Lille skrutt

Belöningen för ett väl genomfört surpriseparty var att både jag och Vira blev förkylda. Natten mellan söndag och måndag vaknade jag (en av de typ 4 gånger/natt som Vira vill ha mat nuförtiden) och hade jätteont i halsen. Jag hade så ont att jag bemödade mig att gå upp ur sängen och hämta en Strepsil (fast vattenflaskan var tom också så jag hade två anledningar egentligen). Detta gjorde jag trots att jag visste att jag skulle somna med tabletten i munnen och att tungan typ skulle domna bort, vilket naturligtvis hände.
Efter helgens galej var jag mäkta trött, men vi hade tid på BVC klockan elva och sen hade ambitiösa Klinte bokat in möten på en massa dagis som vi skulle kolla upp. Så jag bet ihop och gav mig iväg. Precis som jag gissat vägde Vira 6 kg och nu är hon 62 cm lång.
Efter BVC tog vi en tur inom Apoteket och här började Vira kinka. Efter inhandling av förkylningslindrande medel skickade jag Klinte till Lieto för att handla macka och kaffe, medan jag gick tillbaka till BVC för att amma. Vira däckade helt och vi tog bussen mot Elinelund. När vi gått av och lokaliserat det första dagiset kom vi ihåg maten och Klinte insåg att det läckt kaffe i hennes alldeles nya vagn-väska med mugghållare. Vi gick in på dagiset, men kom fram till att vi skulle äta först, medan mat och kaffe var någorlunda varmt. Där, bakom ett skjul låg några blöta lastpallar på vilka vi dukade upp. Det regnade smått och var kyligt på det där olidliga skånska viset och jag prisade Max som lagt ner ett sittunderlag i min skötväska. Det kändes nära nog episkt att inta medhavd lunch, sittandes i regnet på några lastpallar bakom ett skjul på ett dagis. Vi försökte få det hela att kännas normalt och vinkade lite åt de som gick förbi och tittade konstigt.
När vi sen kom in på dagiset började Vira skrika nästan direkt och jag fick gå ut med henne och hon gallskrek och var alldeles uppjagad. Så Klinte fick fråga ut personalen och jag fick ta hand om Virisen.
Nästa dagis gick jag inte ens in, för hon var så instabil i sin sömn. Istället körde jag båda vagnarna runt runt i Hyllie Park, förbi Kyrka, Folkhögskola och Äldreboende och allt vad där var.
Dagis numer tre var uteförskola, som inte var så nitiska med att vara ute, men ändå byggde på det som jag lärt mig heter "utepedagogik". Här fick jag bära Vira hela tiden, förutom de stunder då Klinte var snäll nog och avlastade (Elliott sov som en sten under hela vår dagis-tur....).
Ibland så somnade Vira, och jag försökte smyyyyga ner henne i vagnen, men hon började gallskrika som på beställning. När vi gick mot sista dagiset gallskrek hon i vagnen och jag beslöt mig för att gå hem istället. Jag fick plocka upp henne och gå med min lilla lurviga skrikande isbjörn på armen och köra vagnen med andra. När jag inte orkade längre satte jag henne så hon såg och då var hon hyfsat nöjd och till slut kunde jag lägga henne ner och så somnade hon.
Jag vet nu att detta beteendet berodde på en förkylning. Det har varit den jobbigaste natten hittills, hon har inte kunnat andas och har skrikit och varit ledsen och Max har gått runt med henne. Nu har jag nässugit henne två gånger och fått i henne lite alvedon och nu sover hon i sittern. Det verkar bara så himla jobbigt att vara förkyld när man inte vet hur man snyter sig.