Och så text också

Nån klipper gräset där ute.




















Alltid med ett leende :D


Så nu har det då äntligen blivit tid att ta fram datorn. Trots gott om barnvakter är det ganska inte direkt som förra gången vi var här, när man tillbringade varje ledig stund med att plocka in bilder och blogga. Vira kräver som väntat att man kollar henne hela tiden och det är alltid någon som hänger henne I hasorna när hon knallar runt på campen och testar sanden på lekplatsen, studsen I basketbollarna eller hur när man kan vara de äldre tjejerna innan man blir omkullsprungen alternativt råkar få en däng av en rosa handväska (aldrig med mening såklart).
Resan hit gick mycket bra! Timmarna vi övat med Teletubbies gav utdelning och Vira höll sig ganska lugn de första timmarna. Eller lugn och lugn, hon accepterade att vara på sin plats, där hon ömson tittade på DVD och ömsom studsade runt som en galning. Som tur var hade vi fått byta platser, vi blev först placerade vid kanten, längst framme vid en vägg, men vi hade bara tre säten. Genast erbjöd sig en flygvärdinna att byta våra platser och se om vi kunde få ett extra säte till Vira. Just innan avfärd fick vi byta till ett fyra-säte I mitten, vilket vi snart skulle vara mycket tacksamma för. När vi I sedvanlig ordning nattat Vira, runt sjutiden med välling och Vyssan lull (alla verserna) och äntligen fått henne att somna bredde hon nöjt ut sig över ungefär två säten, vilket innebar att både jag och Max satt inträngda mot varsitt armstöd, hela tiden med en arm beredd att fånga den lilla vildingen där hon kastade sig fram och tillbaka. För nu förstod man varför hon vaknar ibland och varför hon ligger upp och ner och på tvären och med fötterna upp- hon är ju helt galen när hon sover. Plötsligt, helt utan förvarning kastade hon sig åt sidan, sen tillbaka igen, fäktade med armar och ben och ruskandes på huvudet. Så vi hade fullt sjå med att få henne att ligga kvar på sätet, vilket hon verkade tycka var lite trångt, för det var en del gnäll när det tog stopp och hon inte kunde snurra runt som hon önskade.
I Bangkok hade vi lite strul med gatesen. Vi hade en timmas väntetid och för att slippa stressa gick vi direkt till gate 2a och satte oss där för att vänta. Vägen dit var lång och Ebba knotade på vägen, men när vi väl kom fram var där gott om plats och ganska folktomt så Vira kunde kuta runt och Ebba lekte med kameran. Så började klockan närma sig avgång och vi tog trappan ner till själva gaten. Då plötsligt stod det att flyget till Hanoi hade bytt gate, och det skulle nu avgå från gate C1. Jaha, det var bara att börja gå. Skyltarna sa att det var 800 m till gate C1 och Ebba var inte så glad. På vägen dit kollade vi på alla tavlor, och där stod fortfarande gate 2a, men inte förrän framme vid C1 hittade vi en flygplatsinfo och någon att fråga. Efter ett telefonsamtal sa damen till oss att nä, det var gate 2a som gällde. 800 meter tillbaka igen alltså… Som tur var hade vi ganska gott om tid och slapp springa, men vi hade ändå två vagnar fulla med tungt handbagage och en bebis, så visst var det lite trixigt.
Planet från Bangkok till Hanoi var för senat och Vira fick springa fritt vid gaten och störa ett stort gäng italienare som mest verkade bli roade och fundera på ifall hon var en pojke eller flicka (trots den rosa klänningen). Vira har drabbats av en anti-mammighet som innebär att trots att jag går bakom henne går hon gärna fram till vilka okända byxor som helst och kramar dem innerligt innan hon sträcker sina små armar mot dess innehavare och hoppas på att bli upplyft. Detta funkade bra med italienare visade det sig :)
Taxiresan från flygplatsen till Swedish Camp I Hanoi gick bra, men jag fick sjunga konstant för att Vira skulle sitta still. Det hade även bi-effekten att både Ebba och Max somnade. VIra däremot höll sig tappert vaken och gnällde otåligt när jag inte började nästa sång så fort den förra tagit slut.
I Hanoi väntade familjerna Ericson, Thiel och Kinell/Kjellgren på oss och Tomas hade lagat Pho som vi slurpade I oss där vi satt på uteplatsen till deras nya hus, som ligger exakt mitt emot det gamla, men är aningen större.
Ebba tillbringade eftermiddagen I poolen, trots att hon sett att Bengt blivit alldeles illgrön efter att ha simmat 1000m dagen före. Och visst blev hon grön. Och grönare blir hon för varje dag som går, eftersom det är alldeles omöjligt att hålla henne borta ifrån poolen. Varje dag gör Anna en fin fläta på Ebba, och nu är den alldeles illgrön. Det ser lite ut som tryckbehandlat trä, fast nu börjar det anta en nästan ännu mer intensivt grön ton. Det är lite festligt, eftersom alla barnen på campen har det här gröna håret. En liten grön/blond barnaskara. Själv undviker jag denna pool eftersom jag har starka misstankar om att den gröna färgen inte på något sätt hade gift sig med min egen hårfärg.
Igår hade vi en del saker som behövde ordnas, bland annat blöjor, näsdukar och lite annan vardagsjox och detta kombinerade vi med att träffa Lisa för att äta lunch. I två taxibilare for vi in till stan, där Lisa väntade vid vattentornet och sen tog oss med på en liten promenad innan lunchen. Precis som förra året är trafiken hysteriskt och det är inte helt enkelt att gå runt med vang I myllret, men som tur är kör de långsamt och det funkar ändå över förväntan. Naturligtvis motarbetas man av 30cm höga trottoarkanter och mopedparkeringar på trottoaren, men för det mesta går det bra, bara några gånger har vi varit tvungna att lyfta.
Lunchen åt vi på Highway 4, ett ställe vi besökte även förra gången vi var här, och samma ställe där Lisa en gång råkade beställa in vårrullar med syrsor I (för att sedan bli förbannad för att det var kackerlackor I maten…) Vi beställde in en massa smårätter, de flesta mycket goda. Vira fastnade för de friterade majskornen medan Ebba höll sig till pommes frites. Efter ett tag sittandes I vagnen på restaurant får Vira nog och vi var tvungna att bege oss vidare. När jag, Ebba och Vira stod på gatan och väntade på de andra hade Vira fått en pinne av Max, alltså en liten pinne från ett träd. Då dyker två unga försäljerskor på oss och när de får se VIra med pinnen blir de alldeles bestörta. "This is VERY, VERY dangerous!!!" säger de till mig. Jag tittar ner på VIra som sitter där med sin pinne. Kanske är det en jättegiftig pinne? Hmm, jag känner mig tveksam, men tar ändå pinnen från Vira, samtidigt som jag funderar lite på hur det kan vara så fruktansvärt livsfarligt att låta ett litet barn ha en pinne, men inte det minsta farligt att låta dem åka framför en på moppen utan hjälm. Vår uppfattning om farligt skiljer sig onekligen.
Under eftermiddagen gick vi runt på stan, hittade två par skor åt Vira och ett par åt Ebba, vi letade, utan framgång efter ett babylarm eftersom det vi har med oss från Sverigen inte räcker från Tomas och Lisas hus till det gästhus där jag, Max och Vira sover. De flesta hade aldrig hört talas om något som heter Babyalarm, Babywatch, Com-radio och allt vad vi försökte. Efter denna fruktlösa jakt åt vi glass på Fannys glassbar och jag hittade en ny höjdare; Salted Caramel. Tråkigt nog skulle vi inte direkt hem, så vi kunde inte köpa hem någon 3 liters-balja den här gången.
Sen gick jag och Max och handlade det vi behövde på supermarketen och de andra strövade runt vid sjön, och då plötsligt hände något alldeles oerhört trevligt. Sköldpaddan som enligt sägnen har bott I sjön I TUSEN år kände för att visa sig. Detta är mycket ovanligt och att få se sköldpaddan ger mycket tur. Folk rusade mot stranden för att se den gigantiska sköldpaddan titta upp, och även jag och Max hade tur nog att få se den sticka upp ett huvud, stort som en säls. Så nu kommer vi alla att följas av lycka resten av livet! Vilken himla tur alltså!
På kvällen hade Inga och Rutger lovat att barnvakta alla barnen och jag, Max, Tomas, Lisa, Anna och Bengt begav oss till en restaurang vars slogan är "Enjoying beer with the nature". Som vanligt tog vi in massor av rätter, och som vanligt var de flesta goda, även om det hade blivit några missförstånd och vi fick in en oxsvanssoppa som inte såg det minsta god ut och den där kycklingen som de verkade ha delat ungefär på samma sätt som man skär en limpa var väl inte heller nån höjdare. Högst upp på toppen tronade två läckra kycklingfötter, vilka Tomas snabbt som attan placerade på golvet, men strax fick ta upp för att posera lite framför kamerorna. Kvällen avslutades på L'Eté där vi drack massor av Pina Coladas och Mojitos, öl och en och annan GT om jag inte minns fel. Sen tog jag och Lisa en taxi hem, för hon hade skoskav och jag var kissnödig. Turen kostade oss motsvarande tre kronor och Lisa dricksade 6 kronor extra.
Idag kom vi igång ganska sent, kändes som det tog flera år att få fram frukosten och kokat kaffet. Sen åkte Ebba, Inga och Bengt till Fannys skola för att hälsa på medan jag, Max, Rutger, Anna och Vira stack in till stan för att luncha med Lisa, Tomas och två kollegor till Lisa på Old Hanoi. Maten var som vanligt mycket god, inga kycklingben eller oxsvans. Servitriserna kunde ingen engelska alls, de kunde inte ens svara på ifall det var kött eller ej I vårrullarna, men de var å andra sidan mycket bra på att roa Vira som som vanligt tröttnade på att sitta still efter en stund.
Efter lunchen gick vi hem till Swedish Camp och på vägen försökte vi hitta lite klänningar till Vira, vilket inte var det lättaste eftersom det verkar anses vara vinter här och alla affärer är fyllda med tjocka, fodrade ylleklänningar, gärna med pälsdetaljer. Och det är fruktansvärt varmt. Tycker vi. Så nu blir det att sy upp klänningar I Hoi An istället. Dit flyger vi imorgon, och där blir det sol och bad och så ska vi sy upp massor av kläder, för det är sånt man gör där. Vi får hoppas där även finns internet så att jag kan hålla er uppdaterade :)