Snökaos

Tjugo centimeter ny snö" ropade Rutger när han kom in efter att ha försökt hämta tidningen i tisdags morse. Samma snö hade med stor sannolikhet förhindrat utdelning av samma tidning.
Männen gick ut för att skotta och inte förrän en timme senare kom en svettig och slutskottad Max in och berättade hur grannarna med gemensamma krafter knuffat ut Saaben på den helt igensnöade Vanåsgatan och hur Max därpå hade hjälpt en annan granne att skotta en uppfart som var alldeles för lång för en ålderstigen gubbe med ännu mer ålderstigen bil.
"Hur föreslår du att jag tar mig fram idag" frågade jag som ännu inte varit ute och känt på läget, men som hade tid för efterkontroll på MVC kvart i tre och hade planerat en fika hos Klinte på Ön innan.
"Bil, absolut" sa Max.
En stund senare gick Max och Inga till stan. De hade nog tänkt ta bussen, men vem som helst kunde ju räkna ut att det inte skulle fungera, så de gick och när jag strax därpå pratade med Max berättade han hur han hjälpt till att putta loss två bilar under promenaden till stan.
"Tycker du fortfarande att bilen är bästa sättet?" frågade jag
"Japp" sa Max.
Vid halv ett hade jag pälsat på Vira som lagom till utpackningen i bilen började gnälla, ett gnäll som accelererade hela tiden och när jag knäppt fast henne hade det närmat sig ett gallskrik. Jag startade bilen och började röja undan det tjocka snötäcket medan lilltjejen satt alldeles röd och skrek därinne. Sen satte jag mig vid ratten och laddade. Jag visste att jag måste ha rejält med fart för att ta mig ut på Vanåsgatan, även om uppfarten var skottad. Ingen hade ju plogat på gatan och snövallar och bilspår var höga och den lilla Toyotan skulle få visa vad den gick för. Jag satsade hårt, kollade åt båda hållen och slirade ut på vägen, drog i tvåan direkt och skulle precis bränna iväg när jag ser att jag får möte. Inte en chans att det skulle funka. Endast ett spår var uppkört (knappt det) och att köra in till kanten var omöjligt eller åtminstone starkt förknippat med fastkörning. Som tur var hade Vira nu förstått att det här inte var stunden då hon skulle öva sitt gallskrik. Snäll som hon är tystnade hon och lät mig ägna mig åt snö/bilproblemen.
En av de två granntanterna som stod vid vägkanten kom fram och erbjöd mig Sydsvenskan. Ett udda valt tillfälle kan tyckas, men tidningen hade som bekant uteblivit. Hon föreslog sedan att jag skulle försöka ta mig in på en parkeringsficka, men efter att ha noterat de halvmeter höga snövallarna som omgärdade fickan skakade jag på huvudet och sa att jag nog inte skulle komma in, och definitivt inte därifrån.
Den mötande bilen hade nu stannat framför mig och jag såg ingen annan utväg än att backa. Naturligtvis hade detta stopp gjort att jag nu satt fast och det tog en stund av backa-köra framåt innan jag kom loss, fick i backen och började backa längs Vanåsgatan. Jag backade över cykelvägen och vidare längs nästa kvarter medan förvånade, snöskottsvettiga husägare tittade på min framfart. Vid Barsebäcksgatan vet jag att jag brukar köra fast, så jag tog ordentligt med fart när jag backade ut på gatan, drog i tvåan så fort jag kunde och gav lagom gas och tvingade Aygon genom snömassorna. Nu gällde det att hålla farten uppe. Minsta fartsänkning skulle få oss fast. Att just då se två tonårspojkar stå mer eller mindre mitt i vägen och avsnöa en bil gjorde mig långt ifrån glad. Mitt gamla road-rage gjorde sig påmint och jag vrålade "Uuuuuur vääääägen för heeeeeelvete!!" medan jag hängde mig på tutan och tonåringarna tog, efter viss tonårig sävlighet som skapade små röda prickar framför mina ögon, viga skutt upp på trottoaren.
Ute på Rudbecksgatan var det bättre, även om vissa mindre begåvade människor parkerat på ett mycket tveksamt sätt som tvingade oss andra att köra in i de stora snömassorna i mitten. Även här passade jag på att road-ragea och svor högt och ljudligt. Vira var tyst och snäll.
Vid ett rödljus nere på Linnégatan ringde jag Max (med handsfree såklart) och frågade HUR han tänkte när han tyckte bilen var bästa sättet. Det var på håret jag klarat mig undan att köra fast och jag visste inte hur det skulle gå på Ön, hos MVC eller hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig tillbaka hem på Vanåsgatan.
Han skrattade som vanligt åt min historia, min upprördhet och mitt road-rage och sa att det iallafall blir ett bra blogginlägg :)