Klockan stod på sju igen, och vi vaknade till grå himmel och regn. Men vi skulle ju åka i 3.5 timmar, så det fanns ju inget som sade att vädret inte skulle bli bättre eller vara annorlunda där. Men allteftersom vi kom närmare Halong Bay blev vädret sämre och sämre. När vi åkte längs kusten, där man skulle se de höga klippöarna skjuta upp ur havet såg vi bara vitt. Inte en ö kunde vi skymta i dimman.
Dimmigt värre....
Som tur var gick båtarna ut åtminstone. Guiden (samma som i onsdags) sa att om vädret var allt för dåligt lät de inte båtarna gå ut. Det hade ju varit oerhört snöpligt att ha åkt hela vägen och så fick vi inte ens gå ut med båten.
En hel stor båt, anpassad för ett ganska stort turistsällskap hade vi för oss själv. Ett av de sex borden var dukade med vit duk och fint vikta servetter.
Lunchen var god, fick till och med pommes frites till barnen. Dock fick vi ideligen göra den lilla mannen som så omsorgsfullt lastade sin vinbricka besviken. Alla de alkoholdrickande ville ha öl. Han ville inte riktigt förstå och frågade om och om igen ifall vi inte ville ha vin. Till slut gav han upp och hämtade brickan med öl och läsk.
Människor bor ute på de här öarna, eller kanske snarare bredvid dem, i så kallade floating villages. De har sina hus på båtar och vi stannade till för att besöka en sån båt där de bedrev en typ av fiskförsäljning. De hade fångat fisk, musslor räkor och annat som de hade i en typ av nät-tankar på båten och som de då sålde.
Andra stoppet var i en helt fantastisk grotta. Enormt stor och vacker med droppsten i alla former.
Nedan anar man grottans storlek. Vårt sällskap står till vänster i bild.
Guiden berättade den fantastiska legenden om drakmamman som bott i grottan med sin son, en son som sedermera gifte sig med en människoflicka. Man undrade bara hur gammal den där legenden egentligen var, eftersom ingen känt till grottans existens förrän 1994...
Under hela resan låg dimman tjock, vilket innebar att vi överhuvudtaget inte såg nåt av den fantastiska skärgård som är Halong Bay. Öarna dök inte upp ur dimman förrän vi var helt nära dem, och hela det fantastiska sceneriet var insvept i vitt. Våra planerade vykortsbilder blev inte så vykortsaktiga, men vi insåg det meningslösa i att klaga och gjorde det bästa av situationen, trots att det hela tiden duggregnade lite och var (enligt mig iallafall) lite kyligt.
Efter besöket i grottan åkte vi tillbaka till hamnen, guiden sa "gå på toa nu, för nu kör vi direkt till Hanoi utan stopp".
Alla in i bussen och så bar det iväg. Nä, det var ju det som var problemet. Jag tror knappt vi kom en kilometer innan det blev kö. Totalkö. Helt stopp för det mesta, eller så sniglade vi oss fram. Guiden sa kanske en olycka- det är så vått, eller så är det bröllop. Vi satt fast länge, men så lossnade det! Bara för att bli stopp igen kanske en kilometer senare. Totalstopp igen. När vi stått still i två timmar hade vi kommit ungefär 1 mil. Då tittade Fanny och Ebba upp från sina Nintendon och frågade "Varför stannar vi här?", helt omedvetna om att vi stått still de senaste två timmarna...
Så det blev såklart en låååååång resa hem. Nån gång vid halv sjutiden frågade vi guiden ifall vi inte kunde stanna till vid en affär, så vi kunde köpa lite kex eller nåt. Alla var vid den tiden vrålhungriga och missnöjda. "Det finns en jättebra affär lite längre fram, om ni kan vänta". Det kunde vi naturligtvis. De mycket dunkla byarna längs vägen gav inte mycket hopp om nåt som vi skulle räkna som ätbart. Lisa såg framför sig hur vi inte skulle komma hem, och vara tvungen att ta in på hotell i nån av de här hålorna, och bo i rum där råttor och vägglöss härjade fritt.
När vi kom fram till "den jättebra affären" visade det sig vara en väldigt vietnamesisk affär. En gigantisk lokal, upplyst av dåliga lysrör, tre olika diskar som sålde exakt samma saker. Saker som vi överhuvudtaget inte förstod vad det var. Det fanns absolut ingenting i affären som jag kunde identifiera. Eller jo, till sist lyckades jag hitta en förpackning med jordnötter med kokossmak som vi köpte. Visst, där fanns ju saker som såg ut som kex, men i vietnam kan kex smaka fisk, eller nåt ännu värre och vi var väl inte riktigt sugna på att chansa.
När vi kom tillbaka till bilen möttes våra inköp med ungefär lika stor besvikelse som vi kände gentemot guiden och hans bra affär. Fanny och Ebba kunde inte förstå varför vi inte köpt nåt annat, de kunde inte förstå att det faktiskt inte fanns nånting överhuvudtaget som vi kunde köpa. De klagade högljutt på att middagen var dålig och vi bad så hemskt mycket om ursäkt.
Efter nästan sex timmars bilfärd kom vi åter hem. Klockan var halv tio och det var bara att plocka ut påsklammsteken som stått i ugnen hela dagen, värma på potatissallad och sätta sig och äta. De vuxna hade planerat en partypåsk, men tröttheten tog överhand och det dracks inte många glas vin innan vi alla stupade i säng.
6 comments:
Bilderna är fina trots att de tydligen var svåra att fånga. Och Ebba och Fanny ser glada ut. Och grottan är fantastisk. Men jag tycker inte att resan hem verkade något vidare. Jag läser med stor glädje din blogg, Emilie.
Ooh vad roligt med en kommentar! Man får ibland känslan att man bara skriver rakt ut i luften när inte en enda kommenterar! Nu kan jag blogga vidare och veta att nån faktiskt läser :)
jag och jörgen läser din blog varje dag nästan och uppskattar mycket att kunna ta del av ebbas upplevelser i vietnam. verkar vara en fantastisk resa med många spännande äventyr. även om inte alla är odelat positiva kanske ;)
Vad kul att höra att ni också läser Jenny! Det är ju mest för er skull där hemma som jag skriver, så ni kan hänga med i Ebbas äventyr :)
Här i Genarp kollar vi också på bilderna från Ebbas stora äventyr.
Kul och humoristiskt med en källkritisk ådra som uppskattas.
Post a Comment