Texten från igår :)

Sådär nu tar jag en paus I tecknandet. Jag sitter nämligen ensam I sviten I Hoi An och friskar upp mina gamla modetecknar-skills. För här ska det sys upp kläder minsann! Inte som förra gången när vi kom loss alldels för sent och jag kom hem med fem klänningar I samma modell, för det var den enda jag hade med mig att kopiera. Nä, den här gången har jag varit aningen mer välplanerad, även om jag egentligen hade tänkt gå igenom en massa Elle-tidningar innan vi åkte och ha en hel uppsättning med modeller att sy upp. Riktigt så välplanerad var jag nu inte, men I god tid innan Tomas och Lisa tog taxin till flygplatsen igårkväll gick jag igenom Lisas klänningar och dokumenterade dem noga. Så nu försöker jag rita av dem (i brist på skrivare naturligtvis) och förhoppningsvis påbörjas skräddandet imorgon.
Ja, det är alltså så att Tomas och Lisa har begett sig till Stockholm för att närvara vid Lisas storebror Linus disputation. De dagarna de är borta passar vi på att tillbringa I Hoi An, som ligger ungefär mitt på Vietnams kust, alltså en bit söder om Hanoi. Vi påbörjade resan hit I morse, taxin hämtade oss kvart över nio och vi var I god tid vid flygplatsen, trots att alla barn var tvungna att ha lika många väskor med sig och ingen visste var Lova hade sina koftor och kanske blev det kallt på planet, och nu låg iallafall biljetterna IIngas väska I mellanfacket, dessa biljetter som dagen innan varit försvunna och fått oss att leta I säkert en timme.
Som vanligt krävde taxiresan sina barnsånger, jag är mycket nöjd över att jag lyckats repa in en diger repertoar och erkänner att jag gör lite grej av att inte upprepa samma sång två gånger under samma sångpass. På flygplatsen var Vira glad och nöjd och det började egentligen inte bli jobbigt förrän vi var på planet. Då började hon kinka rejält, för hon var väldigt trött och vägrade komma till ro.Till slut lyckades jag få henne att sova på min mage, även denna gång med hjälp av sånger. Flygturen mellan Hanoi och Hoi An är inte lång, det tog ungefär en timme innan de bad oss göra oss redo för landning. Det innebar att jag var tvungen att flytta Vira till Max mage, för han hade ett special-säkerhetsbälte som hon skulle sitta fast I, och jag själv var tvungen att knäppa fast mig. Detta uppskattade hon INTE. Hon blev fruktansvärt arg och ledsen och var så trött. Vi gjorde allt för att hon skulle bli gladare, vi körde pekbok på telefonen fast man inte fick ha electronic devices igång, vi sjöng, hon fick kex, majskrokar, riskakor, vatten, fruktmos. Allt. Och allt hade gått bra om det inte var ett annat plan som fått punktering precis där vi skulle landa. Vi cirklade runt runt ovanför flygplatsen, med en Vira som gallskrek och var alldeles hysterisk. Varken jag eller Max har sett henne sån innan, och det var ju lite typiskt att det hände precis när vi satt på ett plan som just skulle landa. Nu tänker ni alla att det var öronen, men det var nog inte det. Inte en enda gång tog hon sig åt öronen, och alla tidigare starter och landningar har gått bra.
Till slut fick vi ont om bensin och piloten meddelade att han var tvungen att flyga till ett annat ställe och tanka. Jag tänkte mest att jag bara ville att flygningen skulle ta slut och höll lite på att dö när han sa att vi skulle flyga och tanka och sen tillbaka. Där satt man med en helhysterisk bebis som gallskriker och ålar sig och sparkar och kastar sig hit och dit. Nä, jag var inte så glad. Men det gick bra. Strax efter vi landat fick jag henne lugn, sen plötsligt ligger hon där och ler och när vi sen äntligen fick gå av planet, på rätt ställe men gravt försenade lyckades det lilla trollet charma stora delar av passagerarna trots att de fått sitta I henne skrik hela vägen. Vi var kanske den minst omtyckta familjen på den flighten, för även de lite äldre tjejerna tröttnade på att vänta och reagerade med otroliga fnissattacker och högljutt stoj som även innefattade en hel del sparkande på sätet framför….
Sen var det taxi igen, vi fick pillat I Vira ett ägg, som de senaste dagarna varit hennes lunchlåda, mycket smidigt att ha med sig. Sen kinkade hon lite innan hon insåg att det var spännande att titta ut genom fönstret och då somnade hon nästan genast.
Så man kan säga att vi var oerhört glada när vi äntligen kunde sjunka ner I de stora fåtöljerna I receptionen på hotell Golden Sands I Hoi An och bli bjudna på en välkomstdrink. Sen bodde vi in oss I våra två sviter som ligger alldeles vid vattnet och gick och åt, för vid det här laget hade vi nästan svultit ihjäl. Tyvärr har en tyfon eller liknande svept bort större delen av stranden, och nu är det så stora vågor att man inte får bada, men här är oerhört vackert ändå, det lilla jag har sett. Och hotellet är ett superlyxhotell med en assymetrisk 100 meter lång pool med en bar I varje ända.
Och nu är klockan tio och jag tänker nog lägga mig inne hos Vira och läsa lite I min bok. Det var en lång dag och jag känner mig alldeles färdig.