Köpenhamn och går och går hela dagarna och tittar och tittar och går lite till. Och så tänk er sen att göra detta i ett öronbedövande larm, motorer, tutor, och insvept i avgas. Man var onekligen ganska trött i huvet och även i fötterna, men vi lyckades gå hela långa vägen hem, hittade till och med Tomas genväg genom gränderna - oerhört skönt med mindre ljud och mindre avgaser.
När vi kom hem hade vi spatserat i fem timmar och sjönk ner under parasollet, sippade lite ginger ale och åt cashew nötter.
Hang hade lagat vietnamesisk mat till oss idag och det var mycket gott, även om barnen hade ketchup och majonäs till allt.
Imorgon bär det av på utflykt till ett ställe som Tomas hela tiden glömmer vad det heter, så jag vet inte heller. Men det visar sig nog. Halv nio kommer bil och hämtar oss, så det blir en tidig kväll.