Sista dagen på 2010 och dags att reflektera över året som gått?
2010 var året då jag var gravid större delen av tiden vilket innebar att jag fick lära mig vilka alkoholfria öler och viner som är drickbara och att dansa nykter. Båda uppgifterna skulle jag vilja påstå att jag nu behärskar till fullo.
Vi skaffade en prickig katt som var så social att han blev ensam om dagarna och till slut fick vi åka till Hjärup och skaffa en grå kattflick-kompis åt honom. Tassen och Sonja blev Frasse och Sonken och trots att vi skäller på dem för att de hårar på allt och äter upp våra headsets så förgyller de vår hemmiljö.
Det var året då vi hälsade på Thiels i Vietnam och åt fantastisk mat, skrek åt varandra på stan för att överrösta trafiken och lärde oss konsten att korsa gator i Hanoi.
Det var året då jag för första gången cyklade till jobbet på min räsercykel och irriterade cyklande medelålders män genom att fara förbi dem med min gravidmage.
2010 tillbringade vi en solig vecka hos Thiels i Dalarna där vi om dagarna plockade smultron, gjorde Body Balance på gräsmattan och simmade fram och tillbaka i sjön. Om kvällarna åt vi grillat på terassen och drack vin och njöt av den svenska sommaren.
På Bornholm trasade jag sönder Fridas cykel (eller kanske trasade cykeln sönder sig själv...) och fick lära mig köra med halvcykel och Ebba fick lära sig trampa för glatta livet i uppförsbackarna. Vi lärde oss att inte lita på bokningssiter och att undvika buffé på Bornholm, samt att ön är långtifrån platt.
Det var året då Max inte körde varken Vättern, Vasaloppet eller Eslövs Gran Fondo men nåt mountainbikelopp lyckades han få till frampå hösten. Min mountainbikesäsong sträckte sig till en utflykt tidig vår, innan magen blev för stor.
Det var året då jag och Max hela tiden pratade om att gifta oss men aldrig kom till skott, och när vi väl fått en tid missade vi den. Fast till slut fick vi till det ändå och hade en underbar dag i Pildammsparken i november.
Och såklart det största av allt: det var året då jag blev mamma! Året då Vira kom till världen och förgyller våra liv!
Graviditeten, Viras födelse och tiden med henne har inneburit att jag kommit över alla kroppsliga "fobier" och lärt mig leva med kräk och bajs och att pilla öron och näsa på nån annan. Det innebar också att få känna på hur det är att vara förälskad i en pytteliten människa och hur gott bebisar faktiskt luktar, förutom i halsvecken, när de är smutsiga. Jag har också lärt mig hur man på ett ganska effektivt sätt kan tvätta halsvecken :)
Jag har fått känna den ofantliga glädjen som innfinner sig när ens bebis ler tillbaka mot en.
På det hela taget har det varit ett mycket händelserikt och helt underbart år! Kan bara hoppas 2011 bjuder på lika mycket glädje!
Var är min bebis?
Vira började bli krasslig förra veckan och när det var jul var hon riktigt förkyld. Inte så att hon hade svårt att andas och äta, men tillräckligt för att vara kinkig, snorig och kräkig.
Eftersom hon är en bebis har hon ju kräkts lite då och då, men hon har aldrig varit nån storkräkare, även om vi kanske alla minns när hon var lite förkyld förra gången och kaskadkräktes på Experimentarium. Det har varit lite samma sak under denna förkylningen. Dels har hon börjat bli missnöjd när hon har ätit färdigt och ligger och snuttar, och jag sätter stopp och stänger butiken och rullar över henne på rygg. Plötsligt blir hon nu förbannad och skriker. Sen kräks hon. Och så fort man lyfter upp henne kräks hon ännu mer. I söndags tror jag hon tog rekord, då luktade både hon och jag så mycket kräk att jag nästan kräktes själv. Max är ju naturligtvis också utsatt, kanske främst för att han ju älskar att slänga upp henne i luften, flyga flygplan och stoja. Då kan man nästan alltid räkna med att få en kräk över sig.
Det andra som har hänt förutom ökad kräkfrekvens är ett riktigt dåligt humör och en helt ny, mycket tråkigare attityd. Innan hade vi en bebis som nästan aldrig skrek. "Gejgejgej" sa hon när hon var missnöjd. Och det var hon nästan aldrig, och absolut inte när hon åkte bil eller vagn.
Nu skriker hon allt vad hon kan så fort det är minsta lilla som hon inte är nöjd med. Och hon skriker så hon får darr på rösten och blir alldeles röd i det lilla ansiktet. Och ibland verkar ingenting hjälpa för att få henne glad. Försöker jag ge mat skriker hon rakt in i bröstet och tittar så argt och ledset på mig att jag frågar mig själv hur dum jag egentligen är. Det som funkar bäst är att plocka upp henne och gå, alternativt dansa runt med henne på armen medan man daskar henne i rumpan med den lediga handen. Detta är såklart rätt jobbigt efter ett tag, och häromdagen vaknade jag med en underlig träningsvärk.
Dessa skrikattacker är som sagt något helt nytt, och naturligtvis påfrestande. När man är van vid en "gejgejgej-bebis" är en gallskrikande dito jobbig att hantera. Fler än en gång har jag sneglat bort mot öronpropparna som ligger på nattuksbordet och funderat på om det inte är dags att plugga in. Men hittills har jag inte gjort det, och jag börjar vänja mig, även om jag undrar var min gamla glada bebis tagit vägen? De senaste dagarna har det visserligen bjudits på fler leenden och glada tillrop, men jag kan ju såklart inte låta bli att sakna den där muntra lilla filuren som verkade vara så tillfreds med livet. Jag hoppas att hon kommer tillbaka när sista hostan gett med sig. Och blir det inte så får jag väl bara lära mig komma överens med gallskrikaren.
Eftersom hon är en bebis har hon ju kräkts lite då och då, men hon har aldrig varit nån storkräkare, även om vi kanske alla minns när hon var lite förkyld förra gången och kaskadkräktes på Experimentarium. Det har varit lite samma sak under denna förkylningen. Dels har hon börjat bli missnöjd när hon har ätit färdigt och ligger och snuttar, och jag sätter stopp och stänger butiken och rullar över henne på rygg. Plötsligt blir hon nu förbannad och skriker. Sen kräks hon. Och så fort man lyfter upp henne kräks hon ännu mer. I söndags tror jag hon tog rekord, då luktade både hon och jag så mycket kräk att jag nästan kräktes själv. Max är ju naturligtvis också utsatt, kanske främst för att han ju älskar att slänga upp henne i luften, flyga flygplan och stoja. Då kan man nästan alltid räkna med att få en kräk över sig.
Det andra som har hänt förutom ökad kräkfrekvens är ett riktigt dåligt humör och en helt ny, mycket tråkigare attityd. Innan hade vi en bebis som nästan aldrig skrek. "Gejgejgej" sa hon när hon var missnöjd. Och det var hon nästan aldrig, och absolut inte när hon åkte bil eller vagn.
Nu skriker hon allt vad hon kan så fort det är minsta lilla som hon inte är nöjd med. Och hon skriker så hon får darr på rösten och blir alldeles röd i det lilla ansiktet. Och ibland verkar ingenting hjälpa för att få henne glad. Försöker jag ge mat skriker hon rakt in i bröstet och tittar så argt och ledset på mig att jag frågar mig själv hur dum jag egentligen är. Det som funkar bäst är att plocka upp henne och gå, alternativt dansa runt med henne på armen medan man daskar henne i rumpan med den lediga handen. Detta är såklart rätt jobbigt efter ett tag, och häromdagen vaknade jag med en underlig träningsvärk.
Dessa skrikattacker är som sagt något helt nytt, och naturligtvis påfrestande. När man är van vid en "gejgejgej-bebis" är en gallskrikande dito jobbig att hantera. Fler än en gång har jag sneglat bort mot öronpropparna som ligger på nattuksbordet och funderat på om det inte är dags att plugga in. Men hittills har jag inte gjort det, och jag börjar vänja mig, även om jag undrar var min gamla glada bebis tagit vägen? De senaste dagarna har det visserligen bjudits på fler leenden och glada tillrop, men jag kan ju såklart inte låta bli att sakna den där muntra lilla filuren som verkade vara så tillfreds med livet. Jag hoppas att hon kommer tillbaka när sista hostan gett med sig. Och blir det inte så får jag väl bara lära mig komma överens med gallskrikaren.
Snökaos
Tjugo centimeter ny snö" ropade Rutger när han kom in efter att ha försökt hämta tidningen i tisdags morse. Samma snö hade med stor sannolikhet förhindrat utdelning av samma tidning.
Männen gick ut för att skotta och inte förrän en timme senare kom en svettig och slutskottad Max in och berättade hur grannarna med gemensamma krafter knuffat ut Saaben på den helt igensnöade Vanåsgatan och hur Max därpå hade hjälpt en annan granne att skotta en uppfart som var alldeles för lång för en ålderstigen gubbe med ännu mer ålderstigen bil.
"Hur föreslår du att jag tar mig fram idag" frågade jag som ännu inte varit ute och känt på läget, men som hade tid för efterkontroll på MVC kvart i tre och hade planerat en fika hos Klinte på Ön innan.
"Bil, absolut" sa Max.
En stund senare gick Max och Inga till stan. De hade nog tänkt ta bussen, men vem som helst kunde ju räkna ut att det inte skulle fungera, så de gick och när jag strax därpå pratade med Max berättade han hur han hjälpt till att putta loss två bilar under promenaden till stan.
"Tycker du fortfarande att bilen är bästa sättet?" frågade jag
"Japp" sa Max.
Vid halv ett hade jag pälsat på Vira som lagom till utpackningen i bilen började gnälla, ett gnäll som accelererade hela tiden och när jag knäppt fast henne hade det närmat sig ett gallskrik. Jag startade bilen och började röja undan det tjocka snötäcket medan lilltjejen satt alldeles röd och skrek därinne. Sen satte jag mig vid ratten och laddade. Jag visste att jag måste ha rejält med fart för att ta mig ut på Vanåsgatan, även om uppfarten var skottad. Ingen hade ju plogat på gatan och snövallar och bilspår var höga och den lilla Toyotan skulle få visa vad den gick för. Jag satsade hårt, kollade åt båda hållen och slirade ut på vägen, drog i tvåan direkt och skulle precis bränna iväg när jag ser att jag får möte. Inte en chans att det skulle funka. Endast ett spår var uppkört (knappt det) och att köra in till kanten var omöjligt eller åtminstone starkt förknippat med fastkörning. Som tur var hade Vira nu förstått att det här inte var stunden då hon skulle öva sitt gallskrik. Snäll som hon är tystnade hon och lät mig ägna mig åt snö/bilproblemen.
En av de två granntanterna som stod vid vägkanten kom fram och erbjöd mig Sydsvenskan. Ett udda valt tillfälle kan tyckas, men tidningen hade som bekant uteblivit. Hon föreslog sedan att jag skulle försöka ta mig in på en parkeringsficka, men efter att ha noterat de halvmeter höga snövallarna som omgärdade fickan skakade jag på huvudet och sa att jag nog inte skulle komma in, och definitivt inte därifrån.
Den mötande bilen hade nu stannat framför mig och jag såg ingen annan utväg än att backa. Naturligtvis hade detta stopp gjort att jag nu satt fast och det tog en stund av backa-köra framåt innan jag kom loss, fick i backen och började backa längs Vanåsgatan. Jag backade över cykelvägen och vidare längs nästa kvarter medan förvånade, snöskottsvettiga husägare tittade på min framfart. Vid Barsebäcksgatan vet jag att jag brukar köra fast, så jag tog ordentligt med fart när jag backade ut på gatan, drog i tvåan så fort jag kunde och gav lagom gas och tvingade Aygon genom snömassorna. Nu gällde det att hålla farten uppe. Minsta fartsänkning skulle få oss fast. Att just då se två tonårspojkar stå mer eller mindre mitt i vägen och avsnöa en bil gjorde mig långt ifrån glad. Mitt gamla road-rage gjorde sig påmint och jag vrålade "Uuuuuur vääääägen för heeeeeelvete!!" medan jag hängde mig på tutan och tonåringarna tog, efter viss tonårig sävlighet som skapade små röda prickar framför mina ögon, viga skutt upp på trottoaren.
Ute på Rudbecksgatan var det bättre, även om vissa mindre begåvade människor parkerat på ett mycket tveksamt sätt som tvingade oss andra att köra in i de stora snömassorna i mitten. Även här passade jag på att road-ragea och svor högt och ljudligt. Vira var tyst och snäll.
Vid ett rödljus nere på Linnégatan ringde jag Max (med handsfree såklart) och frågade HUR han tänkte när han tyckte bilen var bästa sättet. Det var på håret jag klarat mig undan att köra fast och jag visste inte hur det skulle gå på Ön, hos MVC eller hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig tillbaka hem på Vanåsgatan.
Han skrattade som vanligt åt min historia, min upprördhet och mitt road-rage och sa att det iallafall blir ett bra blogginlägg :)
Männen gick ut för att skotta och inte förrän en timme senare kom en svettig och slutskottad Max in och berättade hur grannarna med gemensamma krafter knuffat ut Saaben på den helt igensnöade Vanåsgatan och hur Max därpå hade hjälpt en annan granne att skotta en uppfart som var alldeles för lång för en ålderstigen gubbe med ännu mer ålderstigen bil.
"Hur föreslår du att jag tar mig fram idag" frågade jag som ännu inte varit ute och känt på läget, men som hade tid för efterkontroll på MVC kvart i tre och hade planerat en fika hos Klinte på Ön innan.
"Bil, absolut" sa Max.
En stund senare gick Max och Inga till stan. De hade nog tänkt ta bussen, men vem som helst kunde ju räkna ut att det inte skulle fungera, så de gick och när jag strax därpå pratade med Max berättade han hur han hjälpt till att putta loss två bilar under promenaden till stan.
"Tycker du fortfarande att bilen är bästa sättet?" frågade jag
"Japp" sa Max.
Vid halv ett hade jag pälsat på Vira som lagom till utpackningen i bilen började gnälla, ett gnäll som accelererade hela tiden och när jag knäppt fast henne hade det närmat sig ett gallskrik. Jag startade bilen och började röja undan det tjocka snötäcket medan lilltjejen satt alldeles röd och skrek därinne. Sen satte jag mig vid ratten och laddade. Jag visste att jag måste ha rejält med fart för att ta mig ut på Vanåsgatan, även om uppfarten var skottad. Ingen hade ju plogat på gatan och snövallar och bilspår var höga och den lilla Toyotan skulle få visa vad den gick för. Jag satsade hårt, kollade åt båda hållen och slirade ut på vägen, drog i tvåan direkt och skulle precis bränna iväg när jag ser att jag får möte. Inte en chans att det skulle funka. Endast ett spår var uppkört (knappt det) och att köra in till kanten var omöjligt eller åtminstone starkt förknippat med fastkörning. Som tur var hade Vira nu förstått att det här inte var stunden då hon skulle öva sitt gallskrik. Snäll som hon är tystnade hon och lät mig ägna mig åt snö/bilproblemen.
En av de två granntanterna som stod vid vägkanten kom fram och erbjöd mig Sydsvenskan. Ett udda valt tillfälle kan tyckas, men tidningen hade som bekant uteblivit. Hon föreslog sedan att jag skulle försöka ta mig in på en parkeringsficka, men efter att ha noterat de halvmeter höga snövallarna som omgärdade fickan skakade jag på huvudet och sa att jag nog inte skulle komma in, och definitivt inte därifrån.
Den mötande bilen hade nu stannat framför mig och jag såg ingen annan utväg än att backa. Naturligtvis hade detta stopp gjort att jag nu satt fast och det tog en stund av backa-köra framåt innan jag kom loss, fick i backen och började backa längs Vanåsgatan. Jag backade över cykelvägen och vidare längs nästa kvarter medan förvånade, snöskottsvettiga husägare tittade på min framfart. Vid Barsebäcksgatan vet jag att jag brukar köra fast, så jag tog ordentligt med fart när jag backade ut på gatan, drog i tvåan så fort jag kunde och gav lagom gas och tvingade Aygon genom snömassorna. Nu gällde det att hålla farten uppe. Minsta fartsänkning skulle få oss fast. Att just då se två tonårspojkar stå mer eller mindre mitt i vägen och avsnöa en bil gjorde mig långt ifrån glad. Mitt gamla road-rage gjorde sig påmint och jag vrålade "Uuuuuur vääääägen för heeeeeelvete!!" medan jag hängde mig på tutan och tonåringarna tog, efter viss tonårig sävlighet som skapade små röda prickar framför mina ögon, viga skutt upp på trottoaren.
Ute på Rudbecksgatan var det bättre, även om vissa mindre begåvade människor parkerat på ett mycket tveksamt sätt som tvingade oss andra att köra in i de stora snömassorna i mitten. Även här passade jag på att road-ragea och svor högt och ljudligt. Vira var tyst och snäll.
Vid ett rödljus nere på Linnégatan ringde jag Max (med handsfree såklart) och frågade HUR han tänkte när han tyckte bilen var bästa sättet. Det var på håret jag klarat mig undan att köra fast och jag visste inte hur det skulle gå på Ön, hos MVC eller hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig tillbaka hem på Vanåsgatan.
Han skrattade som vanligt åt min historia, min upprördhet och mitt road-rage och sa att det iallafall blir ett bra blogginlägg :)
Att misslyckas med att handla
Man kan inte komma undan att det är aningen jobbigare att köra barnvagn när vintern är såhär ohängt oskånsk och snöig. Visserligen är de förvånande bra på att ploga cykelvägen här bredvid, men det går inte att undvika stora snövallar och ibland vill man ju gå på andra vägar än just den cykelvägen. Till exempel leder inte cykelvägen till Konsum, men det spelade mindre roll första gången jag var ute och gick igår. Det var bara en promenad. Emellertid hamnade jag på konsum ändå, för jag vek av cykelvägen, och kom på att det var ju toppen om jag kunde handla lite så vi kunde laga mat. Max var ute och skidade på Bulltofta och eftersom vi gick upp så sent hade vi bara ätit brunch och jag började bli rejält hungrig.
När jag plockat på mig en kruka färsk koriander, en lime och ett paket risnudlar insåg jag att jag inte hade plånboken med mig. Snäll som jag är lade jag tillbaka allt på sin plats, jag dumpade det alltså inte bara där jag stod. Så pulsade jag hem igen. Som tur är lyssnar jag på en bra bok, "Mamma Pappa Barn" av Carin Gerhardsen. När jag kom hem ringde jag Max. Det var upptaget. Efter en stund ringde jag igen och fick tag på honom i spåret. "Tre kilometer kvar" sa han. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå tillbaka till Konsum, för Vira låg ju redan nedbäddad i vagnen och jag hade promenadkläderna på. Så jag drog på mig reflexvästen (ja, så vuxen är jag nu) och gick ut igen och denna gången var det definitivt värre eftersom jag faktiskt skulle gå direkt till Konsum och vägarna dit var inte alls som man önskade. När jag kom fram tog jag denna gången en korg, en sån där som man drar för de är de enda som finns. Med viss möda drog jag min snöiga vagn och min lilla, men mycket bångstyriga korg mot koriandern och redan när jag var en bit bort såg jag hålet i hyllan, där det tidigare stått två krukor koriander. De var nu borta och efter att ha rotat bland Salvia och Basilika fick jag inse att det nu inte fanns nån Koriander på Konsum längre. Inte heller fanns det böngroddar, vilket helt enkelt måste innebära att någon i området hade middagsplaner som var mycket snarlika mina. Trött efter pulsandet kunde jag nu bara förbanna min olyckliga stjärna och än en gång gå förbi kassan utan att köpa nåt, vilket måste ha föranlett kassörskan att antingen tro att tiden gick i cirklar, eller att jag helt enkelt var där för att stjäla saker.
Jag gick ut och ringde Max. Upptaget. Jag förbannade hans jävla upptagenhet och började pulsa hemåt, medan jag fortsatte ringa Max ungefär var trettionde sekund. Upptaget, upptaget. Efter det tunga pulsandet, den tomma magen och den försvunna koriandern var humöret nu långt ifrån på topp. Men när jag äntligen fick tag på Max och svor över den upptagna telefonen, över snön och min misslyckade handling skrattade han bara sitt fantastiska skratt som fick mig att glömma min ilska och att jag är hungrig och skjuter en barnvagn i knädjup snö. Det där skrattet som alltid får mig att glömma allt som är dumt och som gör mig alldeles varm och är en av många orsaker till varför jag älskar honom. När han skrattat klart sa han åt mig att pulsa hem så skulle han fixa sakerna på Malmborgs och inte långt senare åt vi en mycket god vietnamesisk middag!
När jag plockat på mig en kruka färsk koriander, en lime och ett paket risnudlar insåg jag att jag inte hade plånboken med mig. Snäll som jag är lade jag tillbaka allt på sin plats, jag dumpade det alltså inte bara där jag stod. Så pulsade jag hem igen. Som tur är lyssnar jag på en bra bok, "Mamma Pappa Barn" av Carin Gerhardsen. När jag kom hem ringde jag Max. Det var upptaget. Efter en stund ringde jag igen och fick tag på honom i spåret. "Tre kilometer kvar" sa han. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå tillbaka till Konsum, för Vira låg ju redan nedbäddad i vagnen och jag hade promenadkläderna på. Så jag drog på mig reflexvästen (ja, så vuxen är jag nu) och gick ut igen och denna gången var det definitivt värre eftersom jag faktiskt skulle gå direkt till Konsum och vägarna dit var inte alls som man önskade. När jag kom fram tog jag denna gången en korg, en sån där som man drar för de är de enda som finns. Med viss möda drog jag min snöiga vagn och min lilla, men mycket bångstyriga korg mot koriandern och redan när jag var en bit bort såg jag hålet i hyllan, där det tidigare stått två krukor koriander. De var nu borta och efter att ha rotat bland Salvia och Basilika fick jag inse att det nu inte fanns nån Koriander på Konsum längre. Inte heller fanns det böngroddar, vilket helt enkelt måste innebära att någon i området hade middagsplaner som var mycket snarlika mina. Trött efter pulsandet kunde jag nu bara förbanna min olyckliga stjärna och än en gång gå förbi kassan utan att köpa nåt, vilket måste ha föranlett kassörskan att antingen tro att tiden gick i cirklar, eller att jag helt enkelt var där för att stjäla saker.
Jag gick ut och ringde Max. Upptaget. Jag förbannade hans jävla upptagenhet och började pulsa hemåt, medan jag fortsatte ringa Max ungefär var trettionde sekund. Upptaget, upptaget. Efter det tunga pulsandet, den tomma magen och den försvunna koriandern var humöret nu långt ifrån på topp. Men när jag äntligen fick tag på Max och svor över den upptagna telefonen, över snön och min misslyckade handling skrattade han bara sitt fantastiska skratt som fick mig att glömma min ilska och att jag är hungrig och skjuter en barnvagn i knädjup snö. Det där skrattet som alltid får mig att glömma allt som är dumt och som gör mig alldeles varm och är en av många orsaker till varför jag älskar honom. När han skrattat klart sa han åt mig att pulsa hem så skulle han fixa sakerna på Malmborgs och inte långt senare åt vi en mycket god vietnamesisk middag!
Dropp-terror
Det är en del droppar i omlopp här hemma. Det började väl med D-dropparna, AD-dropparnas ersättare som vi fick av Marie-Louise när hon var här på hembesök på Viras sjätte levnadsdag. Sen började det ju stånkas, och då införskaffades Minifom-droppar som enligt etiketten på nåt sätt "punkterar" fisarna. Efter Minifom kom Sempers magdroppar som, till skillnad från de andra måste vara i kylen (de andra kan förvaras i rumstemperatur i nån månad) och de skapar med hjälp av miljoners bra bakterier en bra magtillvaro. Finfint alltihop kan man tycka. D-dropparna ska tas en gång om dagen, Minifom innan måltid och Sempers också en gång om dagen.
Detta kan ju låta fint och bra alltihop, men det är svårare än man tror. Det är ju nämligen så att jag inte konstant går och tänker på de här dropparna, utan D-dropparna kommer jag på när jag ska ge Vira Minifom innan en måltid. Och innan en måltid måste man vara snabb. Snabb snabb snabb. Det går inte att löka och ta det lugnt utan det är snabba puckar som gäller. När Vira har kommit på att hon är hungrig, och sen förstått att hon snart kommer få mat har man bara en ytterst kort stund på sig innan det blir illvrål. Hon brukar börja lite snällt: "geeee, gejgej...gej..gejgej.." Sen blir det värre "geeeeeeeeejjjgeeeääää" för att kort senare ha utvecklats till ett fullvärdigt "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ" med illrött ansikte och stor mun.
Det här verkar Minifom-producenterna ha tagit hänsyn till när de formgav sin mjuka plastflaska ur vilken man kan pressa droppar i en rasande fart. "1-2-3-4-5-6-7-8-9-10" plopp plopp ner på silikonskeden och smack in i den lilla munnen "gej gejgej..."
De som tillverkar D-dropparna däremot... De har nog aldrig haft ett rasande hungrigt och hialöst barn. Man vänder på flaskan, ingen reaktion. Eftersom barnet nu illvrålar skakar man flaskan, fastän man förstår att det inte kommer hjälpa. Efter vad som känns som en evighet ser man hur den första droppen långsamt börjar bildas. "Kom igen komigen nudå". "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ".
"1............................2............................3...............................4....................................5. "Gaaaah.
Sempers är nånstans däremellan, men eftersom de ju står i kylen så blir det att de alltsom oftast glöms bort. De kommer jag ibland ihåg när jag har Vira på armen och av någon helt annan anledning öppnar kylen. Då ploppar jag några droppar i en sked och så blir hennes magmiljö SÅ himla bra :)
Tänk vilka problem man måste tampas med som mammaledig.
Detta kan ju låta fint och bra alltihop, men det är svårare än man tror. Det är ju nämligen så att jag inte konstant går och tänker på de här dropparna, utan D-dropparna kommer jag på när jag ska ge Vira Minifom innan en måltid. Och innan en måltid måste man vara snabb. Snabb snabb snabb. Det går inte att löka och ta det lugnt utan det är snabba puckar som gäller. När Vira har kommit på att hon är hungrig, och sen förstått att hon snart kommer få mat har man bara en ytterst kort stund på sig innan det blir illvrål. Hon brukar börja lite snällt: "geeee, gejgej...gej..gejgej.." Sen blir det värre "geeeeeeeeejjjgeeeääää" för att kort senare ha utvecklats till ett fullvärdigt "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ" med illrött ansikte och stor mun.
Det här verkar Minifom-producenterna ha tagit hänsyn till när de formgav sin mjuka plastflaska ur vilken man kan pressa droppar i en rasande fart. "1-2-3-4-5-6-7-8-9-10" plopp plopp ner på silikonskeden och smack in i den lilla munnen "gej gejgej..."
De som tillverkar D-dropparna däremot... De har nog aldrig haft ett rasande hungrigt och hialöst barn. Man vänder på flaskan, ingen reaktion. Eftersom barnet nu illvrålar skakar man flaskan, fastän man förstår att det inte kommer hjälpa. Efter vad som känns som en evighet ser man hur den första droppen långsamt börjar bildas. "Kom igen komigen nudå". "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ".
"1............................2............................3...............................4....................................5. "Gaaaah.
Sempers är nånstans däremellan, men eftersom de ju står i kylen så blir det att de alltsom oftast glöms bort. De kommer jag ibland ihåg när jag har Vira på armen och av någon helt annan anledning öppnar kylen. Då ploppar jag några droppar i en sked och så blir hennes magmiljö SÅ himla bra :)
Tänk vilka problem man måste tampas med som mammaledig.
Vuxet
Lördag eftermiddag, det är redan vad man skulle kalla beckmörkt ute och jag sitter i sängen och lyssnar på Musikhjälpen och hoppas att Vira, som ligger bredvid, ska somna. Ibland verkar det som ögonlocken blir olidligt tunga, men så plötsligt ligger hon och tittar på mig igen. Jag tänker att jag kanske till slut måste pälsa på oss, bädda ner pyret i den nya, gosiga åkpåsen och gå ut och pulsa. Och egentligen har jag inget emot det, det är mest att jag vet att det kommer vara aningen för jävligt att pressa fram vagnen i snön. Men å andra sidan har vi inte varit ute idag, så det är väl lika bra ändå.
Jaha, nu jollrar hon och är jätteglad. Sömn långt borta alltså.
Igår var det glöggparty hos André och Frida, och förutom Vira var även bebisarna Folke (7 veckor) och Tuva-Li (8 månader) där och istället för att stå och röka på balkongen träffas man nu över amningen i sovrummet. Det diskuteras bajs och dess frekvens i vardagsrummet och i köket oroar man sig över hur mycket man vågar spetsa glöggen till den ammande mamman.
Ett annat tecken på att man hamnat på en "vuxenfest" och inte en vild ungdomstillställning är att mellan mitt första och andra besök på toaletten har någon som varit där inne passat på att läsa "Koloniodlaren" som i detta nummer ägnade sig helt åt "Förkultivering av lökar". Detta kunde jag räkna ut eftersom Ikea-family tidningen först låg överst i högen, men sen hade ersatts av kolonimagasinet. Jag tänker att detta kan vara det yttersta tecknet på att vi nu är vuxna?
När jag och Max pulsade hem med vagnen genom Möllan blängde ungdomarna på oss medan de bolmade på sina cigaretter (jag trodde rökning var helt ute? Eller är det bara i vuxenkretsarna som man insett att det inte är värt att frysa halvt ihjäl för att dra i sig en massa skit?) Någon pinkade på en bil och vi kommenterade till varandra det onödiga i gesten medan vi gick mot bussen hem till villaförorten.
Jaha, nu jollrar hon och är jätteglad. Sömn långt borta alltså.
Igår var det glöggparty hos André och Frida, och förutom Vira var även bebisarna Folke (7 veckor) och Tuva-Li (8 månader) där och istället för att stå och röka på balkongen träffas man nu över amningen i sovrummet. Det diskuteras bajs och dess frekvens i vardagsrummet och i köket oroar man sig över hur mycket man vågar spetsa glöggen till den ammande mamman.
Ett annat tecken på att man hamnat på en "vuxenfest" och inte en vild ungdomstillställning är att mellan mitt första och andra besök på toaletten har någon som varit där inne passat på att läsa "Koloniodlaren" som i detta nummer ägnade sig helt åt "Förkultivering av lökar". Detta kunde jag räkna ut eftersom Ikea-family tidningen först låg överst i högen, men sen hade ersatts av kolonimagasinet. Jag tänker att detta kan vara det yttersta tecknet på att vi nu är vuxna?
När jag och Max pulsade hem med vagnen genom Möllan blängde ungdomarna på oss medan de bolmade på sina cigaretter (jag trodde rökning var helt ute? Eller är det bara i vuxenkretsarna som man insett att det inte är värt att frysa halvt ihjäl för att dra i sig en massa skit?) Någon pinkade på en bil och vi kommenterade till varandra det onödiga i gesten medan vi gick mot bussen hem till villaförorten.
Saker för män att undvika :)
Noterade nyss på Amanda Schulmans blogg att Max har en liten prekär sak gemensam med Amandas man Alex Schulman. Alex har just börjat blogga igen, och efter att han fick barn verkar han mer eller mindre ha slutat vara en dryg skit och han är en av få bloggare som faktiskt har ett, enligt mig, trevligt och intressant språk. Nu bloggar då även hans fru Amanda och en av de första saker jag läser är att hon varje morgon brukar dra ner Alex byxor några centimeter. Han i sin tur tycker att han får snyggare rumpa om byxorna är lite högre upp.
Häromdagen drog Max upp byxorna oroväckande högt. Så högt att jag började undra om han på allvar gått in i utvecklarrollen och att ett par vita tubsockar skulle skymta på fötterna. Så långt hade det hela nu inte gått, men jag frågade ironiskt om han inte skulle ha byxorna lite högre upp, för de var ju fortfarande en bit från armhålorna. Max skrattade och sa: "du kanske vill att jag ska ha dem såhär?" och så drog han ner byxorna så halva kalsipperna syntes. Nä, inte riktigt så långt ner, men det ÄR ändå bättre med liiite för långt ner än för långt upp. Så är det bara. Det är liksom samma kategori av ting i livet som att tjejer inte gillar skägg- vi gillar inte när byxorna är för långt upp. Naturligtvis finns det tjejer som gillar skägg och kanske även höga byxor (även om detta förefaller helt omöjligt), MEN, jag skulle vilja drista mig till att de flesta INTE gör det. Iallafall inte stora, buskiga tomteskägg.
Stort skägg innehållande gud vet vad? (det är ju inte så att vi inte SER att diverse sås och smulor och annat gärna fastnar i skägget. HU!) Manlig cameltoe? Fem centimeter vit tubsocka mellan sko och byxslut?
Nope, det funkar inte.
Häromdagen drog Max upp byxorna oroväckande högt. Så högt att jag började undra om han på allvar gått in i utvecklarrollen och att ett par vita tubsockar skulle skymta på fötterna. Så långt hade det hela nu inte gått, men jag frågade ironiskt om han inte skulle ha byxorna lite högre upp, för de var ju fortfarande en bit från armhålorna. Max skrattade och sa: "du kanske vill att jag ska ha dem såhär?" och så drog han ner byxorna så halva kalsipperna syntes. Nä, inte riktigt så långt ner, men det ÄR ändå bättre med liiite för långt ner än för långt upp. Så är det bara. Det är liksom samma kategori av ting i livet som att tjejer inte gillar skägg- vi gillar inte när byxorna är för långt upp. Naturligtvis finns det tjejer som gillar skägg och kanske även höga byxor (även om detta förefaller helt omöjligt), MEN, jag skulle vilja drista mig till att de flesta INTE gör det. Iallafall inte stora, buskiga tomteskägg.
Stort skägg innehållande gud vet vad? (det är ju inte så att vi inte SER att diverse sås och smulor och annat gärna fastnar i skägget. HU!) Manlig cameltoe? Fem centimeter vit tubsocka mellan sko och byxslut?
Nope, det funkar inte.
Läkaren
Idag var det dags för läkarbesök på BVC. Detta skulle enligt planen följas av inköp på ICA och jag tänkte ta bilen ner till Limhamn. Efter två månader ihop med en bebis har jag lärt mig ha gott om tid för att komma iväg, eftersom det ju inte alltför sällan måste ammas eller kräkas i tid och otid.
Denna gången var det dock inget av ovanstående som fick oss att komma iväg lite sen. Nu var det den obetänksamma mamman som glömt att ingen använt den lilla Toyotan på ett tag och således inte räknat med att den skulle vara helt snötäckt. Såpass snötäckt att det till och med var skare på bilen. Vira, alldeles klädd i blått och grönt som vanligt, åkte in i baksätet medan jag fiskade upp långa sopen-skrapen från golvet på passagerarsidan och satte igång. Eftersom det var bråttom försökte jag ignorera det faktum att jag låtit bli att ta med vantar. Det gick en stund. Med illröda händer fick jag se mig besegrad och gick in igen. Hittade inte vantarna. Ut igen och sop-skrapa vidare. När allt var klart kom jag på var vantarna var. Utan känsel i händerna lyckades jag låsa upp och gå in och hämta dem.
På BVC var de också försenade så jag hängde med andra föräldrar i väntrummet och fick ideligen berätta att Vira var en flicka, färgerna till trots. Tydligen måste flickor vara rosa för att bli flickor. En möjlig läkarassistent (finns sådana?) vägde och mätte, idag 55 cm och 4660 g, innan jag fick gå in till läkaren, en man mellan, låt säga 40 och 50. Min uppfostran säger att man ska ta i hand, titta i ögonen och säga sitt namn, så glad i hågen sträckte jag fram handen och en mycket förbryllad och aningen tveksam läkare tog den.
"Ååh, ta i hand... det är så ovant.. det gör vi aldrig inom sjukvården. Vi bara spritar och tvättar och spritar igen".
"Ojsan, förlåt! Det var inte meningen!" under större delen av mitt liv har jag varit oerhört förskonad från att hänga i sjukhusmiljö och denna oskrivna vinterregel har gått mig helt förbi.
Läkaren verkade dock mer glad än ledsen, och när han sen såg i sina papper att jag jobbade på Sony Ericsson blev han ännu gladare och lika mycket som Viras (mycket goda) hälsa och framsteg diskuterades, pratade vi även om operativsystem för mobiler, hur det är att samarbeta med japaner och hur man lyckas låtsa att en fika med kakor som smakar alger är bland det bästa man blivit bjuden på. Sen boostade han mig genom att säga att det var så SKÖNT med en så COOL förstföderska som inte trodde att minsta prick var livsfarlig. Tackartackar!
Efter läkaren var det dags för mammasamtal för mig, tillsammans med hederliga, fina ML. Medan jag ammade Vira kryssade jag i att jag under den senaste tiden inte känt att jag har skuld till nästan allt ont som händer, att jag inte gråter varje dag eller funderar på att skada mig själv.
Jag frågade ML vad jag skulle göra med skorvet (fast jag redan googlat det och visste precis, men nåt får jag ju fråga) och hon sa som väntat att jag skulle ta på olja, vänta och sen pillar bort skorv.
Jag satte på olja. Jag väntade. Sen... gjorde jag cheesecake, datade, gjorde mozartkulor och nu... har Vira bara en väldigt oljig frisyr men fortfarande skorv. Får väl göra ett nytt försök imorgon.
Denna gången var det dock inget av ovanstående som fick oss att komma iväg lite sen. Nu var det den obetänksamma mamman som glömt att ingen använt den lilla Toyotan på ett tag och således inte räknat med att den skulle vara helt snötäckt. Såpass snötäckt att det till och med var skare på bilen. Vira, alldeles klädd i blått och grönt som vanligt, åkte in i baksätet medan jag fiskade upp långa sopen-skrapen från golvet på passagerarsidan och satte igång. Eftersom det var bråttom försökte jag ignorera det faktum att jag låtit bli att ta med vantar. Det gick en stund. Med illröda händer fick jag se mig besegrad och gick in igen. Hittade inte vantarna. Ut igen och sop-skrapa vidare. När allt var klart kom jag på var vantarna var. Utan känsel i händerna lyckades jag låsa upp och gå in och hämta dem.
På BVC var de också försenade så jag hängde med andra föräldrar i väntrummet och fick ideligen berätta att Vira var en flicka, färgerna till trots. Tydligen måste flickor vara rosa för att bli flickor. En möjlig läkarassistent (finns sådana?) vägde och mätte, idag 55 cm och 4660 g, innan jag fick gå in till läkaren, en man mellan, låt säga 40 och 50. Min uppfostran säger att man ska ta i hand, titta i ögonen och säga sitt namn, så glad i hågen sträckte jag fram handen och en mycket förbryllad och aningen tveksam läkare tog den.
"Ååh, ta i hand... det är så ovant.. det gör vi aldrig inom sjukvården. Vi bara spritar och tvättar och spritar igen".
"Ojsan, förlåt! Det var inte meningen!" under större delen av mitt liv har jag varit oerhört förskonad från att hänga i sjukhusmiljö och denna oskrivna vinterregel har gått mig helt förbi.
Läkaren verkade dock mer glad än ledsen, och när han sen såg i sina papper att jag jobbade på Sony Ericsson blev han ännu gladare och lika mycket som Viras (mycket goda) hälsa och framsteg diskuterades, pratade vi även om operativsystem för mobiler, hur det är att samarbeta med japaner och hur man lyckas låtsa att en fika med kakor som smakar alger är bland det bästa man blivit bjuden på. Sen boostade han mig genom att säga att det var så SKÖNT med en så COOL förstföderska som inte trodde att minsta prick var livsfarlig. Tackartackar!
Efter läkaren var det dags för mammasamtal för mig, tillsammans med hederliga, fina ML. Medan jag ammade Vira kryssade jag i att jag under den senaste tiden inte känt att jag har skuld till nästan allt ont som händer, att jag inte gråter varje dag eller funderar på att skada mig själv.
Jag frågade ML vad jag skulle göra med skorvet (fast jag redan googlat det och visste precis, men nåt får jag ju fråga) och hon sa som väntat att jag skulle ta på olja, vänta och sen pillar bort skorv.
Jag satte på olja. Jag väntade. Sen... gjorde jag cheesecake, datade, gjorde mozartkulor och nu... har Vira bara en väldigt oljig frisyr men fortfarande skorv. Får väl göra ett nytt försök imorgon.
Blöta upp henne?
Idag pratade jag länge på Skype med en från Berlin nyss hemkommen mamma. Min mamma alltså. Såklart hade Vira just somnat i sittern lagom till mamma ringde, så hon fick bara se henne när jag var snäll nog att vrida datorn och vinkla ner skärmen tillräckligt för att Vira skulle hamna i bild. Vira sover nästan alltid när min mamma är i närheten och vill umgås med henne. Får hoppas att det blir ändring snart.
Mamma passade på att skälla på mig över Skype. Hon skällde på mig för att jag är så elak mot Max och beskriver i min blogg alla alldeles mänskliga och förvirrade saker han gör. När jag berättade detta för Max hade han inte läst mitt senaste inlägg, och när han genast gick för att göra det hävdade han att jag kryddat historien, precis som jag alltid gör. Och ja, jag erkänner, jag brukar krydda, men vi ska inte glömma att jag är hemma med en bebis hela dagarna och spänningsmomenten i mitt liv mestadels är begränsade till "håller hon på att vakna?" "borde jag byta blöja?" "ska jag ta en lättöl för att få fart på oxytocinet?". Sen blir ju livet generellt lite mer spännande om man väljer att komma ihåg saker på ett lite mer spännande sätt. Det är inget jag väljer medvetet, det är bara så det är. Och hade jag bara skrivit om mina dagliga göromål hade det ju varit alldeles kolossalt ointressant för någon annan att läsa.
I vilket fall fick jag lite dåligt samvete. Jag tyckte ju att jag försökt rädda situationen genom att på slutet skriva lite glatt att jag tycker det är kul att han är lite förvirrad. Det förgyller ju min dag. Men trots detta tyckte min mamma att jag var för hård mot honom. Tyvärr innebär inte detta att jag kommer sluta berätta aningen kryddade historier om Max vardagliga förvirringar, men jag vill passa på att nämna att han inte bara är förvirrad, utan även världens finaste. Sådeså.
Idag var det dessutom jag som bjöd på den roligaste felhörningen. Vi satt och åt kvällsmat och Vira satt i sittern och tidigare på kvällen hade jag lagt märke till hur hon hela tiden verkade föredra att ha huvudet åt ena hållet. Detta gjorde mig lite... inte orolig, men uppmärksam eftersom en liten pojkbebis på babymassagen har skaffat sig en favoritsida till den milda grad att han nu inte kan ha huvudet åt andra hållet. Det innebar att BVC sköterskan uppmanade till användning av en så kallad bobby stol (tror jag det heter) så fort pojken i fråga kan hålla huvudet. Detta pratade vi alltså om under kvällsmaten. Jag uttryckte min "oro" och vi hoppades att Vira skulle upptäcka att även andra hållet är skönt.
När jag sen står och diskar torkar Max av bordet och den stora skärbrädan som vi brukar göra mackorna på. När han kommer upp bredvid mig för att skölja trasan säger han:
"Kanske kan vi blöta upp henne och lägga henne åt andra hållet"
"????" säger jag. "Eeeh hur menar du?"
Sen inser jag att han inte sagt "henne" utan "den". Han pratade alltså om skärbrädan som slagit sig och nu inte längre ligger platt mot köksbänken. Jag kopplade till att Vira ständigt låg åt ett håll, men kunde inte förstå varför, eller ens hur, vi skulle "blöta upp henne" för att få henne att ligga även åt andra hållet.
Så ja, även jag hör dåligt och är förvirrad.
Nu ska jag försöka få Vira att sova. Hon är fruktansvärt trött, men somnar inte.
Mamma passade på att skälla på mig över Skype. Hon skällde på mig för att jag är så elak mot Max och beskriver i min blogg alla alldeles mänskliga och förvirrade saker han gör. När jag berättade detta för Max hade han inte läst mitt senaste inlägg, och när han genast gick för att göra det hävdade han att jag kryddat historien, precis som jag alltid gör. Och ja, jag erkänner, jag brukar krydda, men vi ska inte glömma att jag är hemma med en bebis hela dagarna och spänningsmomenten i mitt liv mestadels är begränsade till "håller hon på att vakna?" "borde jag byta blöja?" "ska jag ta en lättöl för att få fart på oxytocinet?". Sen blir ju livet generellt lite mer spännande om man väljer att komma ihåg saker på ett lite mer spännande sätt. Det är inget jag väljer medvetet, det är bara så det är. Och hade jag bara skrivit om mina dagliga göromål hade det ju varit alldeles kolossalt ointressant för någon annan att läsa.
I vilket fall fick jag lite dåligt samvete. Jag tyckte ju att jag försökt rädda situationen genom att på slutet skriva lite glatt att jag tycker det är kul att han är lite förvirrad. Det förgyller ju min dag. Men trots detta tyckte min mamma att jag var för hård mot honom. Tyvärr innebär inte detta att jag kommer sluta berätta aningen kryddade historier om Max vardagliga förvirringar, men jag vill passa på att nämna att han inte bara är förvirrad, utan även världens finaste. Sådeså.
Idag var det dessutom jag som bjöd på den roligaste felhörningen. Vi satt och åt kvällsmat och Vira satt i sittern och tidigare på kvällen hade jag lagt märke till hur hon hela tiden verkade föredra att ha huvudet åt ena hållet. Detta gjorde mig lite... inte orolig, men uppmärksam eftersom en liten pojkbebis på babymassagen har skaffat sig en favoritsida till den milda grad att han nu inte kan ha huvudet åt andra hållet. Det innebar att BVC sköterskan uppmanade till användning av en så kallad bobby stol (tror jag det heter) så fort pojken i fråga kan hålla huvudet. Detta pratade vi alltså om under kvällsmaten. Jag uttryckte min "oro" och vi hoppades att Vira skulle upptäcka att även andra hållet är skönt.
När jag sen står och diskar torkar Max av bordet och den stora skärbrädan som vi brukar göra mackorna på. När han kommer upp bredvid mig för att skölja trasan säger han:
"Kanske kan vi blöta upp henne och lägga henne åt andra hållet"
"????" säger jag. "Eeeh hur menar du?"
Sen inser jag att han inte sagt "henne" utan "den". Han pratade alltså om skärbrädan som slagit sig och nu inte längre ligger platt mot köksbänken. Jag kopplade till att Vira ständigt låg åt ett håll, men kunde inte förstå varför, eller ens hur, vi skulle "blöta upp henne" för att få henne att ligga även åt andra hållet.
Så ja, även jag hör dåligt och är förvirrad.
Nu ska jag försöka få Vira att sova. Hon är fruktansvärt trött, men somnar inte.
En julkonsert, eller inte
Igår berättade Max att Andrés tjej Frida skulle ha julkonsert klockan halv sju idag. Eller inte bara hon, utan den kör hon sjunger i. Eftersom Vira har fortsatt vara en mycket lätthanterlig bebis kom jag och Max överens om att det skulle vara trevligt och förhoppningsvis stämningsfullt att gå på konserten.
Innan Max åkte till jobbet i morse såg jag till att förhöra mig om var konserten skulle vara.
"Johanneskyrkan. Den ligger typ på Nobelvägen". Jag gör en sökning på google maps. Finns en Sankt Johannes kyrka i Malmö. Den ligger vid Triangeln. Alla som varit på Triangelns parkering har antagligen lagt märke till just denna kyrka. Inget man missar.
"Nä, det är inte den... den ligger vid Nobelvägen". säger Max
"Är du säker på att den heter Johanneskyrkan? Jag litar inte riktigt på dig :) ".
"Hmm, det kan du ha rätt i...." Max letar upp inbjudan på Facebook. "Nä, du har rätt. Den heter Santa Maria kyrka".
"Santa Maria?" Känner mig lite tveksam till "Santa". Santa Maria.. det är väl kryddor? Nåja, säger han santa så...
"Japp, s-a-n-t-a m-a-r-i-a" Säger Maxen övertydligt.
Jag söker på Santa Maria. Ingen träff. Jag söker på Sankta Maria. Träff. På Nobelvägen vid den stora snopp-byggnaden.
Jag bannar Max för hans virrighet och hans s-a-n-t-a. Han himlar med ögonen och skrattar. Sen åker han till jobbet och jag och Vira ägnar dagen åt att packa in vad som känns som en miljon citronkolor i papper (och ändå blev bara hälften gjorda), fixa lite hemma, ta en mycket skumpig och slaskig promenad till Leksaksaffären på Geijersgatan samt träna och hänga tillsammans. När jag tränade satt Vira i sittern och somnade.
Under dagen chattade jag och Max om hur vi skulle lösa det praktiska inför konserten, och jag gjorde några sökningar på Skånetrafikens reseplanerare för att ta reda på vilket som var det enklaste sättet att ta sig till Sankta Maria kyrka. Det visade sig vara en stadsbuss från Rudbecksgatan som skulle avgå fem minuter i sex.
I god tid, ungefär vid fem, börjar jag förbereda mig och Vira. Hon har både kissat och kräkts lite på sina kläder och jag byter till den fina sparkdräkten med fyrklöver som nu är snudd på för liten. Själv piffar jag till mig med kjol och lite smink och så sätter jag mig och ammar med datorn på benen. Då börjar Max chatta med mig igen och säger: "Jag kollade fel på konserten. Det är inte förrän den 20de"
Hihihi, han är allt bra förvirrad ibland, min Max. Där satt jag och Vira alldeles uppiffade och snygga och redo för julsång. Istället gosade vi vidare, lagade middag och sen kom Max hem och sa till mig: "Vad fin du är idag!!". Jo, jag hade ju gjort vid mig för att gå på lokal :) Inte konstigt jag var lite snyggare än vanligt!
Imorgon blir det babymassage igen och kanske en tur till kontoret.
Innan Max åkte till jobbet i morse såg jag till att förhöra mig om var konserten skulle vara.
"Johanneskyrkan. Den ligger typ på Nobelvägen". Jag gör en sökning på google maps. Finns en Sankt Johannes kyrka i Malmö. Den ligger vid Triangeln. Alla som varit på Triangelns parkering har antagligen lagt märke till just denna kyrka. Inget man missar.
"Nä, det är inte den... den ligger vid Nobelvägen". säger Max
"Är du säker på att den heter Johanneskyrkan? Jag litar inte riktigt på dig :) ".
"Hmm, det kan du ha rätt i...." Max letar upp inbjudan på Facebook. "Nä, du har rätt. Den heter Santa Maria kyrka".
"Santa Maria?" Känner mig lite tveksam till "Santa". Santa Maria.. det är väl kryddor? Nåja, säger han santa så...
"Japp, s-a-n-t-a m-a-r-i-a" Säger Maxen övertydligt.
Jag söker på Santa Maria. Ingen träff. Jag söker på Sankta Maria. Träff. På Nobelvägen vid den stora snopp-byggnaden.
Jag bannar Max för hans virrighet och hans s-a-n-t-a. Han himlar med ögonen och skrattar. Sen åker han till jobbet och jag och Vira ägnar dagen åt att packa in vad som känns som en miljon citronkolor i papper (och ändå blev bara hälften gjorda), fixa lite hemma, ta en mycket skumpig och slaskig promenad till Leksaksaffären på Geijersgatan samt träna och hänga tillsammans. När jag tränade satt Vira i sittern och somnade.
Under dagen chattade jag och Max om hur vi skulle lösa det praktiska inför konserten, och jag gjorde några sökningar på Skånetrafikens reseplanerare för att ta reda på vilket som var det enklaste sättet att ta sig till Sankta Maria kyrka. Det visade sig vara en stadsbuss från Rudbecksgatan som skulle avgå fem minuter i sex.
I god tid, ungefär vid fem, börjar jag förbereda mig och Vira. Hon har både kissat och kräkts lite på sina kläder och jag byter till den fina sparkdräkten med fyrklöver som nu är snudd på för liten. Själv piffar jag till mig med kjol och lite smink och så sätter jag mig och ammar med datorn på benen. Då börjar Max chatta med mig igen och säger: "Jag kollade fel på konserten. Det är inte förrän den 20de"
Hihihi, han är allt bra förvirrad ibland, min Max. Där satt jag och Vira alldeles uppiffade och snygga och redo för julsång. Istället gosade vi vidare, lagade middag och sen kom Max hem och sa till mig: "Vad fin du är idag!!". Jo, jag hade ju gjort vid mig för att gå på lokal :) Inte konstigt jag var lite snyggare än vanligt!
Imorgon blir det babymassage igen och kanske en tur till kontoret.
Pekingankan
Alla som läst Sydsvenskan de senaste dagarna har kunnat förfasas över Xirong Kjellerup och hennes Kinacenter på Ön i Limhamn. Om man även läst min blogg kan man nog lägga ihop ett och ett och förstå att Xirong Kjellerup är "Kinesiska damen" i mitt inlägg från kinarestaurangen på Ön i Limhamn. Så många kinarestauranger finns det ju inte på Ön direkt...
I ljuset av det som framkommit i Sydsvenskans artiklar känns det ju lite onödigt att vi faktiskt gick dit och sponsrade elaka fru Kjellerup och hennes oseriösa verksamhet, men det var ju inget vi visste något om. Jag skulle dock avråda alla från att gå dit, om det nu mot förmodan fortfarande skulle vara öppet.
Denna söndag har varit absolut oplanerad och Vira var så utmattad efter besöket av både Ture och Ivar igårkväll att hon sov hela natten, till halv åtta. Efter en frukost somnade hon om igen och ingen vaknade förrän tio över tio. Eller jag vaknade då och ropade till "Men herregud, hon är över tio!!". Mitt rop väckte Vira och även Max slog upp ögonen men han sa att han legat vaken ett tag och funderat på om han skulle gå upp och göra frukost...
Så det blev bacon-och- ägg-brunch och sen har vi datat och gjort godis inför den stundande namngivningsfesten. Max har gjort citronkola som enligt utsago ska bli precis som Fox-kola, och jag har rullat mozartkulor tills händerna var alldeles frasiga av all mandelmassa. Vira har ägnat sig åt att sova. Hon sov såpass länge att jag till slut väckte henne, eftersom jag misstänkte att det skulle bli en vaken natt annars. Hon fick mat, och sen insåg jag att hon legat så att hon kissat över hela sig. Så det blev byte. Efter att ha hängt en del i sittern ville hon ha mer mat, och sen busade vi och sen kräktes hon upp mesta av maten över oss båda, men hon var lika nöjd för det. Men det blev nya kläder igen. Därefter lade Max henne i gymet där hon ägnade en stund åt att prata med sin favoritblomma medan Tassen låg bredvid och vaktade. Sen kräktes hon lite till, men den här gången missade hon mesta av kläderna så vi slapp att byta igen. Vissa dagar klarar hon sig med samma kläder hela dagen, medan andra dagar kräver många klädbyten.
Nu ligger Vira på Max mage och de tupplurar båda två medan mörkret faller utanför. Brasan är tänd och allt är precis så mysigt som man vill att det ska vara!
I ljuset av det som framkommit i Sydsvenskans artiklar känns det ju lite onödigt att vi faktiskt gick dit och sponsrade elaka fru Kjellerup och hennes oseriösa verksamhet, men det var ju inget vi visste något om. Jag skulle dock avråda alla från att gå dit, om det nu mot förmodan fortfarande skulle vara öppet.
Denna söndag har varit absolut oplanerad och Vira var så utmattad efter besöket av både Ture och Ivar igårkväll att hon sov hela natten, till halv åtta. Efter en frukost somnade hon om igen och ingen vaknade förrän tio över tio. Eller jag vaknade då och ropade till "Men herregud, hon är över tio!!". Mitt rop väckte Vira och även Max slog upp ögonen men han sa att han legat vaken ett tag och funderat på om han skulle gå upp och göra frukost...
Så det blev bacon-och- ägg-brunch och sen har vi datat och gjort godis inför den stundande namngivningsfesten. Max har gjort citronkola som enligt utsago ska bli precis som Fox-kola, och jag har rullat mozartkulor tills händerna var alldeles frasiga av all mandelmassa. Vira har ägnat sig åt att sova. Hon sov såpass länge att jag till slut väckte henne, eftersom jag misstänkte att det skulle bli en vaken natt annars. Hon fick mat, och sen insåg jag att hon legat så att hon kissat över hela sig. Så det blev byte. Efter att ha hängt en del i sittern ville hon ha mer mat, och sen busade vi och sen kräktes hon upp mesta av maten över oss båda, men hon var lika nöjd för det. Men det blev nya kläder igen. Därefter lade Max henne i gymet där hon ägnade en stund åt att prata med sin favoritblomma medan Tassen låg bredvid och vaktade. Sen kräktes hon lite till, men den här gången missade hon mesta av kläderna så vi slapp att byta igen. Vissa dagar klarar hon sig med samma kläder hela dagen, medan andra dagar kräver många klädbyten.
Nu ligger Vira på Max mage och de tupplurar båda två medan mörkret faller utanför. Brasan är tänd och allt är precis så mysigt som man vill att det ska vara!
Subscribe to:
Posts (Atom)