Sista dagen :(

Sista dagen i Hanoi håller på att bli eftermiddag. Det blev inte mycket Mahjong igår, och glassbaljan tog slut alltför snabbt. Vi hade ju dock noterat att "Fannys glassbar" hade fri utkörning mellan nio på morgonen och tio på kvällen och tjugo i tio ringde Lisa desperat upp glassleverantören, men då var det tyvärr för sent. Vi som hade siktat in oss på en halvliter kokos och en halvliter chocoloate-coffee :( Istället blev det gin för de andra och tonic för mig och en lång, trevlig kväll som varade till långt in på natten.
Ebba vaknade igen och kräktes på natten, men verkade må mycket bättre på morgonen och såg ut att kunna hänga med in till stan för en sista lunch med Lisa och några sista inköp.
Förmiddagen ägnades åt att packa och försöka trixa ner alla nya inköp i våra väskor som ju tyvärr inte blivit större under de gångna två veckorna. Vi hade som tur är frigjort lite plats när vi avlämnade ett stort lass med kaviar, lösgodis, några paraplyer och lite annat smått och gott till familjen Thiel, så det ser ut som vi kommer få med allt ändå.
Fanny var hemma från skolan för att kunna träffa Ebba den här sista dagen, och jag ägnade en lång förmiddagsstund åt att läsa ett helt Lasse-Maja-mysterium för tjejerna, vilket de naturligtvis uppskattade mycket. Papporna däremot kastade arga blickar och väste sammanbitet att jag satte dem i mycket dålig dager eftersom de bara brukar läsa ett kapitel åt gången :)






























Lisa hade bokat bord på ett ställe vilket hon blivit tipsad om av nån av grannarna. Det var lite som en saluhall, med många långa bord i rader i mitten och liksom stånd med mat längs sidorna. Antingen kunde man gå runt och titta och beställa, eller beställa från menyn. Vi tog som vanligt in lite blandat och det var som vanligt jättegott. Maten kommer man ju verkligen att sakna. Jag har redan börjat fundera på hur jag ska kunna få en skog av koriander att växa i min trädgård till sommaren. En outtömlig skog ska det vara. Och mynta får man nog också satsa på, det är också en av baskryddorna. Det är inte ovanligt här att man får in en hel stor skål fylld till bredden med gröna kryddor som man själv lägger i buljongen eller maten. Känns lite ovant först att äta stora kvistar av mynta, koriander och andra kryddor, man är ju klart mer van vid att bladen är avplockade och kanske lite hackade på västerländskt vis, men här är knippena bara avklippta från plantan och serverade direkt. Rustikt och mycket gott!














Restaurangbus



















Småfåglar på fat


På det här stället fick man knåpa ihop sina Nem (färska vårrullar) själv, vilket vi gjorde efter bästa förmåga, men vi lyckades aldrig klura ut vad vi skulle använda de decimeterlånga bitarna sockerrör till. Kanske bara sitta och suga lite på efteråt?
När vi gick runt och tittade lite snabbt efter maten såg vi även trevliga vietnamesiska specialiteter som hela grillade småfåglar. Dessa små fåglar, som är helt intakta förutom fjädrarna, knaprar folk gladeligen i sig. Undrar så om de spottar ut näbben....?















Utanför kaffebutiken

Efter lunch tog vi taxi till en affär Max ville titta i och därifrån snirklade vi oss på måfå mot kaffebutiken där vi tänkt köpa en påse omalda bönor av vesslekaffet. Vi fastnade lite på sybehörsgatan för att leta knappar till Tomas jacka. Han hade sagt till sömmerskan att han ville ha lite större knappar, men Lisa upplyste honom om att sömmerskan bara kommer ta de knappar hon har tillgängliga, om man inte säger nåt annat. Vilket ju innebär att jackan kan dyka upp med marmormelerade knappar eller Dolce Gabbana-kopior och det var ju kanske inte riktigt vad Tomas hade tänkt sig. Så han köpte några enkla svarta och sen lyckades vi endast med hjälp av Max lokalsinne hitta tillbaka till samma kaffeaffär vi varit i tidigare. En hel del vesslekaffe rikare tog vi därifrån en taxi först till Lisas jobb där vi släppte av henne, sen hemåt och jag blev avsläppt vid fotoaffären för att hämta in våra fototavlor som skulle vara klara idag.
En äldre dam och en ung tjej hjälptes åt att slå in tavlorna i en gammal tidning och i pappret där min beställning stod beskriven och sen omsorgsfullt binda om med band så jag kunde bära hem dem. Jag korsade gatan, gick ner i gränden och lyckades sen gå i rask takt hela vägen genom gränderna utan att gå fel en enda gång! Över detta är jag mäkta stolt och nästan lite imponerad. När man börjar tvivla på vilken väg man ska välja lyfter man blicken och tittar på kabelknippena. Under större delen av vägen ska man följa de stora knippena för att komma rätt. Men jag har även äntligen lyckats hitta några landmärken längs vägen: en skylt som det står Trang på, en speciell frisersalong, ett konstigt tak i grön korrugerad plåt, en lite speciell port och så husnumren 1 och 3 ovanför en grön respektive röd dörr i gränden där man ska svänga ner för att komma till Swedish Camp. När jag kom fram tittade vi på de fina bilderna, drack kaffe och åt Hanhs supergoda kanelbullar och nu har Lova just kommit från dagis. Det börjar bli dags att packa det sista innan Lisa kommer hem och det blir en sista middag här hos familjen Thiel innan taxin hämtar oss vid grinden klockan halv sex.
Vi har verkligen haft en fantastisk resa här i Vietnam och Hanoi och hade gärna kommit tillbaka och hälsat på igen! Tack till Tomas, Lisa, Fanny och Lova för att vi har fått vara här hos er, det har varit toppen på alla sätt och vi ser jättemycket fram emot att träffa er igen i Dalarna i sommar!

Stackars Ebba

Inatt hade stackars Ebba det inte roligt med feber som hela tiden störde sömnen, så i morse var både hon och Max trötta och slitna och satt med röda ögon vid frukostbordet. Ebba fick i sig lite alvedon och mådde lite bättre, men trivdes fortfarande bäst nedbäddad i en fåtölj framför tvn. Stackarn har nog fått en släng av den influensa som snart alla i huset, samt förra omgången av besökare har tampats med på ett eller annat sätt. Min dust med sjukan var dock lindrig, en halv dags huvudvärk och lite hängig, och Max har hittills klarat sig helt. Men nu är det alltså Ebbas tur att omsöm svettas ömsom frysa. Vi hoppas alla att hon blir riktigt frisk snart.
















Eftersom vi hade lite ärenden kvar på stan, några presenter som skulle köpas och lite smått och gott som man planerat köpa men ännu inte sprungit på, tog jag och Tomas en taxi in till gamla stan där Lisa mötte upp. Inget ont om att shoppa med Tomas, men Lisa var ändå ett litet strå vassare på att både minnas och hitta till de butiker där de gjort fina fynd tidigare. Det är aldrig lika lätt som att shoppa i Sverige, både på grund av att man inte hittar, att det ser likadant ut överallt samt de medföljande språkförbistringarna, men den här gången gick det oväntat smidigt. Innan lunch hade vi lyckats göra alla våra inköp. Jättefina presenter blev det, men exakt vad kan jag ju inte berätta :) Själv köpte jag en fin väska och en liten blus till sjuklingen där hemma.






























Tomas och Lisa hittade ett Mahjongspel som de slog till på och nu kanske det blir turneringar här ikväll. Gin och Mahjong-kväll har Tomas bestämt. Antar att det blir Glass och Mahjong för min del. Inte fy skam det heller.
Lunchen intogs på ett ställe där Lisa och Tomas ätit en gång förut. Trots att det innebar vissa problem för dem, offrade de sig och satt på golvet för min skull. Det gav ändå en lite extra genuin touch att sitta där på kuddar på golvet och äta med pinnar, och så var det ju lite roligt att se hur Tomas försöke fälla ihop kroppen och inta en någorlunda bekväm ställning, och att Lisa lunchen igenom satt med sin datorväska i knät för att ingen skulle se in i hennes kjol. Maten var god, inte den godaste med klart godkänd. Tycker nog att gårdagens Bun Cha på plaststolen ändå är ett strå vassare i all sin enkelhet. Vi fick dock in en oerhört stark soya och chilisås till de färska vårrullarna idag, som fick hela munnen att domna redan efter första doppet. Ganska lik känsla som man får hos tandläkaren när bedövningen börjar släppa. Vi doppade inte så mycket mer sen efter den där första upplevelsen.








































Efter lunch tog vi en snabb visit på tygmarknaden och Tomas hittade lite grövre tyg till två jackor som ska beskrivas för den lite sura skräddartjejen senare i eftermiddag, då vi ändå ska dit och hämta de saker jag lämnade in för ändring igår.















Nu har Tomas gått för att hämta barnen, Max och Ebba ligger där uppe och vilar och jag hör hur Hanh stökar runt och ordnar mat i köket. Vädret är oerhört klibbigt och varmt, men regnet har hållit sig borta och badmintonplanen har torkat upp. Hoppas även vinden håller sig lugn så det kan bli lite spel ikväll!
Jag blev aldrig riktigt färdig att lägga upp inlägget, så här kommer ett litet tillägg :)
Lisa kom hem från jobbet och vi konstaterade att det var tisdag och att aerobics stod på schemat. Lisa och grannen Elsa försöker motionera så gott det går här i Hanoi. Naturligtvis är joggingturer inte helt enkla att få till i trafiken och inte heller är det så tätt mellan gymen. Möjligtvis kan man smyga sig ner till sjön tidigt om morgnarna och sälla sig till de lite äldre damer som då står där och utför thai chi, iklädda i något som ser ut som pyamas (denna typ av kläder ser man dock även mitt på dagen på stan, gärna småmönstrat tyg, pyamasblus och underknätlånga byxor i samma tyg... ). Dock har Lisa och Elsa hittat ett hotell med gym, där de på tisdagkvällar erbjuder aerobics. Förväntan var verkligen hög från min sida när vi knatade iväg vid sextiden, genom nästan olidlig rusningstrafik där man tvingades gå rakt ut i moppeströmmen om man överhuvudtaget skulle komma över. Alltid lite läskigt när mopedtrafikanterna bokstavligen stryker sig eller sina mopeder mot kroppen på en.
Hotellet var tjusigt värre, och skulle just denna kväll vara värd för ett stort möte så det var metalldetektor och scanning av väska när vi kom. Uppe på gymet blev Lisa och Elsa glatt hälsade och alla frågade var de hållit hus på sistone: "Bissi bissi?".
Vi placerade oss mitt i lokalen, instruktören hade på sig röd träningsBH och matchande hotpants, medan de flesta andra hade en annan pyamasliknande outfit bestående av blå stora shorts och ljusblå stor tröja. Kanske något som gymet erbjöd?
Det hela körde igång och visade sig vara aerobics möter friskis. De olika rörelserna sattes aldrig ihop till en koreografi, vilket är vad som brukar ske under ett svenskt aerobicspass. Här gjorde man rörelse efter rörelse, alltid i en hisnande hastighet medan det till högt discodunk räknades högt till åtta. Under en period tog vi fram mattor och körde lite step, och under ungefär tjugo minuter stod vi och juckade med våra underliv för allt vad tygen höll, medan armarna utförde diverse övningar. Höftjuckandet är inte ett vanligt inslag i ett svensk aerobicspass, men verkade ha väldigt stor betydelse här. Det var jobbigt och vi svettades ymnigt men jag förstod naturligtvis inte ett enda ord under hela passet (att de räknade till åtta var nåt Lisa berättade efteråt :) ) Det var även en upplevelse att se mitt huvud sticka upp där bakom de andra deltagarnas, det händer inte heller ofta i Sverige :) Tyvärr hade jag inte kameran med så varken höftjuck, pyamaser eller att jag var en av de längre deltagarna på passet förevigades, annat än i mitt minne.
Nu har vi kommit hem, duschat, ätit och det är snart dags för kaffe och resten av glassbaljan! Ebba verkar må lite bättre nu, vi hoppas att det släpper helt till imorgon så att hemresan inte blir för jobbig.

Fler trafikfilmer

Lite dåligt med bilder idag så här kommer två trafikfilmer till. Hanoi handlar nämligen väldigt mycket om trafik. Man kommer inte undan den, den är överallt. Så för att ni ska få en bild av hur vi har det får ni en taxifilm och en film från gatan i gamla stan.




Taxiresa mot silkesbyn.




Shopping i gamla stan.

Skoldag och visit i silkesbyn

Idag skulle Ebba äntligen få följa med Fanny till skolan. Hon klädde sig i den jättefina nya blusen som hon fått av Lisa, och som Fanny har likadan, och randig kjol som hon dubbelkollat med Lisa så att den passade till.
Tomas gick och lämnade alla tre barnen, och efter frukost begav vi kvarvarande vuxna oss med taxi till silkesbyn. Det låter romantiskt eller hur? Som en liten by utanför Hanoi där de håller på med silke. Det är en lerig förort där silkesmaskinerna står dunkande i gränderna och mängder av silke i alla färger och former finns till försäljning. Taxin lämnade av oss vid en annan ingång än den Tomas och Lisa använt tidigare och enbart förlitade på Tomas lokalsinne traskade vi genom en labyrint av gränder tills vi hittade rätt. Vi gick runt bland sidengrejerna och köpte en del nattlinnen, morgonrock, pyamas och några klänningar till Ebba.
Vi hade lovat att hämta Ebba i skolan klockan tolv, men som vanligt var det svårt att få tag på en taxi. Ännu svårare än vanligt faktisk eftersom vi befann oss ute i förorten och taxibilarna kom inte så tätt.
Till slut lyckades vi hitta en taxi, efter att ha gått en bit och Max lyckats glatta i leran. Det har regnat igen och det är oerhört lerigt överallt, även på asfalten. Varken jag eller Tomas kan förstå var leran kommer ifrån, är det så att den sipprar upp genom de dåliga vägarna och trottoarerna? Nån kanske har en teori?
















När vi kom till skolan ville Ebba absolut inte gå hem och hon fick lärarinnans tillåtelse att stanna ända till tre och vi gick istället till Tomas favorit-Bun Cha-ställe för att äta lunch. Bun Cha är som en buljong med grillade köttbitar och köttbullar i. Till dem får man en tallrik med nudlar, en stor skål med grönt, sallad, mynta och groddar. Detta blandar man lite som man vill och äter så gott man kan med pinnar. Oerhört gott!
Tomas ställe var ett riktigt vietnames-ställe ute på gatan där man satt på små plastpallar vid små plastbord. Max passade på att få sina vid det här laget mycket leriga skor putsade. Killen kommer och erbjuder putsning, tar Max skor och ger honom ett par flipflops i storlek 37 som han kan använda så länge. I Max fall innebar det att han kunde vila sina fötter ovanpå flipflopsen medan vi lunchade. Naturligtvis kunde killen kilat iväg med Max skor och lämnat honom åt sitt öde ihop med flipflopsen, men ärlighet verkar vara det som gäller och han kom tillbaka med ett par mycket välputsade skor lagom till vi skulle gå.
Vi tog nu en taxi in till stan för att hitta ett nytt UV- filter till vår kamera (det andra sprack när kameran for i golvet av gungningarna på båten i Halong Bay), en Mac OS Snow Leopard skiva till Tomas vars dator inte längre fungerar och kanske nåt annat kul.
Hanoi är dock en stad som är otroligt svår att orientera sig i. Jag har faktiskt aldrig varit med om nåt liknande. Det är omöjligt att hålla reda på riktningar och det ser likadant ut överallt. Även de husen som inte är affärer är likadana. Hela tiden tänker jag "Men det här känner jag igen! Det är här som... nä, det är bara ännu ett gult hus med mur runt om och gröna fönsterluckor". Man vet med andra ord aldrig var man är.
Nu siktade vi på "kamera gatan" som vi visste att vi sett nånstans. Vi hamnade tyvärr inte helt rätt och gick och gick och hittade till slut ett ställe som sålde det vi sökte till kameran. Operativsystemet till Macen verkade dock svårare. Emellertid hamnade vi plötsligt rakt framför Fannys glasställe och kunde såklart inte motstå att gå in och äta tre kulor var. Jag provade en ny sort, Macadamia-Vanilla, som var oerhört god, och beslöt att köpa med ett paket hem. Vi brukar köpa de små paketen, halvliters, men av den här sorten hade de bara den stora förpackningen. Hur stor är den? frågade vi. Tjejen gick ut och hämtade och kom tillbaka med nåt som såg ut som en mindre balja. "Det blir bra det!" sa Max och Tomas ögon blev stora som tefat och började rulla runt i hans huvud "Men den är ju jääääättte stor!". Varken jag eller Max tvivlade på att det skulle vara några problem att äta upp baljan med glass och vi skyndade att ta en taxi hem så den inte skulle smälta.
Tomas hämtade barnen i skolan, jag hämtade kläderna hos skräddaren och Max sprang mot frysen med glassen. När Ebba kom var hon som en liten urvriden trasa. Axlarna slokade och hon hade inte ens energi nog att bli glad åt sina silkesklänningar eller sin egendesignade klänning som kommit från skräddaren. Hon hade huvudvärk och ville bara gå och lägga sig. Vi lät henne sova i en timme men när hon vaknade igen verkade hon ha lite feber och inte alls må bra. Hon bäddades ner i soffan och barnen tittade på TV.




















Hund som har accepterat sitt öde?


Tyvärr hade vi ett par ärenden kvar att göra. Jag behövde göra några ändringar på klänningarna från skräddaren, Tomas behövde fortfarande snöleoparden och så skulle vi lämna in bilder för förstoring på träpanå.
Eftersom Ebba inte ville att Max skulle gå gick jag och Tomas iväg och ordnade på ett lite oväntat smidigt sätt alla ärenden, till och med Snow Leopard fick vi tag i.
När vi kom hem åt vi middag som Hanh hade lagat. Ebba kom upp igen och verkade må mycket bättre. Hon berättade att Max hackat en tablett och blandat med coca cola vilket gjort det mycket lättare att få ner :) De andra barnen gick och lade sig, och nu ligger Ebba däruppe och har väl vissa sömnsvårigheter, men hon verkar inte lika risig som tidigare.
Vi har just druckit kaffe efter att ha satt i oss halva baljan med glass :) Inga problem alls.

Påsk och en misslyckad middag

Igår var det påskdagen och på förmiddagen deklarerade Fanny ledset att det inte alls kändes som påsk. Vår aningen tillkämpade påskmiddag klockan tio kvällen innan var tydligen inte tillräckligt för att den rätta stämningen skulle infinna sig.
Vi kände oss såklart som dåliga vuxna som inte ordnat påskstämning och jag, Max och Lisa gick till affären och lyckades hitta både marsipan och karamellfärg (dock bara röd och grön, antar att resten av invånarna på Swedish Camp köpt upp den gula). Det blev tillräckligt för att göra både fejkäggmackor (visserligen med grön gula istället för gul, men vi låtsades att det var välkokta ägg) och en mängd påskfigurer i olika färger och former.

















Barnen klädde sig i sina gulaste kläder och fick varierande sminkning, några påsk-kärringar och några rödnästa kycklingar.















Medan jag och Lisa påskpysslat marsipankreationer hade Max och Tomas knåpat ihop en imponerande påskmiddag. Hemgjorda köttbullar, nästan prinskorvar, ägg, räkor, sallad, den goda majonäsen som heter Lisa och mycket annat gott. Alla åt och äntligen tyckte barnen att det kändes som påsk.





















Klockan tre var det dags att gömma ägg på campen. Det var en amerikansk tjej som organiserat det hela och bidragit med de visserligen väldigt små, men fina påskäggen som nu var fyllda med godis. Förväntan liksom ljudvolymen var hög när alla campens barn samlades för att lyssna medan Amy (amerikanskan) gick igenom reglerna: Äggen skulle hittas, och sedan direkt lämnas i korgen för att sedan delas upp rättvist. Startskottet gick och barnen for iväg i hög fart åt alla håll medan föräldrarna stod med kameror på magen och pratade om vädret. Förutom två bröder som stod en bit bort och slogs :)
Glada rop när ägg hittades och som det såg ut följdes reglerna. Ingen vet om alla ägg hamnade i korgen, kanske kommer det dyka upp godisfyllda ägg här en tid framöver :)









































Nästa organisatoriska utmaning kom när äggen skulle delas upp. Man insåg ganska fort att det fungerade mycket dåligt att låta barnen stå i kö till påskharen. Istället fick haren gå fram och tillbaka i ledet och dela upp äggen mellan barnen. Trots några nya kliande myggbett verkade alla barn nöjda när det hela var över och de hade dragit sig tillbaka för att njuta av godsakerna.





















Medan barnen åt godis tog vi vuxna det lugnt, läste och slappade. Efter lördagens äventyr var det skönt att ha en dag på campen när vi bara tog det lugnt.
Innan vi åkte hit hade Max fått tips av en kompis om en restaurang som skulle servera en fantastisk buffelstek. Det var samma ställe som serverade den tveksamma efterrätten häromdagen, men då kunde man bara äta lunchmeny så vi ville gärna prova gå dit en kväll. Igår blev det till slut bestämt att jag och Max skulle gå ut och äta själv, medan Lisa, Tomas och barnen åt middag hemma. Ebba skulle få följa med Fanny till skolan på måndagen och det var viktigt att komma i säng i tid, vilket är svårt att garantera vid restaurangbesök.
Jag och Max klädde oss fina, jag knäppte till och med på pärlhalsbandet jag köpt under Halong Bay-utflykten. Vi gick ut till stora vägen och började ragga taxi, en sysselsättning som man nu lärt sig tar minst tio minuter. Inte så att det inte finns några taxibilar, men man måste hitta en från ett av de "säkra" bolagen, som inte är upptagen, vilket inte är det lättaste. Inte för att alla de "säkra" bolagen är så säkra, med tanke på vår tidigare blåsning.
Vi fick i allafall en taxi, men redan här började det gå dåligt. Så fort vi började köra insåg man att allt inte stod rätt till. Vi visade chauffören visitkortet från restaurangen, han nickade och började köra, men plockade i samma andetag upp sin telefon och började ringa. Han hade med andra ord ingen aning om var restaurangen låg. Att han inte visste vart vi skulle blev ännu mer tydligt när han sniglade sig fram genom stan, något som vanligtvis inte kännetecknar Hanois taxichaffisar. Gång på gång ringde han och diskuterade med någon i telefon. Till slut sniglade vi fram längs en ganska smal gata medan han kastade blickar mot sidogatorna. Jag och Max var övertygade om att vi var helt fel, taxichauffören vände och körde tillbaka, sen vände igen och åt andra hållet. Till slut, efter ett sista samtal, vågade han köra in på en av sidogatorna och det visade sig att vi kommit rätt! Dessutom fick vi betala rätt pris.
På restaurangen började saker och ting gå dåligt när kyparen insisterade att vi skulle ta lite grönsaker till vår buffelfilé. Jojo, det kunde vi väl. Bean sprouts lät bra tyckte vi. Han sprang iväg med vår beställning men var snart tillbaka. Nä. Bean sprouts fanns inte, vill ni inte ha pumpa? "Nej tack, inte pumpa, men gärna de här svamparna med honung". Han sprang iväg igen och kom tillbaka igen- inga svampar med honung att få tag på, säkert att vi inte vill ha pumpa? Nej, fortfarande vill vi inte ha pumpa, men ok, vi kan tänka oss kål. Vår mat var på gång, men vi hade inte fått beställa dricka än. När förrätten (färska vårrullar såklart) kom in frågade vi försynt om vi kunde få se vinmenyn. Jo det gick bra. När förrätten var uppäten fick Max in ett yttepyttelitet glas vitt vin. Sen kom buffelfilén som verkligen var jättegod. Fantastiskt mör och fin, men det ris som den skulle serveras med dök inte upp förrän vi ätit upp. Då väntade vi fortfarande på en sallad som skulle kommit till förrätten, som vi sett komma upp och sen försvinna ner till köket igen. Max lyckades någon gång under huvudrätten fånga kyparens uppmärksamhet under en såpass lång stund att han kunde beställa ett glas rött vin. Detta glas dök dock inte upp förrän huvudrätten var uppäten, så det fick drickas till salladen som dök upp ungefär samtidigt. Kan även nämnas att den där kålen vi beställde hade ersatts med något som kallas för "Morning Glory" när den dök upp på vårt bord, men vi orkade inte bry oss.
Den mycket dåliga servicen var svår att förstå, eftersom restaurangen denna kväll inte hade överdrivet många gäster, men väldigt många kypare och servitriser som sprang hit och dit medan de förvirrat tittade på de gula lappar de skrev beställningarna på.
Till efterrätt beställde jag creme caramel med vaniljglass och färsk frukt och Max en chokladmousse. Jag fick in vaniljglass, färsk frukt och nåt som de sa var "karamellglass". Jag kallade på kyparen och påpekade att detta inte var creme caramel. Han sa att de brukade servera creme caramel så här. Jag stod på mig och då erkände han att det inte var creme caramel. Och så försvann han. När vi ätit upp chokladmoussen kom han med creme caramel. Då hade all min andra glass smält. Creme caramel smakade dessutom absolut ingenting. Inte ens grädde.
Till efterrätten ville Max ha konjak. Det fanns en del konjak i menyn och han sa att han ville ha ett glas av en sort. Kyparen sa att han inte trodde de hade den sorten. Max sa att han ville ha ett glas Hennessey och kyparen sa att han inte visste, men han skulle se vad de hade. Efter ett tag kom han tillbaka med två konjakglas. Vi sa att det vi bara beställt ett glas. Han försvann igen och kom tillbaka med en 20 cl konjakflaska som han öppnade och hällde upp ca 2 centiliter i glaset. Sen satte han flaskan på bordet och försvann. Vi började ana oråd. Vi ville inte alls köpa hela den där flaskan. Vi kallade på kyparen och sa att vi bara ville ha ett glas och han sa att den här sorten kunde man bara köpa på hel flaska. Vi tyckte att det kunde ju varit nåt han kunde informera om innan han öppnat och hällt upp den.
När notan efter mycket lång väntan kom in fanns en öl samt en apelsinjuice med som vi varken beställt eller druckit. Dessutom fanns ett stycke konjakflaska för 1.9 miljoner dong med, alltså ungefär 700 svenska kronor. Vi var, helt naturligt kan tyckas, inte speciellt intresserade av att köpa 20 cl konjak till detta pris. Det blev såklart diskussioner, men kyparen förstod till slut att vi inte tänkte betala och att han borde sagt nåt, och istället delade de priset på 5 och ansåg att Max fått en fyra. 400 000 dong, alltså ungefär 160 SKR kostade de här två centilitrerna konjak till slut. Då orkade vi inte tjafsa mer utan ville bara hem. Kyparen stormade iväg och slängde menyn i ett bord längre bort och jag och Max utväxlade en blick genom vilken vi beslöt att aldrig mer återvända till Madame Hien, eller ens rekommendera restaurangen.
Redan här kunde vi dock fnissa lite åt hela kvällen, som ju bara gått så oerhört dåligt.
När vi sen skulle betala hade vi inte tillräckligt med kontanter (eftersom vi ju lite oväntat spenderat 400 000 dong på konjak) och skulle använda kort. När Max blev ombedd att slå koden för tredje gången och det stod "Last time for PIN" på displayen sa han stopp. Han frågade om man kunde ta ut pengar nånstans i närheten. Den andre kyparen, som verkade skämmas väldigt mycket vid det här laget, förklarade att man bara gick ut till vänster, sen till höger och så gå cirka tio minuter. "TEN MINUTES???" ropade Max förskräckt. "Oh, you mean TEN METRES!?". "Eeeh, no, maybe five minutes".
Max lämnade mig i deposition och begav sig ut i regnet. Kyparen som skämdes frågade om jag ville ha lite te, men jag var ganska trött på dem och tackade vänligt men bestämt nej.
Till slut fick vi i allafall betalt både buffel, konjak och creme caramel och hittat en taxi från rätt bolag i vilken vi skrattade länge åt kvällen :D

Dimmig utflykt

På påskafton gjorde vi vår hittills mest misslyckade utflykt. Vi hade planerat att åka till Halong Bay som enligt Tomas och Lisa skulle vara idylliskt, lika vackert som ett vykort. Resan dit skulle gå med samma buss som i onsdags, 3.5 timmar, sen skulle vi ha en egen båt där vi fick skaldjurslunch medan båten tog oss runt i den fantastiska övärlden.
Klockan stod på sju igen, och vi vaknade till grå himmel och regn. Men vi skulle ju åka i 3.5 timmar, så det fanns ju inget som sade att vädret inte skulle bli bättre eller vara annorlunda där. Men allteftersom vi kom närmare Halong Bay blev vädret sämre och sämre. När vi åkte längs kusten, där man skulle se de höga klippöarna skjuta upp ur havet såg vi bara vitt. Inte en ö kunde vi skymta i dimman.















Dimmigt värre....















Som tur var gick båtarna ut åtminstone. Guiden (samma som i onsdags) sa att om vädret var allt för dåligt lät de inte båtarna gå ut. Det hade ju varit oerhört snöpligt att ha åkt hela vägen och så fick vi inte ens gå ut med båten.
En hel stor båt, anpassad för ett ganska stort turistsällskap hade vi för oss själv. Ett av de sex borden var dukade med vit duk och fint vikta servetter.
















Lunchen var god, fick till och med pommes frites till barnen. Dock fick vi ideligen göra den lilla mannen som så omsorgsfullt lastade sin vinbricka besviken. Alla de alkoholdrickande ville ha öl. Han ville inte riktigt förstå och frågade om och om igen ifall vi inte ville ha vin. Till slut gav han upp och hämtade brickan med öl och läsk.
Människor bor ute på de här öarna, eller kanske snarare bredvid dem, i så kallade floating villages. De har sina hus på båtar och vi stannade till för att besöka en sån båt där de bedrev en typ av fiskförsäljning. De hade fångat fisk, musslor räkor och annat som de hade i en typ av nät-tankar på båten och som de då sålde.
Andra stoppet var i en helt fantastisk grotta. Enormt stor och vacker med droppsten i alla former.






















Nedan anar man grottans storlek. Vårt sällskap står till vänster i bild.

































Guiden berättade den fantastiska legenden om drakmamman som bott i grottan med sin son, en son som sedermera gifte sig med en människoflicka. Man undrade bara hur gammal den där legenden egentligen var, eftersom ingen känt till grottans existens förrän 1994...
Under hela resan låg dimman tjock, vilket innebar att vi överhuvudtaget inte såg nåt av den fantastiska skärgård som är Halong Bay. Öarna dök inte upp ur dimman förrän vi var helt nära dem, och hela det fantastiska sceneriet var insvept i vitt. Våra planerade vykortsbilder blev inte så vykortsaktiga, men vi insåg det meningslösa i att klaga och gjorde det bästa av situationen, trots att det hela tiden duggregnade lite och var (enligt mig iallafall) lite kyligt.
Efter besöket i grottan åkte vi tillbaka till hamnen, guiden sa "gå på toa nu, för nu kör vi direkt till Hanoi utan stopp".
Alla in i bussen och så bar det iväg. Nä, det var ju det som var problemet. Jag tror knappt vi kom en kilometer innan det blev kö. Totalkö. Helt stopp för det mesta, eller så sniglade vi oss fram. Guiden sa kanske en olycka- det är så vått, eller så är det bröllop. Vi satt fast länge, men så lossnade det! Bara för att bli stopp igen kanske en kilometer senare. Totalstopp igen. När vi stått still i två timmar hade vi kommit ungefär 1 mil. Då tittade Fanny och Ebba upp från sina Nintendon och frågade "Varför stannar vi här?", helt omedvetna om att vi stått still de senaste två timmarna...
Så det blev såklart en låååååång resa hem. Nån gång vid halv sjutiden frågade vi guiden ifall vi inte kunde stanna till vid en affär, så vi kunde köpa lite kex eller nåt. Alla var vid den tiden vrålhungriga och missnöjda. "Det finns en jättebra affär lite längre fram, om ni kan vänta". Det kunde vi naturligtvis. De mycket dunkla byarna längs vägen gav inte mycket hopp om nåt som vi skulle räkna som ätbart. Lisa såg framför sig hur vi inte skulle komma hem, och vara tvungen att ta in på hotell i nån av de här hålorna, och bo i rum där råttor och vägglöss härjade fritt.
När vi kom fram till "den jättebra affären" visade det sig vara en väldigt vietnamesisk affär. En gigantisk lokal, upplyst av dåliga lysrör, tre olika diskar som sålde exakt samma saker. Saker som vi överhuvudtaget inte förstod vad det var. Det fanns absolut ingenting i affären som jag kunde identifiera. Eller jo, till sist lyckades jag hitta en förpackning med jordnötter med kokossmak som vi köpte. Visst, där fanns ju saker som såg ut som kex, men i vietnam kan kex smaka fisk, eller nåt ännu värre och vi var väl inte riktigt sugna på att chansa.
När vi kom tillbaka till bilen möttes våra inköp med ungefär lika stor besvikelse som vi kände gentemot guiden och hans bra affär. Fanny och Ebba kunde inte förstå varför vi inte köpt nåt annat, de kunde inte förstå att det faktiskt inte fanns nånting överhuvudtaget som vi kunde köpa. De klagade högljutt på att middagen var dålig och vi bad så hemskt mycket om ursäkt.
Efter nästan sex timmars bilfärd kom vi åter hem. Klockan var halv tio och det var bara att plocka ut påsklammsteken som stått i ugnen hela dagen, värma på potatissallad och sätta sig och äta. De vuxna hade planerat en partypåsk, men tröttheten tog överhand och det dracks inte många glas vin innan vi alla stupade i säng.

Free flow

Lite bilder från fredagens "free flow of food wine and beer".















Lite "Pork Salut" kanske?














Lisa vågade sig på några av de vietnamesiska efterrätterna. De var inte att rekommendera. Sticky rice med kikärtsröra inuti.















Free flow av glass igen. Andra gången den här dagen.

Långfredagen

Idag vaknade vi till ett nytt ljud. Det regnade. Hela förmiddagen höll det på och dynorna blev våta, men det var fortfarande varmt. Vi hade tänkt gå på Ho Chi Mihn mausuléet idag och Ebba var lite nyfiken på den döda gubben. Men den här gången kollade Tomas innan och det var stängt på fredagar, så vi gick till litteraturens tempel istället. Det visade sig att regnet inte bara gjort våra dynor våta, utan det hade även gjort alla gator fulla med leriga vattenpölar. Dessa blev extra närvarande när man måste gå i rännstenen och moppar, bilar och bussar hela tiden kör förbi en tätt intill. Vi fick göra ett stopp på vägen för att rensa Ebbas sandaler från lera.
Litteraturens tempel var fint, Ebba blev anfallen av en kille som väldigt gärna ville ta ett foto tillsammans med henne, sen provade hon och tappade ett glasarmband på stengolvet och vi köpte det nu inte längre existerande armbandet :) Templet var byggt enligt Feng Shui och när man kommit till slutet var det bara att gå tillbaka. Det är en ingång som gäller.
Sen stod vi alla fyra, jag, Max, Tomas och Ebba i vägkanten och raggade taxi. Tomas hoppade in i framsätet, Max i baksätet och sen beslöt sig taxin för att börja köra. På nåt sätt hade han missat att det stod två människor till där och viftade. Jag lyckades putta undan dörren och röt åt chauffören på språket som alla förstår "HEEEEYY!" och han klämde fram en svag ursäkt.
Vi skulle äta lunch med Lisa, men Tomas hade redan gjort slut på dagens organisationsförmåga och sa till Lisa att vi skulle ringa henne när vi var framme, men lyckades glömma det under taxifärden. Så där stod vi och väntade, tills vi gick till restaurangen för antagligen hade Lisa gått dit. Nä, naturligtvis hade hon inte det, för hon satt på kontoret och väntade på att Tomas skulle ringa. Men efter några extra turer var vi alla samlade och åt en mycket god lunch.
En snabb sväng hemma, Max hann ta en tupplur, sen iväg och hämta Fanny i skolan och Lova på dagis. Därifrån tog alla utom Tomas en taxi till Fannys glassbar, som faktisk heter Fannys. Ebba, Fanny och jag satt i baksätet, jag med Lova i knäet, samt en stor kamera, en stor väska, Fannys skolväska och så vagnen i bagaget. När taxin stannade stod det så mycket moppar på trottoaren att jag knappt kunde öppna dörren, men jag lyckades åla mig ur bilen med Lova i famnen, försökte fiska upp väskor och kameror. Fanny höll på att glömma sin skolväska och jag konstaterade att jag och Max är vana vid ett barn, inte tre.
Lisa hade redan grundat med tre kulor på Fannys, och var redo fick köra lite mer privat. Jag åt sammanlagt sex kulor, Max en banana split och tre kulor, Lisa åt en glassbakelse och en kula till, förutom de tre första, tjejerna åt varsin stor glass och sen varsin kula till. Som grädde på moset köpte vi med oss ett par paket glass hem :)
En snabb sväng hem igen, en drink i den nya hammocken, lite prat med grannarna och sen beställa en taxi till kvällens skaldjursbuffé (ja, det blev en del mat, men är det påsk så är det). Det var oerhört fräscht och mycket och till mångas glädje "free flow of beer and wine". Andra uppskattade chokladfontänen, tårtorna och glassen. Lekrummet uppskattades nog både av de som satt där och ritade och de andra som ägnade sig mer åt det fria flödet.
Vi uppskattade att ungefär femton glas vin konsumerades vid vårt bord, vilket de andra gästerna kanske kunde ana när sällskapets äldsta herre stoppade in ätpinnarna i öronen och sen gjorde utfall för att knipa sin bror i bröstvårtan med samma pinnar :)
Nu har taxin lämnat av oss hemma, det regnar lite igen och snart ska vi väl alla gå och lägga oss. Det är tidigt upp imorgon igen då färden går till Halong Bay.















Basket/badmintonplanen utanför huset. Familjen Thiel bor i närmsta halvan.















Utflykt till litteraturens tempel.














Lunch med Lisa, vilket inte är så vanligt. Jättegod mat. Som alltid.

























På Fannys glasställe kan visst vad som helst hända.

Sköldpaddstempel och spännande lunch

Blev ett sent inlägg idag. Det har spelats badminton så att svetten lackade. Det här var inte bara dagen då vi spelade badminton, utan även den varmaste och klibbigaste dagen hittills. Det såg inte så varmt ut, lite molnigt och kanske risk för regn, så i morse gav Max Ebba en långärmad tröja till kjolen och så gav vi oss av på dagens äventyr. Det började med att jag faktiskt hittade en fin hjälm, i affären som ligger här alldeles nära. De har väldigt söta hjälmar här, som ser lite ut som kepsar. De är säkert inte så bra hjälmar, men de har dem som moppehjälmar. Jag tänkte ha min som cykelhjälm hemma. Just nu kör jag ju utan hjälm, så en moppehjälm från Vietnam borde väl vara bättre än det kan man tycka. Vi gjorde några tappra försök att fråga om vi kunde lämna hjälmen där så länge och hämta den sen, men hon trodde bara vi ville ha en plastpåse så det hela slutade med att Max sprang hem med hjälmen medan jag och Ebba vankade lite upp och ner längs gatan.
Denna gången gick det bättre med taxin och vi betalade knappt 50 000 (istället för 500 000 som förra gången). Vi blev avsläppta vid sköldpaddstemplet vid sjön, betalade de 4 kr per person det kostade att gå in och gick sen runt i templet, tittade länge efter en glimt av en sköldpadda i vattnet, tyvärr utan resultat. Hade vi lyckats få syn på en hade vi fått lycka resten av livet. Istället såg vi en katt utan svans (alltså Pelle Svanslös) och en fjäril som dök ner i den gröna sörjan som är sjön och kämpade länge för sitt liv. En kvinna kom fram och spontankramade mig och log hysteriskt, och som vanligt var allas blickar på Ebba.





















Redan här började Ebba bli väldigt varm och klistrig. Hon är ju inte direkt frusen av sig från början, och långärmad tröja i över 30 graders klibbig kvav hetta var nog lite för mycket. Vi köpte varsin solfjäder och fladdrade allt vad vi kunde.





















Planen var att träffa Tomas och äta, efter att han varit på språkkurs med Lisa. Vi gick och slöshoppade lite medan vi väntade. Ett kamerafodral till Ebba, några hattar och kepsar. Sen blev det för bra för Ebba och vi fick akutköpa en solklänning och byta om i ett hörn i butiken. Bästa stunden hade hon i den lite lyxigare skoaffär där Max (naturligtvis utan att lyckas) sökte efter storlek 45. De hade air conditioner.















Tomas kom på sin cykel, men hade redan lunchat med LIsa. Vi var dock hungriga och törstiga och beslöt oss för att gå till ett ställe som Max kompis tipsat om, och som var i närheten. Det var en liten bit att gå (det är det alltid) men stället verkade trevligt och jag och Max tog varsin lunchmeny, en fiskbaserad och en köttbaserad och vi hittade en köttbit till Ebba.
Först var det jättefina färska vårrullar, fiskmenyn var god, även om bläckfisk alltid är lite tuggigt (Ebba trodde vi har helt sjuka som åt de där sugproppsklädda armarna) och även kötträtterna var fina. På menyn stod det sen nåt om stekt banan till efterrätt. Jag tänkte på pappas stekta banan där hemma och tänkte att om det bara är någonstans i närheten så är jag nöjd. Det var det inte.















Vi fick in en skål med nåt som såg ut som fiskägg. Jag blev lite skeptisk. Var är bananen? Naturligtvis var jag tvungen att smaka, även om det verkligen inte såg aptitligt ut. Det var slemmigt och mycket mycket sött. Jag drog slutsatsen att det var någon typ av ris i kondenserade mjölk. Riset var dock helt runt och genomskinligt, vilket gjorde att det precis såg ut som fiskrom. I sörjan låg några konstiga grå bitar som kan ha varit banan. Det kan även ha varit nåt helt annat. Det hade inte mycket med den typen av banan jag känner till att göra.




















Max fick nästan panik när jag sa att det var ris. " Det är som risgrynsgröt" Jag kommer att spy, jag kommer att spy!!" Ebba såg förfärad ut. Såg väl framför sig hur Max skulle spy upp bläckfisk och fiskägg.
Max smakade också, lyckades inte kräkas, men tyckte väl inte heller det var så gott. En sked eller två gick ner, men sen var det bara lite för sött och slemmigt.
Till detta skulle vi få kaffe, men Max hade glömt påpeka att vi ville ha det varmt (vilket man tydligen var tvungen att göra) och vi fick in det kallt. Som tur är passar det vietnamesiska, choklad-nötiga kaffet väldigt bra att drickas kallt. Sista överraskningen var att de två kulor glass vi beställde till Ebba var två kulor av varje smak, serverade i två olika tallrikar. Det gjorde att även jag och Max fick en munsbit glass i alla fall.
Efter lunchen åkte vi hem, då hade Fanny kommit från skolan och Lisa från jobbet. Vi tog det lugnt ett tag innan middagen och sen har vi som sagt spelat badminton resten av kvällen och nu är alla badmintonspelare nyduschade och vi sitter och datar i den varma kvällen.