Ta i trä och jag ropar inte hej

Sen mina vänner, och nu även jag, fått barn har en typ av skockfull stämning letat sig in i mail och konversationer. Det handlar om det här med rutinerna som kan te sig som rutiner och som sen plötsligt ändras. Och att man aldrig, aldrig får ta det för givet. Så fort man yttrar minsta lilla glädje över att något funkar bra just nu, måste man säkra sig och säga "jag VET att det kan komma att ändras närsomhelst, jag ropar inte hej, taiträtaiträ". För om man inte gör det så kommer genast någon, som antingen bara är allmänt bättre vetande, eller har fler och äldre barn än en själv, och berättar förnumstigt att man minsann inte ska ta nåt för givet, för det som är en rutin idag är orutin imorgon och då står man minsann där med skägget i brevlådan, sådeså. Därför blir alla mina mammavänners glädjerop över en, för tillfället lyckad vardag, avbrutna av dessa parenteser, kanske för att inte utmana ödet och andra, mycket erfarna mammor. Kan vi inte en gång för alla bara ta i trä, komma överens om att vi inte ropar hej och inte tar någon lycka för givet och ägna oss åt att njuta av det som faktiskt just nu funkar?
Hos oss har Vira magknip på nätterna. Trots att BVC- Marie-Louise inte verkar tro att det är magen, så tror jag ändå det. Jag har blivit lite bättre på fis-gympan, jag ska fixa en yttepytteliten vetepåse att lägga på lilla Viras runda mage och jag dricker ett te som enligt ett stort antal trådar på Föräldraliv ska hjälpa. För det är tråkigt att se henne ligga där och ha knip, och det är också tråkigt för mig att vakna av detta. Jo, så kör jag massage såklart, men jag såg att det skulle ta 10-15 dagar innan den gav resultat... men det är väl bara att stå ut.
På dagen sover hon dock som en liten ängel. Nu har vi just kommit hem från en 7 kilometers rask promenad där vi njutit av de fantastiska, höstfärgade trädgårdarna på Bellevue. Eller jag har njutit kanske är mer korrekt, Vira sov ju hela tiden. Nu har hon just ätit och somnat på amningskudden här framför mig. Senaste veckorna har hon blivit så ljudlig, det är små stön och gnyende och knorrande och små skrik. Oerhört söta och mysiga allihop. Hon har även börjat uppskatta sitt nya babygym, sin nya Tummen-dekoration till vagnen och igår när vi var på besök hos Klinte och Elliot läste vi en bok som hette Prikker och pletter som genast blev Viras favoritbok. Har redan beställt ett eget exemplar på nätet. Så smått börjar hon bli mer medveten om omvärlden och om sin familj!
Nu ska vi byta blöja och Vira ska få hoppa ur sin pyamas, bättre sent än aldrig :)