När vi sa Ja!

Igår var det en stor och högtidlig dag hos familjen Hallgard- Ehle. Det var dags för bröllop!
Kvällen innan hade vi förfestat med familjerna här hemma på Vanåsgatan. Mamma och pappa var cateringfirma och bistod med en komplett gåsmiddag, minus gåsen som var ersatt av ankbröst. Detta föll alla i smaken, till och med Johannes franska flickvän och tillika vegetarian åt rödkål och brysselkål med god aptit och ingen tänkte på att vi alla skulle träffas även dagen därpå (gasvarning). Och förresten fick Aurelie quornfilé och det var inget ankfett i såsen.
Naturligtvis konsumerades betydande mängder vin och bubbel och kaffe, som sig bör när dessa två familjer träffas. Anledningen till balunset var vår generellt dåliga framförhållning som gjorde att Hampus inte skulle kunna närvara vid bröllopet på lördagen, eftersom han redan bytt och trixat med sina jobbtider för att kunna åka på Deutchland-turné med bandet nästa vecka.
Vid elva på fredagen tänkte gästerna på refrängen, vilket passade åtminstone mig alldeles utmärkt då dagen för min del även innehållit 8 kilometers promenad och 45 minuters Mamma-baby-core på Friskis och Svettis på Ön. Ett för övrigt förvånande tufft pass - jag hade väl väntat mig lite kniiiip i Susanne Lanefeldt stil, men det var ordentliga aerobicsrörelser och det hela gjorde mig alldeles lycklig! Och fina Vira sov i insatsen framför mig hela passet. Sen fick hon mat och sov hela vägen hem också. Svensk Maffia fortsätter för den delen, börjar bli aningen tröttsam story nu...
Lördag morgon sov Vira till halv åtta (!!!) och fick mat och sov sen vidare och halv nio gick klockan igång och efter mycket om och men fick jag upp även Maxen ur sängen. Han var snubblande nära att fastna i Viras halsveck, fullt förståeligt.
Lång lördagsfrukost och sen var det dags att börja förbereda sig. Trots att vi hade så god tid på oss blev det stressigt. På torsdagen hade jag åkt till Dalby och fixat en klänning i Fridas digra garderob. Det beskriver den generella framförhållningen på eventet. Max sade på lördagsmorgonen: "Hmm, vad ska jag ha på mig då?". Själv kastade jag mig i klänningen och akutprovade lite skor, och insåg att klänningen inte funkade med högklackat. De skor som funkade var naturligtvis inte putsade. Inte heller hade jag valt mellan de tre sidensjalar som stod till buds, och naturligtvis var de inte heller strukna. Det var inte heller den vita skjorta som Max till slut rotade fram ur sin orimligt stökiga skjortgarderob. Ebba hade valt klänning, men inte kofta, och även hennes skor var oputsade. På Viras kläder satt lapparna kvar, för de hade Max inhandlat under fredagen (som tur är behöver vi ju inte tänka på henne skor än...). Jag hade inte hämtat in locktången som låg i bilen (den ligger där sen mammas 60-årsfest i augusti, redo att bli återlämnad till Frida). Sen ville mitt hår inte bli det minsta lockigt, vilket i slutändan inte spelade så stor roll eftersom den fuktiga novembervinden i Pildammsparken ändå trasslade till även de finaste frisyrer. Dock lyckades jag få på lösögonfransar på ett mycket tillfredsställande sätt, även om jag glömde smycken och inte ens hade ett par örhängen att skylta med. Hela tiden följde Ebba efter mig och pratade om en det ena än det andra, Vira satt i sittern och var en liten ängel av tålamod. Jag ropade order till Max och uppmanade de båda Ehlarna att lägga på ett kål, något som inte är deras starkaste sida. Till slut var vi alla inpackade i ytterkläder passande novembervinden, för även om solen strålade sådär blekt som den bara gör om hösten var det ju ingen värme att tala om. Vira var nedpackad i sin isbjörnspåse, men så fort hon hamnade i bilstolen började hon skrika, vilket var helt naturligt efter att hon suttit och blivit hungrig. Så när Max packat in Ebba, vagnen och sig själv i bilen fick jag hissa ner klänningen och låta den lilla isbjörnen äta medan vi körde till Pildammsparken. Naturligtvis var alla redan där och väntade på oss. Inga och Rutger hade ordnat med fantastiska liljor till mig och champagnen stod redo.
Vi intog våra positioner nära vattnet, Katrin läste texten och Vira, som hängde på Max axel efter att ha varit missnöjd i vagnen, lade av en ljudlig rap ungefär mitt i ceremonin. Vi sade båda Ja! och det var en underbart härlig stund!
Sen poppades champagne och vi skålade och drack och var lyckliga! När glasen var tomma begav vi oss mot Brogatan där bröllopslunch skulle intagas. Men det får bli en senare berättelse, för nu måste jag gå och plocka undan det sista efter helgens alla festligheter!