Man kan inte komma undan att det är aningen jobbigare att köra barnvagn när vintern är såhär ohängt oskånsk och snöig. Visserligen är de förvånande bra på att ploga cykelvägen här bredvid, men det går inte att undvika stora snövallar och ibland vill man ju gå på andra vägar än just den cykelvägen. Till exempel leder inte cykelvägen till Konsum, men det spelade mindre roll första gången jag var ute och gick igår. Det var bara en promenad. Emellertid hamnade jag på konsum ändå, för jag vek av cykelvägen, och kom på att det var ju toppen om jag kunde handla lite så vi kunde laga mat. Max var ute och skidade på Bulltofta och eftersom vi gick upp så sent hade vi bara ätit brunch och jag började bli rejält hungrig.
När jag plockat på mig en kruka färsk koriander, en lime och ett paket risnudlar insåg jag att jag inte hade plånboken med mig. Snäll som jag är lade jag tillbaka allt på sin plats, jag dumpade det alltså inte bara där jag stod. Så pulsade jag hem igen. Som tur är lyssnar jag på en bra bok, "Mamma Pappa Barn" av Carin Gerhardsen. När jag kom hem ringde jag Max. Det var upptaget. Efter en stund ringde jag igen och fick tag på honom i spåret. "Tre kilometer kvar" sa han. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå tillbaka till Konsum, för Vira låg ju redan nedbäddad i vagnen och jag hade promenadkläderna på. Så jag drog på mig reflexvästen (ja, så vuxen är jag nu) och gick ut igen och denna gången var det definitivt värre eftersom jag faktiskt skulle gå direkt till Konsum och vägarna dit var inte alls som man önskade. När jag kom fram tog jag denna gången en korg, en sån där som man drar för de är de enda som finns. Med viss möda drog jag min snöiga vagn och min lilla, men mycket bångstyriga korg mot koriandern och redan när jag var en bit bort såg jag hålet i hyllan, där det tidigare stått två krukor koriander. De var nu borta och efter att ha rotat bland Salvia och Basilika fick jag inse att det nu inte fanns nån Koriander på Konsum längre. Inte heller fanns det böngroddar, vilket helt enkelt måste innebära att någon i området hade middagsplaner som var mycket snarlika mina. Trött efter pulsandet kunde jag nu bara förbanna min olyckliga stjärna och än en gång gå förbi kassan utan att köpa nåt, vilket måste ha föranlett kassörskan att antingen tro att tiden gick i cirklar, eller att jag helt enkelt var där för att stjäla saker.
Jag gick ut och ringde Max. Upptaget. Jag förbannade hans jävla upptagenhet och började pulsa hemåt, medan jag fortsatte ringa Max ungefär var trettionde sekund. Upptaget, upptaget. Efter det tunga pulsandet, den tomma magen och den försvunna koriandern var humöret nu långt ifrån på topp. Men när jag äntligen fick tag på Max och svor över den upptagna telefonen, över snön och min misslyckade handling skrattade han bara sitt fantastiska skratt som fick mig att glömma min ilska och att jag är hungrig och skjuter en barnvagn i knädjup snö. Det där skrattet som alltid får mig att glömma allt som är dumt och som gör mig alldeles varm och är en av många orsaker till varför jag älskar honom. När han skrattat klart sa han åt mig att pulsa hem så skulle han fixa sakerna på Malmborgs och inte långt senare åt vi en mycket god vietnamesisk middag!
No comments:
Post a Comment