Skoldag och visit i silkesbyn

Idag skulle Ebba äntligen få följa med Fanny till skolan. Hon klädde sig i den jättefina nya blusen som hon fått av Lisa, och som Fanny har likadan, och randig kjol som hon dubbelkollat med Lisa så att den passade till.
Tomas gick och lämnade alla tre barnen, och efter frukost begav vi kvarvarande vuxna oss med taxi till silkesbyn. Det låter romantiskt eller hur? Som en liten by utanför Hanoi där de håller på med silke. Det är en lerig förort där silkesmaskinerna står dunkande i gränderna och mängder av silke i alla färger och former finns till försäljning. Taxin lämnade av oss vid en annan ingång än den Tomas och Lisa använt tidigare och enbart förlitade på Tomas lokalsinne traskade vi genom en labyrint av gränder tills vi hittade rätt. Vi gick runt bland sidengrejerna och köpte en del nattlinnen, morgonrock, pyamas och några klänningar till Ebba.
Vi hade lovat att hämta Ebba i skolan klockan tolv, men som vanligt var det svårt att få tag på en taxi. Ännu svårare än vanligt faktisk eftersom vi befann oss ute i förorten och taxibilarna kom inte så tätt.
Till slut lyckades vi hitta en taxi, efter att ha gått en bit och Max lyckats glatta i leran. Det har regnat igen och det är oerhört lerigt överallt, även på asfalten. Varken jag eller Tomas kan förstå var leran kommer ifrån, är det så att den sipprar upp genom de dåliga vägarna och trottoarerna? Nån kanske har en teori?
















När vi kom till skolan ville Ebba absolut inte gå hem och hon fick lärarinnans tillåtelse att stanna ända till tre och vi gick istället till Tomas favorit-Bun Cha-ställe för att äta lunch. Bun Cha är som en buljong med grillade köttbitar och köttbullar i. Till dem får man en tallrik med nudlar, en stor skål med grönt, sallad, mynta och groddar. Detta blandar man lite som man vill och äter så gott man kan med pinnar. Oerhört gott!
Tomas ställe var ett riktigt vietnames-ställe ute på gatan där man satt på små plastpallar vid små plastbord. Max passade på att få sina vid det här laget mycket leriga skor putsade. Killen kommer och erbjuder putsning, tar Max skor och ger honom ett par flipflops i storlek 37 som han kan använda så länge. I Max fall innebar det att han kunde vila sina fötter ovanpå flipflopsen medan vi lunchade. Naturligtvis kunde killen kilat iväg med Max skor och lämnat honom åt sitt öde ihop med flipflopsen, men ärlighet verkar vara det som gäller och han kom tillbaka med ett par mycket välputsade skor lagom till vi skulle gå.
Vi tog nu en taxi in till stan för att hitta ett nytt UV- filter till vår kamera (det andra sprack när kameran for i golvet av gungningarna på båten i Halong Bay), en Mac OS Snow Leopard skiva till Tomas vars dator inte längre fungerar och kanske nåt annat kul.
Hanoi är dock en stad som är otroligt svår att orientera sig i. Jag har faktiskt aldrig varit med om nåt liknande. Det är omöjligt att hålla reda på riktningar och det ser likadant ut överallt. Även de husen som inte är affärer är likadana. Hela tiden tänker jag "Men det här känner jag igen! Det är här som... nä, det är bara ännu ett gult hus med mur runt om och gröna fönsterluckor". Man vet med andra ord aldrig var man är.
Nu siktade vi på "kamera gatan" som vi visste att vi sett nånstans. Vi hamnade tyvärr inte helt rätt och gick och gick och hittade till slut ett ställe som sålde det vi sökte till kameran. Operativsystemet till Macen verkade dock svårare. Emellertid hamnade vi plötsligt rakt framför Fannys glasställe och kunde såklart inte motstå att gå in och äta tre kulor var. Jag provade en ny sort, Macadamia-Vanilla, som var oerhört god, och beslöt att köpa med ett paket hem. Vi brukar köpa de små paketen, halvliters, men av den här sorten hade de bara den stora förpackningen. Hur stor är den? frågade vi. Tjejen gick ut och hämtade och kom tillbaka med nåt som såg ut som en mindre balja. "Det blir bra det!" sa Max och Tomas ögon blev stora som tefat och började rulla runt i hans huvud "Men den är ju jääääättte stor!". Varken jag eller Max tvivlade på att det skulle vara några problem att äta upp baljan med glass och vi skyndade att ta en taxi hem så den inte skulle smälta.
Tomas hämtade barnen i skolan, jag hämtade kläderna hos skräddaren och Max sprang mot frysen med glassen. När Ebba kom var hon som en liten urvriden trasa. Axlarna slokade och hon hade inte ens energi nog att bli glad åt sina silkesklänningar eller sin egendesignade klänning som kommit från skräddaren. Hon hade huvudvärk och ville bara gå och lägga sig. Vi lät henne sova i en timme men när hon vaknade igen verkade hon ha lite feber och inte alls må bra. Hon bäddades ner i soffan och barnen tittade på TV.




















Hund som har accepterat sitt öde?


Tyvärr hade vi ett par ärenden kvar att göra. Jag behövde göra några ändringar på klänningarna från skräddaren, Tomas behövde fortfarande snöleoparden och så skulle vi lämna in bilder för förstoring på träpanå.
Eftersom Ebba inte ville att Max skulle gå gick jag och Tomas iväg och ordnade på ett lite oväntat smidigt sätt alla ärenden, till och med Snow Leopard fick vi tag i.
När vi kom hem åt vi middag som Hanh hade lagat. Ebba kom upp igen och verkade må mycket bättre. Hon berättade att Max hackat en tablett och blandat med coca cola vilket gjort det mycket lättare att få ner :) De andra barnen gick och lade sig, och nu ligger Ebba däruppe och har väl vissa sömnsvårigheter, men hon verkar inte lika risig som tidigare.
Vi har just druckit kaffe efter att ha satt i oss halva baljan med glass :) Inga problem alls.