Läkaren

Idag var det dags för läkarbesök på BVC. Detta skulle enligt planen följas av inköp på ICA och jag tänkte ta bilen ner till Limhamn. Efter två månader ihop med en bebis har jag lärt mig ha gott om tid för att komma iväg, eftersom det ju inte alltför sällan måste ammas eller kräkas i tid och otid.
Denna gången var det dock inget av ovanstående som fick oss att komma iväg lite sen. Nu var det den obetänksamma mamman som glömt att ingen använt den lilla Toyotan på ett tag och således inte räknat med att den skulle vara helt snötäckt. Såpass snötäckt att det till och med var skare på bilen. Vira, alldeles klädd i blått och grönt som vanligt, åkte in i baksätet medan jag fiskade upp långa sopen-skrapen från golvet på passagerarsidan och satte igång. Eftersom det var bråttom försökte jag ignorera det faktum att jag låtit bli att ta med vantar. Det gick en stund. Med illröda händer fick jag se mig besegrad och gick in igen. Hittade inte vantarna. Ut igen och sop-skrapa vidare. När allt var klart kom jag på var vantarna var. Utan känsel i händerna lyckades jag låsa upp och gå in och hämta dem.
På BVC var de också försenade så jag hängde med andra föräldrar i väntrummet och fick ideligen berätta att Vira var en flicka, färgerna till trots. Tydligen måste flickor vara rosa för att bli flickor. En möjlig läkarassistent (finns sådana?) vägde och mätte, idag 55 cm och 4660 g, innan jag fick gå in till läkaren, en man mellan, låt säga 40 och 50. Min uppfostran säger att man ska ta i hand, titta i ögonen och säga sitt namn, så glad i hågen sträckte jag fram handen och en mycket förbryllad och aningen tveksam läkare tog den.
"Ååh, ta i hand... det är så ovant.. det gör vi aldrig inom sjukvården. Vi bara spritar och tvättar och spritar igen".
"Ojsan, förlåt! Det var inte meningen!" under större delen av mitt liv har jag varit oerhört förskonad från att hänga i sjukhusmiljö och denna oskrivna vinterregel har gått mig helt förbi.
Läkaren verkade dock mer glad än ledsen, och när han sen såg i sina papper att jag jobbade på Sony Ericsson blev han ännu gladare och lika mycket som Viras (mycket goda) hälsa och framsteg diskuterades, pratade vi även om operativsystem för mobiler, hur det är att samarbeta med japaner och hur man lyckas låtsa att en fika med kakor som smakar alger är bland det bästa man blivit bjuden på. Sen boostade han mig genom att säga att det var så SKÖNT med en så COOL förstföderska som inte trodde att minsta prick var livsfarlig. Tackartackar!
Efter läkaren var det dags för mammasamtal för mig, tillsammans med hederliga, fina ML. Medan jag ammade Vira kryssade jag i att jag under den senaste tiden inte känt att jag har skuld till nästan allt ont som händer, att jag inte gråter varje dag eller funderar på att skada mig själv.
Jag frågade ML vad jag skulle göra med skorvet (fast jag redan googlat det och visste precis, men nåt får jag ju fråga) och hon sa som väntat att jag skulle ta på olja, vänta och sen pillar bort skorv.
Jag satte på olja. Jag väntade. Sen... gjorde jag cheesecake, datade, gjorde mozartkulor och nu... har Vira bara en väldigt oljig frisyr men fortfarande skorv. Får väl göra ett nytt försök imorgon.