Pad Thai på Sai Noi

Alla ni som legat vakna och undrat hur vi egentligen vågade frossa i oss denna mängd av diverse musslor, räkor, krabbor och bläckfiskar kan nu andas ut. Vi mår båda bra. Eller alla tre faktiskt. Enda skillnaden var att vi ganska fort kunde bestämma oss för att suget efter havslevande djur just idag inte var så stort.
Förmiddagen tillbringade vi hemma, Vira sov hela natten med bara ett amningsstopp, vilket gjorde att både jag och Max fick sova bra och då var det Max tur att gå upp med henne klockan sju när hon vaknar. Jag hade ju gjort det de senaste tre dagarna.
Man kan snart ställa klockan efter henne, så punktlig är hon. Nästan prick klockan sju slår hon under ett leende upp sina blå och börjar jollra igång dagen.
Jag följde dock med upp ganska snart och vi hade en mysig bad och läsförmiddag igen. Och som ni ser övade vi lite på att sitta. Det fungerar bättre och bättre, Vira är ganska stabil, men de viga generna hon har efter mor sin gör att hon inte ogärna fäller ihop sig som en fällkniv och stoppar ena stortån i munnen i fallet. Ser ohyggligt obekvämt ut, tycker Max, medan jag inte tycker det verkar så farligt :)

















Eftersom Puk fortfarande är i Pattaya körde vi ner till Sai Noi Beach för att äta lunch. När jag körde ut från vår parkering stod Max bredvid, för det är lite trångt att komma in på passagerarsidan. Plötsligt bankar han hårt i bilen varpå jag stannar och öppnar dörren. "Kom ut!! Kom ut!!" ropar han. "Vad är det?" jag öppnar dörren och tittar ut, rädd att jag kört på nåt. "Kolla!!!" han pekar men jag ser inget. Till slut får jag lägga bilen i P-läge och kliva ut och ser då en jätteödla som tydligen hängt lite under vår bil och nu står i solen på en stenplatta. Max fotar och är alldeles barnsligt begeistrad över denna lilla varelse.
Vägen till Sai Noi är verkligen Dogville, och Max har svåra problem att hålla tillbaka impulsen att hela tiden sjunga "Who let the dogs out, WHO WHO WHOWHO". Och det är lätt att förstå, jag är den förste att erkänna att just denna låt sjungits otaliga gånger under den här semestern. Som tur är står mängden hundbajs jag stött på inte alls i proportion till antalet hundar. Har absolut ingen aning om var de utför sina behov, men jag har inte stött på nån skit. Låg mer äckligt bajs på gatorna när snön hade smält i Malmö.
Kan också nämnas att när vi körde hem träffade vi faktiskt på Kenneth, promenadmannen, som just kom promenerande längs vägen med sin järnfemma. Så han överdrev faktiskt inte.










































Vi är numera kändisar på strandrestaurangen på Sai Noi Beach och Vira är allas favoritkändis. Hon har fått många fans i olika åldrar, man kan säga att hon är lite som Måns Zelmerlöv. Idag när den lille thailändske pojken förstod att vi var där såg vi honom sätta av mot oss med sanden flygande kring fötterna. Efter honom kom en annan jämnårig kille och den förste, som hade träffat Vira förut, uppskattade inte alls konkurrensen och de hade hård fajt om vem som skulle stå på bästa platsen vid barnvagnen. Vira tittade nyfiket på de två beundrarna där hon låg, alldels blå i huden från vagnen.
Efter gårdagen lockade inte ens den grillade fisken och vi frågade försiktigt efter Pad Thai och nickade glatt när hon föreslog "chicken?". Det var lite små portioner dock, och efter varsin ren tallrik fick jag gå och beställa en till som vi kunde dela på.
När vi installerat oss i skuggan på våra solsängar och Vira krävde underhållning bestående i att bli hissad upp och ner i luften, annars gjorde hon illvrål, kom det lilla beundrargänget tillbaka och hade nu med sig en äldre bror. Som de flesta andra som ser Vira gjorde han "jag vill plocka upp henne-tecknet", dvs man håller fram båda händerna precis som man håller en bebis. Detta gör de hela tiden, oavsett om hon sitter i vagn eller i Baby Björn. De vill helt enkelt hålla. Det får de ganska sällan. Man plockar ju inte direkt upp henne ur BabyBjörnen sådär i en handvändning. Men nu låg hon ju där så söt på magen och tittade på dem med sina alldeles klarblå ögon och till slut tog den här unge killen mod till sig och plockade upp Vira och bar bort henne till restaurangklanen, som vi nu kallar dem. Där klämde de på hennes vita, tjocka lår och nöp henne i kinderna och hon log och skrattade och var alldeles förtjusande. Och jag satt där och tänkte att tja, hon är iallafall inte rädd för folk, och Marie-Louise på BVC tyckte ju det var bra om hon fick träffa lite folk, även i Thailand.















Det var fler än vi som tyckte det var skönt i skuggan :)






































Tyvärr hade Vira lite svårt att komma till ro och somna där på stranden och till slut körde vi hem igen. Vira somnade som en stock i bilen och när vi svängde upp och de gamla militärklädda männen öppnade grinden för oss och gjorde honnör, vilka vi hjälpligt försöker bemöta, sa Max "Nu är det bara hem och hälla upp en eftermiddags-GT". När jag såg solen lysa in i stora rummet, poolen glittra utanför och kände värmen som är alldeles underbar och tryckande hoppades jag att han inte skojade. Ja, vi vet att det är söndag. Men det är semester. Och igår blev det bara kaffe och glass. Och han skojade inte. Isen klirrar sådär härligt i glasen, som står i varsin pöl på glasbordet. Det smakar förträffligt.
Nu har Max väckt Vira som är alldeles jättetrött. Dock måste hon hålla sig uppe en stund, få lite kvällspuré och sen knoppa in ordentligt vid sju. Då ska vi äta middag hemma, rester från igår och sen ska vi se på True Grit. Jag föreslog att vi skulle dra igång ytterligare en lökig actionrulle, men nu ville Max ha lite mer kvalité plötsligt. Nåväl, det är ju jag som velat se True Grit länge.