Sista dagen på 2010 och dags att reflektera över året som gått?
2010 var året då jag var gravid större delen av tiden vilket innebar att jag fick lära mig vilka alkoholfria öler och viner som är drickbara och att dansa nykter. Båda uppgifterna skulle jag vilja påstå att jag nu behärskar till fullo.
Vi skaffade en prickig katt som var så social att han blev ensam om dagarna och till slut fick vi åka till Hjärup och skaffa en grå kattflick-kompis åt honom. Tassen och Sonja blev Frasse och Sonken och trots att vi skäller på dem för att de hårar på allt och äter upp våra headsets så förgyller de vår hemmiljö.
Det var året då vi hälsade på Thiels i Vietnam och åt fantastisk mat, skrek åt varandra på stan för att överrösta trafiken och lärde oss konsten att korsa gator i Hanoi.
Det var året då jag för första gången cyklade till jobbet på min räsercykel och irriterade cyklande medelålders män genom att fara förbi dem med min gravidmage.
2010 tillbringade vi en solig vecka hos Thiels i Dalarna där vi om dagarna plockade smultron, gjorde Body Balance på gräsmattan och simmade fram och tillbaka i sjön. Om kvällarna åt vi grillat på terassen och drack vin och njöt av den svenska sommaren.
På Bornholm trasade jag sönder Fridas cykel (eller kanske trasade cykeln sönder sig själv...) och fick lära mig köra med halvcykel och Ebba fick lära sig trampa för glatta livet i uppförsbackarna. Vi lärde oss att inte lita på bokningssiter och att undvika buffé på Bornholm, samt att ön är långtifrån platt.
Det var året då Max inte körde varken Vättern, Vasaloppet eller Eslövs Gran Fondo men nåt mountainbikelopp lyckades han få till frampå hösten. Min mountainbikesäsong sträckte sig till en utflykt tidig vår, innan magen blev för stor.
Det var året då jag och Max hela tiden pratade om att gifta oss men aldrig kom till skott, och när vi väl fått en tid missade vi den. Fast till slut fick vi till det ändå och hade en underbar dag i Pildammsparken i november.
Och såklart det största av allt: det var året då jag blev mamma! Året då Vira kom till världen och förgyller våra liv!
Graviditeten, Viras födelse och tiden med henne har inneburit att jag kommit över alla kroppsliga "fobier" och lärt mig leva med kräk och bajs och att pilla öron och näsa på nån annan. Det innebar också att få känna på hur det är att vara förälskad i en pytteliten människa och hur gott bebisar faktiskt luktar, förutom i halsvecken, när de är smutsiga. Jag har också lärt mig hur man på ett ganska effektivt sätt kan tvätta halsvecken :)
Jag har fått känna den ofantliga glädjen som innfinner sig när ens bebis ler tillbaka mot en.
På det hela taget har det varit ett mycket händelserikt och helt underbart år! Kan bara hoppas 2011 bjuder på lika mycket glädje!
Var är min bebis?
Vira började bli krasslig förra veckan och när det var jul var hon riktigt förkyld. Inte så att hon hade svårt att andas och äta, men tillräckligt för att vara kinkig, snorig och kräkig.
Eftersom hon är en bebis har hon ju kräkts lite då och då, men hon har aldrig varit nån storkräkare, även om vi kanske alla minns när hon var lite förkyld förra gången och kaskadkräktes på Experimentarium. Det har varit lite samma sak under denna förkylningen. Dels har hon börjat bli missnöjd när hon har ätit färdigt och ligger och snuttar, och jag sätter stopp och stänger butiken och rullar över henne på rygg. Plötsligt blir hon nu förbannad och skriker. Sen kräks hon. Och så fort man lyfter upp henne kräks hon ännu mer. I söndags tror jag hon tog rekord, då luktade både hon och jag så mycket kräk att jag nästan kräktes själv. Max är ju naturligtvis också utsatt, kanske främst för att han ju älskar att slänga upp henne i luften, flyga flygplan och stoja. Då kan man nästan alltid räkna med att få en kräk över sig.
Det andra som har hänt förutom ökad kräkfrekvens är ett riktigt dåligt humör och en helt ny, mycket tråkigare attityd. Innan hade vi en bebis som nästan aldrig skrek. "Gejgejgej" sa hon när hon var missnöjd. Och det var hon nästan aldrig, och absolut inte när hon åkte bil eller vagn.
Nu skriker hon allt vad hon kan så fort det är minsta lilla som hon inte är nöjd med. Och hon skriker så hon får darr på rösten och blir alldeles röd i det lilla ansiktet. Och ibland verkar ingenting hjälpa för att få henne glad. Försöker jag ge mat skriker hon rakt in i bröstet och tittar så argt och ledset på mig att jag frågar mig själv hur dum jag egentligen är. Det som funkar bäst är att plocka upp henne och gå, alternativt dansa runt med henne på armen medan man daskar henne i rumpan med den lediga handen. Detta är såklart rätt jobbigt efter ett tag, och häromdagen vaknade jag med en underlig träningsvärk.
Dessa skrikattacker är som sagt något helt nytt, och naturligtvis påfrestande. När man är van vid en "gejgejgej-bebis" är en gallskrikande dito jobbig att hantera. Fler än en gång har jag sneglat bort mot öronpropparna som ligger på nattuksbordet och funderat på om det inte är dags att plugga in. Men hittills har jag inte gjort det, och jag börjar vänja mig, även om jag undrar var min gamla glada bebis tagit vägen? De senaste dagarna har det visserligen bjudits på fler leenden och glada tillrop, men jag kan ju såklart inte låta bli att sakna den där muntra lilla filuren som verkade vara så tillfreds med livet. Jag hoppas att hon kommer tillbaka när sista hostan gett med sig. Och blir det inte så får jag väl bara lära mig komma överens med gallskrikaren.
Eftersom hon är en bebis har hon ju kräkts lite då och då, men hon har aldrig varit nån storkräkare, även om vi kanske alla minns när hon var lite förkyld förra gången och kaskadkräktes på Experimentarium. Det har varit lite samma sak under denna förkylningen. Dels har hon börjat bli missnöjd när hon har ätit färdigt och ligger och snuttar, och jag sätter stopp och stänger butiken och rullar över henne på rygg. Plötsligt blir hon nu förbannad och skriker. Sen kräks hon. Och så fort man lyfter upp henne kräks hon ännu mer. I söndags tror jag hon tog rekord, då luktade både hon och jag så mycket kräk att jag nästan kräktes själv. Max är ju naturligtvis också utsatt, kanske främst för att han ju älskar att slänga upp henne i luften, flyga flygplan och stoja. Då kan man nästan alltid räkna med att få en kräk över sig.
Det andra som har hänt förutom ökad kräkfrekvens är ett riktigt dåligt humör och en helt ny, mycket tråkigare attityd. Innan hade vi en bebis som nästan aldrig skrek. "Gejgejgej" sa hon när hon var missnöjd. Och det var hon nästan aldrig, och absolut inte när hon åkte bil eller vagn.
Nu skriker hon allt vad hon kan så fort det är minsta lilla som hon inte är nöjd med. Och hon skriker så hon får darr på rösten och blir alldeles röd i det lilla ansiktet. Och ibland verkar ingenting hjälpa för att få henne glad. Försöker jag ge mat skriker hon rakt in i bröstet och tittar så argt och ledset på mig att jag frågar mig själv hur dum jag egentligen är. Det som funkar bäst är att plocka upp henne och gå, alternativt dansa runt med henne på armen medan man daskar henne i rumpan med den lediga handen. Detta är såklart rätt jobbigt efter ett tag, och häromdagen vaknade jag med en underlig träningsvärk.
Dessa skrikattacker är som sagt något helt nytt, och naturligtvis påfrestande. När man är van vid en "gejgejgej-bebis" är en gallskrikande dito jobbig att hantera. Fler än en gång har jag sneglat bort mot öronpropparna som ligger på nattuksbordet och funderat på om det inte är dags att plugga in. Men hittills har jag inte gjort det, och jag börjar vänja mig, även om jag undrar var min gamla glada bebis tagit vägen? De senaste dagarna har det visserligen bjudits på fler leenden och glada tillrop, men jag kan ju såklart inte låta bli att sakna den där muntra lilla filuren som verkade vara så tillfreds med livet. Jag hoppas att hon kommer tillbaka när sista hostan gett med sig. Och blir det inte så får jag väl bara lära mig komma överens med gallskrikaren.
Snökaos
Tjugo centimeter ny snö" ropade Rutger när han kom in efter att ha försökt hämta tidningen i tisdags morse. Samma snö hade med stor sannolikhet förhindrat utdelning av samma tidning.
Männen gick ut för att skotta och inte förrän en timme senare kom en svettig och slutskottad Max in och berättade hur grannarna med gemensamma krafter knuffat ut Saaben på den helt igensnöade Vanåsgatan och hur Max därpå hade hjälpt en annan granne att skotta en uppfart som var alldeles för lång för en ålderstigen gubbe med ännu mer ålderstigen bil.
"Hur föreslår du att jag tar mig fram idag" frågade jag som ännu inte varit ute och känt på läget, men som hade tid för efterkontroll på MVC kvart i tre och hade planerat en fika hos Klinte på Ön innan.
"Bil, absolut" sa Max.
En stund senare gick Max och Inga till stan. De hade nog tänkt ta bussen, men vem som helst kunde ju räkna ut att det inte skulle fungera, så de gick och när jag strax därpå pratade med Max berättade han hur han hjälpt till att putta loss två bilar under promenaden till stan.
"Tycker du fortfarande att bilen är bästa sättet?" frågade jag
"Japp" sa Max.
Vid halv ett hade jag pälsat på Vira som lagom till utpackningen i bilen började gnälla, ett gnäll som accelererade hela tiden och när jag knäppt fast henne hade det närmat sig ett gallskrik. Jag startade bilen och började röja undan det tjocka snötäcket medan lilltjejen satt alldeles röd och skrek därinne. Sen satte jag mig vid ratten och laddade. Jag visste att jag måste ha rejält med fart för att ta mig ut på Vanåsgatan, även om uppfarten var skottad. Ingen hade ju plogat på gatan och snövallar och bilspår var höga och den lilla Toyotan skulle få visa vad den gick för. Jag satsade hårt, kollade åt båda hållen och slirade ut på vägen, drog i tvåan direkt och skulle precis bränna iväg när jag ser att jag får möte. Inte en chans att det skulle funka. Endast ett spår var uppkört (knappt det) och att köra in till kanten var omöjligt eller åtminstone starkt förknippat med fastkörning. Som tur var hade Vira nu förstått att det här inte var stunden då hon skulle öva sitt gallskrik. Snäll som hon är tystnade hon och lät mig ägna mig åt snö/bilproblemen.
En av de två granntanterna som stod vid vägkanten kom fram och erbjöd mig Sydsvenskan. Ett udda valt tillfälle kan tyckas, men tidningen hade som bekant uteblivit. Hon föreslog sedan att jag skulle försöka ta mig in på en parkeringsficka, men efter att ha noterat de halvmeter höga snövallarna som omgärdade fickan skakade jag på huvudet och sa att jag nog inte skulle komma in, och definitivt inte därifrån.
Den mötande bilen hade nu stannat framför mig och jag såg ingen annan utväg än att backa. Naturligtvis hade detta stopp gjort att jag nu satt fast och det tog en stund av backa-köra framåt innan jag kom loss, fick i backen och började backa längs Vanåsgatan. Jag backade över cykelvägen och vidare längs nästa kvarter medan förvånade, snöskottsvettiga husägare tittade på min framfart. Vid Barsebäcksgatan vet jag att jag brukar köra fast, så jag tog ordentligt med fart när jag backade ut på gatan, drog i tvåan så fort jag kunde och gav lagom gas och tvingade Aygon genom snömassorna. Nu gällde det att hålla farten uppe. Minsta fartsänkning skulle få oss fast. Att just då se två tonårspojkar stå mer eller mindre mitt i vägen och avsnöa en bil gjorde mig långt ifrån glad. Mitt gamla road-rage gjorde sig påmint och jag vrålade "Uuuuuur vääääägen för heeeeeelvete!!" medan jag hängde mig på tutan och tonåringarna tog, efter viss tonårig sävlighet som skapade små röda prickar framför mina ögon, viga skutt upp på trottoaren.
Ute på Rudbecksgatan var det bättre, även om vissa mindre begåvade människor parkerat på ett mycket tveksamt sätt som tvingade oss andra att köra in i de stora snömassorna i mitten. Även här passade jag på att road-ragea och svor högt och ljudligt. Vira var tyst och snäll.
Vid ett rödljus nere på Linnégatan ringde jag Max (med handsfree såklart) och frågade HUR han tänkte när han tyckte bilen var bästa sättet. Det var på håret jag klarat mig undan att köra fast och jag visste inte hur det skulle gå på Ön, hos MVC eller hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig tillbaka hem på Vanåsgatan.
Han skrattade som vanligt åt min historia, min upprördhet och mitt road-rage och sa att det iallafall blir ett bra blogginlägg :)
Männen gick ut för att skotta och inte förrän en timme senare kom en svettig och slutskottad Max in och berättade hur grannarna med gemensamma krafter knuffat ut Saaben på den helt igensnöade Vanåsgatan och hur Max därpå hade hjälpt en annan granne att skotta en uppfart som var alldeles för lång för en ålderstigen gubbe med ännu mer ålderstigen bil.
"Hur föreslår du att jag tar mig fram idag" frågade jag som ännu inte varit ute och känt på läget, men som hade tid för efterkontroll på MVC kvart i tre och hade planerat en fika hos Klinte på Ön innan.
"Bil, absolut" sa Max.
En stund senare gick Max och Inga till stan. De hade nog tänkt ta bussen, men vem som helst kunde ju räkna ut att det inte skulle fungera, så de gick och när jag strax därpå pratade med Max berättade han hur han hjälpt till att putta loss två bilar under promenaden till stan.
"Tycker du fortfarande att bilen är bästa sättet?" frågade jag
"Japp" sa Max.
Vid halv ett hade jag pälsat på Vira som lagom till utpackningen i bilen började gnälla, ett gnäll som accelererade hela tiden och när jag knäppt fast henne hade det närmat sig ett gallskrik. Jag startade bilen och började röja undan det tjocka snötäcket medan lilltjejen satt alldeles röd och skrek därinne. Sen satte jag mig vid ratten och laddade. Jag visste att jag måste ha rejält med fart för att ta mig ut på Vanåsgatan, även om uppfarten var skottad. Ingen hade ju plogat på gatan och snövallar och bilspår var höga och den lilla Toyotan skulle få visa vad den gick för. Jag satsade hårt, kollade åt båda hållen och slirade ut på vägen, drog i tvåan direkt och skulle precis bränna iväg när jag ser att jag får möte. Inte en chans att det skulle funka. Endast ett spår var uppkört (knappt det) och att köra in till kanten var omöjligt eller åtminstone starkt förknippat med fastkörning. Som tur var hade Vira nu förstått att det här inte var stunden då hon skulle öva sitt gallskrik. Snäll som hon är tystnade hon och lät mig ägna mig åt snö/bilproblemen.
En av de två granntanterna som stod vid vägkanten kom fram och erbjöd mig Sydsvenskan. Ett udda valt tillfälle kan tyckas, men tidningen hade som bekant uteblivit. Hon föreslog sedan att jag skulle försöka ta mig in på en parkeringsficka, men efter att ha noterat de halvmeter höga snövallarna som omgärdade fickan skakade jag på huvudet och sa att jag nog inte skulle komma in, och definitivt inte därifrån.
Den mötande bilen hade nu stannat framför mig och jag såg ingen annan utväg än att backa. Naturligtvis hade detta stopp gjort att jag nu satt fast och det tog en stund av backa-köra framåt innan jag kom loss, fick i backen och började backa längs Vanåsgatan. Jag backade över cykelvägen och vidare längs nästa kvarter medan förvånade, snöskottsvettiga husägare tittade på min framfart. Vid Barsebäcksgatan vet jag att jag brukar köra fast, så jag tog ordentligt med fart när jag backade ut på gatan, drog i tvåan så fort jag kunde och gav lagom gas och tvingade Aygon genom snömassorna. Nu gällde det att hålla farten uppe. Minsta fartsänkning skulle få oss fast. Att just då se två tonårspojkar stå mer eller mindre mitt i vägen och avsnöa en bil gjorde mig långt ifrån glad. Mitt gamla road-rage gjorde sig påmint och jag vrålade "Uuuuuur vääääägen för heeeeeelvete!!" medan jag hängde mig på tutan och tonåringarna tog, efter viss tonårig sävlighet som skapade små röda prickar framför mina ögon, viga skutt upp på trottoaren.
Ute på Rudbecksgatan var det bättre, även om vissa mindre begåvade människor parkerat på ett mycket tveksamt sätt som tvingade oss andra att köra in i de stora snömassorna i mitten. Även här passade jag på att road-ragea och svor högt och ljudligt. Vira var tyst och snäll.
Vid ett rödljus nere på Linnégatan ringde jag Max (med handsfree såklart) och frågade HUR han tänkte när han tyckte bilen var bästa sättet. Det var på håret jag klarat mig undan att köra fast och jag visste inte hur det skulle gå på Ön, hos MVC eller hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig tillbaka hem på Vanåsgatan.
Han skrattade som vanligt åt min historia, min upprördhet och mitt road-rage och sa att det iallafall blir ett bra blogginlägg :)
Att misslyckas med att handla
Man kan inte komma undan att det är aningen jobbigare att köra barnvagn när vintern är såhär ohängt oskånsk och snöig. Visserligen är de förvånande bra på att ploga cykelvägen här bredvid, men det går inte att undvika stora snövallar och ibland vill man ju gå på andra vägar än just den cykelvägen. Till exempel leder inte cykelvägen till Konsum, men det spelade mindre roll första gången jag var ute och gick igår. Det var bara en promenad. Emellertid hamnade jag på konsum ändå, för jag vek av cykelvägen, och kom på att det var ju toppen om jag kunde handla lite så vi kunde laga mat. Max var ute och skidade på Bulltofta och eftersom vi gick upp så sent hade vi bara ätit brunch och jag började bli rejält hungrig.
När jag plockat på mig en kruka färsk koriander, en lime och ett paket risnudlar insåg jag att jag inte hade plånboken med mig. Snäll som jag är lade jag tillbaka allt på sin plats, jag dumpade det alltså inte bara där jag stod. Så pulsade jag hem igen. Som tur är lyssnar jag på en bra bok, "Mamma Pappa Barn" av Carin Gerhardsen. När jag kom hem ringde jag Max. Det var upptaget. Efter en stund ringde jag igen och fick tag på honom i spåret. "Tre kilometer kvar" sa han. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå tillbaka till Konsum, för Vira låg ju redan nedbäddad i vagnen och jag hade promenadkläderna på. Så jag drog på mig reflexvästen (ja, så vuxen är jag nu) och gick ut igen och denna gången var det definitivt värre eftersom jag faktiskt skulle gå direkt till Konsum och vägarna dit var inte alls som man önskade. När jag kom fram tog jag denna gången en korg, en sån där som man drar för de är de enda som finns. Med viss möda drog jag min snöiga vagn och min lilla, men mycket bångstyriga korg mot koriandern och redan när jag var en bit bort såg jag hålet i hyllan, där det tidigare stått två krukor koriander. De var nu borta och efter att ha rotat bland Salvia och Basilika fick jag inse att det nu inte fanns nån Koriander på Konsum längre. Inte heller fanns det böngroddar, vilket helt enkelt måste innebära att någon i området hade middagsplaner som var mycket snarlika mina. Trött efter pulsandet kunde jag nu bara förbanna min olyckliga stjärna och än en gång gå förbi kassan utan att köpa nåt, vilket måste ha föranlett kassörskan att antingen tro att tiden gick i cirklar, eller att jag helt enkelt var där för att stjäla saker.
Jag gick ut och ringde Max. Upptaget. Jag förbannade hans jävla upptagenhet och började pulsa hemåt, medan jag fortsatte ringa Max ungefär var trettionde sekund. Upptaget, upptaget. Efter det tunga pulsandet, den tomma magen och den försvunna koriandern var humöret nu långt ifrån på topp. Men när jag äntligen fick tag på Max och svor över den upptagna telefonen, över snön och min misslyckade handling skrattade han bara sitt fantastiska skratt som fick mig att glömma min ilska och att jag är hungrig och skjuter en barnvagn i knädjup snö. Det där skrattet som alltid får mig att glömma allt som är dumt och som gör mig alldeles varm och är en av många orsaker till varför jag älskar honom. När han skrattat klart sa han åt mig att pulsa hem så skulle han fixa sakerna på Malmborgs och inte långt senare åt vi en mycket god vietnamesisk middag!
När jag plockat på mig en kruka färsk koriander, en lime och ett paket risnudlar insåg jag att jag inte hade plånboken med mig. Snäll som jag är lade jag tillbaka allt på sin plats, jag dumpade det alltså inte bara där jag stod. Så pulsade jag hem igen. Som tur är lyssnar jag på en bra bok, "Mamma Pappa Barn" av Carin Gerhardsen. När jag kom hem ringde jag Max. Det var upptaget. Efter en stund ringde jag igen och fick tag på honom i spåret. "Tre kilometer kvar" sa han. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå tillbaka till Konsum, för Vira låg ju redan nedbäddad i vagnen och jag hade promenadkläderna på. Så jag drog på mig reflexvästen (ja, så vuxen är jag nu) och gick ut igen och denna gången var det definitivt värre eftersom jag faktiskt skulle gå direkt till Konsum och vägarna dit var inte alls som man önskade. När jag kom fram tog jag denna gången en korg, en sån där som man drar för de är de enda som finns. Med viss möda drog jag min snöiga vagn och min lilla, men mycket bångstyriga korg mot koriandern och redan när jag var en bit bort såg jag hålet i hyllan, där det tidigare stått två krukor koriander. De var nu borta och efter att ha rotat bland Salvia och Basilika fick jag inse att det nu inte fanns nån Koriander på Konsum längre. Inte heller fanns det böngroddar, vilket helt enkelt måste innebära att någon i området hade middagsplaner som var mycket snarlika mina. Trött efter pulsandet kunde jag nu bara förbanna min olyckliga stjärna och än en gång gå förbi kassan utan att köpa nåt, vilket måste ha föranlett kassörskan att antingen tro att tiden gick i cirklar, eller att jag helt enkelt var där för att stjäla saker.
Jag gick ut och ringde Max. Upptaget. Jag förbannade hans jävla upptagenhet och började pulsa hemåt, medan jag fortsatte ringa Max ungefär var trettionde sekund. Upptaget, upptaget. Efter det tunga pulsandet, den tomma magen och den försvunna koriandern var humöret nu långt ifrån på topp. Men när jag äntligen fick tag på Max och svor över den upptagna telefonen, över snön och min misslyckade handling skrattade han bara sitt fantastiska skratt som fick mig att glömma min ilska och att jag är hungrig och skjuter en barnvagn i knädjup snö. Det där skrattet som alltid får mig att glömma allt som är dumt och som gör mig alldeles varm och är en av många orsaker till varför jag älskar honom. När han skrattat klart sa han åt mig att pulsa hem så skulle han fixa sakerna på Malmborgs och inte långt senare åt vi en mycket god vietnamesisk middag!
Dropp-terror
Det är en del droppar i omlopp här hemma. Det började väl med D-dropparna, AD-dropparnas ersättare som vi fick av Marie-Louise när hon var här på hembesök på Viras sjätte levnadsdag. Sen började det ju stånkas, och då införskaffades Minifom-droppar som enligt etiketten på nåt sätt "punkterar" fisarna. Efter Minifom kom Sempers magdroppar som, till skillnad från de andra måste vara i kylen (de andra kan förvaras i rumstemperatur i nån månad) och de skapar med hjälp av miljoners bra bakterier en bra magtillvaro. Finfint alltihop kan man tycka. D-dropparna ska tas en gång om dagen, Minifom innan måltid och Sempers också en gång om dagen.
Detta kan ju låta fint och bra alltihop, men det är svårare än man tror. Det är ju nämligen så att jag inte konstant går och tänker på de här dropparna, utan D-dropparna kommer jag på när jag ska ge Vira Minifom innan en måltid. Och innan en måltid måste man vara snabb. Snabb snabb snabb. Det går inte att löka och ta det lugnt utan det är snabba puckar som gäller. När Vira har kommit på att hon är hungrig, och sen förstått att hon snart kommer få mat har man bara en ytterst kort stund på sig innan det blir illvrål. Hon brukar börja lite snällt: "geeee, gejgej...gej..gejgej.." Sen blir det värre "geeeeeeeeejjjgeeeääää" för att kort senare ha utvecklats till ett fullvärdigt "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ" med illrött ansikte och stor mun.
Det här verkar Minifom-producenterna ha tagit hänsyn till när de formgav sin mjuka plastflaska ur vilken man kan pressa droppar i en rasande fart. "1-2-3-4-5-6-7-8-9-10" plopp plopp ner på silikonskeden och smack in i den lilla munnen "gej gejgej..."
De som tillverkar D-dropparna däremot... De har nog aldrig haft ett rasande hungrigt och hialöst barn. Man vänder på flaskan, ingen reaktion. Eftersom barnet nu illvrålar skakar man flaskan, fastän man förstår att det inte kommer hjälpa. Efter vad som känns som en evighet ser man hur den första droppen långsamt börjar bildas. "Kom igen komigen nudå". "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ".
"1............................2............................3...............................4....................................5. "Gaaaah.
Sempers är nånstans däremellan, men eftersom de ju står i kylen så blir det att de alltsom oftast glöms bort. De kommer jag ibland ihåg när jag har Vira på armen och av någon helt annan anledning öppnar kylen. Då ploppar jag några droppar i en sked och så blir hennes magmiljö SÅ himla bra :)
Tänk vilka problem man måste tampas med som mammaledig.
Detta kan ju låta fint och bra alltihop, men det är svårare än man tror. Det är ju nämligen så att jag inte konstant går och tänker på de här dropparna, utan D-dropparna kommer jag på när jag ska ge Vira Minifom innan en måltid. Och innan en måltid måste man vara snabb. Snabb snabb snabb. Det går inte att löka och ta det lugnt utan det är snabba puckar som gäller. När Vira har kommit på att hon är hungrig, och sen förstått att hon snart kommer få mat har man bara en ytterst kort stund på sig innan det blir illvrål. Hon brukar börja lite snällt: "geeee, gejgej...gej..gejgej.." Sen blir det värre "geeeeeeeeejjjgeeeääää" för att kort senare ha utvecklats till ett fullvärdigt "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ" med illrött ansikte och stor mun.
Det här verkar Minifom-producenterna ha tagit hänsyn till när de formgav sin mjuka plastflaska ur vilken man kan pressa droppar i en rasande fart. "1-2-3-4-5-6-7-8-9-10" plopp plopp ner på silikonskeden och smack in i den lilla munnen "gej gejgej..."
De som tillverkar D-dropparna däremot... De har nog aldrig haft ett rasande hungrigt och hialöst barn. Man vänder på flaskan, ingen reaktion. Eftersom barnet nu illvrålar skakar man flaskan, fastän man förstår att det inte kommer hjälpa. Efter vad som känns som en evighet ser man hur den första droppen långsamt börjar bildas. "Kom igen komigen nudå". "GUUÄÄÄÄÄÄÄGUGÄÄÄÄÄÄGGUÄÄÄ".
"1............................2............................3...............................4....................................5. "Gaaaah.
Sempers är nånstans däremellan, men eftersom de ju står i kylen så blir det att de alltsom oftast glöms bort. De kommer jag ibland ihåg när jag har Vira på armen och av någon helt annan anledning öppnar kylen. Då ploppar jag några droppar i en sked och så blir hennes magmiljö SÅ himla bra :)
Tänk vilka problem man måste tampas med som mammaledig.
Vuxet
Lördag eftermiddag, det är redan vad man skulle kalla beckmörkt ute och jag sitter i sängen och lyssnar på Musikhjälpen och hoppas att Vira, som ligger bredvid, ska somna. Ibland verkar det som ögonlocken blir olidligt tunga, men så plötsligt ligger hon och tittar på mig igen. Jag tänker att jag kanske till slut måste pälsa på oss, bädda ner pyret i den nya, gosiga åkpåsen och gå ut och pulsa. Och egentligen har jag inget emot det, det är mest att jag vet att det kommer vara aningen för jävligt att pressa fram vagnen i snön. Men å andra sidan har vi inte varit ute idag, så det är väl lika bra ändå.
Jaha, nu jollrar hon och är jätteglad. Sömn långt borta alltså.
Igår var det glöggparty hos André och Frida, och förutom Vira var även bebisarna Folke (7 veckor) och Tuva-Li (8 månader) där och istället för att stå och röka på balkongen träffas man nu över amningen i sovrummet. Det diskuteras bajs och dess frekvens i vardagsrummet och i köket oroar man sig över hur mycket man vågar spetsa glöggen till den ammande mamman.
Ett annat tecken på att man hamnat på en "vuxenfest" och inte en vild ungdomstillställning är att mellan mitt första och andra besök på toaletten har någon som varit där inne passat på att läsa "Koloniodlaren" som i detta nummer ägnade sig helt åt "Förkultivering av lökar". Detta kunde jag räkna ut eftersom Ikea-family tidningen först låg överst i högen, men sen hade ersatts av kolonimagasinet. Jag tänker att detta kan vara det yttersta tecknet på att vi nu är vuxna?
När jag och Max pulsade hem med vagnen genom Möllan blängde ungdomarna på oss medan de bolmade på sina cigaretter (jag trodde rökning var helt ute? Eller är det bara i vuxenkretsarna som man insett att det inte är värt att frysa halvt ihjäl för att dra i sig en massa skit?) Någon pinkade på en bil och vi kommenterade till varandra det onödiga i gesten medan vi gick mot bussen hem till villaförorten.
Jaha, nu jollrar hon och är jätteglad. Sömn långt borta alltså.
Igår var det glöggparty hos André och Frida, och förutom Vira var även bebisarna Folke (7 veckor) och Tuva-Li (8 månader) där och istället för att stå och röka på balkongen träffas man nu över amningen i sovrummet. Det diskuteras bajs och dess frekvens i vardagsrummet och i köket oroar man sig över hur mycket man vågar spetsa glöggen till den ammande mamman.
Ett annat tecken på att man hamnat på en "vuxenfest" och inte en vild ungdomstillställning är att mellan mitt första och andra besök på toaletten har någon som varit där inne passat på att läsa "Koloniodlaren" som i detta nummer ägnade sig helt åt "Förkultivering av lökar". Detta kunde jag räkna ut eftersom Ikea-family tidningen först låg överst i högen, men sen hade ersatts av kolonimagasinet. Jag tänker att detta kan vara det yttersta tecknet på att vi nu är vuxna?
När jag och Max pulsade hem med vagnen genom Möllan blängde ungdomarna på oss medan de bolmade på sina cigaretter (jag trodde rökning var helt ute? Eller är det bara i vuxenkretsarna som man insett att det inte är värt att frysa halvt ihjäl för att dra i sig en massa skit?) Någon pinkade på en bil och vi kommenterade till varandra det onödiga i gesten medan vi gick mot bussen hem till villaförorten.
Saker för män att undvika :)
Noterade nyss på Amanda Schulmans blogg att Max har en liten prekär sak gemensam med Amandas man Alex Schulman. Alex har just börjat blogga igen, och efter att han fick barn verkar han mer eller mindre ha slutat vara en dryg skit och han är en av få bloggare som faktiskt har ett, enligt mig, trevligt och intressant språk. Nu bloggar då även hans fru Amanda och en av de första saker jag läser är att hon varje morgon brukar dra ner Alex byxor några centimeter. Han i sin tur tycker att han får snyggare rumpa om byxorna är lite högre upp.
Häromdagen drog Max upp byxorna oroväckande högt. Så högt att jag började undra om han på allvar gått in i utvecklarrollen och att ett par vita tubsockar skulle skymta på fötterna. Så långt hade det hela nu inte gått, men jag frågade ironiskt om han inte skulle ha byxorna lite högre upp, för de var ju fortfarande en bit från armhålorna. Max skrattade och sa: "du kanske vill att jag ska ha dem såhär?" och så drog han ner byxorna så halva kalsipperna syntes. Nä, inte riktigt så långt ner, men det ÄR ändå bättre med liiite för långt ner än för långt upp. Så är det bara. Det är liksom samma kategori av ting i livet som att tjejer inte gillar skägg- vi gillar inte när byxorna är för långt upp. Naturligtvis finns det tjejer som gillar skägg och kanske även höga byxor (även om detta förefaller helt omöjligt), MEN, jag skulle vilja drista mig till att de flesta INTE gör det. Iallafall inte stora, buskiga tomteskägg.
Stort skägg innehållande gud vet vad? (det är ju inte så att vi inte SER att diverse sås och smulor och annat gärna fastnar i skägget. HU!) Manlig cameltoe? Fem centimeter vit tubsocka mellan sko och byxslut?
Nope, det funkar inte.
Häromdagen drog Max upp byxorna oroväckande högt. Så högt att jag började undra om han på allvar gått in i utvecklarrollen och att ett par vita tubsockar skulle skymta på fötterna. Så långt hade det hela nu inte gått, men jag frågade ironiskt om han inte skulle ha byxorna lite högre upp, för de var ju fortfarande en bit från armhålorna. Max skrattade och sa: "du kanske vill att jag ska ha dem såhär?" och så drog han ner byxorna så halva kalsipperna syntes. Nä, inte riktigt så långt ner, men det ÄR ändå bättre med liiite för långt ner än för långt upp. Så är det bara. Det är liksom samma kategori av ting i livet som att tjejer inte gillar skägg- vi gillar inte när byxorna är för långt upp. Naturligtvis finns det tjejer som gillar skägg och kanske även höga byxor (även om detta förefaller helt omöjligt), MEN, jag skulle vilja drista mig till att de flesta INTE gör det. Iallafall inte stora, buskiga tomteskägg.
Stort skägg innehållande gud vet vad? (det är ju inte så att vi inte SER att diverse sås och smulor och annat gärna fastnar i skägget. HU!) Manlig cameltoe? Fem centimeter vit tubsocka mellan sko och byxslut?
Nope, det funkar inte.
Läkaren
Idag var det dags för läkarbesök på BVC. Detta skulle enligt planen följas av inköp på ICA och jag tänkte ta bilen ner till Limhamn. Efter två månader ihop med en bebis har jag lärt mig ha gott om tid för att komma iväg, eftersom det ju inte alltför sällan måste ammas eller kräkas i tid och otid.
Denna gången var det dock inget av ovanstående som fick oss att komma iväg lite sen. Nu var det den obetänksamma mamman som glömt att ingen använt den lilla Toyotan på ett tag och således inte räknat med att den skulle vara helt snötäckt. Såpass snötäckt att det till och med var skare på bilen. Vira, alldeles klädd i blått och grönt som vanligt, åkte in i baksätet medan jag fiskade upp långa sopen-skrapen från golvet på passagerarsidan och satte igång. Eftersom det var bråttom försökte jag ignorera det faktum att jag låtit bli att ta med vantar. Det gick en stund. Med illröda händer fick jag se mig besegrad och gick in igen. Hittade inte vantarna. Ut igen och sop-skrapa vidare. När allt var klart kom jag på var vantarna var. Utan känsel i händerna lyckades jag låsa upp och gå in och hämta dem.
På BVC var de också försenade så jag hängde med andra föräldrar i väntrummet och fick ideligen berätta att Vira var en flicka, färgerna till trots. Tydligen måste flickor vara rosa för att bli flickor. En möjlig läkarassistent (finns sådana?) vägde och mätte, idag 55 cm och 4660 g, innan jag fick gå in till läkaren, en man mellan, låt säga 40 och 50. Min uppfostran säger att man ska ta i hand, titta i ögonen och säga sitt namn, så glad i hågen sträckte jag fram handen och en mycket förbryllad och aningen tveksam läkare tog den.
"Ååh, ta i hand... det är så ovant.. det gör vi aldrig inom sjukvården. Vi bara spritar och tvättar och spritar igen".
"Ojsan, förlåt! Det var inte meningen!" under större delen av mitt liv har jag varit oerhört förskonad från att hänga i sjukhusmiljö och denna oskrivna vinterregel har gått mig helt förbi.
Läkaren verkade dock mer glad än ledsen, och när han sen såg i sina papper att jag jobbade på Sony Ericsson blev han ännu gladare och lika mycket som Viras (mycket goda) hälsa och framsteg diskuterades, pratade vi även om operativsystem för mobiler, hur det är att samarbeta med japaner och hur man lyckas låtsa att en fika med kakor som smakar alger är bland det bästa man blivit bjuden på. Sen boostade han mig genom att säga att det var så SKÖNT med en så COOL förstföderska som inte trodde att minsta prick var livsfarlig. Tackartackar!
Efter läkaren var det dags för mammasamtal för mig, tillsammans med hederliga, fina ML. Medan jag ammade Vira kryssade jag i att jag under den senaste tiden inte känt att jag har skuld till nästan allt ont som händer, att jag inte gråter varje dag eller funderar på att skada mig själv.
Jag frågade ML vad jag skulle göra med skorvet (fast jag redan googlat det och visste precis, men nåt får jag ju fråga) och hon sa som väntat att jag skulle ta på olja, vänta och sen pillar bort skorv.
Jag satte på olja. Jag väntade. Sen... gjorde jag cheesecake, datade, gjorde mozartkulor och nu... har Vira bara en väldigt oljig frisyr men fortfarande skorv. Får väl göra ett nytt försök imorgon.
Denna gången var det dock inget av ovanstående som fick oss att komma iväg lite sen. Nu var det den obetänksamma mamman som glömt att ingen använt den lilla Toyotan på ett tag och således inte räknat med att den skulle vara helt snötäckt. Såpass snötäckt att det till och med var skare på bilen. Vira, alldeles klädd i blått och grönt som vanligt, åkte in i baksätet medan jag fiskade upp långa sopen-skrapen från golvet på passagerarsidan och satte igång. Eftersom det var bråttom försökte jag ignorera det faktum att jag låtit bli att ta med vantar. Det gick en stund. Med illröda händer fick jag se mig besegrad och gick in igen. Hittade inte vantarna. Ut igen och sop-skrapa vidare. När allt var klart kom jag på var vantarna var. Utan känsel i händerna lyckades jag låsa upp och gå in och hämta dem.
På BVC var de också försenade så jag hängde med andra föräldrar i väntrummet och fick ideligen berätta att Vira var en flicka, färgerna till trots. Tydligen måste flickor vara rosa för att bli flickor. En möjlig läkarassistent (finns sådana?) vägde och mätte, idag 55 cm och 4660 g, innan jag fick gå in till läkaren, en man mellan, låt säga 40 och 50. Min uppfostran säger att man ska ta i hand, titta i ögonen och säga sitt namn, så glad i hågen sträckte jag fram handen och en mycket förbryllad och aningen tveksam läkare tog den.
"Ååh, ta i hand... det är så ovant.. det gör vi aldrig inom sjukvården. Vi bara spritar och tvättar och spritar igen".
"Ojsan, förlåt! Det var inte meningen!" under större delen av mitt liv har jag varit oerhört förskonad från att hänga i sjukhusmiljö och denna oskrivna vinterregel har gått mig helt förbi.
Läkaren verkade dock mer glad än ledsen, och när han sen såg i sina papper att jag jobbade på Sony Ericsson blev han ännu gladare och lika mycket som Viras (mycket goda) hälsa och framsteg diskuterades, pratade vi även om operativsystem för mobiler, hur det är att samarbeta med japaner och hur man lyckas låtsa att en fika med kakor som smakar alger är bland det bästa man blivit bjuden på. Sen boostade han mig genom att säga att det var så SKÖNT med en så COOL förstföderska som inte trodde att minsta prick var livsfarlig. Tackartackar!
Efter läkaren var det dags för mammasamtal för mig, tillsammans med hederliga, fina ML. Medan jag ammade Vira kryssade jag i att jag under den senaste tiden inte känt att jag har skuld till nästan allt ont som händer, att jag inte gråter varje dag eller funderar på att skada mig själv.
Jag frågade ML vad jag skulle göra med skorvet (fast jag redan googlat det och visste precis, men nåt får jag ju fråga) och hon sa som väntat att jag skulle ta på olja, vänta och sen pillar bort skorv.
Jag satte på olja. Jag väntade. Sen... gjorde jag cheesecake, datade, gjorde mozartkulor och nu... har Vira bara en väldigt oljig frisyr men fortfarande skorv. Får väl göra ett nytt försök imorgon.
Blöta upp henne?
Idag pratade jag länge på Skype med en från Berlin nyss hemkommen mamma. Min mamma alltså. Såklart hade Vira just somnat i sittern lagom till mamma ringde, så hon fick bara se henne när jag var snäll nog att vrida datorn och vinkla ner skärmen tillräckligt för att Vira skulle hamna i bild. Vira sover nästan alltid när min mamma är i närheten och vill umgås med henne. Får hoppas att det blir ändring snart.
Mamma passade på att skälla på mig över Skype. Hon skällde på mig för att jag är så elak mot Max och beskriver i min blogg alla alldeles mänskliga och förvirrade saker han gör. När jag berättade detta för Max hade han inte läst mitt senaste inlägg, och när han genast gick för att göra det hävdade han att jag kryddat historien, precis som jag alltid gör. Och ja, jag erkänner, jag brukar krydda, men vi ska inte glömma att jag är hemma med en bebis hela dagarna och spänningsmomenten i mitt liv mestadels är begränsade till "håller hon på att vakna?" "borde jag byta blöja?" "ska jag ta en lättöl för att få fart på oxytocinet?". Sen blir ju livet generellt lite mer spännande om man väljer att komma ihåg saker på ett lite mer spännande sätt. Det är inget jag väljer medvetet, det är bara så det är. Och hade jag bara skrivit om mina dagliga göromål hade det ju varit alldeles kolossalt ointressant för någon annan att läsa.
I vilket fall fick jag lite dåligt samvete. Jag tyckte ju att jag försökt rädda situationen genom att på slutet skriva lite glatt att jag tycker det är kul att han är lite förvirrad. Det förgyller ju min dag. Men trots detta tyckte min mamma att jag var för hård mot honom. Tyvärr innebär inte detta att jag kommer sluta berätta aningen kryddade historier om Max vardagliga förvirringar, men jag vill passa på att nämna att han inte bara är förvirrad, utan även världens finaste. Sådeså.
Idag var det dessutom jag som bjöd på den roligaste felhörningen. Vi satt och åt kvällsmat och Vira satt i sittern och tidigare på kvällen hade jag lagt märke till hur hon hela tiden verkade föredra att ha huvudet åt ena hållet. Detta gjorde mig lite... inte orolig, men uppmärksam eftersom en liten pojkbebis på babymassagen har skaffat sig en favoritsida till den milda grad att han nu inte kan ha huvudet åt andra hållet. Det innebar att BVC sköterskan uppmanade till användning av en så kallad bobby stol (tror jag det heter) så fort pojken i fråga kan hålla huvudet. Detta pratade vi alltså om under kvällsmaten. Jag uttryckte min "oro" och vi hoppades att Vira skulle upptäcka att även andra hållet är skönt.
När jag sen står och diskar torkar Max av bordet och den stora skärbrädan som vi brukar göra mackorna på. När han kommer upp bredvid mig för att skölja trasan säger han:
"Kanske kan vi blöta upp henne och lägga henne åt andra hållet"
"????" säger jag. "Eeeh hur menar du?"
Sen inser jag att han inte sagt "henne" utan "den". Han pratade alltså om skärbrädan som slagit sig och nu inte längre ligger platt mot köksbänken. Jag kopplade till att Vira ständigt låg åt ett håll, men kunde inte förstå varför, eller ens hur, vi skulle "blöta upp henne" för att få henne att ligga även åt andra hållet.
Så ja, även jag hör dåligt och är förvirrad.
Nu ska jag försöka få Vira att sova. Hon är fruktansvärt trött, men somnar inte.
Mamma passade på att skälla på mig över Skype. Hon skällde på mig för att jag är så elak mot Max och beskriver i min blogg alla alldeles mänskliga och förvirrade saker han gör. När jag berättade detta för Max hade han inte läst mitt senaste inlägg, och när han genast gick för att göra det hävdade han att jag kryddat historien, precis som jag alltid gör. Och ja, jag erkänner, jag brukar krydda, men vi ska inte glömma att jag är hemma med en bebis hela dagarna och spänningsmomenten i mitt liv mestadels är begränsade till "håller hon på att vakna?" "borde jag byta blöja?" "ska jag ta en lättöl för att få fart på oxytocinet?". Sen blir ju livet generellt lite mer spännande om man väljer att komma ihåg saker på ett lite mer spännande sätt. Det är inget jag väljer medvetet, det är bara så det är. Och hade jag bara skrivit om mina dagliga göromål hade det ju varit alldeles kolossalt ointressant för någon annan att läsa.
I vilket fall fick jag lite dåligt samvete. Jag tyckte ju att jag försökt rädda situationen genom att på slutet skriva lite glatt att jag tycker det är kul att han är lite förvirrad. Det förgyller ju min dag. Men trots detta tyckte min mamma att jag var för hård mot honom. Tyvärr innebär inte detta att jag kommer sluta berätta aningen kryddade historier om Max vardagliga förvirringar, men jag vill passa på att nämna att han inte bara är förvirrad, utan även världens finaste. Sådeså.
Idag var det dessutom jag som bjöd på den roligaste felhörningen. Vi satt och åt kvällsmat och Vira satt i sittern och tidigare på kvällen hade jag lagt märke till hur hon hela tiden verkade föredra att ha huvudet åt ena hållet. Detta gjorde mig lite... inte orolig, men uppmärksam eftersom en liten pojkbebis på babymassagen har skaffat sig en favoritsida till den milda grad att han nu inte kan ha huvudet åt andra hållet. Det innebar att BVC sköterskan uppmanade till användning av en så kallad bobby stol (tror jag det heter) så fort pojken i fråga kan hålla huvudet. Detta pratade vi alltså om under kvällsmaten. Jag uttryckte min "oro" och vi hoppades att Vira skulle upptäcka att även andra hållet är skönt.
När jag sen står och diskar torkar Max av bordet och den stora skärbrädan som vi brukar göra mackorna på. När han kommer upp bredvid mig för att skölja trasan säger han:
"Kanske kan vi blöta upp henne och lägga henne åt andra hållet"
"????" säger jag. "Eeeh hur menar du?"
Sen inser jag att han inte sagt "henne" utan "den". Han pratade alltså om skärbrädan som slagit sig och nu inte längre ligger platt mot köksbänken. Jag kopplade till att Vira ständigt låg åt ett håll, men kunde inte förstå varför, eller ens hur, vi skulle "blöta upp henne" för att få henne att ligga även åt andra hållet.
Så ja, även jag hör dåligt och är förvirrad.
Nu ska jag försöka få Vira att sova. Hon är fruktansvärt trött, men somnar inte.
En julkonsert, eller inte
Igår berättade Max att Andrés tjej Frida skulle ha julkonsert klockan halv sju idag. Eller inte bara hon, utan den kör hon sjunger i. Eftersom Vira har fortsatt vara en mycket lätthanterlig bebis kom jag och Max överens om att det skulle vara trevligt och förhoppningsvis stämningsfullt att gå på konserten.
Innan Max åkte till jobbet i morse såg jag till att förhöra mig om var konserten skulle vara.
"Johanneskyrkan. Den ligger typ på Nobelvägen". Jag gör en sökning på google maps. Finns en Sankt Johannes kyrka i Malmö. Den ligger vid Triangeln. Alla som varit på Triangelns parkering har antagligen lagt märke till just denna kyrka. Inget man missar.
"Nä, det är inte den... den ligger vid Nobelvägen". säger Max
"Är du säker på att den heter Johanneskyrkan? Jag litar inte riktigt på dig :) ".
"Hmm, det kan du ha rätt i...." Max letar upp inbjudan på Facebook. "Nä, du har rätt. Den heter Santa Maria kyrka".
"Santa Maria?" Känner mig lite tveksam till "Santa". Santa Maria.. det är väl kryddor? Nåja, säger han santa så...
"Japp, s-a-n-t-a m-a-r-i-a" Säger Maxen övertydligt.
Jag söker på Santa Maria. Ingen träff. Jag söker på Sankta Maria. Träff. På Nobelvägen vid den stora snopp-byggnaden.
Jag bannar Max för hans virrighet och hans s-a-n-t-a. Han himlar med ögonen och skrattar. Sen åker han till jobbet och jag och Vira ägnar dagen åt att packa in vad som känns som en miljon citronkolor i papper (och ändå blev bara hälften gjorda), fixa lite hemma, ta en mycket skumpig och slaskig promenad till Leksaksaffären på Geijersgatan samt träna och hänga tillsammans. När jag tränade satt Vira i sittern och somnade.
Under dagen chattade jag och Max om hur vi skulle lösa det praktiska inför konserten, och jag gjorde några sökningar på Skånetrafikens reseplanerare för att ta reda på vilket som var det enklaste sättet att ta sig till Sankta Maria kyrka. Det visade sig vara en stadsbuss från Rudbecksgatan som skulle avgå fem minuter i sex.
I god tid, ungefär vid fem, börjar jag förbereda mig och Vira. Hon har både kissat och kräkts lite på sina kläder och jag byter till den fina sparkdräkten med fyrklöver som nu är snudd på för liten. Själv piffar jag till mig med kjol och lite smink och så sätter jag mig och ammar med datorn på benen. Då börjar Max chatta med mig igen och säger: "Jag kollade fel på konserten. Det är inte förrän den 20de"
Hihihi, han är allt bra förvirrad ibland, min Max. Där satt jag och Vira alldeles uppiffade och snygga och redo för julsång. Istället gosade vi vidare, lagade middag och sen kom Max hem och sa till mig: "Vad fin du är idag!!". Jo, jag hade ju gjort vid mig för att gå på lokal :) Inte konstigt jag var lite snyggare än vanligt!
Imorgon blir det babymassage igen och kanske en tur till kontoret.
Innan Max åkte till jobbet i morse såg jag till att förhöra mig om var konserten skulle vara.
"Johanneskyrkan. Den ligger typ på Nobelvägen". Jag gör en sökning på google maps. Finns en Sankt Johannes kyrka i Malmö. Den ligger vid Triangeln. Alla som varit på Triangelns parkering har antagligen lagt märke till just denna kyrka. Inget man missar.
"Nä, det är inte den... den ligger vid Nobelvägen". säger Max
"Är du säker på att den heter Johanneskyrkan? Jag litar inte riktigt på dig :) ".
"Hmm, det kan du ha rätt i...." Max letar upp inbjudan på Facebook. "Nä, du har rätt. Den heter Santa Maria kyrka".
"Santa Maria?" Känner mig lite tveksam till "Santa". Santa Maria.. det är väl kryddor? Nåja, säger han santa så...
"Japp, s-a-n-t-a m-a-r-i-a" Säger Maxen övertydligt.
Jag söker på Santa Maria. Ingen träff. Jag söker på Sankta Maria. Träff. På Nobelvägen vid den stora snopp-byggnaden.
Jag bannar Max för hans virrighet och hans s-a-n-t-a. Han himlar med ögonen och skrattar. Sen åker han till jobbet och jag och Vira ägnar dagen åt att packa in vad som känns som en miljon citronkolor i papper (och ändå blev bara hälften gjorda), fixa lite hemma, ta en mycket skumpig och slaskig promenad till Leksaksaffären på Geijersgatan samt träna och hänga tillsammans. När jag tränade satt Vira i sittern och somnade.
Under dagen chattade jag och Max om hur vi skulle lösa det praktiska inför konserten, och jag gjorde några sökningar på Skånetrafikens reseplanerare för att ta reda på vilket som var det enklaste sättet att ta sig till Sankta Maria kyrka. Det visade sig vara en stadsbuss från Rudbecksgatan som skulle avgå fem minuter i sex.
I god tid, ungefär vid fem, börjar jag förbereda mig och Vira. Hon har både kissat och kräkts lite på sina kläder och jag byter till den fina sparkdräkten med fyrklöver som nu är snudd på för liten. Själv piffar jag till mig med kjol och lite smink och så sätter jag mig och ammar med datorn på benen. Då börjar Max chatta med mig igen och säger: "Jag kollade fel på konserten. Det är inte förrän den 20de"
Hihihi, han är allt bra förvirrad ibland, min Max. Där satt jag och Vira alldeles uppiffade och snygga och redo för julsång. Istället gosade vi vidare, lagade middag och sen kom Max hem och sa till mig: "Vad fin du är idag!!". Jo, jag hade ju gjort vid mig för att gå på lokal :) Inte konstigt jag var lite snyggare än vanligt!
Imorgon blir det babymassage igen och kanske en tur till kontoret.
Pekingankan
Alla som läst Sydsvenskan de senaste dagarna har kunnat förfasas över Xirong Kjellerup och hennes Kinacenter på Ön i Limhamn. Om man även läst min blogg kan man nog lägga ihop ett och ett och förstå att Xirong Kjellerup är "Kinesiska damen" i mitt inlägg från kinarestaurangen på Ön i Limhamn. Så många kinarestauranger finns det ju inte på Ön direkt...
I ljuset av det som framkommit i Sydsvenskans artiklar känns det ju lite onödigt att vi faktiskt gick dit och sponsrade elaka fru Kjellerup och hennes oseriösa verksamhet, men det var ju inget vi visste något om. Jag skulle dock avråda alla från att gå dit, om det nu mot förmodan fortfarande skulle vara öppet.
Denna söndag har varit absolut oplanerad och Vira var så utmattad efter besöket av både Ture och Ivar igårkväll att hon sov hela natten, till halv åtta. Efter en frukost somnade hon om igen och ingen vaknade förrän tio över tio. Eller jag vaknade då och ropade till "Men herregud, hon är över tio!!". Mitt rop väckte Vira och även Max slog upp ögonen men han sa att han legat vaken ett tag och funderat på om han skulle gå upp och göra frukost...
Så det blev bacon-och- ägg-brunch och sen har vi datat och gjort godis inför den stundande namngivningsfesten. Max har gjort citronkola som enligt utsago ska bli precis som Fox-kola, och jag har rullat mozartkulor tills händerna var alldeles frasiga av all mandelmassa. Vira har ägnat sig åt att sova. Hon sov såpass länge att jag till slut väckte henne, eftersom jag misstänkte att det skulle bli en vaken natt annars. Hon fick mat, och sen insåg jag att hon legat så att hon kissat över hela sig. Så det blev byte. Efter att ha hängt en del i sittern ville hon ha mer mat, och sen busade vi och sen kräktes hon upp mesta av maten över oss båda, men hon var lika nöjd för det. Men det blev nya kläder igen. Därefter lade Max henne i gymet där hon ägnade en stund åt att prata med sin favoritblomma medan Tassen låg bredvid och vaktade. Sen kräktes hon lite till, men den här gången missade hon mesta av kläderna så vi slapp att byta igen. Vissa dagar klarar hon sig med samma kläder hela dagen, medan andra dagar kräver många klädbyten.
Nu ligger Vira på Max mage och de tupplurar båda två medan mörkret faller utanför. Brasan är tänd och allt är precis så mysigt som man vill att det ska vara!
I ljuset av det som framkommit i Sydsvenskans artiklar känns det ju lite onödigt att vi faktiskt gick dit och sponsrade elaka fru Kjellerup och hennes oseriösa verksamhet, men det var ju inget vi visste något om. Jag skulle dock avråda alla från att gå dit, om det nu mot förmodan fortfarande skulle vara öppet.
Denna söndag har varit absolut oplanerad och Vira var så utmattad efter besöket av både Ture och Ivar igårkväll att hon sov hela natten, till halv åtta. Efter en frukost somnade hon om igen och ingen vaknade förrän tio över tio. Eller jag vaknade då och ropade till "Men herregud, hon är över tio!!". Mitt rop väckte Vira och även Max slog upp ögonen men han sa att han legat vaken ett tag och funderat på om han skulle gå upp och göra frukost...
Så det blev bacon-och- ägg-brunch och sen har vi datat och gjort godis inför den stundande namngivningsfesten. Max har gjort citronkola som enligt utsago ska bli precis som Fox-kola, och jag har rullat mozartkulor tills händerna var alldeles frasiga av all mandelmassa. Vira har ägnat sig åt att sova. Hon sov såpass länge att jag till slut väckte henne, eftersom jag misstänkte att det skulle bli en vaken natt annars. Hon fick mat, och sen insåg jag att hon legat så att hon kissat över hela sig. Så det blev byte. Efter att ha hängt en del i sittern ville hon ha mer mat, och sen busade vi och sen kräktes hon upp mesta av maten över oss båda, men hon var lika nöjd för det. Men det blev nya kläder igen. Därefter lade Max henne i gymet där hon ägnade en stund åt att prata med sin favoritblomma medan Tassen låg bredvid och vaktade. Sen kräktes hon lite till, men den här gången missade hon mesta av kläderna så vi slapp att byta igen. Vissa dagar klarar hon sig med samma kläder hela dagen, medan andra dagar kräver många klädbyten.
Nu ligger Vira på Max mage och de tupplurar båda två medan mörkret faller utanför. Brasan är tänd och allt är precis så mysigt som man vill att det ska vara!
Mathandla som morsa
Idag har vi varit i Saxtorpsskogen hos familjen Ströberg som bjöd på god majssoppa och en underbart vacker, men iskall promenad i den knarrande snön. Såklart var jag klantig nog att glömma den fina fällen vi fått i present av Frida, men Abbe hade en riktigt härlig, ullig åkpåse som Vira fick låna så hon höll sig varm hela turen. Bara näsan och de tjocka kinderna som blev lite kalla. Annars hade hon en sov-dag och sov i princip hela tiden vi var där, precis som hon gjorde förra gången när Sara var här och hälsade på.
När vi kom hem vaknade Vira däremot till och vi fick umgåtts en stund. Jag fortsatte den djungelhistoria vi påbörjat häromdagen, som handlar om aporna (hohoahahaha), pungdjuren (som avslutar varje mening med att säga "för vi bär våra barn i en påse på magen" och låter prrrtprrtprrt), syrsorna (frrtfrrtfrrt), fåglarna (huiihuiihuii) och gorillorna som ofta kommer och sabbar och bajsar på allt (blllruruurursshh). Detta är alltså en historia som innefattar en väldigt tunn story, berättad i ord, och även i princip alla ljud jag kan göra med hjälp av enbart munnen. Den är väldigt uppskattad av Vira, som ler och skrattar och ofta pratar med på sitt eget sätt. Det är väldigt tydligt nu att hon gillar att umgås och prata med mig. När hon bara sitter ensam i sittern sitter hon mest och tittar, men så fort jag pratar och ler mot henne skiner hon upp och ler och pratar tillbaka. Så jag försöker umgås aktivt åtminstone en stund varje dag.
När hon tappat fokus fick hon hänga med till köket och så svängde vi ihop en omgång knäck till. Krävs mycket knäck till namngivninge, och så arbetar jag ju mot "klockan", det vill säga Max som ju har väldigt svårt att låta bli knäcken. Det innebär alltså att jag kokar knäck och han äter upp den. Det är ett generellt "problem" här hemma, att saker som jag sparar plötsligt är uppätna. Härom veckan gömde jag en godispåse i lådan där vi har elvispen. Och det var med stor glädje jag kom på det en vecka senare och sa till Max "Oooh, jag kom just på att jag har gömt en godispåse!". "Menar du den där nere i lådan?". "Hmmm... jaaa... (börjar här misstänka att den inte finns kvar). "jaha, nä den är slut. Det var det godiset jag åt igår." Darn.
När knäcken var klar var det mat och sen var vi tvungna att erkänna att nån måste åka och handla. Ingen av oss är speciellt förtjusta i att handla mat, men vem är det. Nu hade Vira fått mat och var nöjd och glad och lite trött igen och det innebar att jag inte hade nån ursäkt för att få vara den som stannade hemma. På med varmare byxor igen, tjock jacka och mössa och så ut till de iskalla lädersäten i Saaben (Toyotan var snötäckt, och att både snöröja bil och åka och handla kändes bara alltför bra).
Naturligtvis var handle-listan längre än någonsin. Vi hade kryddat den med ingredienser till saker som ska bjudas på på Viras namngivning. Så det var mandel i mängder, russin, kokosfett, mandelmassa och julstjärnor för dekoration. Förutom allt det som man måste ha för sitt dagliga liv. Som storpack blöjor, kattsand, fil och allt vad det är. Mina miljökorrekta tygpåsar blev bara fullare och fullare, och då rymmer de rejält mycket. Siffran på pipmaskinen blev högre och högre och jag kände verkligen att jag storhandlade. Kattsanden och blöjpaketet fick mig dessutom at känna mig som en riktigt morsa :)
Mot slutet kunde jag nästan inte tänka på nåt annat än den stora fasan. Avstämning. Snälla snälla, vad som helst men inte avstämning. Så går jag till kassan, för jag måste ha saffran. Han tar mitt kort. Och naturligtvis. Avstämning.
"Du fick avstämning, du får gå till honom där borta". Han måste ha sett mitt ansiktsuttryck, för sen sa han "Det är bara en "liten", så han ska bara kolla några varor".
Jag hoppades vid gud att detta skulle stämma, för tanken på att packa upp ALLA varor och sen packa ner dem igen kändes helt övermäktig.
Han hade rätt. En "liten" avstämning innebar att personalpojken skulle kolla att ett visst antal varor stämde. Det innebar i praktiken att han knallade runt till min vagn med en pipare och pep av några varor och när allt stämde fick jag betala och gå.
Ojoj, det var nära ögat men den här gången klarade jag mig. Jag lyckades sen även bära in allt och med Max hjälp packa upp det. Men nu har vi pustat ut med varsin lussebulle och strax är det läggdags.
När vi kom hem vaknade Vira däremot till och vi fick umgåtts en stund. Jag fortsatte den djungelhistoria vi påbörjat häromdagen, som handlar om aporna (hohoahahaha), pungdjuren (som avslutar varje mening med att säga "för vi bär våra barn i en påse på magen" och låter prrrtprrtprrt), syrsorna (frrtfrrtfrrt), fåglarna (huiihuiihuii) och gorillorna som ofta kommer och sabbar och bajsar på allt (blllruruurursshh). Detta är alltså en historia som innefattar en väldigt tunn story, berättad i ord, och även i princip alla ljud jag kan göra med hjälp av enbart munnen. Den är väldigt uppskattad av Vira, som ler och skrattar och ofta pratar med på sitt eget sätt. Det är väldigt tydligt nu att hon gillar att umgås och prata med mig. När hon bara sitter ensam i sittern sitter hon mest och tittar, men så fort jag pratar och ler mot henne skiner hon upp och ler och pratar tillbaka. Så jag försöker umgås aktivt åtminstone en stund varje dag.
När hon tappat fokus fick hon hänga med till köket och så svängde vi ihop en omgång knäck till. Krävs mycket knäck till namngivninge, och så arbetar jag ju mot "klockan", det vill säga Max som ju har väldigt svårt att låta bli knäcken. Det innebär alltså att jag kokar knäck och han äter upp den. Det är ett generellt "problem" här hemma, att saker som jag sparar plötsligt är uppätna. Härom veckan gömde jag en godispåse i lådan där vi har elvispen. Och det var med stor glädje jag kom på det en vecka senare och sa till Max "Oooh, jag kom just på att jag har gömt en godispåse!". "Menar du den där nere i lådan?". "Hmmm... jaaa... (börjar här misstänka att den inte finns kvar). "jaha, nä den är slut. Det var det godiset jag åt igår." Darn.
När knäcken var klar var det mat och sen var vi tvungna att erkänna att nån måste åka och handla. Ingen av oss är speciellt förtjusta i att handla mat, men vem är det. Nu hade Vira fått mat och var nöjd och glad och lite trött igen och det innebar att jag inte hade nån ursäkt för att få vara den som stannade hemma. På med varmare byxor igen, tjock jacka och mössa och så ut till de iskalla lädersäten i Saaben (Toyotan var snötäckt, och att både snöröja bil och åka och handla kändes bara alltför bra).
Naturligtvis var handle-listan längre än någonsin. Vi hade kryddat den med ingredienser till saker som ska bjudas på på Viras namngivning. Så det var mandel i mängder, russin, kokosfett, mandelmassa och julstjärnor för dekoration. Förutom allt det som man måste ha för sitt dagliga liv. Som storpack blöjor, kattsand, fil och allt vad det är. Mina miljökorrekta tygpåsar blev bara fullare och fullare, och då rymmer de rejält mycket. Siffran på pipmaskinen blev högre och högre och jag kände verkligen att jag storhandlade. Kattsanden och blöjpaketet fick mig dessutom at känna mig som en riktigt morsa :)
Mot slutet kunde jag nästan inte tänka på nåt annat än den stora fasan. Avstämning. Snälla snälla, vad som helst men inte avstämning. Så går jag till kassan, för jag måste ha saffran. Han tar mitt kort. Och naturligtvis. Avstämning.
"Du fick avstämning, du får gå till honom där borta". Han måste ha sett mitt ansiktsuttryck, för sen sa han "Det är bara en "liten", så han ska bara kolla några varor".
Jag hoppades vid gud att detta skulle stämma, för tanken på att packa upp ALLA varor och sen packa ner dem igen kändes helt övermäktig.
Han hade rätt. En "liten" avstämning innebar att personalpojken skulle kolla att ett visst antal varor stämde. Det innebar i praktiken att han knallade runt till min vagn med en pipare och pep av några varor och när allt stämde fick jag betala och gå.
Ojoj, det var nära ögat men den här gången klarade jag mig. Jag lyckades sen även bära in allt och med Max hjälp packa upp det. Men nu har vi pustat ut med varsin lussebulle och strax är det läggdags.
Experimentarium
Studiedag i Rydsgård innebär familjeutflykt. Max var såklart sugen på bad, men till min belåtenhet var badhuset stängt på måndagar och mitt förslag, Experimentarium i Köpenhamn, var det vinnande alternativet. Att gå på badhus i November är inte min grej. Badhus är inte nån favorit överhuvudtaget, mest för att jag alltid fryser så förfärligt. Och nu skulle det innebära att jag skulle sitta bredvid med Vira och titta på när sälarna Ehle plaskade runt.
Experimentarium kan däremot varmt rekommenderas. Vi var där hela dagen och hade mycket roligt allihop! Bland annat pusslade vi svåra pussel, mer eller mindre framgångsrikt, skapade gigantiska såpbubblor och ordnade fördämmningar till kulörta plastbåtar. Ebba spenderade en mycket god stund i en "Balansskål" och att hon inte kräktes var för mig ett mindre under. Jag provade också balansskålen och fick upp en sån fruktansvärd fart och hade samtidigt så svårt att stanna att jag nästan kiknade av skratt och närapå föll omkull när jag väl tagit mig ur. Max fångade spektaklet på film som ni ser.
Ett sött huvud på ett fat!
Ebba lyckades känna skillnad på 33 och 35 grader och jag och Ebba körde vars 100 meter i rullstol och fick varsett litet plastglas, mycket likt det flourtanten serverade mig på 80-talet, med grön vätska som motsvarade den energi vi gjort av med. Jag spöade Max i balans, och han lurade mig att han klarat 8 sekunder när han egentligen smyghållit i sig. Ebba klådde mig i avslappning bara för att stunden efter bli klådd av superslappisen Mackan.
Jag är viss familjens kamin medan Max är en sval typ.
Vi mätte fettprocent och testade vår benstyrka och det var ungefär här, i hälsotältet, som Vira bidrog till dagen genom att lägga av en kaskadkräkning som knappt var av denna värld. Sittandes på min arm sköt hon ut ett kräk som flög i en hög båge och landade ungefär en meter fram, precis där Max stått bara sekunden innan. Trevligt nog var det bara vi i hälsotältet just då och vi kunde snabbt fiska upp en liten tvättlapp och torka upp mjölkspyan.
Sen fortsatte vi till området som handlade om våra sinnen och där plockade vi blåbär i mörker, smakade på mystiska droppar medan vi höll för näsan och sen släppte och luktade på bajs och jordgubbar i små behållare. Ebbas näsa tyckte bajs luktade gott och jordgubbar luktade farligt.
Jag passade på att testa min hörsel, och vid avslutat test frågade maskinen mig om jag var över 30... hehe. Max lade av ett utmärkt skrik och Ebba och jag spelade ljudmemory. På hela taget en mycket trevlig dag får man säga!
Experimentarium kan däremot varmt rekommenderas. Vi var där hela dagen och hade mycket roligt allihop! Bland annat pusslade vi svåra pussel, mer eller mindre framgångsrikt, skapade gigantiska såpbubblor och ordnade fördämmningar till kulörta plastbåtar. Ebba spenderade en mycket god stund i en "Balansskål" och att hon inte kräktes var för mig ett mindre under. Jag provade också balansskålen och fick upp en sån fruktansvärd fart och hade samtidigt så svårt att stanna att jag nästan kiknade av skratt och närapå föll omkull när jag väl tagit mig ur. Max fångade spektaklet på film som ni ser.
Ett sött huvud på ett fat!
Ebba lyckades känna skillnad på 33 och 35 grader och jag och Ebba körde vars 100 meter i rullstol och fick varsett litet plastglas, mycket likt det flourtanten serverade mig på 80-talet, med grön vätska som motsvarade den energi vi gjort av med. Jag spöade Max i balans, och han lurade mig att han klarat 8 sekunder när han egentligen smyghållit i sig. Ebba klådde mig i avslappning bara för att stunden efter bli klådd av superslappisen Mackan.
Jag är viss familjens kamin medan Max är en sval typ.
Vi mätte fettprocent och testade vår benstyrka och det var ungefär här, i hälsotältet, som Vira bidrog till dagen genom att lägga av en kaskadkräkning som knappt var av denna värld. Sittandes på min arm sköt hon ut ett kräk som flög i en hög båge och landade ungefär en meter fram, precis där Max stått bara sekunden innan. Trevligt nog var det bara vi i hälsotältet just då och vi kunde snabbt fiska upp en liten tvättlapp och torka upp mjölkspyan.
Sen fortsatte vi till området som handlade om våra sinnen och där plockade vi blåbär i mörker, smakade på mystiska droppar medan vi höll för näsan och sen släppte och luktade på bajs och jordgubbar i små behållare. Ebbas näsa tyckte bajs luktade gott och jordgubbar luktade farligt.
Jag passade på att testa min hörsel, och vid avslutat test frågade maskinen mig om jag var över 30... hehe. Max lade av ett utmärkt skrik och Ebba och jag spelade ljudmemory. På hela taget en mycket trevlig dag får man säga!
Limhamn slutar aldrig förvåna
Sven-Otto hade berättat för Max att den nya Kinarestaurangen ute på Ön var mycket god. Inte fyra-små-rätter och friterade-banander-god, utan mer Pekinganka-god. Jag föreslog för Klinte att vi kunde gå dit en kväll och ta med oss våra män, de är ju generellt alltid upptagna på annat håll när jag och Klinte har mamma-baby-aktiviteter. Klinte hade hört att restaurangen var dyr, men var ändå sugen på att prova.
Så i fredags klockan halv sju skulle vi ses där. Jag och Max hade kollat ut en buss som skulle gå kvart över sex från Rudbecksgatan och som skulle vara framme precis i tid. Kvällen bjöd på snöblandat novemberregn och det var med visst missnöje vi insåg, efter en check på telefonen, att kvartöverbussen var inställd. "Ny tid 18:49" stod det. Inte riktigt vad vi var sugna på så vi började gå. Tanken var väl att gå och sen hoppa på bussen vid en senare hållplats, mest för att det var lättare att hålla värmen gåendes än ståendes. När vi närmade oss Limhamn kom det inga fler busshållplatser längs vägen vi gick och vi antog att bussens rutt inte gick just där. Så antingen letade vi upp rutten, eller så gick vi bara vidare. Naturligtvis valde vi det senare alternativet och knallade hela vägen ut på Ön. Det är ju en tur jag brukar gå ofta, men den här dagen hade jag redan gått i det snöblandade regnet till och från Mamma-Baby yogan på Köpenhamnsvägen och dessutom kört Body Balance hemma. Så jag tyckte väl att jag fått tillräcklig motion redan.
När vi kom fram släppte oron över att vi inte skulle få plats. Förutom Klinte och Micke var där en annan familj i en gigantisk lokal. Bara genom att titta på inredningen skulle man kunna lista ut hur resten av kvällen skulle bli. Det sex eller åttakantiga bord vi satt vid var alldeles för högt för stolarna, vilket fick en att känna sig lite som ett barn med tallriken direkt under näsan. De rektangulära borden var alldles för smala för att man skulle kunna sitta mitt emot varandra vilket man löst genom att placera stolarna omlott... På väggarna hängde nån slags underliga reklamtavlor som försökte locka oss till nåt ställe i Kina genom att beskriva alla sevärdheter där. Där fanns även två stora vackra fotografier av ägarinnan när hon var aktiv vid operan i Peking.
Detta var den ägarinna som var vår servitris under kvällen, och som genomgående ursäktade sin okunskap med meningen: "Jag är bara chefen".
Klinte och Micke hade beställt varsin öl medan de väntade och vi tyckte en öl före maten verkade fint.
"Vad har ni för öl" frågade Max
"Hmm jo vi hal öl, och olika såser"
"Ahh.. eeeh.. ok. Men vad har ni för sorter?"
"Vi har starköl.... och olika såser. Och kinesisk öl"
Här fick jag smaka Klintes kinesiska öl och beslutade att den skulle funka fint, varpå Klinte sa till kinesiska damen att deras ena öl inte var kall.
"Vill ni ha is?"
"Ehh nej. Men bara så att deras öl är kall".
"Jaja visst!"
Här borde vi gissat hur det hela skulle arta sig. Naturligtvis var det is i ölen när den kom in.
Vid det laget hade vi tröttnat på att dela på den enda menyn som erbjudits. Det var en knippe kopieringspapper sammansatta med en häftklammer i ena hörnet. Som en extra twist hade pappret halkat lite snett vid kopieringen och marginalen var allt annat än rak.
Först ville vi såklart ha anka, men fick snart veta att den krävde beställning dagen innan. Så vi återgick till menyn, och insåg att det var nästan helt omöjligt att få nån uppfattning om vad de olika sakerna var. Kinesiska damen kom och erbjöd sig att tipsa och till slut fick vi beställt. Jag och Klinte tog Kung pao chicken och till Max valde jag nån fläskrätt (han var på toa och bytte på Vira) och Micke tog nån rätt med ingefära. Till Kun pao skulle det vara sparrissallat, och Klinte frågade kinesiska damen om det var färsk sparris.
"Eeh ja, lite blandat"
Hmm blandat hurdå? Blandat färsk och konserverad? På nåt sätt nöjde vi oss med detta svar och inväntade maten.
Kung pao kom först, helt utan något som liknade sparris. Faktiskt helt utan något som liknade sallad över huvud taget. Inte ens den minsta lilla grönsak verkade höra till. Detta gjorde Klinte missnöjd och hon ropade på kinesiska damen och frågade vad som hänt med sparrissalladen.
"Ahh... ooh, bala på lunchen". sa damen och gick igen. Vi tittade på varandra en stund innan vi kollektivt kom ihåg att de inte serverar lunch.
Klinte var dock såpass missnöjd med bristen på grönt att hon fick kinesiska damen att hämta lite. Vi fick på så sätt lära oss att grönt i Kina innebär en hög glasnudlar med lite strimlad gurka på.
Sammantaget kan man säga att maten var god, men inte lika god som den var dyr. Servicen var speciell, men jag börjar mer och mer njuta av dessa mycket oväntade upplevelser som finns att hämta nere i Limhamn.
Som en extra liten twist kan berättas att jag på söndagen såg andra avsnittet av Kinas Mat på svtPlay när jag låg och ammade. Exat 11.40 minuter in i avsnittet sitter programledaren och skallar nån lång, lite bambuliknande pinne. Han säger att han inte vet vad det är för något, men att de ska lägga in en skylt när de tagit reda på det. Och så kommer det in en skylt där det står "Sparrissallat". Hehehe, där kan man säga att vår sparrissallad fick sin förklaring. Med stor sannolikhet var det sparrissallat i Kung Pao-rätten. I små kuber, precis som de gjorde på tv...
Tja, alltid lär man sig nåt nytt :)
Så i fredags klockan halv sju skulle vi ses där. Jag och Max hade kollat ut en buss som skulle gå kvart över sex från Rudbecksgatan och som skulle vara framme precis i tid. Kvällen bjöd på snöblandat novemberregn och det var med visst missnöje vi insåg, efter en check på telefonen, att kvartöverbussen var inställd. "Ny tid 18:49" stod det. Inte riktigt vad vi var sugna på så vi började gå. Tanken var väl att gå och sen hoppa på bussen vid en senare hållplats, mest för att det var lättare att hålla värmen gåendes än ståendes. När vi närmade oss Limhamn kom det inga fler busshållplatser längs vägen vi gick och vi antog att bussens rutt inte gick just där. Så antingen letade vi upp rutten, eller så gick vi bara vidare. Naturligtvis valde vi det senare alternativet och knallade hela vägen ut på Ön. Det är ju en tur jag brukar gå ofta, men den här dagen hade jag redan gått i det snöblandade regnet till och från Mamma-Baby yogan på Köpenhamnsvägen och dessutom kört Body Balance hemma. Så jag tyckte väl att jag fått tillräcklig motion redan.
När vi kom fram släppte oron över att vi inte skulle få plats. Förutom Klinte och Micke var där en annan familj i en gigantisk lokal. Bara genom att titta på inredningen skulle man kunna lista ut hur resten av kvällen skulle bli. Det sex eller åttakantiga bord vi satt vid var alldeles för högt för stolarna, vilket fick en att känna sig lite som ett barn med tallriken direkt under näsan. De rektangulära borden var alldles för smala för att man skulle kunna sitta mitt emot varandra vilket man löst genom att placera stolarna omlott... På väggarna hängde nån slags underliga reklamtavlor som försökte locka oss till nåt ställe i Kina genom att beskriva alla sevärdheter där. Där fanns även två stora vackra fotografier av ägarinnan när hon var aktiv vid operan i Peking.
Detta var den ägarinna som var vår servitris under kvällen, och som genomgående ursäktade sin okunskap med meningen: "Jag är bara chefen".
Klinte och Micke hade beställt varsin öl medan de väntade och vi tyckte en öl före maten verkade fint.
"Vad har ni för öl" frågade Max
"Hmm jo vi hal öl, och olika såser"
"Ahh.. eeeh.. ok. Men vad har ni för sorter?"
"Vi har starköl.... och olika såser. Och kinesisk öl"
Här fick jag smaka Klintes kinesiska öl och beslutade att den skulle funka fint, varpå Klinte sa till kinesiska damen att deras ena öl inte var kall.
"Vill ni ha is?"
"Ehh nej. Men bara så att deras öl är kall".
"Jaja visst!"
Här borde vi gissat hur det hela skulle arta sig. Naturligtvis var det is i ölen när den kom in.
Vid det laget hade vi tröttnat på att dela på den enda menyn som erbjudits. Det var en knippe kopieringspapper sammansatta med en häftklammer i ena hörnet. Som en extra twist hade pappret halkat lite snett vid kopieringen och marginalen var allt annat än rak.
Först ville vi såklart ha anka, men fick snart veta att den krävde beställning dagen innan. Så vi återgick till menyn, och insåg att det var nästan helt omöjligt att få nån uppfattning om vad de olika sakerna var. Kinesiska damen kom och erbjöd sig att tipsa och till slut fick vi beställt. Jag och Klinte tog Kung pao chicken och till Max valde jag nån fläskrätt (han var på toa och bytte på Vira) och Micke tog nån rätt med ingefära. Till Kun pao skulle det vara sparrissallat, och Klinte frågade kinesiska damen om det var färsk sparris.
"Eeh ja, lite blandat"
Hmm blandat hurdå? Blandat färsk och konserverad? På nåt sätt nöjde vi oss med detta svar och inväntade maten.
Kung pao kom först, helt utan något som liknade sparris. Faktiskt helt utan något som liknade sallad över huvud taget. Inte ens den minsta lilla grönsak verkade höra till. Detta gjorde Klinte missnöjd och hon ropade på kinesiska damen och frågade vad som hänt med sparrissalladen.
"Ahh... ooh, bala på lunchen". sa damen och gick igen. Vi tittade på varandra en stund innan vi kollektivt kom ihåg att de inte serverar lunch.
Klinte var dock såpass missnöjd med bristen på grönt att hon fick kinesiska damen att hämta lite. Vi fick på så sätt lära oss att grönt i Kina innebär en hög glasnudlar med lite strimlad gurka på.
Sammantaget kan man säga att maten var god, men inte lika god som den var dyr. Servicen var speciell, men jag börjar mer och mer njuta av dessa mycket oväntade upplevelser som finns att hämta nere i Limhamn.
Som en extra liten twist kan berättas att jag på söndagen såg andra avsnittet av Kinas Mat på svtPlay när jag låg och ammade. Exat 11.40 minuter in i avsnittet sitter programledaren och skallar nån lång, lite bambuliknande pinne. Han säger att han inte vet vad det är för något, men att de ska lägga in en skylt när de tagit reda på det. Och så kommer det in en skylt där det står "Sparrissallat". Hehehe, där kan man säga att vår sparrissallad fick sin förklaring. Med stor sannolikhet var det sparrissallat i Kung Pao-rätten. I små kuber, precis som de gjorde på tv...
Tja, alltid lär man sig nåt nytt :)
Bröllopsmiddag
För att ta vid där jag avslutade förra gången tänkte jag berätta vidare om bröllopsdagen. När vigseln var över och vigselförättare-Katrin begett sig till krismöte med sossarna begav vi andra oss mot Brogatan. Vissa tog bilen och andra promenerade. Det hela höll på att sluta i tragedi då Inga närapå blev påcyklad, visserligen precis vid MAS, men ändå. "För i helvete" skrek cyklisten som inte bara cyklade på fel håll på cykelbanan utan även höll på att cykla på Inga när hon var på ett övergångsställe. Det hela avlöpte dock bra, och Inga lät inte incidenten grumla dagen.
På Brogatan lyckades vi till slut enas om en placering som alla var nöjda med, sen påbörjades det alltid lika komlicerade projektet att bestämma vad man ska äta. Jag frågade Max säkert fem gånger vad han skulle ta, för att jag inte riktigt vågade lita på mig själv. Eller? Jag vet inte riktigt varför jag envist behövde veta vad han skulle äta för att kunna bestämma vad jag skulle äta. Men det var inte bara jag som hade problem utan vi satt väl mest allihop och vägde fram och tillbaka mellan entrecote, råbiff eller halstrad röding. Och förätt eller inte förrätt. Ostron eller tomatsallad, kanske sill? Hur många ostron? Kanske två? Eller tre? Och vilket vin? Kanske chablis? Den enda som hade det någorlunda enkelt var Aurelie som hade kvällens vegetariska som enda alternativ.
Till slut lyckades vi beställa, och förrätterna var mycket goda, precis som vinet. Sen kom huvudrätterna och då hade de missat Johannes spädgrissida, vilket gjorde att han fick ta fisksoppa istället, om han skulle äta med oss andra. Fast han skulle kunnat vänta in sitt kött och äta tillsammans med mig, när alla andra var färdiga, för naturligtvis vaknade Vira precis när min entrecote kom in och den fick snällt åka ut igen och hållas varm. För övrigt var alla nöjda, utom pappa som var fruktansvärt besviken på sin halstrade råbiff. Den låg alldeles torr och ensam på tallriken och fick en att undra varför råbiff är paradrätt på Brogatan. Men det kanske är något vi inte förstår oss på. Nåt som unnat enbar Lisa Förare Winblad och hennes gäng. Pappa klagade såklart högljutt och Rutger försökte dämpa hans besvikelse med rödvinet som smakade utmärkt. När alla, inklusive Vira ätit klart fick jag tillbaka min entrecote, som var fantastisk, som väntat. Som tur är, för pappa, orkade jag inte hela utan kunde dela med mig.
Att beställa kaffe och efterrätt var naturligtvis ett lika stort äventyr, trots att alla som skulle ha efterrätt skulle ha creme brûle. Frågan var mest vem som skulle ha och inte, och vem som skulle ha vanligt kaffe och vem som skulle ha Macciato, och vad är egentligen Macciato? Till slut fick den tålmodiga och tappra servitrisen koll på läget och creme brûlen var verkligen fantastisk.
När allt var klart och betalt fortsatte kvällen hemma på Vanåsgatan där vi satte i oss en hel chokladbiskvietårta. Sen pratades det i några timmar och konsumerades bubbel och konjak och annan god avec. Rutger och Roy var strategiskt placerade bredvid varandra så de kunde föra sin alltmer högljudda konversation, samtidigt som vi andra faktiskt också kunde prata med varandra.
Fram emot kvällen var alla hungriga igen och det beslöts att mat skulle hämtas från Asien. Föräldrarna ville ha vårrullar, inte färska, utan friterade. Detta fanns naturligtvis på menyn, men som Max ihärdigt påpekade är det bara en förrätt och inte alls mycket mat. Bara vårrullar helt enkelt. "Nä, vi är inte så hungriga, det blir bra, vi delar" sa föräldrarna.
Jag och Max och Måns och Linda var de enda som faktiskt beställde riktig mat. Sen körde Linda iväg för att hämta maten, flankerad av Måns och Rutger, som fått vägbeskrivning av Max. Men visst är det lätt att ta fel på Ystadvägen och Ystadgatan. Dock två helt olika ställen tyvärr. Så när de ringde från Ystadvägen efter en betydande stund insåg vi att det skulle ta sin tid att få maten. De fick nya, ganska upprörda instruktioner, av Max och en stund senare kom han även fram till Asien på telefon. Han rabblade hela vår långa beställning för vietnamesen på andra sidan, och inte förrän han sa sista punkten sa killen på Asien: Men, det är några här som just beställt exakt samma sak. Hmm, ja stryk den här beställningen.
När maten kom hem till Vanåsgatan var det dags för nästa stora besvikelse. Nu framkom det med smärtsam tydlighet att vårrullarna bara var två vårrullar. Inget mer. Jo, lite sås att doppa i. Man får ju säga att min pappa hanterade denna dagens andra matbesvikelse ganska bra, men vid det här laget hade det ju intagits en del vin, så det kanske berodde på det. Mammorna bedyrade att denna en-vårrulles-måltid var helt ok, och ville knappt ta emot när jag och Max försökte dela med oss av de färska vårrullarna vi beställt till förrätt.
Dock var det bestående intrycket av dagen så himla bra att några mindre matmissar inte kunde grumla upplevelsen. På det hela var det en underbart fantastisk dag och tack alla som var med och firade!
På Brogatan lyckades vi till slut enas om en placering som alla var nöjda med, sen påbörjades det alltid lika komlicerade projektet att bestämma vad man ska äta. Jag frågade Max säkert fem gånger vad han skulle ta, för att jag inte riktigt vågade lita på mig själv. Eller? Jag vet inte riktigt varför jag envist behövde veta vad han skulle äta för att kunna bestämma vad jag skulle äta. Men det var inte bara jag som hade problem utan vi satt väl mest allihop och vägde fram och tillbaka mellan entrecote, råbiff eller halstrad röding. Och förätt eller inte förrätt. Ostron eller tomatsallad, kanske sill? Hur många ostron? Kanske två? Eller tre? Och vilket vin? Kanske chablis? Den enda som hade det någorlunda enkelt var Aurelie som hade kvällens vegetariska som enda alternativ.
Till slut lyckades vi beställa, och förrätterna var mycket goda, precis som vinet. Sen kom huvudrätterna och då hade de missat Johannes spädgrissida, vilket gjorde att han fick ta fisksoppa istället, om han skulle äta med oss andra. Fast han skulle kunnat vänta in sitt kött och äta tillsammans med mig, när alla andra var färdiga, för naturligtvis vaknade Vira precis när min entrecote kom in och den fick snällt åka ut igen och hållas varm. För övrigt var alla nöjda, utom pappa som var fruktansvärt besviken på sin halstrade råbiff. Den låg alldeles torr och ensam på tallriken och fick en att undra varför råbiff är paradrätt på Brogatan. Men det kanske är något vi inte förstår oss på. Nåt som unnat enbar Lisa Förare Winblad och hennes gäng. Pappa klagade såklart högljutt och Rutger försökte dämpa hans besvikelse med rödvinet som smakade utmärkt. När alla, inklusive Vira ätit klart fick jag tillbaka min entrecote, som var fantastisk, som väntat. Som tur är, för pappa, orkade jag inte hela utan kunde dela med mig.
Att beställa kaffe och efterrätt var naturligtvis ett lika stort äventyr, trots att alla som skulle ha efterrätt skulle ha creme brûle. Frågan var mest vem som skulle ha och inte, och vem som skulle ha vanligt kaffe och vem som skulle ha Macciato, och vad är egentligen Macciato? Till slut fick den tålmodiga och tappra servitrisen koll på läget och creme brûlen var verkligen fantastisk.
När allt var klart och betalt fortsatte kvällen hemma på Vanåsgatan där vi satte i oss en hel chokladbiskvietårta. Sen pratades det i några timmar och konsumerades bubbel och konjak och annan god avec. Rutger och Roy var strategiskt placerade bredvid varandra så de kunde föra sin alltmer högljudda konversation, samtidigt som vi andra faktiskt också kunde prata med varandra.
Fram emot kvällen var alla hungriga igen och det beslöts att mat skulle hämtas från Asien. Föräldrarna ville ha vårrullar, inte färska, utan friterade. Detta fanns naturligtvis på menyn, men som Max ihärdigt påpekade är det bara en förrätt och inte alls mycket mat. Bara vårrullar helt enkelt. "Nä, vi är inte så hungriga, det blir bra, vi delar" sa föräldrarna.
Jag och Max och Måns och Linda var de enda som faktiskt beställde riktig mat. Sen körde Linda iväg för att hämta maten, flankerad av Måns och Rutger, som fått vägbeskrivning av Max. Men visst är det lätt att ta fel på Ystadvägen och Ystadgatan. Dock två helt olika ställen tyvärr. Så när de ringde från Ystadvägen efter en betydande stund insåg vi att det skulle ta sin tid att få maten. De fick nya, ganska upprörda instruktioner, av Max och en stund senare kom han även fram till Asien på telefon. Han rabblade hela vår långa beställning för vietnamesen på andra sidan, och inte förrän han sa sista punkten sa killen på Asien: Men, det är några här som just beställt exakt samma sak. Hmm, ja stryk den här beställningen.
När maten kom hem till Vanåsgatan var det dags för nästa stora besvikelse. Nu framkom det med smärtsam tydlighet att vårrullarna bara var två vårrullar. Inget mer. Jo, lite sås att doppa i. Man får ju säga att min pappa hanterade denna dagens andra matbesvikelse ganska bra, men vid det här laget hade det ju intagits en del vin, så det kanske berodde på det. Mammorna bedyrade att denna en-vårrulles-måltid var helt ok, och ville knappt ta emot när jag och Max försökte dela med oss av de färska vårrullarna vi beställt till förrätt.
Dock var det bestående intrycket av dagen så himla bra att några mindre matmissar inte kunde grumla upplevelsen. På det hela var det en underbart fantastisk dag och tack alla som var med och firade!
När vi sa Ja!
Igår var det en stor och högtidlig dag hos familjen Hallgard- Ehle. Det var dags för bröllop!
Kvällen innan hade vi förfestat med familjerna här hemma på Vanåsgatan. Mamma och pappa var cateringfirma och bistod med en komplett gåsmiddag, minus gåsen som var ersatt av ankbröst. Detta föll alla i smaken, till och med Johannes franska flickvän och tillika vegetarian åt rödkål och brysselkål med god aptit och ingen tänkte på att vi alla skulle träffas även dagen därpå (gasvarning). Och förresten fick Aurelie quornfilé och det var inget ankfett i såsen.
Naturligtvis konsumerades betydande mängder vin och bubbel och kaffe, som sig bör när dessa två familjer träffas. Anledningen till balunset var vår generellt dåliga framförhållning som gjorde att Hampus inte skulle kunna närvara vid bröllopet på lördagen, eftersom han redan bytt och trixat med sina jobbtider för att kunna åka på Deutchland-turné med bandet nästa vecka.
Vid elva på fredagen tänkte gästerna på refrängen, vilket passade åtminstone mig alldeles utmärkt då dagen för min del även innehållit 8 kilometers promenad och 45 minuters Mamma-baby-core på Friskis och Svettis på Ön. Ett för övrigt förvånande tufft pass - jag hade väl väntat mig lite kniiiip i Susanne Lanefeldt stil, men det var ordentliga aerobicsrörelser och det hela gjorde mig alldeles lycklig! Och fina Vira sov i insatsen framför mig hela passet. Sen fick hon mat och sov hela vägen hem också. Svensk Maffia fortsätter för den delen, börjar bli aningen tröttsam story nu...
Lördag morgon sov Vira till halv åtta (!!!) och fick mat och sov sen vidare och halv nio gick klockan igång och efter mycket om och men fick jag upp även Maxen ur sängen. Han var snubblande nära att fastna i Viras halsveck, fullt förståeligt.
Lång lördagsfrukost och sen var det dags att börja förbereda sig. Trots att vi hade så god tid på oss blev det stressigt. På torsdagen hade jag åkt till Dalby och fixat en klänning i Fridas digra garderob. Det beskriver den generella framförhållningen på eventet. Max sade på lördagsmorgonen: "Hmm, vad ska jag ha på mig då?". Själv kastade jag mig i klänningen och akutprovade lite skor, och insåg att klänningen inte funkade med högklackat. De skor som funkade var naturligtvis inte putsade. Inte heller hade jag valt mellan de tre sidensjalar som stod till buds, och naturligtvis var de inte heller strukna. Det var inte heller den vita skjorta som Max till slut rotade fram ur sin orimligt stökiga skjortgarderob. Ebba hade valt klänning, men inte kofta, och även hennes skor var oputsade. På Viras kläder satt lapparna kvar, för de hade Max inhandlat under fredagen (som tur är behöver vi ju inte tänka på henne skor än...). Jag hade inte hämtat in locktången som låg i bilen (den ligger där sen mammas 60-årsfest i augusti, redo att bli återlämnad till Frida). Sen ville mitt hår inte bli det minsta lockigt, vilket i slutändan inte spelade så stor roll eftersom den fuktiga novembervinden i Pildammsparken ändå trasslade till även de finaste frisyrer. Dock lyckades jag få på lösögonfransar på ett mycket tillfredsställande sätt, även om jag glömde smycken och inte ens hade ett par örhängen att skylta med. Hela tiden följde Ebba efter mig och pratade om en det ena än det andra, Vira satt i sittern och var en liten ängel av tålamod. Jag ropade order till Max och uppmanade de båda Ehlarna att lägga på ett kål, något som inte är deras starkaste sida. Till slut var vi alla inpackade i ytterkläder passande novembervinden, för även om solen strålade sådär blekt som den bara gör om hösten var det ju ingen värme att tala om. Vira var nedpackad i sin isbjörnspåse, men så fort hon hamnade i bilstolen började hon skrika, vilket var helt naturligt efter att hon suttit och blivit hungrig. Så när Max packat in Ebba, vagnen och sig själv i bilen fick jag hissa ner klänningen och låta den lilla isbjörnen äta medan vi körde till Pildammsparken. Naturligtvis var alla redan där och väntade på oss. Inga och Rutger hade ordnat med fantastiska liljor till mig och champagnen stod redo.
Vi intog våra positioner nära vattnet, Katrin läste texten och Vira, som hängde på Max axel efter att ha varit missnöjd i vagnen, lade av en ljudlig rap ungefär mitt i ceremonin. Vi sade båda Ja! och det var en underbart härlig stund!
Sen poppades champagne och vi skålade och drack och var lyckliga! När glasen var tomma begav vi oss mot Brogatan där bröllopslunch skulle intagas. Men det får bli en senare berättelse, för nu måste jag gå och plocka undan det sista efter helgens alla festligheter!
Ta bort henne!
I helgen var vi bjudna på Halloweenfest hos Jenny och Andreas. Vi hade inte jättemycket tid eller ork att satsa på våra kostymer, utan beslöt oss att inspireras av den gamla nittiotalsrullen "En vampyrs bekännelse" (ni vet, med både Tom Cruise och Brad Pitt, en dröm för en tonårstjej). Det innebär, för den som inte har filmen färsk i minnet, lite 1800-talsvampyr med mycket krås och volanger. För oss innebar det att vi kunde återanvända mycket av Alice i Underlandet-outfiten, men uppdatera håret och sminkninge, och Max lämnade både hatten och den stora flugan hemma. Det blev vitmålade ansikten och blod i mungipan. Emellertid fick vi problem med tänderna eftersom vi hade så dålig framförhållning (det är visst något av vårt signum). Nån gång tidig lördag eftermiddag begav sig Max till Mobilia för att snabbt fixa ett par tänder. Vi insåg ju båda, eftersom vi har varit på Halloweenfest förut, att de där tänderna bara sitter inne max fem minuter, men utan dem blir det ändå lite fattigt.
Max var borta länge, och till slut ringde han och sa att vampyrtänder var slut överallt. Hmm, jaha, vad ska vi göra då?
"Här är ett par varulvständer, de kanske kan funka?"
"Kör på det" sa jag.
När han kom hem med varulvständerna och vi öppnat ena paret insåg vi att de både var fula och sladdriga och jobbiga att ha i munnen. De såg lite ut som vampyrtänder tillhörande en vampyr med oerhört dålig munhygien. Kanske beror den här äckligheten på varulvars nära släktskap med vargar? Varken hundar eller vargar är ju särskilt kända för att sköta tänderna.
I vilket fall ville Max inte ha varulvständerna och en stund tänkte vi köra helt utan tänder, men medan jag ammade var Max kreativ och klippte till tänder av en liten sminksvamp som kommit med varulvständerna och de blev riktigt fina.
Vira svidade vi upp i hennes nya fina drakdräkt och hon blev alldeles bedårande söt! Det var ju hennes första fest, även om vi mjukstartat genom att vara på vår första middagsbjudning på fredagen. Det här var emellertid nåt helt annat. Tio vuxna utspökade i varierade vampyr och monsterklädslar, och ungefär lika många barn mellan typ 4 och 8 i samma typ av utstyrslar men ohyggligt mycket mer hödljudda. Vira lät sig dock inte bekommas utan sov ljuvt på Max arm större delen av kvällen, när hon inte satt på min arm i arbetsrummet och åt. Under sina vakna stunder ägnade hon sig åt att charma de vuxna i sällskapet, och framför allt herrarna blev alldeles mjuka i blicken och ju fler whiskey som runnit i deras strupar, desto mer intresserade blev de av att stoppa näsan i hennes röd-bruna tussmjuka hår och snusa med slutna ögon. Till slut sa de generellt "Ta bort henne!" eftersom de började känna en pockande lust att själva skaffa en mjuk, gosig liten bebis. Inte svårt att bli sugen när man har en drakklädd liten rundkindad och utomordentligt snäll bebis framför sig.
I bilen hem skrek dock draken för full hals, utan nån i denna stund klarlagd anledning. Antagligen var hon lite missnöjd, kanske inte gillade att sitta ensam. När hon sen skrek lite och ingen kom till undsättning blev hon alldeles förtvivlad, för detta hade aldrig förr inträffat. Till slut lyckades Max lugna henne med hjälp av själva nappdelen till en flaska. Väl hemma verkade allt glömt och förlåtet och hon var hur nöjd som helst.
Generellt har Vira börjat bjuda på ett mycket härligt och glatt humör och längre stunder av vakenhet. När hon är vaken bjuder hon ofta på härliga leenden och glada små tillrop. Det gör henne såklart helt oemotståndligt söt och hennes föräldrar kan inte låta bli att pussa henne konstant och borra in sina näsor i hennes lilla veckiga hals.
Dock har hon även börjat bli frustrerad under matningen och slåss och sparkar och drar i bröstet. Efter att ha googlat lite misstänker jag att mjölken inte rinner till lika fort som Vira önskar. Jag mailade M-L på BVC och hon sa att så kunde absolut vara fallet, och rekommenderade lättöl eller svagdricka :)
Så nu får vi väl köpa hem en back och hoppas att Vira får mer tillfredsställande matstunder!
Max var borta länge, och till slut ringde han och sa att vampyrtänder var slut överallt. Hmm, jaha, vad ska vi göra då?
"Här är ett par varulvständer, de kanske kan funka?"
"Kör på det" sa jag.
När han kom hem med varulvständerna och vi öppnat ena paret insåg vi att de både var fula och sladdriga och jobbiga att ha i munnen. De såg lite ut som vampyrtänder tillhörande en vampyr med oerhört dålig munhygien. Kanske beror den här äckligheten på varulvars nära släktskap med vargar? Varken hundar eller vargar är ju särskilt kända för att sköta tänderna.
I vilket fall ville Max inte ha varulvständerna och en stund tänkte vi köra helt utan tänder, men medan jag ammade var Max kreativ och klippte till tänder av en liten sminksvamp som kommit med varulvständerna och de blev riktigt fina.
Vira svidade vi upp i hennes nya fina drakdräkt och hon blev alldeles bedårande söt! Det var ju hennes första fest, även om vi mjukstartat genom att vara på vår första middagsbjudning på fredagen. Det här var emellertid nåt helt annat. Tio vuxna utspökade i varierade vampyr och monsterklädslar, och ungefär lika många barn mellan typ 4 och 8 i samma typ av utstyrslar men ohyggligt mycket mer hödljudda. Vira lät sig dock inte bekommas utan sov ljuvt på Max arm större delen av kvällen, när hon inte satt på min arm i arbetsrummet och åt. Under sina vakna stunder ägnade hon sig åt att charma de vuxna i sällskapet, och framför allt herrarna blev alldeles mjuka i blicken och ju fler whiskey som runnit i deras strupar, desto mer intresserade blev de av att stoppa näsan i hennes röd-bruna tussmjuka hår och snusa med slutna ögon. Till slut sa de generellt "Ta bort henne!" eftersom de började känna en pockande lust att själva skaffa en mjuk, gosig liten bebis. Inte svårt att bli sugen när man har en drakklädd liten rundkindad och utomordentligt snäll bebis framför sig.
I bilen hem skrek dock draken för full hals, utan nån i denna stund klarlagd anledning. Antagligen var hon lite missnöjd, kanske inte gillade att sitta ensam. När hon sen skrek lite och ingen kom till undsättning blev hon alldeles förtvivlad, för detta hade aldrig förr inträffat. Till slut lyckades Max lugna henne med hjälp av själva nappdelen till en flaska. Väl hemma verkade allt glömt och förlåtet och hon var hur nöjd som helst.
Generellt har Vira börjat bjuda på ett mycket härligt och glatt humör och längre stunder av vakenhet. När hon är vaken bjuder hon ofta på härliga leenden och glada små tillrop. Det gör henne såklart helt oemotståndligt söt och hennes föräldrar kan inte låta bli att pussa henne konstant och borra in sina näsor i hennes lilla veckiga hals.
Dock har hon även börjat bli frustrerad under matningen och slåss och sparkar och drar i bröstet. Efter att ha googlat lite misstänker jag att mjölken inte rinner till lika fort som Vira önskar. Jag mailade M-L på BVC och hon sa att så kunde absolut vara fallet, och rekommenderade lättöl eller svagdricka :)
Så nu får vi väl köpa hem en back och hoppas att Vira får mer tillfredsställande matstunder!
Maskerad!
Två vampyrer och en drake på maskerad.
Världens sötaste lilla drake som charmade hela festen, framför allt alla Dracula-klädda herrar.
Och såhär såg det ut när vi kom hem. Egentligen en lite för lättklädd bild för att bli bloggad, men den var bara så fin. Min lilla drakbebis :)
Sova bäst ensam?
Igår åkte Max till Kobjer i Lund och hämtade den nya vaggan av märket Troll, som vi hittat på Blocket. När han var där insåg han att några gamla polare bodde i samma kvarter och kunde inte låta bli att titta in och diskutera bland annat musik, tv-serier, träning och gud vet vad. Det innebar att han var borta ungefär en timme längre än planerat och vår planerade premiär av den nya Scorsese- TV-serien blev uppskjuten. Men det gjorde inget, det är viktigt att ta tillfället i akt att prata med gamla vänner.
När han kom hem bars vaggan in i sovrummet, sängens placering justerades lite och vi bäddade med fina ärve-lakan från familjen Truedsson.
Det har alltid varit så att jag sover på sängens högra sida, mot garderoberna, och Max på andra sidan. När jag precis flyttat in låg jag på andra sidan, men av nån anledning kunde jag inte sova så bra och så bytte vi.
Av naturliga skäl kan nu vaggan inte stå framför garderoberna, och av naturliga skäl måste jag ligga på den sidan som vaggan står. Nu förstår vi alla att detta innebär att vi måste byta sida i sängen. Så igår flyttade vi om sakerna på nattduksborden, kopplade om lampor och när det var dags kröp vi ner på våra nya platser.
"Hur ska detta gå? Jag som är sån vanemänniska?" undrade jag oroligt och Max skrattade lite till svar.
Det gick helt utmärkt faktiskt. Vira somnade vid kanske halv elva och vaknade vid två tror jag. Då lyfte jag ur henne ur vaggan, gav henne mat och bytte blöja, sen tillbaka i vaggan igen och så sov hon till halv åtta-åtta då Max skulle gå till jobbet och inte kunde låta bli att pussa henne överallt i hela ansiktet så hon vaknade.
Inte en gång vaknade jag av stånket, och jag hade inte ens öronproppar. Och Vira verkade ha sovit jättegott då hon var på alldeles utmärkt humör när hon vaknade och fyrade av alldeles underbara leenden åt höger och vänster.
Kanske var det bara en slump, eller så trivs vi båda helt enkelt bäst med att sova var och en på sitt håll. Vi får se hur det blir i fortsättningen.
Idag har vi bara varit hemma, förutom en promenad på strax över en halvmil i 9.34-tempo. Börjar helt klart få upp farten :) Vira har suttit i sittern, vilket hon verligen gillar, och jag har jobbat vid datorn. Nu väntar vi på att Max ska komma hem och om en timme ska vi iväg på vår första bortbjudning sen Vira föddes!
När han kom hem bars vaggan in i sovrummet, sängens placering justerades lite och vi bäddade med fina ärve-lakan från familjen Truedsson.
Det har alltid varit så att jag sover på sängens högra sida, mot garderoberna, och Max på andra sidan. När jag precis flyttat in låg jag på andra sidan, men av nån anledning kunde jag inte sova så bra och så bytte vi.
Av naturliga skäl kan nu vaggan inte stå framför garderoberna, och av naturliga skäl måste jag ligga på den sidan som vaggan står. Nu förstår vi alla att detta innebär att vi måste byta sida i sängen. Så igår flyttade vi om sakerna på nattduksborden, kopplade om lampor och när det var dags kröp vi ner på våra nya platser.
"Hur ska detta gå? Jag som är sån vanemänniska?" undrade jag oroligt och Max skrattade lite till svar.
Det gick helt utmärkt faktiskt. Vira somnade vid kanske halv elva och vaknade vid två tror jag. Då lyfte jag ur henne ur vaggan, gav henne mat och bytte blöja, sen tillbaka i vaggan igen och så sov hon till halv åtta-åtta då Max skulle gå till jobbet och inte kunde låta bli att pussa henne överallt i hela ansiktet så hon vaknade.
Inte en gång vaknade jag av stånket, och jag hade inte ens öronproppar. Och Vira verkade ha sovit jättegott då hon var på alldeles utmärkt humör när hon vaknade och fyrade av alldeles underbara leenden åt höger och vänster.
Kanske var det bara en slump, eller så trivs vi båda helt enkelt bäst med att sova var och en på sitt håll. Vi får se hur det blir i fortsättningen.
Idag har vi bara varit hemma, förutom en promenad på strax över en halvmil i 9.34-tempo. Börjar helt klart få upp farten :) Vira har suttit i sittern, vilket hon verligen gillar, och jag har jobbat vid datorn. Nu väntar vi på att Max ska komma hem och om en timme ska vi iväg på vår första bortbjudning sen Vira föddes!
Bollywood café
Idag bjöd höst-Malmö på riktigt ruskväder med regn som smattrade mot rutan. Som vanligt var jag uppe med Max och åt frukost. Det har ju tidigare alltid varit min lott att ordna frukost, men Vira har ändrat rutinerna och det är numera Max som kokar te och fixar fil och muslitallrik medan jag ger Vira frukost. Sen sover det lilla trollet vidare medan jag och Max äter tillsammans.
Idag skulle jag och Vira till Limhamn och äta lunch med Klinte och Elliot. Jag beklagade mig för Max om vädret- hur skulle det nu gå att promenera de nästan 3 kilometerna till Limhamn och tillbaka? Max svarade hurtfriskt och klichémässigt: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, hehe". Mmm jo, visserligen, men aldrig kul att komma fram och vara som en dränkt katt.
Inatt hade vi en bra natt med bara ett mattillfälle vid 2-3, förutom precis innan vi somnade och så tidigt på morgonen då. Vid morgontillfället låg Vira och stånkade och fäktade som vanligt. Ibland pep hon till lite extra, och det är då jag tidigare brukade plocka upp henne och ge henne mat. Men nu har jag ju förstått att det fungerar att bara låta det vara, så somnar hon ofta om. Detta fungerar ännu bättre om man har öronproppar. Idag vaknade emellertid Max för första gången när hon stånkade, varpå han petar på mig och säger "Hon piper, hon verkar vilja nåt".
Jag plockar demonstrativt ut en öronpropp och säger: "Meeen, det är ju såhär hon håller på heeela tiden!! Det är ju bara du som aldrig vaknat av det förut!". "ööh, jaha..." säger Max.
Men strax därpå börjar Vira bli sur på allvar och jag vet ju att det är hög tid för mat. Den goda natten gjorde dock att jag inte gick och lade mig med Vira när Max gått till jobbet, utan passade på att träna lite och duscha och dricka kaffe medan Vira sov vidare.
När vi lite senare kom fram till Bollywood café var Klinte och Elliot redan där. En liten indier (eller tar jag bara för givet att han var indier för att han jobbar på Bollywood café?) hjälpte mig med dörren och jag knölar in vagnen mellan två stora fåtöljer med guldmönster. Planen är att vi ska äta lunch, men en blick på menyn, som på klassiskt cafévis är skriven på väggen bakom disken, inser man att utbudet är aningen begränsat. Klinte frågar vilken typ av baguette man kan få, och indiern och den unga tjejen bakom disken tittar förvirrat på varandra och hon säger trevande "Ost och skinka..?". Klinte drar slutsatsen att baguetten skulle kunna bli lika tveksam som deras svar och bestämmer sig istället för pannkakor, som finns på menyn, och en latte. Jag kommer efter och tar pannkakor och vanligt kaffe. Det är den unga tjejen som tar beställningarna. Hon har ena handen helt invirad i ett jättebandage där det enda man ser är ett knippe knallröda lösnaglar som tittar fram. Med sin friska hand, iklädd likadana naglar knappar hon på kassan. "35 kronor och så...hmm vad kostade kaffet..."(blick bak på tavlan). Nånstans där börjar apparaten tjuta nåt fruktansvärt. "Amen näää, nu har den hängt sig igen!" Hon trycker febrilt på alla knappar. Indiern släntrar fram efter en stund och mumlar att det ska finnas nån knapp undertill. Den verkar han dock inte hitta, istället vrider han på kassanyckeln och tjejen vrålar "Neeej, gör inte så! nu blir det fel med räkningen!" Indiern släntrar iväg.
Till slut lyckas hon få det sluta tjuta men nu har kassan gjort nåt mystiskt och hon börjar försöka dra bort den extra pannkakspost hon på nåt sätt slagit in. Kassan hänger sig igen med samma tjut. Jag önskar att hon bara ska ge mig min växel och ordna upp sina kvittoproblem sen. När hon hållit på ett tag till föreslår jag detta lite försiktigt, men får kalla handen. Lydigt får jag stå kvar tills hon lyckats ta bort pannkakorna och slå ut kvittot.
Pannkakorna kommer först. När vi ätit ungefär hälften börjar vi önska att kaffet kunde komma. När pannkakorna är nästan slut kommer indiern med två stora latte. Jag påpekar att jag bara skulle ha vanligt kaffe. Klinte påpekar att hennes latte är kall och undrar om han kan värma den.
"Nu är den där mjölkapparaten trasig igen" ropar indiern till tjejen.
Mina pannkakor har varit slut ett tag när tjejen kommer ut och säger "nu kommer ditt kaffe" och sätter en tom kaffekopp bredvid mig. Tid passerar. Klinte skrattar lite och säger "ja, du fick... en kopp!". Jag reser mig och frågar om mitt kaffe kanske är på väg? Ja, visst det är på väg. Indiern kommer efter en stund med en liten pressobryggare. Han går noga igenom hur jag ska göra: "Vänta lite och tryck sen mycket försiktigt ner den här. Tryck inte snabbt. Då kan man bränna sig. Så som hon har gjort" säger han och nickar åt tjejens håll. Där förklarades stora handbandaget. Klinte frågar om pressomaskiner är ovanliga i Sverige. Jag menar att var och varannan människa har en sån?
När vi sitter där och dricker vårt kaffe och pratar om bebisar mest kommer Klintes granne in. Medan hon väntar på sitt kaffe går hon fram till en lustig inhängnad i ett hörn och tittar över kanten. "Vad är det?" undrar Klinte. "Nja, jag bara tänkte om de hade kaniner där eller nåt. Det hade ju inte förvånat en" säger grannen innan hon tar sin kaffe och går.
Det är alltid ett litet äventyr på Bollywood café. Som en liten bit av Indien mitt i Limhamn.
Idag skulle jag och Vira till Limhamn och äta lunch med Klinte och Elliot. Jag beklagade mig för Max om vädret- hur skulle det nu gå att promenera de nästan 3 kilometerna till Limhamn och tillbaka? Max svarade hurtfriskt och klichémässigt: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, hehe". Mmm jo, visserligen, men aldrig kul att komma fram och vara som en dränkt katt.
Inatt hade vi en bra natt med bara ett mattillfälle vid 2-3, förutom precis innan vi somnade och så tidigt på morgonen då. Vid morgontillfället låg Vira och stånkade och fäktade som vanligt. Ibland pep hon till lite extra, och det är då jag tidigare brukade plocka upp henne och ge henne mat. Men nu har jag ju förstått att det fungerar att bara låta det vara, så somnar hon ofta om. Detta fungerar ännu bättre om man har öronproppar. Idag vaknade emellertid Max för första gången när hon stånkade, varpå han petar på mig och säger "Hon piper, hon verkar vilja nåt".
Jag plockar demonstrativt ut en öronpropp och säger: "Meeen, det är ju såhär hon håller på heeela tiden!! Det är ju bara du som aldrig vaknat av det förut!". "ööh, jaha..." säger Max.
Men strax därpå börjar Vira bli sur på allvar och jag vet ju att det är hög tid för mat. Den goda natten gjorde dock att jag inte gick och lade mig med Vira när Max gått till jobbet, utan passade på att träna lite och duscha och dricka kaffe medan Vira sov vidare.
När vi lite senare kom fram till Bollywood café var Klinte och Elliot redan där. En liten indier (eller tar jag bara för givet att han var indier för att han jobbar på Bollywood café?) hjälpte mig med dörren och jag knölar in vagnen mellan två stora fåtöljer med guldmönster. Planen är att vi ska äta lunch, men en blick på menyn, som på klassiskt cafévis är skriven på väggen bakom disken, inser man att utbudet är aningen begränsat. Klinte frågar vilken typ av baguette man kan få, och indiern och den unga tjejen bakom disken tittar förvirrat på varandra och hon säger trevande "Ost och skinka..?". Klinte drar slutsatsen att baguetten skulle kunna bli lika tveksam som deras svar och bestämmer sig istället för pannkakor, som finns på menyn, och en latte. Jag kommer efter och tar pannkakor och vanligt kaffe. Det är den unga tjejen som tar beställningarna. Hon har ena handen helt invirad i ett jättebandage där det enda man ser är ett knippe knallröda lösnaglar som tittar fram. Med sin friska hand, iklädd likadana naglar knappar hon på kassan. "35 kronor och så...hmm vad kostade kaffet..."(blick bak på tavlan). Nånstans där börjar apparaten tjuta nåt fruktansvärt. "Amen näää, nu har den hängt sig igen!" Hon trycker febrilt på alla knappar. Indiern släntrar fram efter en stund och mumlar att det ska finnas nån knapp undertill. Den verkar han dock inte hitta, istället vrider han på kassanyckeln och tjejen vrålar "Neeej, gör inte så! nu blir det fel med räkningen!" Indiern släntrar iväg.
Till slut lyckas hon få det sluta tjuta men nu har kassan gjort nåt mystiskt och hon börjar försöka dra bort den extra pannkakspost hon på nåt sätt slagit in. Kassan hänger sig igen med samma tjut. Jag önskar att hon bara ska ge mig min växel och ordna upp sina kvittoproblem sen. När hon hållit på ett tag till föreslår jag detta lite försiktigt, men får kalla handen. Lydigt får jag stå kvar tills hon lyckats ta bort pannkakorna och slå ut kvittot.
Pannkakorna kommer först. När vi ätit ungefär hälften börjar vi önska att kaffet kunde komma. När pannkakorna är nästan slut kommer indiern med två stora latte. Jag påpekar att jag bara skulle ha vanligt kaffe. Klinte påpekar att hennes latte är kall och undrar om han kan värma den.
"Nu är den där mjölkapparaten trasig igen" ropar indiern till tjejen.
Mina pannkakor har varit slut ett tag när tjejen kommer ut och säger "nu kommer ditt kaffe" och sätter en tom kaffekopp bredvid mig. Tid passerar. Klinte skrattar lite och säger "ja, du fick... en kopp!". Jag reser mig och frågar om mitt kaffe kanske är på väg? Ja, visst det är på väg. Indiern kommer efter en stund med en liten pressobryggare. Han går noga igenom hur jag ska göra: "Vänta lite och tryck sen mycket försiktigt ner den här. Tryck inte snabbt. Då kan man bränna sig. Så som hon har gjort" säger han och nickar åt tjejens håll. Där förklarades stora handbandaget. Klinte frågar om pressomaskiner är ovanliga i Sverige. Jag menar att var och varannan människa har en sån?
När vi sitter där och dricker vårt kaffe och pratar om bebisar mest kommer Klintes granne in. Medan hon väntar på sitt kaffe går hon fram till en lustig inhängnad i ett hörn och tittar över kanten. "Vad är det?" undrar Klinte. "Nja, jag bara tänkte om de hade kaniner där eller nåt. Det hade ju inte förvånat en" säger grannen innan hon tar sin kaffe och går.
Det är alltid ett litet äventyr på Bollywood café. Som en liten bit av Indien mitt i Limhamn.
Första gången i sittern
Igår var Vira inte alls sugen på att sova. Först hade hon en lång vakenperiod precis innan Max kom hem från jobbet, under vilken jag tappert försökte underhålla med sång. Jag började lite tafatt med "Rövarna i Kamomilla stad", men redan på första versen började det låta lite glest i texten "nu ska vi ut på rövarstråt, ja vi ska ut och röva, men bara sånt vi kommer åt och sånt vi kan behöva...eeehhh..nananananana nananananananana hmmm både Kasper och Jesper och Jonatan". Jag körde vidare med första versen ur "Uti vår hage", lite valda textrader ur trollet med luftballongen innan jag till slut fick erkänna för Vira att detta ju inte gick nåt vidare och vi gick in i Ebbas rum och letade upp Min skattkammare- Vi äro musikanter. Där började vi från början och sjöng igenom de ballaste låtarna i bokens första halva. Det innebär att vi inte sjöng låtar jag inte kunde melodin på, och inte heller låtar som En sockerbagare, som vi kom fram till var lite för lökiga. Däremot sjöng vi "En kulen natt" och "Rövarna i Kamomilla stad" och några andra godingar två eller fler gånger.
Sen fick hon mat och sov en stund, men vaknade ganska snart igen och sen gick det verkligen inte att få henne att sova. Jag gav mat om och om igen, och hon somnade, men efter bara en kort stund slog hon upp de där mörkblå ögonen och bara tittade på mig. Och efter ännu en kort stund blev hon alldeles röd i ansiktet och började gnälla. När jag försökt min huvudmetod massor av gånger tog Max vid och började med sin klassiker: "låta Vira sova som en skalbagge på bröstet". Den funkade inte. Sen provade han att lägga henne i liften och gunga den fram och tillbaka. Då somnade hon, men så fort han satte ner den slog hon upp ögonen igen.
Vid halv elva orkade jag inte vara vaken längre. Max gungade vidare. Vid tolv tror jag att de kom och lade sig och då hade hon äntligen somnat. Då hade vi hållit på sen åtta. Det som var positivt är att jag fick en lång sovperiod från halv elva till två, och sen från typ halv tre till fem, halv sex.
Idag har Max jobbat hemfrån vilket alltid är lika trevligt för både mig och Vira. När vädret blev bättre framemot fyratiden gick vi ut och scoutade bröllopsplatser i Pildamsparken. Max hade några platser på förslag och vi kollade in dem, och även paviljongen där man kan vara om vädret är riktigt jävligt. Nån gång under promenaden kom Max på att han har ett favoritställe nere vid Limhamnsfältet där han drömt om att gifta sig. När vi sen skulle gå hem var han sådär härligt taldyslektisk igen och föreslog glatt att vi kanske kunde ta vägen på insidan av Limhamnsfältet.
-Limhamnsfältet? sa jag
- Ja, här på insidan av Limhamnsfältet. sa Max glatt.
- Eeeh, hur menar du? Det är väl ganska långt dit? Du menar inte Pildamsparken?
- Äsch, jo klart jag gör....
Till slut valde vi en bra plats i Pildamsparken, men vi ska väl även kolla in det här stället på Limhamnsfältet och se om det kanske råkar var drömplatsen för vårt giftermål.
Nu är Vira vaken igen. Vi har sjungit igenom andra hälften av boken, men hoppat över julsångerna och såklart de vi inte kan melodin på. Och de som bara är för tråkiga. Jag har visslat illa till Saltkråkansången och sjungit mycket tveksam melodi till Mamma jag vill ha blommig falukorv till lunch, och även på vuxet vis förfasats lite över texten till Brevet från kolonien. Den sjöng min klass mycket flitigt på låg och mellanstadiet, men när jag sjunger den nu är det ju vissa verser som ter sig lite tveksamma. Kanske mest de där de äter piller som gör en till "en jättekul typ" och den som refererar till nästan gratis potatisbrännvin.
Nu har Max tagit upp babysittern och Vira sitter där för första gången och verkar ganska nöjd. Tassen kan inte riktigt låta bli att jaga hennes små fötter där de vickar fram och tillbaka, även om han får bannor, men Vira verkar glad ändå. Vi puttar på sittern och hoppas att hon snart blir trött och däckar så Max slipper stå och vagga igen. Imorgon ska vi åka till Lund och köpa en vagga som vi hittat på Blocket och så får vi hålla tummarna att hon gillar den.
Subscribe to:
Posts (Atom)