Ååh sjukling!

Idag har jag verkligen fått känna på det jobbiga mammalivet. Stackars Vira har sån feber och så fort hon inte sover skriker hon och ingenting verkar göra henne glad. Stackarn är så hes och har hosta och det är fullkomligt beklämmande att höra hennes små rossliga host och se hennes alldeles rödkantade blanka ögon. Men hur synd jag än tycker om henne måste jag ändå stoppa i mina öronproppar för att inte bli alldeles från vettet när hon skriker och skriker. Dels för mina stackars tinnitusöron men också för att dessa gula skumploppar tar lite udden av den psykiska pressen och gör hela situationen lite lättare att hantera. Med stela och av utmattning darrande armar bär jag Vira fram och tillbaka och sjunger vekt mina vaggvisor medan hon med stor framgång överröstar mina sångförsök. Armbågsleden värker när jag taktfast guppar henne upp och ner och försöker tänka att jag inte ska bli galen och när hon till slut snyftat sig till sömns försöker jag så smidigt jag bara kan liksom hälla ner henne i sittern. Där sover hon bäst med sin täppta näsa och så fort jag hör henne gny kan jag vippa och ibland få henne att somna om. Men själva nedhällandet är oftare misslyckat än framgångsrikt och så fort hennes fötter fått kontakt med sittern slår hon upp ögonen, skrynklar ihop sitt lilla röda ansikte och börjar storgråta. Då kan jag försöka vippa och få henne på andra tankar, men egentligen är det lika bra att ge upp och plocka upp henne igen och gå vidare. Min bästa vän i detta drama är herr Alvedon som gör henne tillfälligt gladare och sugen på att äta. Tyvärr är han endast behjälplig fyra gånger om dygnet. Min andra bästa vän heter Max som gör både Vira och mig glada när han kommer hem från jobbet och avlastar oss från varandra.