Hur tänkte jag när jag valde blåbär?

Sista bilderna

Gästerna har landat!

örsta bloggstoppet igår! När vi nu fått fint besök fanns det inte riktigt utrymme att sitta och hänga vid datorn igårkväll. Nu har vi emellertid ännu en förmiddag med regn så vi sitter på terrassen och myser och lyssnar på åskan som mullrar vid horisonten.
Precis som idag var det regn igår förmiddag, och vi hängde hemma och läste och busade med Vira. Max hämtade lunch hos Puk och när Vira sov middag passade vi på att träna. Först hopprep och sen Body Balance. När vi låg där på terrassen och lyfte rumporna mot taket släntrade den loja poolkillen in i trädgården. Vi valde att fortsätta och det är nästan så man hade varit beredd att betala en slant för att få veta vad han tänkte. Men när vi sen gjorde armhävningar och Max hoppade lite mer hopprep och snubblade och piskade sig själv på tår och rygg flinade poolkillen deltagande.









































Vid halv fem dök familjen Thiel upp, och vi blev mycket glada över att se dem, men gladast av alla blev nog Vira. Hon blev så fruktansvärt glad när hon fick träffa sina fina kusiner och låg och attackskrattade hela eftermiddagen. Och Lova gav henne leksaker och log mot henne och lilla Vira var alldeles överlycklig över att få träffa någon annan än sina tråkiga föräldrar. Det var verkligen roligt att se, och första gången jag upplevt att hon verkligen blivit glad av att träffa någon.
Under eftermiddagen blev det bad och sen gick vi och åt hos Puk och medan vi satt på restaurangen dök faktiskt två andra sällskap upp, något som aldrig tidigare har hänt. Tomas lyckades också se en läkarkollega från Stockholm skymta förbi. Att det verkligen var läkarkollegan vet vi eftersom en kvinna knackade på hos oss häromdagen och frågade efter någon med just det namnet. Liten värld kan man säga.
Vi fortsatte kvällen på terrassen med GT, glass och kaffe och naturligtvis massor av prat. Det är alltid lika roligt att träffa familjen Thiel och oerhört trevligt att de kunde "komma förbi" nu när vi ändå var "i närheten".
Nu ska vi vänta ut Vira som sover, och kanske regnet innan vi drar ut på dagens äventyr. Bilen byttes igår ut mot en buss så alla får en egen plats och ett eget säkerhetsbälte. Max passade dessutom på att sälja vår barnstol till biluthyraren, vi visste ju att hon inte hade någon, och nu fick hon köpa vår för halva priset. Bra för henne och bra för oss!

Nightmarket

Ojoj, vilken bildtorka! Den stora kameran kan känna sig nöjd där den ligger nerstoppad i sin väska: det blir inte alls lika många bilder när den inte är med. Men vi lovar ändring. Det har bara varit en sån där dag igen då vi hängt mycket hemma. Kanske låter trist, men jag skulle vilja påstå att det är nästan tvärtom. Så oerhört härligt att bara vara här, allt är tillgängligt: datorer, böcker, virkningar, poolen, solen, Viras leksaker, gåstolen, maten, ja, allt. Och blir man lite trött på att sitta i soffan kan man byta till en av de tre solsängarna. Blir man för varm kan man gå in och sätta sig i soffan en stund. Så enkelt är det.
I morse när Vira vaknade efter att ha sovit sen klockan elva, då hon visserligen fick en liten slurk mat, så regnade det. Inte sådär lite grann, utan fullt ös och storm on top. Så jag klättrade ner till henne där på madrassen och vi låg och mös en god stund innan vi gick upp. Efter ett litet tag kom även Max, som ju inte haft någon jobbig natt, och vi gjorde frukost tillsammans och så somnade Vira igen vid nio. Då regnade det fortfarande och vi satt i utesoffan och hade det mysigt medan det smattrade på taket och rasslade i palmerna.



















Sen förflöt dagen med lunch hos Puk, som var på sitt vanliga underligt surmulna humör. Hon är inte som de flesta andra här som säger "Yes!" och ler när de inte förstår. Hon är mer typen som ser sur ut och säger "No, mummelmummel" och viftar med armarna. Idag mjuknade hon dock en aning och rullade iväg lite med Vira där hon satt i vagnen. Sen fotade Puk Vira med sin mobilkamera och visade glatt upp vår leende bebis för oss. Vi hade planerat en tur till nattmarknaden idag, men ville ha mat hemlevererad av Puk så vi inte skulle missa kvällsmat.
Max skrattade när jag förklarade för honom hur jag skulle avtala med Puk att ifall vi inte var hemma när hon kom med maten, skulle hon lämna den på dörren. "Hur tänker du berätta allt detta för henne?". Jag såg naturligvis utmaningen i min plan, men det fungerade. Puk visade nöjt med hjälp av dörren till köket, exakt var hon skulle hänga maten om vi inte var där. "Hang dool" "Yes!! Perfect!" sa jag och lyckades till och med betala för kvällens Pad Thai och dricksa lite extra. Sen sa Puk "Mol lejn"och tittade mot himlen. "You think more rain is coming?" sa jag. "No! MOL LEJN!" sa Puk och tittade på mig som jag var trög. Oh well.


















Vira tog en liten lur på vägen till nattmarknaden, vilket innebar att hon var på topp när Max stoppade ner henne i BabyBjörn och vi gav oss in bland de miljoners klänningar och lite annat smått och gott som finns till salu på Hua Hins nattmarknad. Vi beslöt oss för Baby Björn, då det är lättare än vagn när man är på marknad, och så tycker Vira att det är så roligt att hänga där och ha full koll på allt. Och då menar jag riktigt full koll. När Max kom ut från ett klädstånd sa han "Det är som att gå runt med en liten kardborre!". För hennes små händer far ut och tar tag i allt de kommer åt: kläder, hår, främmande händer -allt! Ibland tyckte hon vi stod för länge på samma ställe och då sa hon ifrån och vi fick hasta vidare. Och överallt gjorde hon naturligtvis succé! Hon var på ett så strålande humör att hon fyrade av sina gurgliga, underbara skratt till var och varannan som log mot henne och gjorde roliga ljud. Alltsom oftast är hon mycket generös med leenden, och när den klickande, tjutande thailändaren fått ett tandlöst leende brukar han/hon alltid vända sig mot sina vänner och säga "Kolla, kolla jag fick ett leende!!"(åtminstone är det det vi tror att de säger). Idag var det rullande, porlande SKRATT och Viras thailändska beundrare gick alldeles i taket av lycka! "Hon skrattar! Titta titta! Jag fick henne att skratta!". Inte kunde väl de veta att Vira sen bara gick vidare till nästa marknadsstånd och fortsatte sina smittande, glittriga skratt när näste man kom och log och nöp henne i kinderna och gjorde ljud. En riktigt liten charmör får man säga.
















Akvariefisk till salu.


Jag passade på att chockera en stackars smyckessäljande tjej med locktångslockar. Hon sålde smycken och bland hennes glitter såg jag ett fint, svart pärlhalsband med stooora pärlor. Precis som jag letat efter. Jag provade och bestämde mig för köp, men såg då att det fanns även i vitt. Då priset var lågt ville jag slå till på båda två och räckte fram juvelerna mot flickan. Hon tittade på mig med en blick så oförstående att jag sällan sett något liknande. Och när hon förstod att jag ville ha BÅDA blev den närapå chockartad, innan hon fann sig och gav mig ett bra pris. Vi har helt lagt ner prutningen, då både jag och Max anser att det är alldeles för energikrävande för den lilla utdelning man får. Att stå och munhuggas och köpslå om 10-20 kronor känns bara jobbigt. Men ibland prutar de ju åt en självmant och då tackar man ju inte nej.
Tyvärr var jag tvungen att betala halsbanden med en stor peng och lilla tjejen sprang iväg efter växel. Denna var svår att finna och jag såg henne irra hit och dit mellan filmer och bikinis innan hon till slut kom tillbaka. Då verkade hon fattas 20 bath (båda halsbanden skulle jag få för 380bath, alltsåtyp 70 kr) och dessa sista slantar skramlade hon fram och gav mig en näve mynt. Ni har ju alla räknat ut att Max och Vira sedan länge gått vidare mellan stånden och jag står där ensam i ficklös klänning. Så några mynt var jag absolut inte sugen på. Framför allt inte 1-bathsmynt. Ni kan ju själv gissa hur förbryllad flickan med smyckena såg ut när jag började hälla tillbaka detta skrammel i hennes hand. "Too small, no pockets" säger jag på min thai-engelska och häller tillbaka allt utom tian. Jag kände mig aningen hemsk som visade så tydligt hur lite dessa pengar betyder för mig, men å andra sidan så tjänade ju hon på det hela. Och jag gjorde samma sak med femtioöringar i Sverige, innan de försvann.
På vägen hem fick Vira mat i bilen och somnade sen utan skrik. Hon har blivit riktigt jobbig att åka bil med om kvällarna, vilket är aningen enerverande. Men idag gick det bra, och nu sover hon såklart igen och vi har vår sista ensamma kväll här i paradiset. Imorgon kommer Thiels och det ska bli SÅ roligt att träffa dem!
Vid middagen idag beklagade jag mig dock lite över att vi bara har några dagar kvar, och över att vi inte tog fyra veckor som vi bestämt från början. Vi var rörande överens om att tiden gått för fort och att tre veckor till hade varit gött, om det inte varit för Ebba. Men vi är nöjda med det vi fått hittills, en alldeles fantastisk tid som inte bara inneburit semester, utan även att Vira plötsligt blivit en stor bebis och att vardagsrutiner fått tid på sig att utkristallisera sig på ett ytterst smidigt sätt. Borta är bebisen som sov i sittern lite då och då och åt lite hipp som happ. Nu är det (ganska) fasta sovtider och mattider som gäller, och det utan att vi egentligen "bestämt" nånting. Vardagen kommer se annorlunda ut när vi kommer hem, det är en sak som är säker!

Ni har väl inte fått nog av badfilmer?!

En het dag

Som ni kanske noterade i förra inägget gav vår stora, fina och mycket bra kamera upp när vi var på Hua Hin Hills. Inte av någon speciell anledning, som vi först trodde, utan bara på grund av ett, inte helt ovanligt, men mycket tråkigt fel. Så nu blir det inlämning hos reparatör när vi kommer hem. Som tur är hade Max packat ner även lilla kompaktkameran i väskan. När jag först frågade honom om vi inte hade lilla kameran med sa han nej. Jag var helt säker på att jag sett honom ladda batteriet till den i hallen innan vi åkte och frågade om han var säker. Då gick han och kollade och visst var den med! Så även om bilderna blir aningen sämre än tidigare, så blir det iallafall bilder. Man får vara glad åt det lilla.
Idag har vi återigen haft en riktigt slappig dag då vi legat vid poolen nästan hela dagen. I omgångar har vi tagit tupplurer, badat och läst. Hettan har idag liknat en vägg och jag skulle vilja påstå att det varit den varmaste dagen hittills, men Max håller inte med.
Som vanligt vaknade Vira strax innan sju. Då ligger hon och för långa konversationer med sina tår. Det låter precis som ett samtal, hon använder olika tonlägen och ljud och är mycket engagerad. Jag sover nu på andra sidan av sängen, eftersom Max tar nattstoppen, och jag brukar nu smyga blicken över honom så jag kan smygkika ner på Vira där hon ligger med foten i ansiktshöjd och pratar livligt. Där får man ligga och kika försiktigt över Max-kullen, för om hon ser mig så slutar hon genast konversera med foten och ger mig stora morgonleendet istället. Inte dumt det heller, men det är så otroligt gulligt att höra och titta på det här morgonsnacket. VI har nu planerat att filma henne så fort tillfälle ges.


















Jag och Vira har lite olika aktiviteter för oss på Viras lekmadrass på terrassen.





















När Vira sov middag, alltså dagens andra sovpaus, passade jag och Max på att köra vårt träningspass innebärande hopprep, knäböj, utfall, armhävningar, lite annat blandat och sen avsluta med mag och rygglåten från Body Balanceprogrammet. Vi brukar köra åtminstone varannan dag, med idag gav hettan gav en härlig svett-effekt och det var inte dumt att hoppa i poolen sen och bara flyta runt en stund.






















































Vid halv två hade Vira vaknat igen och vi beslöt oss för att bege oss ner till "byn", det vill säga den klunga hus som man passerar på väg från stora vägen till Villa Vista. Under förmiddagen hade vi stött vi på Da (japp, det var Da, nu vet vi) under vår promenad till Arts kontor. Da berättade att de tre reparatörer som tillbringat hela fredagen och lördagen tillsammans med vår tvättmaskin, tyvärr inte kunde laga den. Hon hade varit i kontakt med Elektrolux och de skulle komma hit imorgon och utvärdera/laga och om det såg riktigt illa ut skulle tvättmaskinen få åka med dem till Bangkok. Vi frågade om hon visste var vi kunde lämna in vår tvätt, och hon föreslog ett ställe i "byn", en restaurang som enligt henne även tog emot tvätt. Detta gav oss ju anledning att ta en tur neråt vägen och i den dallrande hettan spatserade vi iväg över ödetomten medan vaktgänget med snabbt till honnören tittade storögt på vårt påhitt.
VId "restaurangen" i byn hade vi även tänkt att äta, men skyltarna var på thai och damens engelska obefintlig, så chansen att vi skulle få något ätbart kändes minimal. Hon tog dock emot vår tvätt och med hjälp av en almanacka lät hon oss veta att den är klar igen på torsdag klockan fem.
Lite längre ner på vägen hittade vi en annan restaurang med meny på engelska. Vi frågade damen, som talade engelska mycket väl, om de hade pad thai, men hon sa beklagande att hennes "girl" inte var så bra på det. Det blev kyckling och ris med basilika och chili och lite annat. Allt till det mycket facila priset av 20 kr. Vi gav dock två kr i dricks.
Efter maten gick vi vidare och köpte glass, sen ballade Vira ut totalt. Vi tror det berodde på värmen, för mitt där ute på vägen som korsar ödetomten började hon bara gallskrika under sin gröna solskärm. Inget gjorde henne glad igen och till slut såg vi ingen annan utväg än att Max fick plocka av sig sina flipflops och helt enkelt springa hem med henne, medan jag knatade på bärandes en treliters vattenflaska i ett plastband som skar in och gjorde märken i händerna. När jag gick förbi honnörsvakterna kunde jag höra hur snacket skulle gå så fort jag rundat bouganvillahäcken. "Vilken könsfördelning alltså. Killen kutar med barnvagnen och tjejen bär vattnet. Herreminje. "
Hemma var Max i full färd med att stoppa Vira i poolen, och efter en stund var hon återigen nöjd och glad och de dök och Vira gjorde happy babys pose liggandes på Max händer i poolen.























Efter ytterligare en lur packade vi in oss i bilen, var noga med att komma ihåg handlelistan och körde in mot Market Village, följt av Villa Market. Vissa saker finns bara på Villa Market. Till exempel kaffe. Så det är värt att köra dit även om det innebär två stopp.
Det var storhandling inför familjen Thiels ankomst på torsdag eftermiddag. Vi lyckades vara snabba och körde hem igen vid sju, med en som vanligt skitförbannad Vira i baksätet och en miljon små påsar i bagaget. Varför de inte gör större påsar är för mig helt oförståeligt.
Jag satt bak med Vira och lyckades till slut få henne att somna. Väl hemma fick hon en hel burk "My first sweet potatoe", nån kravmat från Heinz tror jag det var. Den barnmat jag tog med är snart slut! Hon bara vräker i sig, lilltjejen!
Och nu börjar även dagen gå mot sitt slut och vi sitter ute i hettan och lyssnar på djungelljuden och dricker kaffe. Kan hända att det blir ett dopp i poolen snart. Det är bara helt osannolikt varmt. Jobbigt :)

En vild elefant minsann!

Ni kanske har missat att vi lyckades vara här den kallaste dagen på flera årtionden, men så är iallafall fallet. Den där dagen då vi "bara" hade 20 grader och regn, slog tydligen många rekord. Dessa bistra tider är emellertid nu sedan länge glömda och hettan har återigen lagt sitt dallrande täcke över oss, till vissas stora glädje och andras lite mindre. Idag var himlen blå och skuggorna skarpa redan när jag gick upp med Vira vid sju. Jag tog med mig en kudde, satte på starkt kaffe och lade mig bredvid henne och läste veckotidning medan hon som vanligt roade sig med antingen sina leksaker eller sina tår. Hur tidigt man än går och lägger sig, och hur mycket dag det än är när man vaknar så är sju ändå tidigt. Tycker jag.
När Vira varit vaken i knappt två timmar blir hon återigen dödstrött och gnuggar ögonen frenetiskt och kör illvrålen för att inte råka somna ifrån världen. Sen sover hon i knappt två timmar, är vaken knappt två och så är det sova igen. Under dessa förmiddagar har vi på sistone mest hängt hemma. När Vira sover ligger vi vid poolen och läser, virkar, datar och när hon är vaken badar vi tillsammans alla tre, busar, kör gåstol och så de vanliga ätaprocedurerna. Idag var det en stor dag då Vira fick prova dyka för första gången. Vi har förberett lite genom att hon fått plaska vatten i ansiktet och så har vi dragit henne fram och tillbaka så hon blivit lite blöt om kinderna. Och Max har ju babysimmat med Ebba och hade stilen inne, och efter ett "ett-två-tre-DYK" doppade han henne och när hon kom upp igen sprack hon upp i ett leende så fort den första förbryllningen släppt. Och två gånger till fick hon dyka innan det var dags att hoppa ur poolen och ta en dusch istället.























Den dallrande hettan gjorde oss lite tveksamma till dagens utflykt, som skulle ta oss inåt landet där det ju möjligen skulle kunna vara kok-kittel. Så döm om vår förvåning när vi närmar oss Hua Hin Hills, den enligt ryktet vackra vingården, och bergen plötsligt är insvepta i mörka skyar och en droppe faller på framrutan. Droppen följdes av fler och fler och fler och när vi sitter på parkeringen och tittar ner på våra sandalklädda fötter frågar vi oss hur vi ska ta oss de 20 meterna till restaurangen. En liten man med ett stort parasoll löste problemet åt oss. Han täckte mig mycket noggrant när jag klev ur bilen, gick runt till andra sidan, kopplade loss Vira och fick ut henne ur bilen och vandrade in på restaurangen. Sen utförde han samma procedur för Max som även fick med sig vagnen.
Maten och vinet var gott, och efter en stund drog regnet vidare och omgivningarna fick chans att visa sig från en lite bättre sida. Efter lunchen tog vi en liten promenad ner till Mango Tree BBQ- lunden och fick även spanat in två loja elefanter som väntade på ryttare.





















Vira charmade personalen som vanligt och hennes armar växer för varje restaurangbesök. Kanske kommer vi hem med en orangutang. (hon har ju rätta hårfärgen också)


















Dagens mål var egentligen Pala-U Waterfalls och vingårdsturen var mest en kort omväg för lunch. Det var dock längre än väntat mellan de två ställena och vägen mot vattenfallen förde oss på snirkliga vägar längre och längre in i djungeln. Förbluffande nog var hundarna lika vanliga på vägen här som överallt annars och jag har nu fått in vanan att ropa "DOGWARNING!!" när jag ser nån alltför dumdristig och sprallig hund vid vägkanten. Min gissning är att hundarna skapat en egen klan. Djungelhundar. Det finns ju präriehundar, så varför inte djungel hundar.
En bit in i djungeln kom dock skyltar som varnade för annat. Wild elephants. Det kändes nästan för surrealistiskt för att vara sant, men de gigantiska bajsbollarna, även de surrealistiska i sin bajsiga pampighet, vittnade om elefanternas faktiska närvaro. Jag uppdaterade Max om hur man beter sig när man träffar en aggressiv elefant, något man får tydlig info om när man är på safari i Afrika. Passade även på att gå igenom hur man gör med lejon och vattenbufflar. Kan ju vara bra att veta. Och man både VILL och inte vill träffa på en. Elefant alltså. Helst inte aggressiv då. Jag spanade ut i djungeln, hoppades på en skymt, ett brak bland grenarna, en grå snabel som viftade förbi, men bajset var enda beviset på att de faktiskt var där.
Skyltningen till Pala-U var efter ett tag lite tveksam och efter en sista lite otydlig skylt beslöt vi oss för att svänga in på en restaurang och fråga. Jag hoppade av och möttes i dörren av en trött Golden Retriever och såg en människa dold bakom en sån där fruktansvärt osmidig dagstidning utan häftklamrar. "Hello" säger jag.
Tidningen åker ner en bit och en äldre, vihårig man med mycket brittiskt utseende tittar på mig och säger "Hello". Sen fäller han upp sin tidning igen. "Excuse me... waterfalls...?" Efter två veckor här har jag nu rationaliserat bort all oväsentlighet ur min engelska och kör bara med enstaka ord. Att fråga en thailändare "Excuse me, how do I get to the waterfalls?" är helt enkelt orimligt. Här säger man "Pad thai?" eller "Water?" "Toilet?" "Pay?" etc.
Den engelska herren svarade naturligtvis på eleganti brittisk dialekt att vi skulle fortsätta över en bro och sen sju kilometer till.


















Det gjorde vi och svängde till slut upp vid ingången till den nationalpark som vattenfallen tydligen låg i. Klockan var då kvart över fyra, och efter vissa språkliga förbistringar, trots att den lilla hytten var alldeles full med folk, lyckas vi till slut förstå att det är stängt. STÄNGT!! Våra svenska hjärnor kan inte förstå hur ett vattenfall är stängt. Naturen kan väl aldrig vara stängd? Jo, det kan den. Vi svänger runt, och parkerar en bit bort, för Vira måste ha mat om vi nu ska köra hela vägen hem igen. Efter en stund kommer en tjej och lyckas berätta att vi har till fem på oss. Snabbt som attans in i bilen igen och upp mot fallen. Vi parkerar, packar ner Vira i BabyBjörn och börjar vandringen mot fallen. BabyBjörn är hennes nya, absoluta favoritställe. Där hänger hon och dinglar och har full uppsikt och det lilla huvet tittar än hit och än dit.
Vi börjar klättra mot "Level1". Redan här börjar det bli lite knixig stig och den här gången har Max FLIPFLOPS på sig. Själv har jag naturligtvis valt mina gympaskor och jag skäller på honom för att han ska klättra runt med Vira i de där värdelösa skorna. Och till slut tar det stopp. Mellan Level2 och Level3 blir stigen ingen stig, utan mer hopp från sten till sten och tiden är slut och Max har flipflops. Det blir till att gå tillbaka igen.






















Många fina apor var där iallafall som vi kunde titta på. Två fina apfamiljer på bild. En mer orangutangaktig och en lite mer "Herr Nilsson".





















Iphone är inte ultimat för denna typen av bilder, den saken är klar. Men efter lite trixande ser man den. Där är den. Elefanten. Och på bilden under ser man utfallet, precis när vi åkte förbi. Vilken rackare alltså.



På hemvägen händer det. Långt fram på vägen bryter sig något ut ur djungeln. Den är stor och gråbrun och traskar över vägen på sina konstiga platta fötter och börjar spatsera längs vägen. "IT'S HAPPENING!!!" gastar jag och medan jag väntar på att kameran på iPhone ska komma igång förbannar jag den bra kameran som passade på att gå sönder på Hua Hin Hills.
Bilen framför oss saktar in, stannar. Vi gör likadant. Elefanten går mot oss och vi driver långsamt ut mot motsatt (fel) sida. Plötsligt kommer en pickup och bränner förbi oss allihop i hög fart. Elefanten blir sur. Bilen framför oss kör försiktigt förbi och vi tänker göra samma sak. Precis när vi nästan har passerat den unga elefanten har han fått nog och gör ett litet utfall mot oss. Himmel och pannkaka! Bilden blev skit, men fan en vild elefant smäller ju högre än en älg! Episkt.
När vi kommit fram till Hua Hin lyckas vi hitta en restaurang som kan ge oss en Pad Thai och en Papayasallad att ta med, och medan Max väntar på maten får jag köra hela sångrepertoaren för att hålla Vira från gallskrik. Att sitta i bilen i mörkret är skit, tycker Vira.
Nu sover hon sött i sin säng och Max har möte med jobbet och sen blir det nog film igen. The Grit var bra förresten.

Badfilm!

Så! Här kommer den efterlängtade badfilmen!

Pad Thai på Sai Noi

Alla ni som legat vakna och undrat hur vi egentligen vågade frossa i oss denna mängd av diverse musslor, räkor, krabbor och bläckfiskar kan nu andas ut. Vi mår båda bra. Eller alla tre faktiskt. Enda skillnaden var att vi ganska fort kunde bestämma oss för att suget efter havslevande djur just idag inte var så stort.
Förmiddagen tillbringade vi hemma, Vira sov hela natten med bara ett amningsstopp, vilket gjorde att både jag och Max fick sova bra och då var det Max tur att gå upp med henne klockan sju när hon vaknar. Jag hade ju gjort det de senaste tre dagarna.
Man kan snart ställa klockan efter henne, så punktlig är hon. Nästan prick klockan sju slår hon under ett leende upp sina blå och börjar jollra igång dagen.
Jag följde dock med upp ganska snart och vi hade en mysig bad och läsförmiddag igen. Och som ni ser övade vi lite på att sitta. Det fungerar bättre och bättre, Vira är ganska stabil, men de viga generna hon har efter mor sin gör att hon inte ogärna fäller ihop sig som en fällkniv och stoppar ena stortån i munnen i fallet. Ser ohyggligt obekvämt ut, tycker Max, medan jag inte tycker det verkar så farligt :)

















Eftersom Puk fortfarande är i Pattaya körde vi ner till Sai Noi Beach för att äta lunch. När jag körde ut från vår parkering stod Max bredvid, för det är lite trångt att komma in på passagerarsidan. Plötsligt bankar han hårt i bilen varpå jag stannar och öppnar dörren. "Kom ut!! Kom ut!!" ropar han. "Vad är det?" jag öppnar dörren och tittar ut, rädd att jag kört på nåt. "Kolla!!!" han pekar men jag ser inget. Till slut får jag lägga bilen i P-läge och kliva ut och ser då en jätteödla som tydligen hängt lite under vår bil och nu står i solen på en stenplatta. Max fotar och är alldeles barnsligt begeistrad över denna lilla varelse.
Vägen till Sai Noi är verkligen Dogville, och Max har svåra problem att hålla tillbaka impulsen att hela tiden sjunga "Who let the dogs out, WHO WHO WHOWHO". Och det är lätt att förstå, jag är den förste att erkänna att just denna låt sjungits otaliga gånger under den här semestern. Som tur är står mängden hundbajs jag stött på inte alls i proportion till antalet hundar. Har absolut ingen aning om var de utför sina behov, men jag har inte stött på nån skit. Låg mer äckligt bajs på gatorna när snön hade smält i Malmö.
Kan också nämnas att när vi körde hem träffade vi faktiskt på Kenneth, promenadmannen, som just kom promenerande längs vägen med sin järnfemma. Så han överdrev faktiskt inte.










































Vi är numera kändisar på strandrestaurangen på Sai Noi Beach och Vira är allas favoritkändis. Hon har fått många fans i olika åldrar, man kan säga att hon är lite som Måns Zelmerlöv. Idag när den lille thailändske pojken förstod att vi var där såg vi honom sätta av mot oss med sanden flygande kring fötterna. Efter honom kom en annan jämnårig kille och den förste, som hade träffat Vira förut, uppskattade inte alls konkurrensen och de hade hård fajt om vem som skulle stå på bästa platsen vid barnvagnen. Vira tittade nyfiket på de två beundrarna där hon låg, alldels blå i huden från vagnen.
Efter gårdagen lockade inte ens den grillade fisken och vi frågade försiktigt efter Pad Thai och nickade glatt när hon föreslog "chicken?". Det var lite små portioner dock, och efter varsin ren tallrik fick jag gå och beställa en till som vi kunde dela på.
När vi installerat oss i skuggan på våra solsängar och Vira krävde underhållning bestående i att bli hissad upp och ner i luften, annars gjorde hon illvrål, kom det lilla beundrargänget tillbaka och hade nu med sig en äldre bror. Som de flesta andra som ser Vira gjorde han "jag vill plocka upp henne-tecknet", dvs man håller fram båda händerna precis som man håller en bebis. Detta gör de hela tiden, oavsett om hon sitter i vagn eller i Baby Björn. De vill helt enkelt hålla. Det får de ganska sällan. Man plockar ju inte direkt upp henne ur BabyBjörnen sådär i en handvändning. Men nu låg hon ju där så söt på magen och tittade på dem med sina alldeles klarblå ögon och till slut tog den här unge killen mod till sig och plockade upp Vira och bar bort henne till restaurangklanen, som vi nu kallar dem. Där klämde de på hennes vita, tjocka lår och nöp henne i kinderna och hon log och skrattade och var alldeles förtjusande. Och jag satt där och tänkte att tja, hon är iallafall inte rädd för folk, och Marie-Louise på BVC tyckte ju det var bra om hon fick träffa lite folk, även i Thailand.















Det var fler än vi som tyckte det var skönt i skuggan :)






































Tyvärr hade Vira lite svårt att komma till ro och somna där på stranden och till slut körde vi hem igen. Vira somnade som en stock i bilen och när vi svängde upp och de gamla militärklädda männen öppnade grinden för oss och gjorde honnör, vilka vi hjälpligt försöker bemöta, sa Max "Nu är det bara hem och hälla upp en eftermiddags-GT". När jag såg solen lysa in i stora rummet, poolen glittra utanför och kände värmen som är alldeles underbar och tryckande hoppades jag att han inte skojade. Ja, vi vet att det är söndag. Men det är semester. Och igår blev det bara kaffe och glass. Och han skojade inte. Isen klirrar sådär härligt i glasen, som står i varsin pöl på glasbordet. Det smakar förträffligt.
Nu har Max väckt Vira som är alldeles jättetrött. Dock måste hon hålla sig uppe en stund, få lite kvällspuré och sen knoppa in ordentligt vid sju. Då ska vi äta middag hemma, rester från igår och sen ska vi se på True Grit. Jag föreslog att vi skulle dra igång ytterligare en lökig actionrulle, men nu ville Max ha lite mer kvalité plötsligt. Nåväl, det är ju jag som velat se True Grit länge.

Seafood overdose

Jag åt glass, samtidigt som Vira satt mellan mina ben och övade lite på att sitta och då blev hon så fruktansvärt sugen på att smaka. Hon kunde inte fokusera på något annat än glasspaketet och blev rejält förbannad och till slut fick jag helt enkelt sluta äta glass. Jag har dock full förståelse för hennes reaktion.


Idag har vi mest varit hemma, så några spännande bilder blir det inte. Och någon vidare text blir det inte heller, och man skulle kunna säga att det är Puk's fel. För om hon hade varit här hade vi sluppit åka iväg och äta och då hade vi inte kommit hem så sent och då hade jag hunnit skriva lite mer. För nu ska vi se på film snart, det blir ännu en actionrulle ser det ut som. Vi har nu hittat Sven-Ottos filmlåda och har lite mer att välja på.




















Mys med Vira och på pappas starka armar kan man flyga högt mot taket!


Huset har varit fullt av folk halva dagen, och det är som vanligt mycket svårt att kommunicera. Jag har säkert nämnt att vi har problem med tvättmaskinen, och igår smsade vi Da, som enligt S-O är chef för trädgårdsmästare och städerskor. Vi fick inget svar, trots att vi smsade till två olika nummer , som vi emellertid inte var säkra på var mobilnummer, men vi antog det. Till slut ringde jag ett av numrena och nån ganska hiskelig melodi skränade i mitt öra innan nån svarade. Jag frågade om jag kommit till Da och personen svarade "Yes". Hon pratade bra engelska och skulle skicka en snubbe direkt. När jag sen hoppat av bilen för att leta efter Puk kom en tjej mot mig och frågade hur det gått med tvättmaskinen. Jag frågade om hon var Da, "Yes" sa hon. Hon berättade att Puk var i Pattaya och sen passade jag på att fråga om det var henne man skulle prata med om hyrbilen. "Yes" sa hon. Vi planerar skaffa en lite större bil när Thiels kommer nästa vecka. Jag lovade ringa henne och ge besked om exakt datum för större bil, på måndag. Detta berättade jag för Max när vi sen åkte iväg, och han blev mycket konfundersam. "Men... det där var ju Art. Det är jag nästan säker på". "Hmm, hon svarade "ja" när jag frågade om hon var Da". "Men... varken Da eller Art har ju hand om biluthyrningen..." sa Max ännu mer förbryllad.
Så fortsatte diskussionen ett tag utan att vi blev ett dugg klokare på vem som var Da och vem som var Art och vem som egentligen hade hand om bilarna.
Senare på kvällen fick vi ett sms från Da, som sa att hon skulle skicka en reparatör imorgon (idag alltså) klockan tio. Då var det alltså Art jag träffat, som glatt svarat "yes" minst två gånger när jag frågat om hon hette Da. Jaja. I vilket fall kom Da vid tio, och sen kom reparatör. Samma kille som dagen innan, han visste kanske att han inte lyckats laga den. Det var svårt att göra sig förstådd och förklara vad som var fel, jag gjorde tappra försök med både honom, och sen städerskan. "No spin" sa jag och gjorde cirkelrörelser med hande. "Hmmm no" sa städerskan. "Very wet" sa jag och pekar på kläder och försöker göra "jag vrider ur tvätt-rörelser". "hmmm... " säger hon och ler. Men sen pratade hon länge med reparatören. Och idag hade jag Da som tolk, men de verkade ett tag tycka att om vi bara fick maskinen att göra NÅNTING så var det bra, varpå jag försökte förklara att "Rinse" inte är ett tillräckligt program.
Till slut satt tre små killar och trixade med maskinen. När den sista gick sa han "no good. Come back monday". Jaha.
Under tiden hade jag haft en intressant "konversation" med trädgårdsmästaren som kom fram och sa "I... kuichut(typ)" och så pekade han på sitt öra och gjorde cirkelrörelser. Jag förstod noll. Han gjorde det igen. Efter en stund förstod jag att han tänkte klippa gräset. Och ville fråga om det var ok, för det blev ljud.
Annars gjorde vi inte mycket. Läste, tränade i värmen, badade några gånger, mös med Vira. Riktigt härligt. Sen in och handla och så till restaurangen vid havet på apberget. Och denna gången var vi lite (för) wild and crazy och tog några konstiga musslor och en, visade det sig, gigantisk grilled seafood-tallrik. Så nu har jag överdoserat totalt på seafood. Det finns gränser för hur mycket gummiaktiga grejer doppade i ohyggligt stark chilisås som jag orkar med. Redan under middagen började jag längta hem till glassen, som står på bordet nu.


















Mycket snygg bild på två riktiga finingar!



















Vira fick en liten beundrare på bordet bakom.

Mest bilder idag

Lunch på stranden igen, grillad fisk med vitlök och svartpeppar och papayasallad. Max svarade "Yes!" när den lilla runda thailändskan frågade "Spicy?". Jag kunde knappt äta den, det brände i hela munnen och jag svettades och snorade. Jag vill inte ha spicy nästa gång.


Största krisen idag var inte att vi erkände att tvättmaskinen faktiskt inte fungerar som den ska, utan när Art (eller var det Da? Vi har inte riktigt koll) glatt berättade att Puk har åkt till Pattaya och kommer tillbaka på tisdag. TISDAG!! Men hur ska vi då få mat undrar vi nu? Jag menar, vi äter ju hos Puk minst en gång om dagen! Och varför nämnde hon inte det sist hon var här och lämnade mat, och dessutom fick 100bath för lite. Och varför sätter de inte in någon typ av ersättare när det faktiskt finns folk (inte bara vi) på området som vill äta. Idag löste vi det genom att köra in på Villa Market och köpa kött som vi grillade. Eller, försökte grilla. Det fungerade dåligt, ingen sprutt i grillen. Så Max stekte det istället och vi åt det med sallad och grillad majs och ananas. Gott och helt ok med lite västerländskt avbrott. Men köket är inte rustat för matlagning, eller jo, köket är tipptopp, men det finns ju inga basvaror så det är inte så lätt att svänga ihop nåt gott. Vi får se hur vi löser det.
Ikväll har jag sagt att jag bara ska blogga bilder, för nu har vi riggat tvn och ska dra igång film strax. Vi väntar bara på att kaffet ska rinna igenom och på att glassen ska bli mjuk nog att sleva upp. Så jag får väl hålla här och bara skriva lite kort om bilderna. Vädret har iallafall slagit om igen och det var varmt, inte lika varmt som innan och blåsigt idag. Efter att tvättmaskinskillen kommit stack vi till stranden och sen tog vi äntligen den där turen upp till stora guldbuddhan. Men jag får berätta mer om det imorgon.















På väg upp mot stora Buddhan, som inte bara var jättebuddhan, utan många olika tempel med massor av statyer och buddhor.















Här står jag vid några ståtliga statyer. Tyvärr är all info på thai, trots att stora turistbussar går hit. Jag var dock mycket nöjd med mina nyfunna kunskaper om Luang Pohr Tuad och Naresuani. Luang Pohr Tuad som staty på flera ställen, och jag hittade en thailändare som faktiskt kunde prata lite engelska och fick utpekat olika kungar varav en var Naresuani och om vi förstod varandra rätt så var det han som fanns på häst vid Wat Huay Monkohl.
















Vacker drake pryder en pelare.




















Vackra lampor som vajade i vinden uppe på en av många små tempel-platåer.
Och vad är dessa färdigskrivna lappar som ligger bredvid buddhorna och andra heliga män? Färdigskrivna böner och önskningar? Botgöring?
















Och här är då självaste jättebuddhan. Ni ser Max stå bredvid med Vira på magen. Naturligtvis var vi tvungna att klättra ännu lite högre upp till "hill top view" och då fick vi den här fina utsikten över Sai Noi Beach.


















Nere vid ingången fanns den här tjock-buddhan porträtterad och nu har jag tillbringat en lång stund med att försöka förstå vad skillnaden är. När jag var liten var det alltid tjockbuddhan som var "Buddha", men när man rest till Thailand är det ju guldBuddha med ploppar i huvet och långa örsnibbar som är "Buddha". Och nu vet jag mer. Tjockisen tillhör zenbuddhismen och det handlar om Kina. Den andra är Buddha, i Indien, Thailand osv. Tjockisen är egentligen inte Buddha, utan en munk. Om man knådar honom på magen får man lycka och välstånd, så det kan ni ju göra om tillfälle ges. Nu är det film!!!