Man kan säga att vädret hittills har varit ungefär tvärtom mot vad jag förväntade mig, och därmed packade för. Förra gången i Hanoi var det lite som svensk sommar, ganska varmt, kanske 20-25 grader, jag hade ofta leggings under kjolarna och jag badade aldrig i poolen. Nu var det soligt och uppemot 30 grader och några leggings var det verkligen inte tal om och jeansen ligger ouppackade kvar i väskan. Däremot hade jag förväntat mig sol och bad i Hoi An, och för den här lilla trippen hade jag packat strandkläder, klänningar och shorts. Och visst är det varmt, det är ju inte direkt så att man fryser, men idag har det regnat nåt så fruktansvärt att man nästan aldrig sett på maken. Det har fullkonligt forsat ner från himlen i princip hela dagen, och det påverkar både statusen på våra skor och allas humör. Efter frukosten, som innehöll en del pannkakor och våfflor och ganska mycket färsk frukt, bestämde sig jag, Max, Inga, Anna och Bengt för att åka in till stan. Egtersom Rutger inte riktigt kände för att ta hand om alla barnen tog vi med oss Lova och Vira. Det är inte långt in till Hoi An (Golden Sand, vårt hotell, som nu inte längre kan leva upp till sitt namn sen tyfonen blåste bort stranden, ligger vid kusten) och hotellet erbjudeer en gratis minibuss som går lite då och då. Vi lastade av hela sällskapet och blev omedelbart attackerade av en mängd kvinnor i olika åldrar som ville sälja regnponchos, men vi var ganska välutrustade med gigantiska paraplyer från hotellet, så vi köpte bara en till vagnen. VIra hade somnat i taxin och sov sen snällt i säkert en timme medan vi plöjde oss fram genom decimeterdjupa vattenpölar på jakt efter det där caféet där Inga och Anna tidigare ätit oerhört goda bakelser. Till slut hittade vi det och gick loss på bakelser av alla olika slag. När vi ätit klart läste Inga på den tips-lapp som Lisa varit snäll nog att skriva åt oss och där sa hon att man inte skulle missa caféets "Mini Pavlova". Det hade vi naturligtvis gjort och jag och Max såg ingen annan lösning än att trotsa mättheten som så smått börjat sprida sig i magen och beställa in en oerhört smarrig pavlova i miniatyrformat. Sen trotsade vi även regnet och begav oss ut på stan för att hitta skräddare. Det var svårt, eftersom det nästan bara finns skrädderier i Hoi An och det verkade nästan omöjligt att veta vilken som var bra. Till slut bara tog jag en där tygerna var fina och fick lämnat in alla mina copy-kläder. När jag var klar med alla mått och instruktioner var Vira nära randen för att balla ur, och för att vara ärlig, även andra delar av sällskapet, så vi tog en akut taxi tillbaka till hotellet. Vira fick lite korv oc banan som jag snott med mig från frukosten, och sen var det dags för lunch för oss andra. Då var Vira naturligtvis inte alls intresserad av att sitta med oss vid bordet och till slut såg jag ingen annan lösning än att gå och försöka lämna in henne i barnrummet. Där stod tre helt overksamma vietnamseiskska ungdomar (eller så var de runt 30, det är så svårt att säga) som tog emot henne med öppna armar och hon rusade fram och började genast röja runt i lådorna med leksaker. Så vi fick äta i lugn och ro, på samma gång allihop och sen kom de in med Vira i famnen och gick runt och tittade på akvarier i restaurangen och hon verkade må toppen.
Eftersom det blev så stressigt i stan på förmiddagen hann Max inte kolla ut någon kostym-skräddare och vi beslöt att åka in för att fixa det efter lunchen (fast nu hade klockan hunnit bli halv fem, så det var snarare sen eftermiddag...) när vi stod och snackade vid receptionen kom en korpulent herre och presenterade sig som Samdro, personalchef från italien och plötsligt fick jag en idé. Kanske kunde någon från hotellet agera live-babylarm åt oss under kvällen, medan vi satt på restaurangen som är en bit bort från rummet. Barnvakt alltså. Vira går ju och lägger sig sju, och i de allra flesta fall sover hon väldigt bra där de första timmarna, så det borde ju vara en enkel match att sitta utanför rummet och lyssna ifall hon vaknar. Och visst gick det bra. När jag och Max varit i stan för andra gången och beställt kostym, ytterligare en klänning till mig och några till Vira så lade vi Vira och sen kom barnvakten. Det innebar att vi kunde äta middag tillsammans och till och med ta några drinkar efteråt. framför allt Bengt som nappade på erbjudandet om free-flow och klämde hyfsat många Saigon-öl på en timme. Nu har vi dricksat barnvakten ordentligt och det börjar bli dags att släcka lampan. Imorgon blir det några provnings-turer till Hoi An igen. Vi hoppas alla att kvällens uppehåll kan hålla i sig gärna hela dagen imorgon _)
1 comment:
Festligt att det finns såna bakelseställen i Vietnam - inte precis vad jag hade föreställt mig. Däremot vet jag ju om att de är duktiga skräddare. Ska bli spännande att se era nya outfits!
Tänk så skönt att Vira är så orädd för nya människor. Fint för er att få lite barnpassning och roligt för henne att träffa nya personer och prova nya leksaker!
Hoppas nu bara att regnet håller sig borta från era trakter i fortsättningen!
Post a Comment