Var är min bebis?

Vira började bli krasslig förra veckan och när det var jul var hon riktigt förkyld. Inte så att hon hade svårt att andas och äta, men tillräckligt för att vara kinkig, snorig och kräkig.
Eftersom hon är en bebis har hon ju kräkts lite då och då, men hon har aldrig varit nån storkräkare, även om vi kanske alla minns när hon var lite förkyld förra gången och kaskadkräktes på Experimentarium. Det har varit lite samma sak under denna förkylningen. Dels har hon börjat bli missnöjd när hon har ätit färdigt och ligger och snuttar, och jag sätter stopp och stänger butiken och rullar över henne på rygg. Plötsligt blir hon nu förbannad och skriker. Sen kräks hon. Och så fort man lyfter upp henne kräks hon ännu mer. I söndags tror jag hon tog rekord, då luktade både hon och jag så mycket kräk att jag nästan kräktes själv. Max är ju naturligtvis också utsatt, kanske främst för att han ju älskar att slänga upp henne i luften, flyga flygplan och stoja. Då kan man nästan alltid räkna med att få en kräk över sig.
Det andra som har hänt förutom ökad kräkfrekvens är ett riktigt dåligt humör och en helt ny, mycket tråkigare attityd. Innan hade vi en bebis som nästan aldrig skrek. "Gejgejgej" sa hon när hon var missnöjd. Och det var hon nästan aldrig, och absolut inte när hon åkte bil eller vagn.
Nu skriker hon allt vad hon kan så fort det är minsta lilla som hon inte är nöjd med. Och hon skriker så hon får darr på rösten och blir alldeles röd i det lilla ansiktet. Och ibland verkar ingenting hjälpa för att få henne glad. Försöker jag ge mat skriker hon rakt in i bröstet och tittar så argt och ledset på mig att jag frågar mig själv hur dum jag egentligen är. Det som funkar bäst är att plocka upp henne och gå, alternativt dansa runt med henne på armen medan man daskar henne i rumpan med den lediga handen. Detta är såklart rätt jobbigt efter ett tag, och häromdagen vaknade jag med en underlig träningsvärk.
Dessa skrikattacker är som sagt något helt nytt, och naturligtvis påfrestande. När man är van vid en "gejgejgej-bebis" är en gallskrikande dito jobbig att hantera. Fler än en gång har jag sneglat bort mot öronpropparna som ligger på nattuksbordet och funderat på om det inte är dags att plugga in. Men hittills har jag inte gjort det, och jag börjar vänja mig, även om jag undrar var min gamla glada bebis tagit vägen? De senaste dagarna har det visserligen bjudits på fler leenden och glada tillrop, men jag kan ju såklart inte låta bli att sakna den där muntra lilla filuren som verkade vara så tillfreds med livet. Jag hoppas att hon kommer tillbaka när sista hostan gett med sig. Och blir det inte så får jag väl bara lära mig komma överens med gallskrikaren.