En vild elefant minsann!

Ni kanske har missat att vi lyckades vara här den kallaste dagen på flera årtionden, men så är iallafall fallet. Den där dagen då vi "bara" hade 20 grader och regn, slog tydligen många rekord. Dessa bistra tider är emellertid nu sedan länge glömda och hettan har återigen lagt sitt dallrande täcke över oss, till vissas stora glädje och andras lite mindre. Idag var himlen blå och skuggorna skarpa redan när jag gick upp med Vira vid sju. Jag tog med mig en kudde, satte på starkt kaffe och lade mig bredvid henne och läste veckotidning medan hon som vanligt roade sig med antingen sina leksaker eller sina tår. Hur tidigt man än går och lägger sig, och hur mycket dag det än är när man vaknar så är sju ändå tidigt. Tycker jag.
När Vira varit vaken i knappt två timmar blir hon återigen dödstrött och gnuggar ögonen frenetiskt och kör illvrålen för att inte råka somna ifrån världen. Sen sover hon i knappt två timmar, är vaken knappt två och så är det sova igen. Under dessa förmiddagar har vi på sistone mest hängt hemma. När Vira sover ligger vi vid poolen och läser, virkar, datar och när hon är vaken badar vi tillsammans alla tre, busar, kör gåstol och så de vanliga ätaprocedurerna. Idag var det en stor dag då Vira fick prova dyka för första gången. Vi har förberett lite genom att hon fått plaska vatten i ansiktet och så har vi dragit henne fram och tillbaka så hon blivit lite blöt om kinderna. Och Max har ju babysimmat med Ebba och hade stilen inne, och efter ett "ett-två-tre-DYK" doppade han henne och när hon kom upp igen sprack hon upp i ett leende så fort den första förbryllningen släppt. Och två gånger till fick hon dyka innan det var dags att hoppa ur poolen och ta en dusch istället.























Den dallrande hettan gjorde oss lite tveksamma till dagens utflykt, som skulle ta oss inåt landet där det ju möjligen skulle kunna vara kok-kittel. Så döm om vår förvåning när vi närmar oss Hua Hin Hills, den enligt ryktet vackra vingården, och bergen plötsligt är insvepta i mörka skyar och en droppe faller på framrutan. Droppen följdes av fler och fler och fler och när vi sitter på parkeringen och tittar ner på våra sandalklädda fötter frågar vi oss hur vi ska ta oss de 20 meterna till restaurangen. En liten man med ett stort parasoll löste problemet åt oss. Han täckte mig mycket noggrant när jag klev ur bilen, gick runt till andra sidan, kopplade loss Vira och fick ut henne ur bilen och vandrade in på restaurangen. Sen utförde han samma procedur för Max som även fick med sig vagnen.
Maten och vinet var gott, och efter en stund drog regnet vidare och omgivningarna fick chans att visa sig från en lite bättre sida. Efter lunchen tog vi en liten promenad ner till Mango Tree BBQ- lunden och fick även spanat in två loja elefanter som väntade på ryttare.





















Vira charmade personalen som vanligt och hennes armar växer för varje restaurangbesök. Kanske kommer vi hem med en orangutang. (hon har ju rätta hårfärgen också)


















Dagens mål var egentligen Pala-U Waterfalls och vingårdsturen var mest en kort omväg för lunch. Det var dock längre än väntat mellan de två ställena och vägen mot vattenfallen förde oss på snirkliga vägar längre och längre in i djungeln. Förbluffande nog var hundarna lika vanliga på vägen här som överallt annars och jag har nu fått in vanan att ropa "DOGWARNING!!" när jag ser nån alltför dumdristig och sprallig hund vid vägkanten. Min gissning är att hundarna skapat en egen klan. Djungelhundar. Det finns ju präriehundar, så varför inte djungel hundar.
En bit in i djungeln kom dock skyltar som varnade för annat. Wild elephants. Det kändes nästan för surrealistiskt för att vara sant, men de gigantiska bajsbollarna, även de surrealistiska i sin bajsiga pampighet, vittnade om elefanternas faktiska närvaro. Jag uppdaterade Max om hur man beter sig när man träffar en aggressiv elefant, något man får tydlig info om när man är på safari i Afrika. Passade även på att gå igenom hur man gör med lejon och vattenbufflar. Kan ju vara bra att veta. Och man både VILL och inte vill träffa på en. Elefant alltså. Helst inte aggressiv då. Jag spanade ut i djungeln, hoppades på en skymt, ett brak bland grenarna, en grå snabel som viftade förbi, men bajset var enda beviset på att de faktiskt var där.
Skyltningen till Pala-U var efter ett tag lite tveksam och efter en sista lite otydlig skylt beslöt vi oss för att svänga in på en restaurang och fråga. Jag hoppade av och möttes i dörren av en trött Golden Retriever och såg en människa dold bakom en sån där fruktansvärt osmidig dagstidning utan häftklamrar. "Hello" säger jag.
Tidningen åker ner en bit och en äldre, vihårig man med mycket brittiskt utseende tittar på mig och säger "Hello". Sen fäller han upp sin tidning igen. "Excuse me... waterfalls...?" Efter två veckor här har jag nu rationaliserat bort all oväsentlighet ur min engelska och kör bara med enstaka ord. Att fråga en thailändare "Excuse me, how do I get to the waterfalls?" är helt enkelt orimligt. Här säger man "Pad thai?" eller "Water?" "Toilet?" "Pay?" etc.
Den engelska herren svarade naturligtvis på eleganti brittisk dialekt att vi skulle fortsätta över en bro och sen sju kilometer till.


















Det gjorde vi och svängde till slut upp vid ingången till den nationalpark som vattenfallen tydligen låg i. Klockan var då kvart över fyra, och efter vissa språkliga förbistringar, trots att den lilla hytten var alldeles full med folk, lyckas vi till slut förstå att det är stängt. STÄNGT!! Våra svenska hjärnor kan inte förstå hur ett vattenfall är stängt. Naturen kan väl aldrig vara stängd? Jo, det kan den. Vi svänger runt, och parkerar en bit bort, för Vira måste ha mat om vi nu ska köra hela vägen hem igen. Efter en stund kommer en tjej och lyckas berätta att vi har till fem på oss. Snabbt som attans in i bilen igen och upp mot fallen. Vi parkerar, packar ner Vira i BabyBjörn och börjar vandringen mot fallen. BabyBjörn är hennes nya, absoluta favoritställe. Där hänger hon och dinglar och har full uppsikt och det lilla huvet tittar än hit och än dit.
Vi börjar klättra mot "Level1". Redan här börjar det bli lite knixig stig och den här gången har Max FLIPFLOPS på sig. Själv har jag naturligtvis valt mina gympaskor och jag skäller på honom för att han ska klättra runt med Vira i de där värdelösa skorna. Och till slut tar det stopp. Mellan Level2 och Level3 blir stigen ingen stig, utan mer hopp från sten till sten och tiden är slut och Max har flipflops. Det blir till att gå tillbaka igen.






















Många fina apor var där iallafall som vi kunde titta på. Två fina apfamiljer på bild. En mer orangutangaktig och en lite mer "Herr Nilsson".





















Iphone är inte ultimat för denna typen av bilder, den saken är klar. Men efter lite trixande ser man den. Där är den. Elefanten. Och på bilden under ser man utfallet, precis när vi åkte förbi. Vilken rackare alltså.



På hemvägen händer det. Långt fram på vägen bryter sig något ut ur djungeln. Den är stor och gråbrun och traskar över vägen på sina konstiga platta fötter och börjar spatsera längs vägen. "IT'S HAPPENING!!!" gastar jag och medan jag väntar på att kameran på iPhone ska komma igång förbannar jag den bra kameran som passade på att gå sönder på Hua Hin Hills.
Bilen framför oss saktar in, stannar. Vi gör likadant. Elefanten går mot oss och vi driver långsamt ut mot motsatt (fel) sida. Plötsligt kommer en pickup och bränner förbi oss allihop i hög fart. Elefanten blir sur. Bilen framför oss kör försiktigt förbi och vi tänker göra samma sak. Precis när vi nästan har passerat den unga elefanten har han fått nog och gör ett litet utfall mot oss. Himmel och pannkaka! Bilden blev skit, men fan en vild elefant smäller ju högre än en älg! Episkt.
När vi kommit fram till Hua Hin lyckas vi hitta en restaurang som kan ge oss en Pad Thai och en Papayasallad att ta med, och medan Max väntar på maten får jag köra hela sångrepertoaren för att hålla Vira från gallskrik. Att sitta i bilen i mörkret är skit, tycker Vira.
Nu sover hon sött i sin säng och Max har möte med jobbet och sen blir det nog film igen. The Grit var bra förresten.

4 comments:

Anonymous said...

Hej goa kusin. Sitter på tåget till göteborg o läser om era äventyr i Thailand. De bästa jag läst på länge. Du borde ge ut böcker. Har en liten stund till på mig innan jag e framme. Skulle jobba på tåget men de här känns som bättre använd tid. Kramar kristina

Emilie said...

Tack så hemskt mycket! Jätteroligt att du tycker om vad jag skriver! Kul att min pappa sa igår att jag borde skriva böcker, jag kanske borde överväga det :) När vi kommer hem igen ska jag stoppa in Vira i bilen och åka och hälsa på er! Kram!

Thiel said...

Hej Emi!Vad fint ni i Thailand.
Från Fanny.

Emilie said...

Hej Fanny! Ja, vi har det mycket fint här och ännu bättre blir det ju på torsdag då ni kommer hit! Jag längtar! Kram! Emilie