Limhamn slutar aldrig förvåna

Sven-Otto hade berättat för Max att den nya Kinarestaurangen ute på Ön var mycket god. Inte fyra-små-rätter och friterade-banander-god, utan mer Pekinganka-god. Jag föreslog för Klinte att vi kunde gå dit en kväll och ta med oss våra män, de är ju generellt alltid upptagna på annat håll när jag och Klinte har mamma-baby-aktiviteter. Klinte hade hört att restaurangen var dyr, men var ändå sugen på att prova.
Så i fredags klockan halv sju skulle vi ses där. Jag och Max hade kollat ut en buss som skulle gå kvart över sex från Rudbecksgatan och som skulle vara framme precis i tid. Kvällen bjöd på snöblandat novemberregn och det var med visst missnöje vi insåg, efter en check på telefonen, att kvartöverbussen var inställd. "Ny tid 18:49" stod det. Inte riktigt vad vi var sugna på så vi började gå. Tanken var väl att gå och sen hoppa på bussen vid en senare hållplats, mest för att det var lättare att hålla värmen gåendes än ståendes. När vi närmade oss Limhamn kom det inga fler busshållplatser längs vägen vi gick och vi antog att bussens rutt inte gick just där. Så antingen letade vi upp rutten, eller så gick vi bara vidare. Naturligtvis valde vi det senare alternativet och knallade hela vägen ut på Ön. Det är ju en tur jag brukar gå ofta, men den här dagen hade jag redan gått i det snöblandade regnet till och från Mamma-Baby yogan på Köpenhamnsvägen och dessutom kört Body Balance hemma. Så jag tyckte väl att jag fått tillräcklig motion redan.
När vi kom fram släppte oron över att vi inte skulle få plats. Förutom Klinte och Micke var där en annan familj i en gigantisk lokal. Bara genom att titta på inredningen skulle man kunna lista ut hur resten av kvällen skulle bli. Det sex eller åttakantiga bord vi satt vid var alldeles för högt för stolarna, vilket fick en att känna sig lite som ett barn med tallriken direkt under näsan. De rektangulära borden var alldles för smala för att man skulle kunna sitta mitt emot varandra vilket man löst genom att placera stolarna omlott... På väggarna hängde nån slags underliga reklamtavlor som försökte locka oss till nåt ställe i Kina genom att beskriva alla sevärdheter där. Där fanns även två stora vackra fotografier av ägarinnan när hon var aktiv vid operan i Peking.
Detta var den ägarinna som var vår servitris under kvällen, och som genomgående ursäktade sin okunskap med meningen: "Jag är bara chefen".
Klinte och Micke hade beställt varsin öl medan de väntade och vi tyckte en öl före maten verkade fint.
"Vad har ni för öl" frågade Max
"Hmm jo vi hal öl, och olika såser"
"Ahh.. eeeh.. ok. Men vad har ni för sorter?"
"Vi har starköl.... och olika såser. Och kinesisk öl"
Här fick jag smaka Klintes kinesiska öl och beslutade att den skulle funka fint, varpå Klinte sa till kinesiska damen att deras ena öl inte var kall.
"Vill ni ha is?"
"Ehh nej. Men bara så att deras öl är kall".
"Jaja visst!"
Här borde vi gissat hur det hela skulle arta sig. Naturligtvis var det is i ölen när den kom in.
Vid det laget hade vi tröttnat på att dela på den enda menyn som erbjudits. Det var en knippe kopieringspapper sammansatta med en häftklammer i ena hörnet. Som en extra twist hade pappret halkat lite snett vid kopieringen och marginalen var allt annat än rak.
Först ville vi såklart ha anka, men fick snart veta att den krävde beställning dagen innan. Så vi återgick till menyn, och insåg att det var nästan helt omöjligt att få nån uppfattning om vad de olika sakerna var. Kinesiska damen kom och erbjöd sig att tipsa och till slut fick vi beställt. Jag och Klinte tog Kung pao chicken och till Max valde jag nån fläskrätt (han var på toa och bytte på Vira) och Micke tog nån rätt med ingefära. Till Kun pao skulle det vara sparrissallat, och Klinte frågade kinesiska damen om det var färsk sparris.
"Eeh ja, lite blandat"
Hmm blandat hurdå? Blandat färsk och konserverad? På nåt sätt nöjde vi oss med detta svar och inväntade maten.
Kung pao kom först, helt utan något som liknade sparris. Faktiskt helt utan något som liknade sallad över huvud taget. Inte ens den minsta lilla grönsak verkade höra till. Detta gjorde Klinte missnöjd och hon ropade på kinesiska damen och frågade vad som hänt med sparrissalladen.
"Ahh... ooh, bala på lunchen". sa damen och gick igen. Vi tittade på varandra en stund innan vi kollektivt kom ihåg att de inte serverar lunch.
Klinte var dock såpass missnöjd med bristen på grönt att hon fick kinesiska damen att hämta lite. Vi fick på så sätt lära oss att grönt i Kina innebär en hög glasnudlar med lite strimlad gurka på.
Sammantaget kan man säga att maten var god, men inte lika god som den var dyr. Servicen var speciell, men jag börjar mer och mer njuta av dessa mycket oväntade upplevelser som finns att hämta nere i Limhamn.
Som en extra liten twist kan berättas att jag på söndagen såg andra avsnittet av Kinas Mat på svtPlay när jag låg och ammade. Exat 11.40 minuter in i avsnittet sitter programledaren och skallar nån lång, lite bambuliknande pinne. Han säger att han inte vet vad det är för något, men att de ska lägga in en skylt när de tagit reda på det. Och så kommer det in en skylt där det står "Sparrissallat". Hehehe, där kan man säga att vår sparrissallad fick sin förklaring. Med stor sannolikhet var det sparrissallat i Kung Pao-rätten. I små kuber, precis som de gjorde på tv...
Tja, alltid lär man sig nåt nytt :)