Idag har vi varit i Saxtorpsskogen hos familjen Ströberg som bjöd på god majssoppa och en underbart vacker, men iskall promenad i den knarrande snön. Såklart var jag klantig nog att glömma den fina fällen vi fått i present av Frida, men Abbe hade en riktigt härlig, ullig åkpåse som Vira fick låna så hon höll sig varm hela turen. Bara näsan och de tjocka kinderna som blev lite kalla. Annars hade hon en sov-dag och sov i princip hela tiden vi var där, precis som hon gjorde förra gången när Sara var här och hälsade på.
När vi kom hem vaknade Vira däremot till och vi fick umgåtts en stund. Jag fortsatte den djungelhistoria vi påbörjat häromdagen, som handlar om aporna (hohoahahaha), pungdjuren (som avslutar varje mening med att säga "för vi bär våra barn i en påse på magen" och låter prrrtprrtprrt), syrsorna (frrtfrrtfrrt), fåglarna (huiihuiihuii) och gorillorna som ofta kommer och sabbar och bajsar på allt (blllruruurursshh). Detta är alltså en historia som innefattar en väldigt tunn story, berättad i ord, och även i princip alla ljud jag kan göra med hjälp av enbart munnen. Den är väldigt uppskattad av Vira, som ler och skrattar och ofta pratar med på sitt eget sätt. Det är väldigt tydligt nu att hon gillar att umgås och prata med mig. När hon bara sitter ensam i sittern sitter hon mest och tittar, men så fort jag pratar och ler mot henne skiner hon upp och ler och pratar tillbaka. Så jag försöker umgås aktivt åtminstone en stund varje dag.
När hon tappat fokus fick hon hänga med till köket och så svängde vi ihop en omgång knäck till. Krävs mycket knäck till namngivninge, och så arbetar jag ju mot "klockan", det vill säga Max som ju har väldigt svårt att låta bli knäcken. Det innebär alltså att jag kokar knäck och han äter upp den. Det är ett generellt "problem" här hemma, att saker som jag sparar plötsligt är uppätna. Härom veckan gömde jag en godispåse i lådan där vi har elvispen. Och det var med stor glädje jag kom på det en vecka senare och sa till Max "Oooh, jag kom just på att jag har gömt en godispåse!". "Menar du den där nere i lådan?". "Hmmm... jaaa... (börjar här misstänka att den inte finns kvar). "jaha, nä den är slut. Det var det godiset jag åt igår." Darn.
När knäcken var klar var det mat och sen var vi tvungna att erkänna att nån måste åka och handla. Ingen av oss är speciellt förtjusta i att handla mat, men vem är det. Nu hade Vira fått mat och var nöjd och glad och lite trött igen och det innebar att jag inte hade nån ursäkt för att få vara den som stannade hemma. På med varmare byxor igen, tjock jacka och mössa och så ut till de iskalla lädersäten i Saaben (Toyotan var snötäckt, och att både snöröja bil och åka och handla kändes bara alltför bra).
Naturligtvis var handle-listan längre än någonsin. Vi hade kryddat den med ingredienser till saker som ska bjudas på på Viras namngivning. Så det var mandel i mängder, russin, kokosfett, mandelmassa och julstjärnor för dekoration. Förutom allt det som man måste ha för sitt dagliga liv. Som storpack blöjor, kattsand, fil och allt vad det är. Mina miljökorrekta tygpåsar blev bara fullare och fullare, och då rymmer de rejält mycket. Siffran på pipmaskinen blev högre och högre och jag kände verkligen att jag storhandlade. Kattsanden och blöjpaketet fick mig dessutom at känna mig som en riktigt morsa :)
Mot slutet kunde jag nästan inte tänka på nåt annat än den stora fasan. Avstämning. Snälla snälla, vad som helst men inte avstämning. Så går jag till kassan, för jag måste ha saffran. Han tar mitt kort. Och naturligtvis. Avstämning.
"Du fick avstämning, du får gå till honom där borta". Han måste ha sett mitt ansiktsuttryck, för sen sa han "Det är bara en "liten", så han ska bara kolla några varor".
Jag hoppades vid gud att detta skulle stämma, för tanken på att packa upp ALLA varor och sen packa ner dem igen kändes helt övermäktig.
Han hade rätt. En "liten" avstämning innebar att personalpojken skulle kolla att ett visst antal varor stämde. Det innebar i praktiken att han knallade runt till min vagn med en pipare och pep av några varor och när allt stämde fick jag betala och gå.
Ojoj, det var nära ögat men den här gången klarade jag mig. Jag lyckades sen även bära in allt och med Max hjälp packa upp det. Men nu har vi pustat ut med varsin lussebulle och strax är det läggdags.
No comments:
Post a Comment