Stackars Ebba

Inatt hade stackars Ebba det inte roligt med feber som hela tiden störde sömnen, så i morse var både hon och Max trötta och slitna och satt med röda ögon vid frukostbordet. Ebba fick i sig lite alvedon och mådde lite bättre, men trivdes fortfarande bäst nedbäddad i en fåtölj framför tvn. Stackarn har nog fått en släng av den influensa som snart alla i huset, samt förra omgången av besökare har tampats med på ett eller annat sätt. Min dust med sjukan var dock lindrig, en halv dags huvudvärk och lite hängig, och Max har hittills klarat sig helt. Men nu är det alltså Ebbas tur att omsöm svettas ömsom frysa. Vi hoppas alla att hon blir riktigt frisk snart.
















Eftersom vi hade lite ärenden kvar på stan, några presenter som skulle köpas och lite smått och gott som man planerat köpa men ännu inte sprungit på, tog jag och Tomas en taxi in till gamla stan där Lisa mötte upp. Inget ont om att shoppa med Tomas, men Lisa var ändå ett litet strå vassare på att både minnas och hitta till de butiker där de gjort fina fynd tidigare. Det är aldrig lika lätt som att shoppa i Sverige, både på grund av att man inte hittar, att det ser likadant ut överallt samt de medföljande språkförbistringarna, men den här gången gick det oväntat smidigt. Innan lunch hade vi lyckats göra alla våra inköp. Jättefina presenter blev det, men exakt vad kan jag ju inte berätta :) Själv köpte jag en fin väska och en liten blus till sjuklingen där hemma.






























Tomas och Lisa hittade ett Mahjongspel som de slog till på och nu kanske det blir turneringar här ikväll. Gin och Mahjong-kväll har Tomas bestämt. Antar att det blir Glass och Mahjong för min del. Inte fy skam det heller.
Lunchen intogs på ett ställe där Lisa och Tomas ätit en gång förut. Trots att det innebar vissa problem för dem, offrade de sig och satt på golvet för min skull. Det gav ändå en lite extra genuin touch att sitta där på kuddar på golvet och äta med pinnar, och så var det ju lite roligt att se hur Tomas försöke fälla ihop kroppen och inta en någorlunda bekväm ställning, och att Lisa lunchen igenom satt med sin datorväska i knät för att ingen skulle se in i hennes kjol. Maten var god, inte den godaste med klart godkänd. Tycker nog att gårdagens Bun Cha på plaststolen ändå är ett strå vassare i all sin enkelhet. Vi fick dock in en oerhört stark soya och chilisås till de färska vårrullarna idag, som fick hela munnen att domna redan efter första doppet. Ganska lik känsla som man får hos tandläkaren när bedövningen börjar släppa. Vi doppade inte så mycket mer sen efter den där första upplevelsen.








































Efter lunch tog vi en snabb visit på tygmarknaden och Tomas hittade lite grövre tyg till två jackor som ska beskrivas för den lite sura skräddartjejen senare i eftermiddag, då vi ändå ska dit och hämta de saker jag lämnade in för ändring igår.















Nu har Tomas gått för att hämta barnen, Max och Ebba ligger där uppe och vilar och jag hör hur Hanh stökar runt och ordnar mat i köket. Vädret är oerhört klibbigt och varmt, men regnet har hållit sig borta och badmintonplanen har torkat upp. Hoppas även vinden håller sig lugn så det kan bli lite spel ikväll!
Jag blev aldrig riktigt färdig att lägga upp inlägget, så här kommer ett litet tillägg :)
Lisa kom hem från jobbet och vi konstaterade att det var tisdag och att aerobics stod på schemat. Lisa och grannen Elsa försöker motionera så gott det går här i Hanoi. Naturligtvis är joggingturer inte helt enkla att få till i trafiken och inte heller är det så tätt mellan gymen. Möjligtvis kan man smyga sig ner till sjön tidigt om morgnarna och sälla sig till de lite äldre damer som då står där och utför thai chi, iklädda i något som ser ut som pyamas (denna typ av kläder ser man dock även mitt på dagen på stan, gärna småmönstrat tyg, pyamasblus och underknätlånga byxor i samma tyg... ). Dock har Lisa och Elsa hittat ett hotell med gym, där de på tisdagkvällar erbjuder aerobics. Förväntan var verkligen hög från min sida när vi knatade iväg vid sextiden, genom nästan olidlig rusningstrafik där man tvingades gå rakt ut i moppeströmmen om man överhuvudtaget skulle komma över. Alltid lite läskigt när mopedtrafikanterna bokstavligen stryker sig eller sina mopeder mot kroppen på en.
Hotellet var tjusigt värre, och skulle just denna kväll vara värd för ett stort möte så det var metalldetektor och scanning av väska när vi kom. Uppe på gymet blev Lisa och Elsa glatt hälsade och alla frågade var de hållit hus på sistone: "Bissi bissi?".
Vi placerade oss mitt i lokalen, instruktören hade på sig röd träningsBH och matchande hotpants, medan de flesta andra hade en annan pyamasliknande outfit bestående av blå stora shorts och ljusblå stor tröja. Kanske något som gymet erbjöd?
Det hela körde igång och visade sig vara aerobics möter friskis. De olika rörelserna sattes aldrig ihop till en koreografi, vilket är vad som brukar ske under ett svenskt aerobicspass. Här gjorde man rörelse efter rörelse, alltid i en hisnande hastighet medan det till högt discodunk räknades högt till åtta. Under en period tog vi fram mattor och körde lite step, och under ungefär tjugo minuter stod vi och juckade med våra underliv för allt vad tygen höll, medan armarna utförde diverse övningar. Höftjuckandet är inte ett vanligt inslag i ett svensk aerobicspass, men verkade ha väldigt stor betydelse här. Det var jobbigt och vi svettades ymnigt men jag förstod naturligtvis inte ett enda ord under hela passet (att de räknade till åtta var nåt Lisa berättade efteråt :) ) Det var även en upplevelse att se mitt huvud sticka upp där bakom de andra deltagarnas, det händer inte heller ofta i Sverige :) Tyvärr hade jag inte kameran med så varken höftjuck, pyamaser eller att jag var en av de längre deltagarna på passet förevigades, annat än i mitt minne.
Nu har vi kommit hem, duschat, ätit och det är snart dags för kaffe och resten av glassbaljan! Ebba verkar må lite bättre nu, vi hoppas att det släpper helt till imorgon så att hemresan inte blir för jobbig.

2 comments:

Inga Ericson said...

Ja, stackars Ebba, jag som trodde att hon var frisk. Men hon såg ut att ha det rätt bra där i stolen och med Max som pysslade med henne.
Jag gillade verkligen ditt gym-reportage; det gjorde inget att du inte kunde ta några bilder när du är så bra på att beskriva det så att man i alla fall ser allt i huvudet.

Olu said...

Jag håller verkligen med Inga att det inte behövs någon kamera.Jag har bilden fullständigt klar för mig ändå. Du har väl sett ut ungefär som Bill Murray gjorde när han stod i hissen tillsammans med japanerna i "Lost in translation". Måste vara härlig känsla att vara bland de längsta i gruppen!
Vi håller tummarna för att Ebba ska vara frisk när hon vaknar och att ni får en riktigt bra hemresa!