Påsk och en misslyckad middag

Igår var det påskdagen och på förmiddagen deklarerade Fanny ledset att det inte alls kändes som påsk. Vår aningen tillkämpade påskmiddag klockan tio kvällen innan var tydligen inte tillräckligt för att den rätta stämningen skulle infinna sig.
Vi kände oss såklart som dåliga vuxna som inte ordnat påskstämning och jag, Max och Lisa gick till affären och lyckades hitta både marsipan och karamellfärg (dock bara röd och grön, antar att resten av invånarna på Swedish Camp köpt upp den gula). Det blev tillräckligt för att göra både fejkäggmackor (visserligen med grön gula istället för gul, men vi låtsades att det var välkokta ägg) och en mängd påskfigurer i olika färger och former.

















Barnen klädde sig i sina gulaste kläder och fick varierande sminkning, några påsk-kärringar och några rödnästa kycklingar.















Medan jag och Lisa påskpysslat marsipankreationer hade Max och Tomas knåpat ihop en imponerande påskmiddag. Hemgjorda köttbullar, nästan prinskorvar, ägg, räkor, sallad, den goda majonäsen som heter Lisa och mycket annat gott. Alla åt och äntligen tyckte barnen att det kändes som påsk.





















Klockan tre var det dags att gömma ägg på campen. Det var en amerikansk tjej som organiserat det hela och bidragit med de visserligen väldigt små, men fina påskäggen som nu var fyllda med godis. Förväntan liksom ljudvolymen var hög när alla campens barn samlades för att lyssna medan Amy (amerikanskan) gick igenom reglerna: Äggen skulle hittas, och sedan direkt lämnas i korgen för att sedan delas upp rättvist. Startskottet gick och barnen for iväg i hög fart åt alla håll medan föräldrarna stod med kameror på magen och pratade om vädret. Förutom två bröder som stod en bit bort och slogs :)
Glada rop när ägg hittades och som det såg ut följdes reglerna. Ingen vet om alla ägg hamnade i korgen, kanske kommer det dyka upp godisfyllda ägg här en tid framöver :)









































Nästa organisatoriska utmaning kom när äggen skulle delas upp. Man insåg ganska fort att det fungerade mycket dåligt att låta barnen stå i kö till påskharen. Istället fick haren gå fram och tillbaka i ledet och dela upp äggen mellan barnen. Trots några nya kliande myggbett verkade alla barn nöjda när det hela var över och de hade dragit sig tillbaka för att njuta av godsakerna.





















Medan barnen åt godis tog vi vuxna det lugnt, läste och slappade. Efter lördagens äventyr var det skönt att ha en dag på campen när vi bara tog det lugnt.
Innan vi åkte hit hade Max fått tips av en kompis om en restaurang som skulle servera en fantastisk buffelstek. Det var samma ställe som serverade den tveksamma efterrätten häromdagen, men då kunde man bara äta lunchmeny så vi ville gärna prova gå dit en kväll. Igår blev det till slut bestämt att jag och Max skulle gå ut och äta själv, medan Lisa, Tomas och barnen åt middag hemma. Ebba skulle få följa med Fanny till skolan på måndagen och det var viktigt att komma i säng i tid, vilket är svårt att garantera vid restaurangbesök.
Jag och Max klädde oss fina, jag knäppte till och med på pärlhalsbandet jag köpt under Halong Bay-utflykten. Vi gick ut till stora vägen och började ragga taxi, en sysselsättning som man nu lärt sig tar minst tio minuter. Inte så att det inte finns några taxibilar, men man måste hitta en från ett av de "säkra" bolagen, som inte är upptagen, vilket inte är det lättaste. Inte för att alla de "säkra" bolagen är så säkra, med tanke på vår tidigare blåsning.
Vi fick i allafall en taxi, men redan här började det gå dåligt. Så fort vi började köra insåg man att allt inte stod rätt till. Vi visade chauffören visitkortet från restaurangen, han nickade och började köra, men plockade i samma andetag upp sin telefon och började ringa. Han hade med andra ord ingen aning om var restaurangen låg. Att han inte visste vart vi skulle blev ännu mer tydligt när han sniglade sig fram genom stan, något som vanligtvis inte kännetecknar Hanois taxichaffisar. Gång på gång ringde han och diskuterade med någon i telefon. Till slut sniglade vi fram längs en ganska smal gata medan han kastade blickar mot sidogatorna. Jag och Max var övertygade om att vi var helt fel, taxichauffören vände och körde tillbaka, sen vände igen och åt andra hållet. Till slut, efter ett sista samtal, vågade han köra in på en av sidogatorna och det visade sig att vi kommit rätt! Dessutom fick vi betala rätt pris.
På restaurangen började saker och ting gå dåligt när kyparen insisterade att vi skulle ta lite grönsaker till vår buffelfilé. Jojo, det kunde vi väl. Bean sprouts lät bra tyckte vi. Han sprang iväg med vår beställning men var snart tillbaka. Nä. Bean sprouts fanns inte, vill ni inte ha pumpa? "Nej tack, inte pumpa, men gärna de här svamparna med honung". Han sprang iväg igen och kom tillbaka igen- inga svampar med honung att få tag på, säkert att vi inte vill ha pumpa? Nej, fortfarande vill vi inte ha pumpa, men ok, vi kan tänka oss kål. Vår mat var på gång, men vi hade inte fått beställa dricka än. När förrätten (färska vårrullar såklart) kom in frågade vi försynt om vi kunde få se vinmenyn. Jo det gick bra. När förrätten var uppäten fick Max in ett yttepyttelitet glas vitt vin. Sen kom buffelfilén som verkligen var jättegod. Fantastiskt mör och fin, men det ris som den skulle serveras med dök inte upp förrän vi ätit upp. Då väntade vi fortfarande på en sallad som skulle kommit till förrätten, som vi sett komma upp och sen försvinna ner till köket igen. Max lyckades någon gång under huvudrätten fånga kyparens uppmärksamhet under en såpass lång stund att han kunde beställa ett glas rött vin. Detta glas dök dock inte upp förrän huvudrätten var uppäten, så det fick drickas till salladen som dök upp ungefär samtidigt. Kan även nämnas att den där kålen vi beställde hade ersatts med något som kallas för "Morning Glory" när den dök upp på vårt bord, men vi orkade inte bry oss.
Den mycket dåliga servicen var svår att förstå, eftersom restaurangen denna kväll inte hade överdrivet många gäster, men väldigt många kypare och servitriser som sprang hit och dit medan de förvirrat tittade på de gula lappar de skrev beställningarna på.
Till efterrätt beställde jag creme caramel med vaniljglass och färsk frukt och Max en chokladmousse. Jag fick in vaniljglass, färsk frukt och nåt som de sa var "karamellglass". Jag kallade på kyparen och påpekade att detta inte var creme caramel. Han sa att de brukade servera creme caramel så här. Jag stod på mig och då erkände han att det inte var creme caramel. Och så försvann han. När vi ätit upp chokladmoussen kom han med creme caramel. Då hade all min andra glass smält. Creme caramel smakade dessutom absolut ingenting. Inte ens grädde.
Till efterrätten ville Max ha konjak. Det fanns en del konjak i menyn och han sa att han ville ha ett glas av en sort. Kyparen sa att han inte trodde de hade den sorten. Max sa att han ville ha ett glas Hennessey och kyparen sa att han inte visste, men han skulle se vad de hade. Efter ett tag kom han tillbaka med två konjakglas. Vi sa att det vi bara beställt ett glas. Han försvann igen och kom tillbaka med en 20 cl konjakflaska som han öppnade och hällde upp ca 2 centiliter i glaset. Sen satte han flaskan på bordet och försvann. Vi började ana oråd. Vi ville inte alls köpa hela den där flaskan. Vi kallade på kyparen och sa att vi bara ville ha ett glas och han sa att den här sorten kunde man bara köpa på hel flaska. Vi tyckte att det kunde ju varit nåt han kunde informera om innan han öppnat och hällt upp den.
När notan efter mycket lång väntan kom in fanns en öl samt en apelsinjuice med som vi varken beställt eller druckit. Dessutom fanns ett stycke konjakflaska för 1.9 miljoner dong med, alltså ungefär 700 svenska kronor. Vi var, helt naturligt kan tyckas, inte speciellt intresserade av att köpa 20 cl konjak till detta pris. Det blev såklart diskussioner, men kyparen förstod till slut att vi inte tänkte betala och att han borde sagt nåt, och istället delade de priset på 5 och ansåg att Max fått en fyra. 400 000 dong, alltså ungefär 160 SKR kostade de här två centilitrerna konjak till slut. Då orkade vi inte tjafsa mer utan ville bara hem. Kyparen stormade iväg och slängde menyn i ett bord längre bort och jag och Max utväxlade en blick genom vilken vi beslöt att aldrig mer återvända till Madame Hien, eller ens rekommendera restaurangen.
Redan här kunde vi dock fnissa lite åt hela kvällen, som ju bara gått så oerhört dåligt.
När vi sen skulle betala hade vi inte tillräckligt med kontanter (eftersom vi ju lite oväntat spenderat 400 000 dong på konjak) och skulle använda kort. När Max blev ombedd att slå koden för tredje gången och det stod "Last time for PIN" på displayen sa han stopp. Han frågade om man kunde ta ut pengar nånstans i närheten. Den andre kyparen, som verkade skämmas väldigt mycket vid det här laget, förklarade att man bara gick ut till vänster, sen till höger och så gå cirka tio minuter. "TEN MINUTES???" ropade Max förskräckt. "Oh, you mean TEN METRES!?". "Eeeh, no, maybe five minutes".
Max lämnade mig i deposition och begav sig ut i regnet. Kyparen som skämdes frågade om jag ville ha lite te, men jag var ganska trött på dem och tackade vänligt men bestämt nej.
Till slut fick vi i allafall betalt både buffel, konjak och creme caramel och hittat en taxi från rätt bolag i vilken vi skrattade länge åt kvällen :D