Bollywood café

Idag bjöd höst-Malmö på riktigt ruskväder med regn som smattrade mot rutan. Som vanligt var jag uppe med Max och åt frukost. Det har ju tidigare alltid varit min lott att ordna frukost, men Vira har ändrat rutinerna och det är numera Max som kokar te och fixar fil och muslitallrik medan jag ger Vira frukost. Sen sover det lilla trollet vidare medan jag och Max äter tillsammans.
Idag skulle jag och Vira till Limhamn och äta lunch med Klinte och Elliot. Jag beklagade mig för Max om vädret- hur skulle det nu gå att promenera de nästan 3 kilometerna till Limhamn och tillbaka? Max svarade hurtfriskt och klichémässigt: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, hehe". Mmm jo, visserligen, men aldrig kul att komma fram och vara som en dränkt katt.
Inatt hade vi en bra natt med bara ett mattillfälle vid 2-3, förutom precis innan vi somnade och så tidigt på morgonen då. Vid morgontillfället låg Vira och stånkade och fäktade som vanligt. Ibland pep hon till lite extra, och det är då jag tidigare brukade plocka upp henne och ge henne mat. Men nu har jag ju förstått att det fungerar att bara låta det vara, så somnar hon ofta om. Detta fungerar ännu bättre om man har öronproppar. Idag vaknade emellertid Max för första gången när hon stånkade, varpå han petar på mig och säger "Hon piper, hon verkar vilja nåt".
Jag plockar demonstrativt ut en öronpropp och säger: "Meeen, det är ju såhär hon håller på heeela tiden!! Det är ju bara du som aldrig vaknat av det förut!". "ööh, jaha..." säger Max.
Men strax därpå börjar Vira bli sur på allvar och jag vet ju att det är hög tid för mat. Den goda natten gjorde dock att jag inte gick och lade mig med Vira när Max gått till jobbet, utan passade på att träna lite och duscha och dricka kaffe medan Vira sov vidare.
När vi lite senare kom fram till Bollywood café var Klinte och Elliot redan där. En liten indier (eller tar jag bara för givet att han var indier för att han jobbar på Bollywood café?) hjälpte mig med dörren och jag knölar in vagnen mellan två stora fåtöljer med guldmönster. Planen är att vi ska äta lunch, men en blick på menyn, som på klassiskt cafévis är skriven på väggen bakom disken, inser man att utbudet är aningen begränsat. Klinte frågar vilken typ av baguette man kan få, och indiern och den unga tjejen bakom disken tittar förvirrat på varandra och hon säger trevande "Ost och skinka..?". Klinte drar slutsatsen att baguetten skulle kunna bli lika tveksam som deras svar och bestämmer sig istället för pannkakor, som finns på menyn, och en latte. Jag kommer efter och tar pannkakor och vanligt kaffe. Det är den unga tjejen som tar beställningarna. Hon har ena handen helt invirad i ett jättebandage där det enda man ser är ett knippe knallröda lösnaglar som tittar fram. Med sin friska hand, iklädd likadana naglar knappar hon på kassan. "35 kronor och så...hmm vad kostade kaffet..."(blick bak på tavlan). Nånstans där börjar apparaten tjuta nåt fruktansvärt. "Amen näää, nu har den hängt sig igen!" Hon trycker febrilt på alla knappar. Indiern släntrar fram efter en stund och mumlar att det ska finnas nån knapp undertill. Den verkar han dock inte hitta, istället vrider han på kassanyckeln och tjejen vrålar "Neeej, gör inte så! nu blir det fel med räkningen!" Indiern släntrar iväg.
Till slut lyckas hon få det sluta tjuta men nu har kassan gjort nåt mystiskt och hon börjar försöka dra bort den extra pannkakspost hon på nåt sätt slagit in. Kassan hänger sig igen med samma tjut. Jag önskar att hon bara ska ge mig min växel och ordna upp sina kvittoproblem sen. När hon hållit på ett tag till föreslår jag detta lite försiktigt, men får kalla handen. Lydigt får jag stå kvar tills hon lyckats ta bort pannkakorna och slå ut kvittot.
Pannkakorna kommer först. När vi ätit ungefär hälften börjar vi önska att kaffet kunde komma. När pannkakorna är nästan slut kommer indiern med två stora latte. Jag påpekar att jag bara skulle ha vanligt kaffe. Klinte påpekar att hennes latte är kall och undrar om han kan värma den.
"Nu är den där mjölkapparaten trasig igen" ropar indiern till tjejen.
Mina pannkakor har varit slut ett tag när tjejen kommer ut och säger "nu kommer ditt kaffe" och sätter en tom kaffekopp bredvid mig. Tid passerar. Klinte skrattar lite och säger "ja, du fick... en kopp!". Jag reser mig och frågar om mitt kaffe kanske är på väg? Ja, visst det är på väg. Indiern kommer efter en stund med en liten pressobryggare. Han går noga igenom hur jag ska göra: "Vänta lite och tryck sen mycket försiktigt ner den här. Tryck inte snabbt. Då kan man bränna sig. Så som hon har gjort" säger han och nickar åt tjejens håll. Där förklarades stora handbandaget. Klinte frågar om pressomaskiner är ovanliga i Sverige. Jag menar att var och varannan människa har en sån?
När vi sitter där och dricker vårt kaffe och pratar om bebisar mest kommer Klintes granne in. Medan hon väntar på sitt kaffe går hon fram till en lustig inhängnad i ett hörn och tittar över kanten. "Vad är det?" undrar Klinte. "Nja, jag bara tänkte om de hade kaniner där eller nåt. Det hade ju inte förvånat en" säger grannen innan hon tar sin kaffe och går.
Det är alltid ett litet äventyr på Bollywood café. Som en liten bit av Indien mitt i Limhamn.