Nightmarket

Ojoj, vilken bildtorka! Den stora kameran kan känna sig nöjd där den ligger nerstoppad i sin väska: det blir inte alls lika många bilder när den inte är med. Men vi lovar ändring. Det har bara varit en sån där dag igen då vi hängt mycket hemma. Kanske låter trist, men jag skulle vilja påstå att det är nästan tvärtom. Så oerhört härligt att bara vara här, allt är tillgängligt: datorer, böcker, virkningar, poolen, solen, Viras leksaker, gåstolen, maten, ja, allt. Och blir man lite trött på att sitta i soffan kan man byta till en av de tre solsängarna. Blir man för varm kan man gå in och sätta sig i soffan en stund. Så enkelt är det.
I morse när Vira vaknade efter att ha sovit sen klockan elva, då hon visserligen fick en liten slurk mat, så regnade det. Inte sådär lite grann, utan fullt ös och storm on top. Så jag klättrade ner till henne där på madrassen och vi låg och mös en god stund innan vi gick upp. Efter ett litet tag kom även Max, som ju inte haft någon jobbig natt, och vi gjorde frukost tillsammans och så somnade Vira igen vid nio. Då regnade det fortfarande och vi satt i utesoffan och hade det mysigt medan det smattrade på taket och rasslade i palmerna.



















Sen förflöt dagen med lunch hos Puk, som var på sitt vanliga underligt surmulna humör. Hon är inte som de flesta andra här som säger "Yes!" och ler när de inte förstår. Hon är mer typen som ser sur ut och säger "No, mummelmummel" och viftar med armarna. Idag mjuknade hon dock en aning och rullade iväg lite med Vira där hon satt i vagnen. Sen fotade Puk Vira med sin mobilkamera och visade glatt upp vår leende bebis för oss. Vi hade planerat en tur till nattmarknaden idag, men ville ha mat hemlevererad av Puk så vi inte skulle missa kvällsmat.
Max skrattade när jag förklarade för honom hur jag skulle avtala med Puk att ifall vi inte var hemma när hon kom med maten, skulle hon lämna den på dörren. "Hur tänker du berätta allt detta för henne?". Jag såg naturligvis utmaningen i min plan, men det fungerade. Puk visade nöjt med hjälp av dörren till köket, exakt var hon skulle hänga maten om vi inte var där. "Hang dool" "Yes!! Perfect!" sa jag och lyckades till och med betala för kvällens Pad Thai och dricksa lite extra. Sen sa Puk "Mol lejn"och tittade mot himlen. "You think more rain is coming?" sa jag. "No! MOL LEJN!" sa Puk och tittade på mig som jag var trög. Oh well.


















Vira tog en liten lur på vägen till nattmarknaden, vilket innebar att hon var på topp när Max stoppade ner henne i BabyBjörn och vi gav oss in bland de miljoners klänningar och lite annat smått och gott som finns till salu på Hua Hins nattmarknad. Vi beslöt oss för Baby Björn, då det är lättare än vagn när man är på marknad, och så tycker Vira att det är så roligt att hänga där och ha full koll på allt. Och då menar jag riktigt full koll. När Max kom ut från ett klädstånd sa han "Det är som att gå runt med en liten kardborre!". För hennes små händer far ut och tar tag i allt de kommer åt: kläder, hår, främmande händer -allt! Ibland tyckte hon vi stod för länge på samma ställe och då sa hon ifrån och vi fick hasta vidare. Och överallt gjorde hon naturligtvis succé! Hon var på ett så strålande humör att hon fyrade av sina gurgliga, underbara skratt till var och varannan som log mot henne och gjorde roliga ljud. Alltsom oftast är hon mycket generös med leenden, och när den klickande, tjutande thailändaren fått ett tandlöst leende brukar han/hon alltid vända sig mot sina vänner och säga "Kolla, kolla jag fick ett leende!!"(åtminstone är det det vi tror att de säger). Idag var det rullande, porlande SKRATT och Viras thailändska beundrare gick alldeles i taket av lycka! "Hon skrattar! Titta titta! Jag fick henne att skratta!". Inte kunde väl de veta att Vira sen bara gick vidare till nästa marknadsstånd och fortsatte sina smittande, glittriga skratt när näste man kom och log och nöp henne i kinderna och gjorde ljud. En riktigt liten charmör får man säga.
















Akvariefisk till salu.


Jag passade på att chockera en stackars smyckessäljande tjej med locktångslockar. Hon sålde smycken och bland hennes glitter såg jag ett fint, svart pärlhalsband med stooora pärlor. Precis som jag letat efter. Jag provade och bestämde mig för köp, men såg då att det fanns även i vitt. Då priset var lågt ville jag slå till på båda två och räckte fram juvelerna mot flickan. Hon tittade på mig med en blick så oförstående att jag sällan sett något liknande. Och när hon förstod att jag ville ha BÅDA blev den närapå chockartad, innan hon fann sig och gav mig ett bra pris. Vi har helt lagt ner prutningen, då både jag och Max anser att det är alldeles för energikrävande för den lilla utdelning man får. Att stå och munhuggas och köpslå om 10-20 kronor känns bara jobbigt. Men ibland prutar de ju åt en självmant och då tackar man ju inte nej.
Tyvärr var jag tvungen att betala halsbanden med en stor peng och lilla tjejen sprang iväg efter växel. Denna var svår att finna och jag såg henne irra hit och dit mellan filmer och bikinis innan hon till slut kom tillbaka. Då verkade hon fattas 20 bath (båda halsbanden skulle jag få för 380bath, alltsåtyp 70 kr) och dessa sista slantar skramlade hon fram och gav mig en näve mynt. Ni har ju alla räknat ut att Max och Vira sedan länge gått vidare mellan stånden och jag står där ensam i ficklös klänning. Så några mynt var jag absolut inte sugen på. Framför allt inte 1-bathsmynt. Ni kan ju själv gissa hur förbryllad flickan med smyckena såg ut när jag började hälla tillbaka detta skrammel i hennes hand. "Too small, no pockets" säger jag på min thai-engelska och häller tillbaka allt utom tian. Jag kände mig aningen hemsk som visade så tydligt hur lite dessa pengar betyder för mig, men å andra sidan så tjänade ju hon på det hela. Och jag gjorde samma sak med femtioöringar i Sverige, innan de försvann.
På vägen hem fick Vira mat i bilen och somnade sen utan skrik. Hon har blivit riktigt jobbig att åka bil med om kvällarna, vilket är aningen enerverande. Men idag gick det bra, och nu sover hon såklart igen och vi har vår sista ensamma kväll här i paradiset. Imorgon kommer Thiels och det ska bli SÅ roligt att träffa dem!
Vid middagen idag beklagade jag mig dock lite över att vi bara har några dagar kvar, och över att vi inte tog fyra veckor som vi bestämt från början. Vi var rörande överens om att tiden gått för fort och att tre veckor till hade varit gött, om det inte varit för Ebba. Men vi är nöjda med det vi fått hittills, en alldeles fantastisk tid som inte bara inneburit semester, utan även att Vira plötsligt blivit en stor bebis och att vardagsrutiner fått tid på sig att utkristallisera sig på ett ytterst smidigt sätt. Borta är bebisen som sov i sittern lite då och då och åt lite hipp som happ. Nu är det (ganska) fasta sovtider och mattider som gäller, och det utan att vi egentligen "bestämt" nånting. Vardagen kommer se annorlunda ut när vi kommer hem, det är en sak som är säker!