Grottor, grottor, grottor

När vi nu sitter i utesoffan och lyssnar på de underbara djungelljuden beställer jag ytterligare en öl av Max när han går in, och tänker att den är jag förtjänt av. För idag har vi inte legat på latsidan. Vi gick upp med Vira vid första uppvaknandet, åt frukost, fick Vira att sova middag och när hon sen vaknade var vi redo och for iväg mot San Roi Jod National Park där vi planerade grottvandring utav bara helskotta. Underlig skyltning ledde till det sedvanliga bilgnabbet och när vi många timmar senare körde tillbaka hem insåg vi att vi på ditvägen kört en omväg på ett par mil :) Då förbannade vi thailands vägverk för att de placerar skyltar flera kilometer före tänkt sväng. Hur ska man förstå sånt??
Ni kanske sitter och frågar er varför vi inte hade en karta, men vi tog faktiskt med oss alla kartor vi kunde hitta här hemma i huset. Dock var den ena en karta över Södra Thailand, och den nådde helt enkelt inte upp till området där vi befinner oss. Den andra var en bilkarta över Thailand. Ja, HELA Thailand. Så då förstår ni hur detaljerad den var. Det var alltså inte en kartbok, utan en sån där turistkarta som kräver examen i typ kärnfysik för att man ska kunna veckla ihop den korrekt (eller kanske i origami?).

















Första stoppet var vid Sam Praya Beach, där vi på en folktom restaurang fick en god, het lunch medan de kvinnor och män som arbetade där roade sig med att lattja med Vira och en thailändsk fyraåring gungade hängmatta i ett hörn. Stranden låg helt öde, kantad av höga pinjeträd och vågorna bröts vid ett rev en bit ut vilket gav en dämpad stämning. Vi bredde ut våra handdukar i skuggan och Max förbannade omedelbart den vassa snäcksanden medan Vira gav upp glada tjut för att liva upp playan lite. Det tog inte så lång tid innan Max deklarerade att han inte gillade stranden för sanden var för hård och han kunde inte ligga bekvämt eller gräva gropar och bygga kuddar som han ville.





































Mat på stranden. Happy baby's pose.


















En skylt som Max trodde var varning för katt, men visade sig vara ko. Annars är det mest hundar på vägarna.
















Här börjar vi klättringen uppåt!
















Vira duckar återigen på gruppbilden, mycket svettig Emla och lite grottfoton.


Så vi körde vidare och tog av mot Sai Cave där en gammal dam som vilade i skuggan hyrde ut två rejäla ficklampor åt oss och vi begav oss iväg uppåt. Denna gången hade vi BabyBjörn med, men när jag på morgonen bett Max ta med ordentliga skor hade han tolkat det som att hans skinn-sandaler var ok. Så många gånger jag förbannade hans skoval under den mycket branta och klippiga vägen upp till grottan. Livsfarliga sandaler som man så lätt råkar haka fast med fören och så står man på näsan. Och stå på näsan var ju det sista vi ville göra på denna 280 me långa stig, stenig och snårig rakt uppför berget med finaste Viran på magen.
Max lyckades traska hela vägen upp utan större missöde än att bli totalt genomsvettig, men det blev även jag. Det var väl en 35 grader varmt och alldels vindstilla inne i skogen bland kaktusar och vackar vita blommor.
Grottan var fantastisk, vi var alldeles ensamma bland stalagtiter och stalagmiter och Max var i sitt esse och sprang runt och väste "Gollum, Gollum" tills Vira sa ifrån att nu fick det var nog. Efter en liten pratstund med ett äldre engelskt par som endast kommit upp för motionen och inte tänkte gå in i grottan gick vi samma väg ner och for vidare mot nästa grotta, Phraya Nakhon cave. Vid parkeringen passerade vi lite affärer och en man kom ropande emot oss "Boat? Boat?". Nejnej sa vi och gick en vindlande bergig passage som först gick uppåt och sen nedåt. När vi kom ner på en strand blev jag förbryllad "skulle det inte vara en grotta?"moch då berättade Max att detta inte var vägen till grottan, utan bara vägen till stranden där vägen till grottan började. Efter förra grottan var vi ju både svettiga och aningen skakiga i benen och nu väntade alltså en 430 m lång, lika klippig och snirklig stig som skulle ta oss 130 meter upp på berget. Puh. Vira var dock tapper, trots att vi väckt henne ur bilsömn både vid Sai Cave och vid Praya Nakhon. När man lyfter henne nyvaken ur bilen blir hon som en ostbåge i hela kroppen, sen sprallar hon lite, blinkar och sen är hon redo för äventyr igen!

















Puss på pappa!


På väg upp mot grotta nummer 2
















Den här gången behövdes inga ficklampor, men stenarna på stigen var av annan, halare sort och vi knatade försiktigt upp hela vägen till grottan. Själva grottan var som en egen liten värld, med ett tempel mitt i, kullar, buskar och träd runtom. Överallt hade folk satt upp små pinnar som såg ut att stötta upp berget, men ingenstans hittade vi den buddhistiska förklaringen till detta. (någon som vet?)
















Stannar till vid utkiksplatser. Fantastiska vyer.



































Klippan uppstagad med pinnar. Vad betyder detta?





















Det lilla templet mitt i grottan.





















Vägen ner är både lättare och svårare. Eftermiddagen hade gjort att hettan lättat lite, men stenarna ter sig nästan ännu halare på nedvägen och det tog sin lilla tid att komma ner. Då såg både Max och Vira ut som de tagit en dusch, och trots att Max protesterade satsade vi på en båt tillbaka till parkeringen. Det var egentligen ingen lång tur, bara från en vik, runt en klippa till nästa vik, men de skakiga benen var glada att slippa promenaden. Och det är alltid skönt att få lite saltig vind i håret och låta svetten torka till en grusig hinna på huden :)
Det var väl dagen i stort. Jag hoppade av bilen hos Puk och beställde Pat Thai-takeaway som dök upp vid halv åtta. Då var Vira ett vrak av hunger och trötthet och skrek som attans och sen somnade hon som en sten, ungefär en timme tidigare än vanligt. Får se hur det kommer påverka nattsömnen.


På väg i båt.



































Efter dagens många strapatser planerar vi tillbringa förmiddagen här hemma imorgon och så blir det kanske en tur till Sai Noi Beach framemot eftermiddagen. Och nu är man svettig igen och det är nog återigen dags för ett kvälldsopp. Det var så trevligt igår, även om Max fick fiska upp ett anta grodor i varierande storlek som mött sitt öde i klorvattnet. Poolskötaren jobbar nämligen inte på söndagar. Och inte städerskan heller, men idag när vi kom hem hade hon lyckats torka den tvätt jag stoppat i maskinen i morse och förgäves försökt få centrifugerad efter avslutat tvättprogram. Det ser till och med ut som om hon har strukit den.

2 comments:

Olu said...

Vilka äventyr ni är ute på!!
Så roligt att Vira är pigg på allt!
-Och vilken tur att ni inte har en ängslig mormor med!
PS. Söt solhatt ni har hittat till Vira - grön förståss!

Emilie said...

Jag kan säga att till och med jag var lite ängslig ibland! Det var väldigt brant och klippigt. Nästa gång vi gör en sån utflykt blir väl när hon är typ tio :) Så det var ju fint att vi passade på!
Och solhatten var faktiskt den enda vi har hittat hittills som passar någorlunda, så den kan knappast räknas som "vald". Fast visst valde vi mellan den gröna och en blåvit med ännu mer pynt på :) KRAM!