Så mycket hemlisar

För de som inte varit här nere i Malmö i helgen får jag väl snabbt dra historien om Max suprisefest. Det var för ungefär två veckor sedan som jag med lätt panik insåg att vi skulle vara hemma på hans 40-årsdag. Tanken var ju att vi skulle vara i varma Thailand i februari, men på grund av ett stort jobb-projekt fick vi skjuta på resan. Och plötsligt kändes det riktigt torftigt att Max skulle fylla 40 och dagen skulle passera med några grattis-ringningar och en tårta. Man fyller ju bara 40 en gång. Och det är ju tio hela år till han fyller jämnt igen. Så från en sekund till en annan bestämde jag mig för att ordna överraskningsfest. Det var alltså inte alls ett genomtänkt beslut som vägts mot andra alternativ, utan en ren impuls. Tack vare Facebook kunde jag lokalisera de flesta av hans nära vänner, det var en del som krävde lite mer arbete, men deras telefonnummer luskade jag reda på när Max stod i duschen och hans telefon låg på sängen.
Det är ett större projekt än man tror, att ordna fest. Men det tänkte jag inte så mycket på då, jag attackerade snabbt Max kompis Simon och utan att han hade mycket val blev han min allierade. Han tipsade om god catering på SMAK på Konsthallen och det var med honom jag bollade idéer och tankar om vinmängd och menyförslag. Det var också han som åkte på att hämta maten och ställa i ordning det sista på kontoret, stackarn kände nog att det var svårt att säga nej.
Först tänkte jag hålla det mycket enkelt, men så kom den där känslan av att det faktiskt var en 40-årsfest och plötsligt fann jag mig ha bokat porslin och vinglas på Arleco Partyservice, plötsligt hade jag beställt en ganska dyr catering och köpt det som ansågs vara det bästa lådvinet.
Och plötsligt hade nästan alla vännerna tackat Ja! Att alla ville fira min fina Max rådde det inga tvivel om, och jag hoppades nu bara att ingen skulle läcka. Själv var jag övertygad om att kunna hålla det hemligt, även om det var svårt ibland. Krångligast var nog att inte kunna diskutera allt det praktiska med Max. Det är ju med honom jag bollar idéer och planerar saker. Nu var jag plötsligt ensam och skulle ta alla beslut själv.
I fredags var det då dags för att hämta porslinet och jag fick lägga dimridåer om besök på Svågertorp för att förklara varför jag var tvungen att ta bilen till Mamma-baby-core på Ön på förmiddagen. Efter träningen lämnade jag Vira hos Klinte och Elliott och åkte den nästan oändligt långa vägen från Ön till Burlövs industriområde och hämtade porslin. På den förtryckta skylten utanför garagedörren med infälld vanlig dörr stod det "Ring bara en gång- chefen har huvudvärk".
En rundlagd äldre man som körde truck öppnade. Han undrade på bred skånska var min bil var och jag erbjöd att köra runt den till dörren. När vi packat in glas och porslin frågar han mig "Köur du väldigt fourt?". Eftersom jag tillhör den ironiska generationen och tyckte det var en ganska knasig fråga svarade jag helt automatiskt och fullständigt ironiskt: "Ja, jag kör jättefort hela tiden".
"Hmm, trour du du kan kööura lite långsammar nu då?" sa mannen bekymrat. Min ironi hade gått honom helt förbi. Jag blev lite ställd av hans uppenbara allvar och hasplade fram att jag skulle försöka köra försiktigt.
Efter många turer av hämtande, lämnande, inköp av vin, snacks, servetter och allt annat som hör en fest till kunde jag äntligen pusta ut hemma.
På lördagen var det ny dimridå. Jag skulle "till stan och handla present". I själva fallet skulle jag till kontoret och röja undan den enorma röra som dessa stillsamma utvecklare ställt till med. Och dekorera, vika servetter och göra allt så klart som bara var möjligt. Vira var snäll och sov först, medan jag städade, men när jag satt och vek servett-näckrosor i en nästan ofattbar hastighet var jag tvungen att samtidigt vippa henne i sittern med ena foten och omväxlande le, vinka och prata med henne. Jag räknade kallt med att rummet under kvällen skulle vara tillräckligt dunkelt för att dölja näckros-skavankerna.
Halv sju gick jag och Max hemifrån, och då ringde Rutger till Simon och sa att vi var på väg. Max trodde vi skulle ut och äta, men hade helt accepterat att restaurangen skulle vara en överraskning. För att få honom att gå upp på kontoret hade jag en rad olika idéer. Plan A var att jag skulle glömma blöjor (vilket inte är helt ovanligt). Det finns blöjor på kontoret och Max skulle få gå upp och hämta. Men om han skulle vara duktig och påminna mig om blöjorna skulle den planen spricka. Plan B var att jag skulle säga att jag glömt mina nycklar på kontoret. Det var dock bara troligt om någon hade varit på kontoret när jag gick därifrån. För Max visste att jag varit på kontoret under dagen, det är ett bra amningsställe när man är på stan. Men jag skulle ju inte kunna ha gått därifrån utan att låsa, om inte någon annan var där när jag gick. Så jag hade pratat med Max kollega Martin som kunde agera dimridå.
Dock löste Max mina problem alldeles själv. På fredagen var han med Måns och Simon i Köpenhamn på modeveckan, och Max åkte dit direkt från kontoret på fredagkvällen. Det innebar att han lämnat sin väska, med dator och allt på kontoret. När jag såg den på kontoret på lördagen tänkte jag först ta med den hem åt honom. Jag skrev till Max och frågade om han ville ha sin väska. Naturligtvis sa han ja. När jag sen gick från kontoret hade Sven-Otto dykt upp för att sitta och jobba lite (vilket innebar att jag skulle slippa använda Martin om jag var tvungen att dra nyckel-historien!). På nåt sätt lyckas jag glömma väskan, kommer på det halvvägs till Davidhallstorg och ringer Sven-Otto. Han kommer ner med väskan, och inte förrän jag står där på gatan med S-O inser jag att det här är ju det ultimata sättet att få upp Max på kontoret! Så S-O fick gå upp med väskan igen och jag fick åka hem och erkänna för Max att jag varit klantig nog att glömma hans väska :)
På vägen från Triangeln mot Gustav frågar Max om jag tycker han ska hämta väskan nu eller efter middagen. Jag svarar att det kanske är bäst att ta det nu, för kanske hittar vi en annan buss nämre restaurangen. Och så går han in genom porten, jag sliter upp telefonen och smsar "Nu!" till Simon och sen får jag bara lita på att det går vägen. Jag bara hoppas att de är på plats, att allt gått i lås och jag blir så glad när Helena kommer ner och öppnar dörren åt mig och jag får komma upp på festen!
Max hade gått in, blivit tankfull när bara smäcklåset var låst (inte stora låset). När han märkte att larmet var av och att det var typ 30 grader i lokalen blev han ännu mer misstänksam. Så såg han att levande ljus var tända nånstans, för det fladdrade och tänkte att det var nån kollega som var där och hade mysigt med sin tjej. Inte helt ovanligt att de är där och spelar lite tv-spel och kanske förfestar ibland på helgerna.
"Hallå??" ropar Max och vågar inte klampa in, för han är rädd att kollegan och flickvännen inte har kläder på sig.
Inget händer. Max ropar igen: "Hallå???"
Efter ännu ett tveksamt Hallå i hallen väller alla hans vänner ut i hallen och ropar Grattis och Max blir, enligt egen utsago alldeles totalt chockad!
Han hade inte misstänkt nånting och allt gick i lås precis som planerat. Resten av kvällen åt vi väldigt god mat, drack vin och hade det mycket trevligt och som jag har uppfattat det var Max mycket nöjd med sin 40-års fest!